Slå inte först, men slå hårdast – en relevant libertarianism

Vi har att förvalta våra anfäders verk. Det blod de blödde, den svett de utgjöt och de tårar de fällde måste göras rättvisa. De skall inte ha gjort allt detta, lämnat oss detta vackra arv förgäves. Vi behöver ta vid där de lämnade av, i den riktning de pekade ut.

För detta krävs fred. Vad våra förfäder gjorde var att att grundlägga förutsättningarna för fred. Det är vår kultur. Och det enda rimliga tankesättet som leder till verklig fred, fred värd att ha, är libertarianismen. Men det kan inte vara vilken meslibertarianism som helst, där alla enbart är snälla och ofarliga. Utan en libertarianism som tar hänsyn till realiteter och det faktum att alla människor inte alltid har goda avsikter.

Faran med icke aggressionsprincipen är att den kan tilltala just mesar. Den är ett utmärkt verktyg för att identifiera förtryck. I sin mest naiva form är den, likt den intersektionella förtrycksmatrisen, en utmärkt galge att hänga offerkoftan på innan man ger sig ut på nätet för att ägna sig åt bitter signalering.

Denna typ av tandlösa libertarianism är icke-relevant, och kan inte försvara sig mot våldsbenägna kollektiv. En relevant libertarianism är att odla kapacitet för kompetent våld (och kompetens generellt), samtidigt som man genuint siktar på fred. Detta måste man göra tillsammans med andra människor.

Men med försiktighet! Det är illa nog att det är omöjligt att avgöra vad människor omkring dig siktar på, särskilt idag – i en tid av kulturellt sönderfall – en tid där hysteriker på olika håll envisas med att dra hela samhällsbygget åt sitt håll utan hänsyn till att vi står längst upp på en bergstopp. Man kanske kan vinna dragkampen – visst – men vad ska man göra sen? Jubla hela vägen ner till bergets fot? Splatt.

Med försiktighet! Vad vet jag egentligen om mig själv? Under ytan, om jag är tyst och lyssnar inåt, hör jag ilskans dova muller, och våld. Inte bara våld, utan våld med njutning. Hur många människor finns det egentligen i vårt avlånga land med fallna anleten och hårt knutna nävar? Är det en villfarelse som enbart jag erfar? Nej jag tror inte det. Finns det inte också i dig en skadeskjuten björn, redo att riva?

Det är talande hur det ser ut när någon form av grällt våldsbrott har begåtts. Vänstern hoppas öppet att förövaren ska vara en arg vit man, bonuspoäng om han hör till någon slags högergrupp. När mördaren bekräftas vara en radikal muslim, så får högermänniskor kämpa med att hålla locket på sin extatiska schadenfreude. Och vice versa. Detta är inte friskt, och det är viktigt att notera denna typ av tendens i sig själv. Det betyder någonting!

Bläddrar du dig igenom youtubevideo efter youtubevideo med titlar som ”Butthurt SJW DESTROYED with logic”, ”Liberal tears” eller ”Moronic lefty”? Det kanske är harmlöst i lagom doser. Eller så matar du din inre tribalistiska best med helt fel mat.

Besten måste lyssnas på, den är ovärderlig, men den måste också kopplas och underordna sig en ägare. Ägaren måste ha en riktning. En princip.

Under tiden måste besten matas; ta med den till MMA-studion och låt den sträcka ut, låt den känna på stryk, lär känna den så att du kan kontrollera den. Låt den banka, skjuta, springa, lyfta och klättra så att du har kapaciteten för kompetent ursinne. Låt den få sitt lystmäte av tribalistisk gemenskap – det ligger i din natur. Du blir åtminstone mindre naiv och vinner respekt för vad den kan ställa till med om du inte siktar oerhört noggrant!

Roten till rötan i vårt land är samma röta som i hela västvärlden. Staten har under den “progressiva” eran tagit över, eller helt enkelt raserat traditionella institutioner som tidigare stod för kultur och gemenskap och som framgångsrikt kunde medla mellan olika intressen utan att för den delen vara fullständigt och storskaligt kategoriska. Kyrka och tro, giftemål och familj, grannskap och byggd, näringsliv och arbete, idrott, kultur och konst, ideella engagemang och tradition. Dessa saker har utgjort det korallrev vi har frodats i, och som nog har kunnat upplevas tillräckligt förtryckande (korallrev är brutala och kräver att du finner din plats om du ska överleva). Men dessa institutioner är det som våra förfäder använde sig av när de byggde västvärlden och den absurda nivå av individuell frihet som vi idag åtnjuter. Och de deltog i att anpassa institutionerna över tid utan att för den delen lämna människor helt utan kontext och tillhörighet.

Idag finns enbart två kontext kvar, om man ska hårddra det: individen och staten (och en familj på dekis). Däremellan en öken full av kontext-törstande irrbloss till människor, en del av dem finner mening och tillhörighet i ofarliga sammanhang, men fler och fler hamnar naturligtvis i mer romantiska, känslobaserade, tribalistiska och intoleranta grupperingar som till exempel AFA, radikal Islamism eller NU. I öknen som den kulturbärande välfärdsstaten har lämnat efter sig växer en flerhövdad best, olika ansikten: samma kropp, och den släpar sig fram emot Statsapparaten för att födas.

Mitt förslag för att bota sjukan är att individer bör delta i återuppbyggnaden av de institutioner som har förlorats, eller i alternativ därtill. Att göra detta med icke aggressionsprincipen vid sin sida, sin tribalistiska best hårt kopplad, uppriktig och sann konversation som sitt första (men inte enda) vapen och med ett cementerat motstånd mot kategoriska lösningar via statligt tvång. Det vore om någonting att bedriva en kulturell kamp. Fruktansvärt svårt, kanske omöjligt – men åtminstone inte destruktivt.

Bördor frivilligt burna. Allianser frivilligt slutna. Egendom och nationen frivilligt försvarad. Laster frivilligt njutna. Risker frivilligt tagna. Allmosor frivilligt givna. Det är mitt ansvar. Inte ditt, såvida du inte frivilligt axlar det.

För egen del vill jag lägga ytterligare en sten till den väg som mina förfäder byggde. Vägen må vara mossbevuxen och svår att hitta, och dåligt underhållen så jag kanske får börja med att restaurera den, om jag därefter kan lägga till en enda sten så kunde jag dö lycklig. En enda sten som är oerhört mycket tyngre än den ynkliga röstsedeln. Och längs denna väg kanske jag hittar en verklig vän. Det vore bra.

Det vore mycket bra.

2 kommentarer till ”Slå inte först, men slå hårdast – en relevant libertarianism

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *