175 år av ofrihet – svensk skola 1842-2017. Del 10: Likvärdighet

Likvärdigheten i svensk skola

OECD påpekade att likvärdigheten är dålig i Sverige, att den försämrats och att barnets – i praktiken föräldrarnas – val av skola samt barnets föräldrars bakgrund spelar roll för elevernas resultat. Hela tanken med friskolereformen var just att ökad konkurrens skulle leda till att bra skolor lever vidare och dåliga försvinner. För att veta huruvida en skola är bra eller ej måste den först ha elever som går där sedan måste skolans elevers kunskaper mätas och först då kan man slå fast huruvida skolan är bra eller dålig. Att då klaga på att likvärdigheten inte duger är ett ohållbart argument – det går således inte att undvika att vissa skolor är bättre än andra då detta är inbyggt i systemet. Tar man bort konkurrensen kan man aldrig i liten skala ta fram lyckade koncept/skolor – progressionen uteblir sålunda.

Föräldrarnas bakgrund spelar större roll i dag än tidigare. Detta är eftermälet av 90-talskrisen enär samhället har blivit mera stratifierat – någonting samhällen alltid har varit i större eller mindre utsträckning ändå sedan människor började sammansluta sig i större grupper och bo i städer för flera tusen år sedan. Bara tanken på att utrota skillnader folk emellan visar bara på en extrem historielöshet.

Ett annat argument som sällan lyfts är att akademiska föräldrar måhända har gener som förs vidare till barnen som då också uppvisar en fallenhet för studier. Att förneka detta är bara ett tecken på hur man ignorerar både psykiatri och hjärnforskning.

Ludwig von Mises slog fast i sin essä The Clash of Group Interests att inget skolsystem i världen kan radera skillnaderna i människors medfödda kapacitet gällande studier – detta gäller även i dag. Forskningen säger samma sak – ju fler som ska släpas igenom fler år i skolan, exempelvis obligatoriskt gymnasium, desto fler hoppar av, eller så måste man sänka kraven. Det är rätt uppenbart vad svensk skola valt för väg.


Samtliga artiklar i serien Svenska skolan - 175 år av ofrihet:

4 kommentarer till ”175 år av ofrihet – svensk skola 1842-2017. Del 10: Likvärdighet

  • En sak som skulle inte tar hänsyn till är att olika barn inte har samma förmåga att lära sig vid samma ålder. Det som går bra för ett barn vid 8 års ålder kanske ett annat barn behöver vara 10 år för att det ska gå bra.

  • Till en frihetlig lågstadielärare från frihetlig gymnasielärare

    Du har skrivit ett par intressanta texter. Jag väljer att svara här. Ett av de misstag du gör är att du sammanblandar ”lärare” och ”lärare”. Historiskt utbildades folkskolelärarna (låg och mellanstadiet) vid seminarierna. Dessa utbildningar motsvarade gymnasieskolan och lärarna vid dessa skolor var samma lärare som också undervisade vid läroverken. De stod inte för pedagogiken men för folkskolelärarnas ämneskunskaper. Lärarna vid läroverken (högstadiet/gymnasiet) utbildades vid universiteten.

    Redan i slutet av 1800-talet var de flesta folkskolelärarna kvinnor och de flesta lärarna vid läroverken män. Skillnaderna är lön var också mycket stora. Syftet med skolan har som sagt hela tiden varit att driva någon form av statlig propaganda. Först aristokratin, sedan liberaler, sedan gråsossar och nu är det post-marxister. Syftet är dock som sagt socialiseringen. Det är själva poängen med grundskolan.

    När det kommer till gymnasiet så syftar yrkesutbildningarna så syftar de (i många fall) att ge ungarna ett vettigt jobb. De teoretiska utbildningarna däremot syftar inte till någonting annat än att ge ämneskunskaper för att läsa på universitetet. Gott som om det inte hade varit så att drygt 50 procent av dem som läser teoretiska program på gymnasiet inte har där att göra. En gång i tiden hade vi ”gymnasieingenjörer” och ”gymnasieekonomer” men det har man tagit bort för rent generiska utbildningarna. Istället skall alla bli civilingenjörer och civilekonomer och oftast till ingen nytta.

    Värdet på vad som idag motsvarar en gymnasieutbildning började dräneras när folkskolan infördes. Det var först på 1960-talet som värdet på universitetsutbildning raserades eftersom politikerna gjorde högre utbildning allmänt tillgängligt. Detta gjordes efter att enkla industrijobb försvann och att yrkesutbilda människor var det inte tal om. Det är så här socialdemokrater och liberaler resonerar. Det är också delvis en förklaring till varför högskolorna/universiteten är överfyllda av studenter och professorer som inte har alla hästar i hagen.

    När det kommer till likvärdigheten om betygen så handlar det om att lärarna, lärarfacken, lärarutbildarna, skolverket, skolinspektionen och allsköns akademiker inte vill ha standardiserad centralrättning av prov. Istället vill de att lärarna skall fortsätta inneha betygsmonopolet. Utan insyn kan de sätta vilka betyg de vill. Jag kan sätta A på alla elever och F på alla elever. Däremot skulle min chef bli arg men jag kan om jag vill. I Sverige går inte att göra rättssäkra bedömningar delvis på grund av att det inte finns insyn men också eftersom du brukar ”kvalitativa” metoder när du betygsätter.

    En gång i tiden bedömde du kunskap. I princip kunde du svarva ihop ett prov med poäng med kryssfrågor eller problemlösningsfrågor. Det fanns ett rätt och inte tusen rätt. Om en elev svarade många rätt för eleven ett högre betyg. Sedan beslutade politikerna (liberalerna högst inblandade) att det där med kunskap var ju bara dynga. Istället skulle vi mäta förmågor.

    Så vad är då en förmåga? Tja, det är nog ingen som vet riktigt. I samhällskunskapen (varför inte ta det som exempel eftersom alla ämnen genomsyras av det idag) skall du dra ett resonemang i flera led. Ju längre led du kan dra något ju högre betyg får du. Sedan behöver det inte vara substantiellt men det spelar ingen roll eftersom det är leden som är det primära. Detta innebär att du inte behöver kunna någonting. Du behöver bara kunna skriva en massa svamlande text. Tänk nu att bedöma det här? Tänk du om en elev kör ett vettigt resonemang och drar något i två led. Då får han bara ett D trots att resonemanget i stort är ett B. Vansinnigt? Ja, visst är det. Rent bedömningstekniskt är det också helt omöjligt att bedöma texter eftersom ingen människa skriver på ett sådant sätt att det faller inom ramen för din rättningsmall. Det leder till en massa tvetydigheter.

    Pedagoger fattar inte (för det är de här lirarna som har hittat på det här) att du inte mäter något när du använder dig av kvalitativ metod. Kvalitativ metod handlar om icke-hierarkisk tolkning. Det är kvantitativa metoder som man mäter något med. Jag kan förövrigt ett en video från skolverket om betygsättning i idrott.

    Skolverkets icke-vetenskapliga bedömningsstöd
    https://www.youtube.com/watch?v=aWrGeOytrt0

    Vetenskaplig bedömning i idrott
    https://www.youtube.com/watch?v=yGf6LNWY9AI

    Vårt nuvarande system leder inte bara till att vi får en betygsinflation men det leder också till att barn, ungdomar och även studenter vid universiteten får sämre betyg om de är tillbakadragna eller har fel uppfattningar. Till sist…

    Sedan finns det någonting som bör nämnas om lärarutbildningen. Det är en rätt stor skillnad mellan lärare och lärare i termer av ämneskunskaper. Låg och mellanstadielärare har mycket små ämneskunskaper och de behöver inte så mycket. Vidare har de en inkorporerad ämnesdidaktik. Ämneslärare (högstadiet och uppåt) däremot läser sina ämnen helt fristående. Undantaget är samhälle och svenska som lärarprogrammen köper av de andra institutionerna. Idag behöver du inte läsa ”samhälle och svenska för ämneslärare”. Du kan läsa fristående kurser svenska, litteraturvetenskap, statsvetenskap, nationalekonomi, sociologi osv. Gör du så får du ingen didaktik överhuvudtaget och lärarprogrammen har noll inflytande över sina ämneskunskaper.

    Sedan kan hoppa på en KPU. KPU program är rätt lustiga eftersom ingen av de här utbildningarna lär ut något. Du läser med journalister, ekonomer, statsvetare, ingenjörer, naturvetare osv. Alla har hyfsat koll. Snittåldern på de här programmen är förövrigt 38 år. Folk är rätt gamla och fruktansvärt bittra över att de måste läsa till lärare efter att Volvo flyttade marknadsföringsavdelningen till Shanghai. Lärarutbildarna snackar de litet om och läroplanen och betygsättning i allmänhet, specialpedagogik (som ingen har nytta av), skolhistoria och resten fylls ut med meningslösa lekar. Alla sitter med sina mobiler och tänker på annat. Annars är ett kombinationsprogram en utväg för dem som tänker sig läraryrket. Du kan bli både civilingenjör och lärare. Då slipper du såklart också didaktiken. Det kan ju sägas att de som läser civilingenjör/lärare så söker sig endast en liten fraktion till skolan. Få vill jobba i skolan. Du skall vara glad att du blev lågstadielärare och inte högstadielärare. Vi som har arbetat på högstadiet vet att det är ett rent helvete.

    Hur som helst – grym text.

  • I först delen av serien stod det ”Jag kommer också att ge dagens föräldrar tips på hur de kan hjälpa sina barn att komma så oskadda som möjligt ur den utbildningsfientliga maskin som den svenska skolan är.” Med risk för att jag missat något i denna trevliga artikelserie undrar jag om detta någon gång behandlades?

  • Gymnasieläraren, wow liksom – jag trodde inte att det fanns kvar några frihetliga lärare på gymnasiest – respekt!!!!

    Min son går just nu sista året på teknisk linje och han är inte jättesugen på att läsa vidare.

    Trots att jag har akademisk utbildning och är mycket positiv till högre utbildning så har jag tyvärr lärt honom att tänka självständigt och gett honom tillräckliga kunskaper för att kunna känna igen propaganda och falsarier – och tyvärr så genomsyras väldigt mycket av undervisningen av dessa, det har till och med nästlats sig in i de naturvetenskapliga ämnena.

    När jag har träffat de lärare som har haft förmånen att få undervisa min son så börjar jag förstå hans ovilja till ytterligare studier. Det äldre gardet av lärare förefaller redan ha checkat ut, de inväntar pensionen och verkar ha tänkt sig ägna de nästkommande 15-20 åren till just detta snarare än att undervisa. I bästa fall är de fysiskt närvarande i klassrummet under lektionerna.

    Ingen av lärarna i det yngre gardet hade tagit körkort, de klarar inte av att montera IKEA möbler utan hjälp, de äter vegansk mat och de klarar absolut inte av att hantera situationen om någon skulle påstå t ex att det är skillnad mellan män och kvinnor och kan argumentera för den ståndpunkten.

    Med tanke på att han inte ser annat än någon enstaka av lärarna som förebilder värda respekt och att innehållet i utbildningen alltför ofta är av undermålig kvalitet förstår jag hans ovilja till vidare studier.

    Det är verkligen jättetråkigt att vi har kapitulerat både läraryrket och universiteten till neo-marxister.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *