Tradition som realistisk libertariansk strategi

Övergången från monarki till demokrati samt betonandet av hyperindividualism och vänsterlibertarianism på bekostnad av realistisk libertarianism är hämmande för friheten. [1] Det för oss mot postliberalismens oundvikliga slutsats: att människan måste utplånas. [2]

Begrunda till exempel hur viktigt det är för somliga att ständigt upplysa folket om att de inte finns:

22 augusti: ”Det finns inga tyskar” – Tysklands president Frank-Walter Steinmeier.
25 augusti: ”Det finns inga svenskar” – DN
28 augusti: ”Det finns inga danskar eller fransmän” – Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det som ser ut som en perfekt orkestrerad konspiration – ett väloljat maskineri – är i själva verket en dans till postliberalismens självspelande piano.

För att se detta behöver vi lägga an ett, för libertarianer, omvänt perspektiv:

”Individualitet är inte av någon större betydelse för min filosofi. Mina idéer är min identitet. De är mycket viktigare än mitt jag, min personlighet eller min biografi.” – Aleksandr Dugin

 

En Liberal hegemoni

1900-talet var onekligen ideologiernas århundrade och det utkämpades ett existentiellt krig mellan de tre stora, Liberalismen (individen), Kommunismen (klass) och Nationalismen (nationen). Nationalismen besegrades efter en snabb expansion som ledde till militär konfrontation medan kommunismen föll på eget grepp av hög ålder. Liberalismen, specifikt den liberala demokratin (som strömmar från atlanticismen och mynnar ut i globalismen), stod ohotad kvar och kunde växa till sig till en global ideologi utan motpol. Bristen på ideologiskt motstånd ledde till att liberalismen genomgick en metamorfos och blev till postliberalismen. Det fokus på individ som tidigare hade tjänat ett viktigt syfte i konflikt med kommunismen och nationalismen blev nu istället allt mer verklighetsfrånvänt och totalitärt. Eftersom alla delar av människans identitet, från kön till sexualitet, klass, ras, etnicitet, ideologi, religion och nation, är ”kollektivistiska” och bygger på identifierandet som människa i ett sammanhang med andra människor, vände sig individualismen slutligen inåt och blev antagonistisk till människan själv.

När Liberalismen väl stod som herre på täppan delades den gamla vänstern och högern i två delar. Den gamla vänstern som tillhört kommunismen och den nya progressiva vänstern som kom att tillhöra liberalismen. Den gamla högern som tillhört nationalismen och den nya konservativa högern som kom att tillhöra liberalismen. Det är ingen större skillnad. Liberaler, från höger till vänster, genomsyras alla av en och samma ödestro med sikte på globaliseringen av samhället och atomiseringen av människan. Man har låtit sig svepas med i tidens anda, uttryckt i Centerpartiets valspråk ”Framåt!”. Men även om 2019 kommer att komma efter 2018, befinner vi oss vid ett vägskäl där vi som samhälle inte nödvändigtvis behöver gå ”framåt”.

En fjärde politisk teori

Det finns ett alternativ bortom förutbestämd självutplåning och politiska plattityder, men vad är en fråga som, enligt Dugin, varken liberalismen eller övriga av modernitetens politiska ideologier kan ge svar på. Han tar därför avstånd från de samtliga i sökandet efter den epistemologiska motpolen för sann revolution. Revolution i alla dess former, riktad mot den nu rådande liberala ordningen, kan enligt Dugin endast föras från ”den förbjudna zonen” i förhållande till liberalismen. Han konstaterar att all modern sociologi utgår från det moderna samhället och då den postliberala ideologin utgår ifrån den individualistiska massmänniskan hindras den från att se vad som ligger i människans natur. Som månens baksida för stenåldersmannen som blickar upp, är denna, liberalismens sanna motpol, dold i det öppna för den postliberala människan som skanderar ”Det är faktiskt 2018!”. Men för en människa av kött och blod borde den förefalla naturlig.

Fjärde politiska teorin förespråkar därför en återgång till det som människan i grund och botten är och en gång var. Det är inte en reaktionär tanke så mycket som en återgång till naturen och traditionen, som ju är eviga, i motsats till moderniteten som är beroende av varandet i tiden och nuet. De formar och följer människors handlingar som en å formar och följer landskapet, istället för att konstruera en fördämning som förr eller senare brister och svämmar över.

Jag vill inte att ni utan förbehåll accepterar den fjärde politiska teorins ansatser eller mina därav personliga slutsatser. Den fjärde politiska teorin är mer en skiss än en färdig tavla. Den är synonym med Duginismen som är synonym med Dugin själv, ständigt i processen att skrivas om och byggas på. Vad gäller att förstå det ryska psyket och Rysslands komplexa spirituella och politiska sammansättning är Dugin en skattkammare av gömd och glömd visdom, men när det kommer till att förstå oss själva räcker han inte till, vilket han själv är tydlig med. Väst och Öst är och förblir mysterier för varandra. Det är just att den fjärde politiska teorin är en anti-ideologi mer än en ideologi, ständigt i uppror mot samtiden, som gör den så väl lämpad för fria människor som oss själva, som stötts bort av en ofri tid.

En resa i den förbjudna zonen

När människor låter sig uppslukas av själlös konsumerism och egoistisk individualism, går vi runt med en ovanlig föreställning, att det finns något bortom ridån. Känslan av världen som den just nu är beskaffad som oautentisk, inte såsom den borde vara, är en arketypisk sanning om nutidsmänniskans tillvaro. Vi landade inte bara här, mitt i livet. Vi har ett sammanhang som förnekas oss. I marken under våra fötter finner vi landets sång, våra förfäders blod och jord, ett gemensamt förflutet, som vittnar om varje arbetad åker, flyttad sten och fälld skog, liksom svärdshugg, yxhugg, spjut och sköld. Detta sätter spår i människan och försvårar för statens jämlikhetsplan.

”För att kunna expandera och öka sin makt, har den styrande eliten under årtionden fört, vad Pat Buchanan identifierat som systematiskt kulturkrig med målet att bryta upp alla naturliga eller ”organiska” sociala band och institutioner som familjer, samhällen, etniska grupper och genealogiska nationer, för att kunna skapa en allt mer splittrad befolkning vars enda gemensamma drag och enande kraft är dess existentiella beroende av staten.” – Hans Hoppe

Men vi håller på att bryta igenom…

”Ropet på blod, historia, tro, kultur och minne håller på att vinna kampen mot Ekonomismen, den västerländska materiella ideologin som hävdar att begäret efter pengar och saker i slutändan är vad som driver människan.” – Pat Buchanan

Provinsialismen är globalismens första offer och den är snabb att skörda. När människan inte längre är rotad i sin hembygd och historia är friheten som bortblåst. Förstå detta. För statsmakten är det av största vikt att vi inte vet vilka vi är och att vi inte minns var vi kommer ifrån. Då är vi lätta att forma och leda. För friheten är det därför av största vikt att vi hittar det snarast och hörsammar vårt kall.

En återgång till traditionen

I brist på en allmängiltig kultur får man ta seden dit man kommer och i den gamla och fria norden talar seden om odalrätt. En släkts hävdvunna rätt till jorden om den sträcker sig minst 6 generationer bakåt i tiden. Tanken är att en generations misstag inte ska kosta vad tidigare generationer byggt upp eller vad kommande generationer tillhör. Och länge fungerade den som en garant för just detta.

Har man släkt som går 6 generationer tillbaka i Sverige har man sannolikt även hundra generationer. Men vi har nu lidit av allmän rösträtt i lite drygt 100 år och som direkt konsekvens av detta snedsteg även massinvandring i lite drygt 50 år, vilket håller på att skriva om Sveriges historia – mot folkets vilja. Det är med andra ord hög tid för odalfolket att göra anspråk på sin hävdvunna rätt och häva dessa beslut om man inte vill att 2 generationers dumhet ska kosta 100 generationers arv.

Men det är inte tillräckligt.

Även om vi frigör oss från oket av fientliga kulturer återstår det långsiktiga arbetet med att återuppbygga vår egen frihetliga kultur. Det börjar med att återuppliva provinsialismen med dess unika karaktärsodlande drag för att på sikt kunna återställa en legitim och naturlig ordning. En ordning där kungen är satt att bevara lag och tradition, eller avsätts av fria och dugliga män. Där kvinnor och barn ses som skyddsvärda bärare av kulturen och männen deras naturliga försvarare.

Traditionalismen bjuder in till en etnopluralism (det vill säga mångkultur i den sanna bemärkelsen). Tiotusentals små länder (läs Liechtensteins), somliga betydligt mer frihetliga än andra, som fungerar som naturliga skyddsvallar mot framväxten av progressiva stater och berikar varandra med så väl handel som kultur. Deras ringa storlek och naturliga återspegling av folket resonerar bättre med folkviljan och homogeniteten minskar samtidigt antalet konkurrerande viljor och konflikter så att behovet av libertarianism mer sällan uppstår.

Det skulle utan tvekan stärka männens naturliga beskyddarinstinkt och ge de nödvändiga incitament som krävs för att försvara hembygdens frihet mot yttre och inre hot på ett sätt som stater inte kan eller vill, men också förebygga kapprustning och på så vis bidra till en hållbar fred. Om någon mot all förmodan skulle ha som ambition att lägga samtliga etnos under sig och införa ett våldsmonopol skulle den behöva ta ställning till, inte bara statsmaktens militära kapacitet, som idag, utan var man i var stuga och deras söner också.

Att ta seden dit man kommer skulle kort, decentraliserat, innebära landskap för landskap, by för by och stuga för stuga – men samtidigt en större samhörighet med vaccinerande effekt som saknas i modern tid.

Slutligen…

Det är inte enbart en frihetlig teori vi behöver för realistisk libertarianism, utan även, som Hoppe gör tydligt, en frihetlig strategi. En strategi som bör vara raka motsatsen till politikens orealistiska förväntningar (och närmre Dugins förväntningar). Den realistiska libertarianen inser att om friheten skall råda måste den först instiftas och för detta krävs det vilja och våld. Friheten måste därefter bevaras för att kunna överlämnas i säkert förvar till nästkommande generationer och för detta krävs en levande tradition kring minnet av de döda.

 


Referenser

  • 1. Hoppes arbete inom libertariansk social teori, en kort historik över mänskligheten.
  • 2. Dugins fjärde politiska teori, Bortom vänstern, bortom högern, mot mitten.

1 kommentarer till ”Tradition som realistisk libertariansk strategi

  • Ja sekter fungerar bättre om de homogena, men vem vill tillhöra en sekt och vara homogen. Det är inte livskraftigt, vare sig intellektuellt eller materiellt.

    Stabil frihet måste instiftas genom fred och inte genom att bekämpa och att med ”överlägsen” statsbildning trumpa konkurrerande stater.

    Dvs egendomar måste köpas ut och förvärvas från stater av fria individer/företag. Parallella system för rättvisa, säkerhet osv måste dras igång i ett tidigare skede för att legitimera interaktionerna mellan stater och individer/företag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *