En introduktion till ekonomisk kalkylering

(Du kan lyssna på artikeln via vår podcast Mises Ljud – bläddra ner för direktlänk)

Om det någonsin skulle göras en Hollywoodfilm om ett ekonomivetenskapligt genombrott skulle upptäckten av det socialistiska kalkyleringsproblemet vara det givna ämnet. Denna historiska episod hade allt. En ung socialist vid namn Friedrich Hayek som får problemet förklarat för sig och inser att socialismen är intellektuellt bankrutt. Ludwig von Mises, huvudpersonen i sagan, som redan innan grundandet av Sovjetunionen förutsåg misären och kaoset som skulle finnas däri, i en tid när alla var fullt övertygade om att socialismen erbjöd en mer rationell ekonomi. Filmens bad guy, socialisten Oscar Lange, som kommer att visa sig vara en djupare karaktär än vad tittarna först trodde när han föreslår att statyer ska resas till Mises ära. Ekonomi blir inte mer spännande än såhär.

Eftersom det är omöjligt att inte fascineras av det socialistiska kalkyleringsproblemet används det ofta som trumfkort av österrikare i olika debatter. Men för att vi ska kunna hänvisa till det på ett meningsfullt sätt måste vi förstå vad det verkligen innebär. Detta ska denna lilla artikel hjälpa till med.

Egentligen är det socialistiska kalkyleringsproblemet ganska enkelt. Det är bara en specifik tillämpning av det större fenomenet som går under namnet ekonomisk kalkylering, vilket dock kräver en mer ingående förklaring.

Den första svårigheten ligger i att det beskrivs på så många olika sätt. Moderna österrikare associerade med Mises Institute menar att Mises talar om det på ett sätt och Hayek om det på ett annat, men samtidigt ger Mises sitt stöd till Hayeks tolkning i Human Action på vissa ställen men inte på andra.

Med den reservationen vill den nuvarande författaren beskriva fenomenet såhär: Ekonomisk kalkylering är produktionsberäkningar med hänsyn till andra människors värderingar. Det är viktigt att inte fokusera så mycket på ”kalkyleringen”, det handlar sannerligen inte om alla typer av beräkningar, utan just det ”ekonomiska”, där vi med hänsyn till andra människors värderingar försöker använda de tillgängliga resurserna på bästa sätt.

Mises använder själv ett exempel med produktionen av vatten. När vi tar oss an problemet att försörja en stad med vatten används vanligtvis två lösningar. Antingen fraktas vatten långa sträckor i akvedukter, eller så genomförs en kemisk reningsprocess av vatten som finns närbeläget. Varför producerar vi inte vatten i fabriker? Det skulle säkert vara en ren baggis att göra det, rent kemiskt. Slå ihop några molekyler och ta vara på restprodukten så har vi producerat lite vatten. Men varför gör man inte detta? Jo, för att människor, konsumenter, sätter ett högre värde på andra saker som kapitalvarorna och arbetskraften som krävs för att bygga och driva vattenfabriken skulle kunna användas till. Det är en fråga om ekonomi, om människors subjektiva värderingar, inte om teknik eller kemi.

I praktiken går det till så att entreprenörer betraktar de nuvarande priserna på konsumentvarorna, gör en bedömning över hur de kommer att förändras till framtiden. Utifrån sin bedömning köper de sedan producentvaror. Priserna på dessa speglar därmed priserna på konsumentvarorna och således ingår en subjektiv komponent i dem. De kanske ser att parasoll säljs för 25 kronor styck just nu, men de tror att vi kommer att få en ännu bättre sommar nästa år och att parasoll då borde kunna gå för 40 kronor. De är således beredda att köpa produktionsvaror för ett sammanlagt pris av någonstans under 40 kronor (vi bortser för enkelhetens skull från ränta). Ibland gör de misstag, naturligtvis, men vi har att göra med en process av intellektuell arbetsdelning där de som är bäst tenderar att få mer resurser över tid, vilket ger bättre resultat.

Om vi inte hade ekonomisk kalkylering skulle vi inte ha vinster och förluster. Entreprenörer skulle inte veta när de har lyckats tillgodose konsumenternas önskemål på bästa sätt. De skulle famla i mörkret. Utan vinst och förlust och utan ekonomisk kalkylering skulle produktionen inte kunna styras mot konsumenternas efterfrågan.

När vi har gått igenom detta är det enkelt att förklara vad det socialistiska kalkyleringsproblemet är. I vår förklaring ovan är det entreprenörer som i en intellektuell arbetsdelning överför priserna på konsumentvaror till priserna på producentvaror. (Närmare bestämt överför de penningpriserna på konsumentvaror till penningpriserna på producentvaror, eftersom ekonomisk kalkylering bara kan göras med pengar.) Men i ett kommunistiskt samhälle kan detta inte ske. Producentvarorna kan inte byta händer, de kan inte köpas eller säljas, eftersom de alla ägs av en enhet. Således kan inte penningpriser för producentvaror uppstå. Centralplaneringsbyrån är dömd att famla i mörkret. Även om den skulle vilja producera de varor som konsumenterna efterfrågar mest intensivt skulle den inte veta vilka dessa är.

I slutet av filmen dör Mises, spelad av Leonardo DiCaprio, omgiven av sina nära och kära. Innan de såg filmen hade tittarna förväntat sig ett sorgligt slut, Mises dör trots allt tjugo år innan den upplösning av Sovjetunionen som han påstås ha förutspått. Men under filmens gång, där de fått den ekonomiska kalkyleringen noga förklarat för sig, inser de att varje dag i Sovjetunionen bevisade det Mises sagt, att utan ekonomisk kalkylering och privat ägande av produktionsmedlen är det omöjligt att veta om det som produceras också är det som konsumenterna efterfrågar som mest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *