”Den som ger sig in i leken får leken tåla”

Att man skall slippa ta konsekvenserna av överenskommelser man inte ingått är en så kallad dagisregel. Inte dagisnivå som i omoget, utan dagis som i att det är självklart. Barn förstår det. Det behöver inte förklaras. Vi är födda med vetskapen om utsagans sanning. Den är universellt förstådd.

Människor hittar på alla möjliga sorters lekar. Roliga, fåniga, otäcka, elaka, snälla, spännande, tråkiga. Vi gör det i alla skeden av livet. Som små barn är vi oftast extra fantasifulla och hittar på våra egna lekar. I takt med att vi blir äldre ärver vi lekar allt mer. Vem hittade på Burken egentligen? Ingen vet, men generation efter generation barn har förgyllt tiden med den leken.

I takt med att vi blir äldre står även allt mer på spel för de som är med och leker. Nåväl, även yngre barn hittar på lekar med allvarliga konsekvenser, men förhoppningsvis har vuxna vett nog att kliva emellan och hjälpa barnen att undvika följder de inte är mogna att bedöma. Med åren eskalerar generellt leken i vad man riskerar om man är med. Vuxna ges inte tillfälle att hjälpa oss. Ryska posten är oskyldig nog. Klädpoker också, om man inte spelar det med psykopater.

Men det finns mycket obehagliga lekar också. Som Kammen. Spelat den? Man turas om att ge den andra chansen att ta kammen där den vilar ovanpå ens handrygg, vända den med vassa änden nedåt och slå till en hårt, hårt på knogarna. Direkt den andre tar kammen får man enligt lekens regler rycka undan handen. Rycker man för tidigt har den andra rätt till ett straffslag, där man inte har rätt att rycka röra handen.

Själv har jag snabbare reflexer än de flesta och kom alltid ur Kammen-aktiga lekar med mindre blodiga händer än lekkamraten. Men idag har jag svårt att förstå varför jag någonsin var med på dessa sjuka överenskommelser. Gruppdynamik är mycket knepigt att förstå, och alldeles speciellt då bland pojkar i yngre tonåren.

Jag tror att de flesta av oss varit med om att lekar spårat ur, eller i alla fall att man haft anledning att kraftigt omvärdera sitt beslut att vara med. Återigen, gruppdynamik och det faktum att det finns människor som inte är snälla gör att det nästan ingår i att växa upp att då och då få ångra att man gav sig in i en del lekar. Men om reglerna varit öppna och kända så håller ändå de flesta med om att man får skylla sig själv om det inte går som man vill, eller till och med om man gör sig måttligt illa.

”Den som ger sig in i leken får leken tåla”

Det är inbyggt i oss. Det behöver inte förklaras. Alla förstår det. Du behöver visa att lekens regler var okända för dig och att lekkamraterna fuskade för att kunna få mer än en gnutta empati om du har klagomål på utfallet.

Likaså är det en tyst, allmänt känd och accepterad överenskommelse att om någon inte givit sig in i leken så är det inte okej att låta denne lida konsekvenser av denna lek. Så gör bara mobbare och även om omgivningen ibland låter det ske så är det illa sett och det behövs bara att någon tar sig modet att peka ut överträdelsen för att mobbarna skall få sin fribiljett indragen.

“Den som inte ger sig in i leken behöver inte leken tåla.”

Vad jag vet finns det bara ett undantag från denna universellt delade norm. Endast en situation när denna av naturen givna regel sätts å sidan av annars helt vettiga människor. Ja, jag pratar om politiska val. Då ger folk fullständigt fan i om du frivilligt gått med i leken eller inte. En första vibb av att det inte står riktigt rätt till i huvudet på människor i valtider är de märkliga reglerna som gäller för de som deltar i leken.

”En röst på X är en röst på Y!”

Och om någon dristar sig till att använda en i spelet ingående mekanism som att rösta blankt så är det också en röst på Y. Eller på X. Eller på Z eller på något annat av alla de usla alternativen. Men riktigt hur knäppt det står till får man klart för sig först när man dristar sig till att berätta att man inte tänker rösta. Då får man vilda blickar och som ett brev på posten får man veta att:

“Om du inte röstar har du inte rätt att klaga!”

Även fast valresultatet med garanti kommer betyda att man blir hotad, bestulen och får sina mänskliga rättigheter grovt kränkta på otaliga andra sätt, har man alltså inte rätt att klaga om man inte deltar i ritualen där det skall avgöras vem som skall hota dig, stjäla från dig och kraftigt kränka dina mänskliga rättigheter de kommande fyra åren. En helt unik, pervers, regel gäller i denna situation:

”Om du inte ger dig in i leken får du leken tåla.”


Fler artiklar på ämnet rösta som publicerats på Mises.se (alls ej komplett lista):

15 kommentarer till ””Den som ger sig in i leken får leken tåla”

  • Denna artikel utgår från föreställningen att demokratin inte existerar. Jag vill hävda att den föreställningen är falsk, och är väl värd att utmana. Om du till äventyrs anser att inget parti företräder dina intressen står det dig fritt att starta ett nytt parti. Sådana är spelreglerna. Och — nej du har INTE moralisk rätt att klaga på regimen om du bara ställer dig utanför hela processen. Omgivningen har däremot rätt att se dig som en svikare.

    • Kai:
      Likväl måste du alltså leka partipolitikens lek. Är det den leken du menar att man inte får stå utanför och kritisera?

    • Jag och mina 100 kompisar har bestämt oss för att bilda en klubb. Jag har glädjen att meddela att just Kai har beviljats medlemskap! Avgiften i klubben är 10 000 om året. Vi kommer och samlar in avgiften imorgon, och för att säkerställa ett gott samarbete kommer vi vara beväpnade. Som medlem är du självklart välkommen att rösta på vår stämma, du kommer ha en röst av 100. Så du kommer allstså ha mycket en bra möjlighet att göra din stämma hörd i vårt härliga kompisgäng!

      Kritik mot detta utgår från föreställningen att klubben inte existerar. Och — nej du har INTE moralisk rätt att klaga på klubben om du bara ställer dig utanför hela processen. Klubben har däremot rätt att se dig som en svikare.

    • > Omgivningen har däremot rätt att se dig som en svikare.

      Givetvis har man rätt att se vem som helst som svikare. Men man kan knappast lasta den som inte röstar för det staten gör. Den som har försökt omstöpa, påverka och forma staten har däremot visst ansvar för hur staten faktiskt blev.

    • Tja, det bästa svar ja kan komma på just precis just nu.. är att den stora majoriteten av andra människor tror sej ha komparativa fördelar när det gäller att försöka neka mig mina moraliska rättigheter att klaga på det nuvarande och tills vidare sociotekniska systemet med regeringens och dess institutioners rätt att totalt bryta mot subsidiaritetsprincipen hela vägen ner till – i värsta fall – någon sorts kompartiva fördelar för någon form av våldsutövning och förvirring av mina kanske s.k. snusförnuftiga rättsbegrepp. Ungerfär så eller något liknande… eller hur?!?

  • Det här är en lek du *fötts* in i – i och med att du råkade födas in i det svenska systemet. Då räcker det ju inte att avstå röstning för att inte vara med i leken. Du kan däremot lämna leken, t.ex. genom att lämna jurisdiktionen, och då välja en lek som passar dig bättre, eller ännu hellre starta en egen lek.

    • Att starta en ny lek är ju precis det som vi vill göra och att inte rösta är ju som du säger bara en del av det. Välkommen!

  • Skulle någon gå med på att ens kirurg kompromissar med alkis Peder från parken, dementa Berit och gängledaren i stan när det ska skäras i en?
    Tror ingen skulle känna sig särskilt trygg i det, ingen hade någonsin gått med på det.

    Men när det kommer till att driva en nation, där beslut som tas direkt påverkar miljontals människors liv och bär mycket tyngre konsekvenser än vad någon operation någonsin kan göra, så är det inte bara förväntat, utan uppmuntrat att dom kompetenta och kunniga i frågan ska kompromissa sina beslut med samhällets SAMTLIGA degenerater… Helt absurt är vad det är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *