Ett samtal med Mises

Helt plötsligt, fråga inte hur, får vi chansen att ta en fika med Ludwig von Mises och prata ekonomi. Onekligen otroligt roligt, men vad ska man prata om? Ett alternativ är självklart att berätta att du tycker mest om Mänskligt handlande av hans böcker, eller att du ber honom utveckla några saker du är särskilt intresserad av. Men det blir aldrig något riktigt riv i vår diskussion. För detta måste någon form av oenighet förekomma, så vi tar mod till oss och ifrågasätter två saker vi inte håller med om.

Det första gäller den österrikiska konjunkturcykelsteorin, som Mises är upphovsman till. Enligt teorin skapar kreditexpansion (pengar som injiceras genom banksystemet i form av lån) ofrånkomligen en konjunkturcykel, där ekonomin först går som tåget för att sedan plötsligt stanna. Kreditexpansionen sänker räntan och gör att entreprenörer kan inleda fler och längre projekt. Detta är uppgången, högkonjunkturen. Men den lägre räntan är falsk. Den är inte ett resultat, som det skulle vara i en ren marknadsekonomi, av att människors tidspreferens sjunkit och att de sparat mer, vilket skulle ha frigjort kapital för nya investeringar. På grund av detta kommer inte de ytterligare investeringar, som till synes har möjliggjorts av den lägre räntan, att kunna färdigställas. De kommer att visa sig vara felinvesteringar och entreprenörerna som inlett dem tvingas avbryta dem i förtid, eller gå i konkurs. Detta är kraschen, lågkonjunkturen.

Teorin vederlägger alla idéer om att en artificiellt lägre ränta skulle kunna skapa tillväxt i ekonomin genom att stimulera investeringar. Ekonomin fungerar inte på det sättet. För högre produktion krävs mer sparande; investeringar som inte understöds av sparande är felinvesteringar och skadar ekonomin. Så långt är allting i sin ordning. Det du dock vill ifrågasätta är om den hör hemma i det praxeologiska teoribygget. Är den österrikiska konjunkturscykelsteorin är apodiktisk, alltså sann på alla platser och under alla tider.

Herr Mises, börjar vi respektfullt, i allt ditt arbete har du alltid betonat entreprenörernas roll. Du har kallat dem ekonomins motor. En gång sa du om någonting Joseph Schumpeter skrivit att ”det är knappt möjligt att ge en mer bristfällig beskrivning av marknadsekonomin”, just för att han där hade underlåtit att uppmärksamma den roll som entreprenörer har i marknadsekonomin. Entreprenörer är inte robotar, de handskas med en osäker framtid och anstränger sig till sitt yttersta för att göra vinst och undvika förluster. Men av någon anledning betraktas inte entreprenörer på detta sätt i din konjunkturcykelsteori. Här är de slavar under räntan. De kastar sig in i nya projekt, även fast det är möjligt, särskilt för de som begriper betydelsen av kapital, att veta hur vanskligt det är att påbörja projekt med liten vinstmarginal om den låga räntan enbart är artificiell.

Mer troligt vore att olika entreprenörer är olika duktiga på att genomskåda centralbankens bluff. De låter sig inte luras av den falska räntan, utan väljer sina investeringsprojekt med särskild omsorg, som om räntan egentligen är högre än siffrorna ger sken av. Deras agerande minskar kreditexpansionens påverkan, och när kapitalet över tid hamnar i deras händer tas udden av kreditexpansionen.

Du skrev förvisso en artikel 1946 där du ska ha erkänt vissa aspekter av denna kritik, men varför redogjorde du inte för detta senare utan framhärdade i denna hårdnackade syn på konjunkturcykeln? Det ska sägas att den österrikiska konjunkturcykeln vida överträffar nationalekonomernas icke-teorier (”djurandar”), och att mycket av den håller för de tillfällen då entreprenörer faktiskt luras och investeringarna drar ifrån sparandet, men är den verkligen en helt apodiktisk förklaring av konjunkturcykeln? Det rör sig alltså inte om ett fullständigt förkastande av den österrikiska konjunkturcykelsteorin. Varje gång som investeringarna drar ifrån sparandet är den tillämpbar. Läget i Sveriges storstäder, där husköpare har berusats av den låga räntan, verkar vara ett exempel på konjunkturcykelsteorin.

Men den andra teorin som ska tas upp i denna diskussion kräver ett mycket mer kategoriskt förhållningssätt. Det är det så kallade regressionsteoremet som vi måste diskutera, vilket är en teori som ämnar förklara värdet på pengar. De första ekonomerna med kunskap om den subjektiva värdeteorin hade lätt för att förklara värdet på vanliga saker. Ta till exempel priset på ett äpple, varför är det som det är? Jo, förklarade de subjektiva ekonomerna, människor värderar äpplet för att de kan använda det för att uppnå vissa mål, och därför är de beredda att byta saker för att få det. Ur denna värdering uppstår priset. Men det hela är mer invecklat för pengar. Människor byter till sig pengar för att de tror att de senare kan byta pengar mot andra saker. Detta är samma sak som att pengar har värde för att pengar har värde, vilket är ett uppenbart cirkelresonemang. Detta problem löste Mises. Han förklarade att pengar inte har värde för att de har värde, utan att deras värde kommer från att människor tror att de kommer att vara värdefulla i morgon. Men han tillade dessutom, som i förbifarten, att deras förväntningar om pengars framtida värde är baserade på pengars historiska värde.

Häri ligger problemet. Varför skulle människors förväntningar om pengars värde grunda sig helt på pengars historiska värde? Varför skulle inte dessa förväntningar vara subjektiva, likt värderingar och andra förändringar är det?

Vi samlar återigen mod och lägger fram skälen för vårt ifrågasättande. Herr Mises, i din teori om andra priser än penningpriser noterar du att det inte finns något kausalt förhållande mellan priser från olika tider. Att en tvättmaskin byttes för tusen kronor i Hawaii igår utövar inte något direkt kausalt inflytande på tvättmaskinspriset i Sverige i dag. Det är bara ett historiskt faktum, det finns inget speciellt med det. Du menar att ett undantag gäller för pengar, vilket naturligtvis är för att pengars funktion är så tätt kopplad till deras värde. Ingen kan förneka det, men varför skulle det innebära att förväntningarna måste vara grundade på historiska värderingar? Varför skulle inte förväntningarna kunna vara subjektivt grundade, skapade i varje människas eget sinne, som om det vore ex nihilo?

Som du är medveten om kritiserade din vän Benjamin Anderson, en amerikansk österrikare som också är känd för att ha skrivit förordet till en av schackvirtuosens José Capablancas böcker, denna teori. Han menade att det var en historisk teori, som inte ägde den allmänna giltighet som praxeologiska teorier gör. I ditt svar på hans kritik menade du att den inte kunde vara historisk eftersom den inte hänvisade till några specifika historiska tillfällen. Det är förvisso sant, men den är ändå mer av en historisk teori just eftersom att det inte går att bevisa att det kausala orsakssambandet är evigt giltigt.

Dessutom, påpekar vi, är denna teori det närmaste vi har kommit till empiriskt avfärdande. Här rynkar Mises på näsan. Jo, det är självklart så att empiri inte kan användas för att avfärda ekonomiska teorier, på grund av det speciella mänskliga inslaget som gör all historisk data till ett oanvändbart myller, men lyssna på det här: någon har uppfunnit ett bytesmedel som inte har någon industriell användning! Det kallas Bitcoin. Det skapades med det uttalade målet att bli pengar, och även om det inte kan sägas ha blivit det används det ibland som bytesmedel, vilket som du har påpekat är det relevanta praxeologiska konceptet. Ingen använde den för någonting innan den började användas som bytesmedel. Den fick sitt pris första gången den användes i en byteshandling, då den möjliggjorde transaktionen av två pizzor. Det är sant att världens största skohorn har använts för att förena regressionsteoremet med Bitcoins uppkomst. Det påstås att anarkister köpte Bitcoin för att visa upp på internetforum som lite coola attribut (mer sannolikt måste ju vara att de köpte för att de trodde att detta skulle bli ett framtida bytesmedel och att det var det som var det coola). Men även om det var så att det fanns ett industriellt användningsvärde, hur konstruerat det än må verka, har ingen någonsin lyckats leda i bevis att ett pris på Bitcoin uppkom på grund av detta värde och att de första människorna som använde Bitcoin tog hänsyn till detta pris eller ens var medvetna om det. Allt tyder på motsatsen. Du upplevde guldmyntfotens fall, så det är förståeligt om du är pessimistisk gällande den framtida utvecklingen på penningområdet, men just nu är vi oerhört nära fria pengar. Tillsammans med Bitcoin har tusentals kryptovalutor sett dagens ljus och de hörsammar alla det krav du hade på sunda pengar, att deras mängd inte på något sätt ska vara underställd politikers kontroll. Det kanske inte blir Bitcoin som blir framtidens pengar, eller ens Ethereum (vilket vi nog bedömer som mer sannolikt), men du ska veta att väldigt många människor världen över kämpar mot det statliga penningväsendet.


Med detta sagt: Ludwig von Mises var kanske den främsta ekonomen av dem alla, med en produktivitet utan dess like. Han såg på ekonomin som en sammanhängande process, och undvek därför att specialisera inom ett litet underområde. När Murray Rothbard första gången av en vän fick höra att en ny spännande bok vid namn Human Action var på väg, frågade han vännen vad den handlade om och fick svaret ”allt!”. Det är således inte särskilt konstigt att det finns några teorier som man vill diskutera extra och till och med ifrågasätta.

Lästips:
The Value of Money s. 100-115 av Benjamin Anderson
Toward a General Theory of Error Cycles av Jörg-Guido Hülsmann
The Regression Theory as Conjectural History av Gary North i Theory of Money and Fiduciary Media

Med “vi” avses författaren.

1 kommentarer till ”Ett samtal med Mises

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *