Ge aldrig efter för ondska, kämpa i stället allt djärvare mot den

Det är valrörelse och doften av rädsla ligger tung över Konungariket Sverige.

Man skulle kunna tro att vi som räknar oss som frihetliga skulle passa på att få ut det enda som är möjligt att få ut ur politiken: underhållning.

Nejdå. Och icke. Förutom att de frihetliga forumen fylls med enkäter om vilka partier medlemmarna tänker rösta på så drivs det även regelrätta valkampanjer. Självklart för det Klassiskt Liberala Partiet, men det hejas även på en del andra alternativ och det tävlas längs en skala av frihetlighet, som om det ens vore möjligt för partier att tävla mot en sådan måttstock.

Liksom alla valrörelser är denna en orgel med tusentals olika toner av fruktan där politikerna trycker på tangenterna och deras kampanjorganisationer trampar in luften. Orolig för din pension? Samma politiker som med hög precision sett till att du har all anledning att vara det, lovar dig nu att de skall fixa så att din ålderdom inte blir i fattigdom. Bekymrad över att dina anhöriga inte får cancervård i tid? Låt den som orsakade den situationen ta hand om det.

Detta är dock exempel på frågor som lyser med sin frånvaro bland politikernas samtalsämnen mellan valen. Doften av rädsla som tätnar när vi närmar oss valritualens klimax har ett annat innehåll. Den består av substanser som hålls sjudande sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Alla år. Det är de frågor som det går att krama panik och svår ångest ur. Frågor som politiker kan spinna till verkligt stora hot.

För att ge sig hän i valkampanjande krävs det tydligen rejält stora hot för att mobilisera några nämnvärda mängder av de som ser sig som libertarianer. Klassiskt Liberala Partiet har kampanjat i flera valrörelser nu utan att se ut att växa nämnvärt. Bland partier har de stuckit ut genom att de försökt använda hopp i stället för rädsla som verktyg. I denna valrörelse har de tyvärr vikit av en del från hoppets väg i ett försök att rida ångestvågen och börjat röstfiska med rädsla som bete. Men jag gissar att de fortfarande uppfattas som på tok för fredliga för att locka speciellt många libertarianer in i politiken.

Hos libertarianer verkar det suga till ordentligt i valrörelsetarmen först när det står något så allvarligt som ett kulturkrig för dörren. Notera ordet krig där, det är centralt. Krig är motsatsen till fred, och ett ord som ofta tas till när det skall odlas och destilleras fram pur rädslosubstans.

Exakt vad kulturkriget går ut på avstår jag från att referera det här, eftersom det saknar relevans för den poäng jag vill driva hem. Jag nöjer mig med att konstatera att en del upplever hotet så reellt och så allvarligt att det är ett läge där principer måste läggas åt sidan:

Först tar vi hand om detta hot, annars finns det ändå snart ingen frihet kvar att försvara. När vi avvärjt den hotade förödelsen kan vi åter ta upp, marknadsföra och försvara våra fredsprinciper.

Hotet är så stort att om du inte är beredd att rucka på dina principer nu så har du bekänt färg – du är en fiende. Vi befinner oss vid den sista strofen i Imperiets Var é vargen?

Som en levande lavin kommer hungriga djur
över vidden hörs deras tjut
och vinden sjunger ett mollstämt dur
människa, är du för eller mot till slut?

Men om människan skall pausa arbetet för sina värden varje gång ett tillräckligt stort hot kommer rullandes ned från bergsväggarna skulle hon inte få göra annat. Det skulle alltid vara paus. För det råder sannerligen aldrig brist på hot stora nog att förgöra allt vi håller kärt.

Pågår det inte ett kulturkrig så håller de hemska människorna på att förstöra planetens klimat, eller så är de på väg att bli allt för många för att kunna försörjas av jordens sinande resurser. Rädslan för befolkningsökningen generellt ledde bland den svenska härskarklassen till en oro för kvaliteten i folkmaterialet, och sterilisering av tiotusentals svenskar över flera decennier.

Alternativt håller automatiseringen på att utplåna alla möjligheter för människor att få arbete. Just detta hot återkommer ständigt eftersom det alltid är ett helt nytt läge. Den automatiska vävstolen! Robotorna! AI! Singulariteten ter sig sannerligen oundviklig.

De flesta sådana här hot är våra följeslagare genom historien. Även om de då och då tappar en del av sin luft, ligger de och lurar och förses med respirator ute i folklagren. Där samlar de kraft. Där väntar de på rätt tillfälle att åter resa sig i hela sin fruktansvärda längd. Som judehotet. Eller, rent generellt alla kollektivistiska uppdelningar av människor efter grova attribut som kön, hudfärg och sexuell läggning. Detta är den näring som just i dessa tider göder hatet hos krigarna för social rättvisa.

Krigare. Krig är ett återkommande tema när det gäller att uppvigla till principlöshet. Därför har vi de förödande krigen mot droger, terrorismen och mot fattigdomen.

Tyvärr kan vi även konstatera att hot stora nog ofta leder till att enorma arméer mobiliseras för att begå massmord. Mord är annars något de allra flesta anser vara emot deras principer, men i krig får dessa principer flyga och fara. Principer är för fredstid. (Kanske).

För människor som inte har principer mot mord kan det vara andra principer som får ge vika när de trummar igång krig på grund av stora hot. Så var det för Abraham Lincoln, för vilken hotet om att de södra staterna skulle lämna unionen fick honom att bryta mot sina vidriga principer om att svarta är underlägsna vita och inte värda att befrias från slaveriet:

My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it, and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone I would also do that. What I do about slavery, and the colored race, I do because I believe it helps to save the Union.

Inbördeskriget (som det så eufemistiskt kallas) ledde till att besinningslöst och urskiljningslöst våld släpptes lös över människorna på kontinenten och till att över en halv miljon mördades. Vad kan få annars fredliga människor att göra så mot varandra? Rädsla. Riktigt hur Lincoln och hans kumpaner lyckades få så många i unionen så rädda har jag svårt att begripa. Men över en halv miljon döda kan berätta för oss att det lyckades dåtidens politiker mycket bra med. Liksom politiker i alla tider lyckas förfärande bra med denna uppgift.

Det är när vi blir ordentligt uppskrämda, när fruktan griper tag i våra hjärtan, och mängden lösningar ser ut att krympa till enbart en som våra principer sätts på prov. Allt för många gånger har mänskligheten dragits ned till nollpunkten av att politiker lyckats plantera tillräckligt mycket rädsla i människornas sinnen för att principerna skall ställas på hyllan.

Men nej! Vi står inte inför ett så allvarligt läge att vi måste våldföra oss på våra principer. Nu, liksom alltid, är det ett så allvarligt läge att vi mangrant måste ställa oss upp och försvara dessa principer mer passionerat än någonsin förr!

Politik är aldrig svaret för att stilla vår oro eller mota våra hot.


5 kommentarer till ”Ge aldrig efter för ondska, kämpa i stället allt djärvare mot den

  • Tack för läsningen! Jag hade nästan tappat hoppet på grund av all förskräcklig principlös politik som fyllt de forum jag annars trivs väldigt bra i. Det är hemskt att se hur många som annars kallar sig ”libertarianer” under denna valperiod vänt kappan och låtit rädslan styra.

    Hade varit trevligt om fler kunde läsa detta och ta till sig av budskapet. Jag är åtminstone glad att jag fick det!

    • Snart är valet över. Förhoppningsvis får några av våra fränder ordentlig baksmälla och ånger, så att de står bättre rustade om fyra år, då galenskapen sätter igång igen.

  • Jag tog Klassiska Liberala Partiets program och visade för några moderater. De höll med till ungefär 80 %. Sedan visade jag programmet för några folkpartister (Liberalerna). De höll med till ungefär 20 %.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *