Död åt välfärdsstaten

Sålunda fungerar människan: vi söker vår egen välmåga, så gott som vi kan. Lyckas vi med det söker vi därefter att bättra på välbefinnandet hos de människor som står oss nära, vår familj och våra släktingar. Först därefter, i mån av förmåga och temperament, är vi benägna att intressera oss för hur folk i vidare cirklar ut från oss har det.

Det är onaturligt för människan att helga universell och jämlik omsorg till alla, oavsett deras relation till oss. Vi bryr oss om oss själva och de våra. Så är det bara, och det torde inte vara en särskilt provocerande upptäckt.

Denna allmängiltiga aspekt av mänsklig natur framhärdar oavsett vilket ekonomiskt system människan verkar i. Egenintresse och egengruppsintresse bara uttrycker sig på olika sätt. Kommunistiska apparatchiks var sina storvulna humanistiska åtbörder till trots inte välkända för sitt intresse för allmänhetens bästa. Inte alls. De sökte precis som alla andra människor sitt eget bästa; i ett sjukt system och inom en sjuk ideologi.

De försökte säkra upp och förbättra sin egen och sina närmastes positioner inom ett intrikat och livsfarligt nätverk av nepotism och rivaliteter. De levde i ett system där samtliga förbättringar av den egna positionen betalades av någon annan – utan någon form av reciprocitet. Kommunism, som inte erbjöd något sätt för människor att ta sig framåt i världen utan att bokstavligt talat förslava varandra – drog fram det sämsta ur mänsklig natur, och förgjorde människors förmågor och ambitioner att deltaga i någon form av uppbygglig verksamhet.

Det mirakel som marknadsekonomin har givit oss är ett sätt för människan att betjäna sig själv och främlingar, samtidigt. När ingen aktör får plundra någon annan måste man komma överens innan någon form av materiellt, kulturellt eller idémässigt utbyte kan äga rum. Enbart om mellanmänskliga handlingar sker frivilligt kan man säga att de är ömsesidigt fördelaktiga. Man behöver inte ens tycka om varandra för att betjäna varandra, man behöver bara tycka om det som finns på förhandlingsbordet.

Detta tål att upprepas. När är förhandling möjlig? När samtliga aktörer i en mellanmänsklig interaktion bestämmer sig för att inte använda våld, om man inte kommer överens struntar man alltså i varandra. Samtliga deltagare måste dansa samma frivilliga dans för att räknas som etiska aktörer på den marknadsekonomiska dansbanan. Samtliga måste erkänna giltigheten i alla andras egenintresse. Du kan fortfarande premiera ditt egenintresse, du kan förhandla hårt, men du kan inte tvinga din motpart att ställa upp på villkor som verkar mot den personens egenintresse. Detta är att vara etisk. Detta är att betjäna varandra och att samarbeta. Detta är att tävla med varandra utan att förgöra varandra.

Det är inte bara etiskt – det är det system som bortom allt rimligt tvivel allra mest förbättrar varje individs förmåga att tillfredsställa sitt egenintresse, sin grupps intressen, sin nations… etc. En stringent utilitarist (såsom Mises) kommer fram till samma slutsats. Och jag vill mena att det inte är en slump. Det hade inte varit etiskt om det inte också hade varit bäst. Inte bara för dig själv, och din familj – utan för samtliga deltagare i leken. Det som kännetecknar en etisk lek är att deltagarna frivilligt vill spela igen, och igen, och igen.

Det är när vi förstår på vilket sätt någon annan är till gagn för oss och i vilken mån de därmed inte står i vägen för våra mål, utan aktivt bidrar till vår förmåga att uppnå dem: det är då vi förbrödras. Konstigt vore det väl annars? Inte tusan tycker vi mest om de personer som är våra största och mest otacksamma bördor? Fria marknader och fri association utan tvångsmässiga relationer leder, över tid, till fler människor med vidare cirklar av omsorg omkring sig. Den “egna” gruppen kan bli större, enbart genom att priviligera win-win situationer och därigenom bli vänner – och stenhårt diskriminera emot spel som går ut på att någon av deltagarna måste gå emot sitt egenintresse.

Ett sådant förbittrande spel – är spelet om välfärdsstaten.

Välfärdsstaten och mångkulturen

I Sverige har vi inte kommunism – men vi bär omkring på en invasiv välfärdsstat som precis som kommunismen förpestar vår potential att förbrödras. Jag vill idag diskutera den genom prismat av vår nuvarande mångkulturella utmaning.

För det första, är mångkultur bra? Det beror på säger jag. När mångkultur upptäcks genom frivilliga interaktioner människor emellan upplevs det uppenbarligen som tillräckligt värdefullt för att äga rum. Över tid finns då chansen att föreställningen om ”stammen” expanderar genom att växelvis inkludera, assimilera och anpassa sig till tidigare okända saker. Anpassning och kulturell appropriering via marknadsrelationer och frivilliga associationer – det kan väl inte vara dåligt? Slutresultatet är antingen att man konvergerar mer och mer emot samma kultur, eller att man väljer att gå skilda vägar. Men, är det ens mångkultur då? Är det inte en ständig rörelse mot samma kultur?

Tvingande mångkultur å andra sidan, ökar polarisering och tribalism längst de mest basala skiljelinjerna. Dessa skiljelinjer blir lätt högt värderade, upplyfta till den högsta nivån av ära – eftersom skiljelinjen i sig erbjuder en mur mot det okända – det som inte passar in i vår naturliga omkrets av omsorg. Ungefär såhär: förbittring underblåst av tvingande förbund eller invasion – statens sine qua non. Slutresultatet är konflikt längs kulturella/etniska linjer och kanske till och med pånyttfödelsen av gamla, redan överbyggda konflikter.

Dessa båda saker sker historiskt ofta överlappande, och det är svårt att avgöra vilket som sker mest. I den mån det första händer mer än det andra, desto bättre. Det blir mindre dödande och evig konflikt då.

När en välfärdsstat erbjuder underhåll till människor från kulturer som är vitt skilda från den förhärskande kulturen, oavsett de redan befintliga personernas önskan, så sker det senare. En krutdurk som packas allt tätare, samtidigt som människor som inget hellre vill än att se skiten explodera rör sig allt närmare med facklorna i högsta hugg. Krutdurken är välfärdsstaten och kulturell homogenitet fördröjer välfärdsstatens fullständiga degenerering. Kulturell heterogenitet ökar takten. Hur kommer det sig egentligen?

E pluribus unum

Harvardsociologen och vänstersympatisören Robert D. Putnam visade i sin studie “E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty‐first Century” från 2007 att det fanns en obeveklig korrelation mellan ökad mångfald och samhällelig misstro. Han menar att rasism INTE är den främsta förklaringen. De som menar att rasism är den främsta drivkraften bakom anti-immigration har inte ägnat någon uppmärksamhet åt de migrationskontroverser som uppstått i Afrika och Mellanöstern, där ras uppenbarligen INTE kan spela roll. Putnam menar att människor som bor i mångfacetterade samhällen tenderar att misstro sina grannar, oavsett deras hudfärg, och att dra sig tillbaka, till och med från nära vänner. De förväntar sig det värsta från sitt samhälle och dess ledare. De volontärarbetar mindre, ger mindre till välgörenhet, röstar mer sällan, agiterar oftare för sociala reformer, men har mindre tro på att reformer faktiskt kan göra skillnad. Människor som bor i etniskt och/eller kulturellt mångfaldiga områden verkar dra in sig som sköldpaddor i sina skal.

Putnam var inte något större fan av sina egna upptäckter. Han spenderade lång tid med att försöka hitta någon annan förklaring innan han till slut publicerade. Hans studie är full av vältempererade och stringenta försök att hitta hål i den egna slutsatsen. Men nej, mångkultur verkar ha en obändigt negativ inverkan på civilsamhället.

Att en harvardprofessor måste spendera år med att komma fram till någonting så självklart är förbluffande. I etniskt och kulturellt homogena samhällen finns det mer tillit och mer socialt kapital. Människor som delar språk, traditioner, tro, institutioner, och historia kan enklare jobba sig igenom tvister och problem utan att kasta avundsjuka blickar på staten och dess kategoriska förmågor.

Människor som inte delar språk, traditioner, tro, institutioner och historia har svårare att samarbeta och finna tillit. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Vilken typ av ideologisk verklighetsfrånvändhet behöver man marineras i för att någonsin kunna tro någonting annat? Man behöver inte åkalla rasism som förklaringsmodell överhuvudtaget.

I sin studie talar sig Putnam dock varm för att på sikt kan mångkulturella samhällen överbrygga fragmentering genom att omfamna nya former av genomskärande sociala normer och bredare identiteter. Han exemplifierar detta med bland annat tidigare migrationsströmmar till USA. Det är numera till exempel inte lika spänd stämning mellan amerikanska irländare och italienare i New York som det var i början på 1900-talet, inte heller mellan någon av dessa invandrargrupper och den förhärskande ”WASP”-kulturen (White Anglo-Saxon Protestant). Dessa grupper upplevde friktion trots att de delade hudfärg och huvudsaklig religion. Men över tid, menar Putnam, kan vi se att den inneboende goda kraften i mångfald kan släppas fri. Han har helt rätt i att mänskligheten under sin historia har överbyggt kulturella och etniska skiljelinjer om och om igen. Men har han rätt i att mångfald i sig är en god sak, som mer eller mindre garanterar fördelar?

Detta är omöjligt att avgöra utan att analysera de specifika delarna. Jag ställer mig tveksam till slogans som menar att mångfald är en god sak i sig självt. Generellt tror jag på kulturer som är kapabla att diskriminera emot dåliga idéer och acceptera bra idéer och därefter låta dessa saker utgöra grundvalen i en kultur. Jag tror med andra ord på en kultur som är kapabel att förändras till det bättre, bland annat i kontakt med andra kulturer. Men mångfaldsivrare verkar snarare tro att det räcker att bygga en regnbågsgata emot de goda intentionernas himmelrike. På den gatan kan man sedan trycka ihop folk lite hur som helst. Det ordnar sig – tillsammans (och med några obligatoriska omskolningar) kan vi segra över hatet!

I samtidens mytbildning benämns USA och särskilt New York som en kulturell smältdegel, och det ligger mycket i det. Men i den mån USA har lyckats har de inte helt sonika slängt ner en massa kulturer i en gryta och därefter entusiastiskt rört om och förväntat sig framgång. De som kom dit hade inget annat val annat än att bita i det sura äpplet och försöka integrera sig i den existerande kulturen och bidra med någonting fruktbart. Detta skedde inte utan friktion och tjuvnyp (ofta via fackföreningar och lagstiftning). Men kulturell appropriering skedde (tack och lov), och framför allt: assimilering till den förhärskande kulturen – inte tvärtom. Voilá harmoni, på sikt.

Med en välfärdsstat som boxboll mellan grupper har vi två effekter som förvärrar och förlänger oundvikliga kulturella svårigheter.

  1. Dels underblåser den attraktiva välfärdsstaten en typ av improduktiv ekonomisk invandring, och skapandet av bidragsberoende, som av breda folklager upplevs som oerhört påfrestande ekonomiskt, utöver sin kulturella effekt.
  2. Dels fråntas samhället sin förmåga att via marknadsmekanismer försöka förmildra effekterna av kulturella skillnader ens på sikt. Även om stor invandring är produktiv, dvs bidrar till civilsamhället – upplevs den kulturellt påfrestande – men då finns åtminstone någon grundval att bygga vidare på.

Detta leder till en oerhörd polarisering – där kontrahenterna vägrar varandra tiden att ens artikulera sina ståndpunkter. Ett recept för krig.

USA var inte under sina berömda tidiga flyktingströmmar en välfärdsstat. Men de hade ändå kulturkrockar, som löstes genom att människor inte var explicit tvungna att interagera och bidra till varandra: enklavisering och därmed segregering ur vilken därefter människor frivilligt kunde närma sig varandra över tid.

Med välfärdsstatens subventionering av invandring har vi däremot en direkt börda på befintliga skattebetalare, utöver den börda som redan åläggs genom subventioneringen av inhemska bidragstagare – samtliga redan ansträngda välfärdsapparater blir dessutom omedelbart tydligt belastade, på bekostnad av den egna förmågan att söka “uttag” ur välfärden. Att folk skulle kunna ha en åsikt om detta utan att för den delen vara rasister tycks mig oerhört uppenbart.

Slutsatser

För de som älskar välfärdsstaten och tror på den svenska vaggan-till-graven modellen blir problemformuleringen enkel: problemet med Sverige idag är invandrarna.

Har man ingen principiell invändning mot välfärdsstaten men ändå tycker att den inte borde sträcka ut universell omsorg till hela världen – då kan man på sin höjd sträcka sig till att den behöver effektiviseras, eller begränsas till att verka inom specifika ramar (enbart för svenskar).

Att i grunden ifrågasätta “välfärden” är inte ens nästan ett alternativ, nej nej – vissa detaljer måste redas ut bara. Vi ska då ”stoppa vinster i välfärden” eller ”vässa välfärden med digitalisering” . Men i samma tanketradition blir naturligtvis resonemang som går ut på att minska efterfrågan på välfärd precis lika giltiga. Sålunda: vi måste vi mota bort den demografiska invasionen som hotar ”det gemensamma”. Detta är tröttsamt oradikalt: det är naturligtvis möjligt att invandringsströmmarna är det halmstrå som knäcker välfärdskamelens rygg (alltmedan hysteriker ropar ”vi har rååååd”). Men problemet är ju allt hö vi redan lastat på den arma kraken.

Det som är sjukt är välfärdsstaten. Det är den som måste krossas. Det är inte invandraren som går på bidrag som ska krossas. Även om säkerligen många bidragstagare, däribland invandrare, skulle få det svårt under en övergångsperiod innan de kan hitta produktiva roller i civilsamhället. Det är synd, men nu har svenskarna valt välfärdsstaten für Alle und Keinen. I kombination med ett euforiskt godhetssignalerande visar den sig ännu snabbare fullkomligt patologisk i sin inverkan på civilsamhällets vävnad. Dessa många decennier under vilka vi aningslöst byggt ut välfärdsstatens totala omslutning av samhället kommer oundvikligen att komma tillbaka och kräva ett pris. Och priset är inte enbart ekonomiskt – det är kulturell splittring och konflikt som vi har sått – därom kan du vara säker.

Det är vårt vansinniga skattetryck och vår stats frikostighet med våra resurser som hotar vår förmåga att välja huruvida vi vill samarbeta och betjäna varandra eller gå skilda vägar. Det är välfärdsstaten som givet mänsklig natur tvingar in oss i ett lågintensivt inbördeskrig mot varandra. Detta krig finns, med eller utan många bidragstagande invandrare. Situationen blir bara tydligare.

Lägg till detta att människor inte tycker om mångkultur, oavsett vad de säger. De gillar möjligtvis, beroende på temperament, att ta del i en pluralism av kulturella åtbörder. Men vi vill själva kontrollera i vilken takt vi närmar oss varandra. Till syvende och sist vill vi omge oss med människor som vi kan kommunicera med och samarbeta med – och det gör man bäst när man delar samma kultur. En välfärdsstat är alltså enklare att ge konstgjord andning om dess inbördes stridande är etniskt och kulturellt homogena. Är det gott nog?

Nej. Det är svenskens vurm för idéen om den goda välfärdsstaten som fört oss hit och denna idé bör omedelbart utrotas. Innan detta sker kan vi enbart dutta lite i kanterna. Till skillnad från människor kan idéer dö utan blodsvite. Det är när vi frenetiskt håller fast i dåliga idéer som knivarna verkligen kommer fram.

6 kommentarer till ”Död åt välfärdsstaten

  • Tack! Strålande! Några kommentarer : det heter väl ”improduktiv”? Komma efter ”finns” i meningen ”Detta krig finns, med eller…”

  • Kanske inte är av vidare intresse, men jag är väldigt intresserad av sociologiska och antropologiska studier som behandlar etnicitet och utöver Putnam finns otaliga fler studier som bekräftar samma sak. Något som egentligen inte är så konstigt då ett ”Oss” konstrueras i mötet med ett ”Dem”.

    Bland andra har Glazer och Moynihan visat att de tidiga New York-migranterna var väldigt etnocentriska och endogama och därför bildade sina egna, homogena enklaver som Little Italy, Chinatown och irländska motsvarigheter. Mitchell noterade hur olika stammar som lämnade sina byar för att arbeta i de rhodesiska gruvorna föredrog att umgås med sina egna stammedlemmar eller de som bedömdes vara tillräckligt lika för att åtminstone dela en öl med i ölstugan (fanns ett par småroliga kriterier gruvarbetarna hade för vem som var en fullgod vän jag inte kan citera på rak arm, men av de roligare var ”skulle låta honom gifta sig med min syster”.). Och Roosens har visat att det är flamländerna som bor i Bryssel som är de mest etnonationalistiska i jämförelse med flamländska bönder efter de förstnämnda ständigt gör sig påminda om sin flamländskhet i det dagliga mötet med valloner och den ”påtvingade” franskaspråkigheten (även om en flamländsk storstadsbo, rent ku.turellt, är mer lik en vallonsk storstadsbo än en flamländsk bonde). Också i den mångetniska Swat-dalen i Pakistan, håller de olika etniviteterna sig för sig själva och interagerar egentligen bara med varandra när det är dags att handla eftersom de olika grupperna har olika specialiseringsområden.

  • Av vilken anledning ska man göra det komplicerat. Inom organisationsteorin talar man om kultur i en organisation. Alla måste ha anamma kulturen för att organisationen ska fungera. Olika kulturer gör inte att organisationen fungerar optimalt eller att målen uppnås. De som inte vill acceptera organisationens kultur måste tas bort från organisationen om man inte vill att organisationen ska bli dysfunktionell.

    Vad som gäller i en organisation är bara att skala upp. Svårare än så är det inte.

    Sverige blir inte ett framgångsrikare land av att importera kulturer som står så långt som möjligt från svensk kultur. Ingen blir en bra löpare genom att träna med konkurrenter som springer långsammare än en själv. Vill man bli duktig, hitta någon som är duktigare. Tränar du med någon som springer långsammare kommer även du att börja springa långsammare.

    • Vad som gäller i en organisation är bara att skala upp. Svårare än så är det inte.

      En organisation har skapats för att uppnå ett specifikt mål, samt har ägare som tillsatt personer med uppdrag att infria dessa mål. Om du ”skalar upp” från en organisation har du mycket gemensamt med Lenin, som tydligt påtalade att Sovjetunionen skulle fungera som en fabrik. Jag har svårt att se vad detta skulle ha med libertarianism att göra, dock.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *