1968-rörelsens ideal lever vidare inom svensk borgerlighet

Socialteknisk planering förutsätter även utbildning av socialingenjörer samt rent laboratoriemässigt utförda praktiska försök i fråga om sociala företeelser, varvid ett levande klientel står till förfogande för experimenten.

-Hjalmar Söderström, SOU 1945:26

I Human Action diskuterar Ludvig von Mises relationen mellan makt och idéer och visar att idéer och ideologier påverkar maktrelationerna i ett samhälle och att maktens stabilitet över tid baseras på dess förmåga att uttrycka konsensus kring idéer. Svensk borgerlighet har i år haft ett halvt sekel på sig att formulera en kulturpolitisk opposition till 1968. Man kan konstatera att alla sådana försök har misslyckats. Trots kommunismens sammanbrott och otaliga misslyckanden, har fortfarande den allmänna debatten i Sverige en slagsida åt vänster. Debatten har många gånger fallerat, inte i brist på idéer utan på walkover.

Vänstervågen under svenskt 60-tal kan delvis ses som utveckling av ett idéarv som redan existerade inom svenskt kulturliv. Vid sekelskiftet 1900 förknippades den svenska vänstern med namn som August Strindberg, Knut Wicksell, Karl Staaf, Hjalmar Branting, Bengt Lidforss och Ellen Key. Strindbergsfejden 1910-1912 avgjordes till kulturradikalernas fördel. På deras agenda stod rationalism, kosmopolitanism, antiklerikalism och intellektualism. Denna vänster kom att vara en högljudd röst under mellankrigstiden och uppvisade stor spännvidd från vänsterliberaler till marxister och vad som kan beskrivas som kaviarvänster eller intellektuella med vänstersympatier. De samlades på Dagens Nyheter, i Clarté, i kvinnorörelserna och i den nya vågen för sexualupplysning som Elsie Ottesen-Jensen gick i bräschen för. Här fanns även nihilisten och socialisten Axel Hägeström och Per Meurling.

Den socialpolitiska frågan och arbetarrörelsens framväxt mot slutet av 1800-talet resulterade i början på 1900-talet i att socialdemokratin tog över en centraliserad statsbildning som tagit form efter Gustav Vasa och den protestantiska reformationen. 40 år av oavbrutet regeringsinnehav under 1900-talet gav socialdemokratin möjligheter att bygga ett folkhem där den sociala ingenjörskonsten kom att uppfattas som en demokratisk institution där visionerna om det moderna Sverige kunde växa fram, visioner som med tiden kom att befruktas av 68-rörelsens idéarv och postmoderna perspektiv. Istället för att vara ett folkhem som baserades på svenska traditioner och klassöverskridande samverkan, blev folkhemmet övertaget av alltmer radikala diskurser för att till sist överges av svensk socialdemokrati.

Den så kallade ”68-revolutionen” var inte ett enhetligt fenomen. Som helhet bestod den tidens vänsterrörelser från maoister till akademisk nyvänster. Där fanns givetvis urfäderna Karl Marx och Friedrich Engels, Vladimir Ilijitj Uljanov (Lenin) och den alltmer populäre Mao Zedong. Här fanns Che Guevara, Rosa Luxemburg och Leo Trotskij. I den akademiska marxismen förekom namn som Georg Lukács, Antonio Gramsci, Walter Benjamin, Teodor Adorno, Herbert Marcuse, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Jürgen Habermas och Louis Althusser. De senare var utöver Althusser kritiska marxister. Maoisterna, som var den mer hårdföra falangen, såg ”det stora språnget” i Kina då Mao hade ambitionen industrialisera ett helt land på snabbast möjliga tid som en pånyttfödelse och vital kraft för klasskampen. Idag vet vi att ”det stora språnget”, liksom ”kulturrevolutionen”, ledde till svält och massavrättningar, men för en västerländsk ungdomsrörelse som inte lät sig påverkas av den ”borgerliga pressens propaganda” stod Mao för det nya inom marxismen. Mao tolkades som odogmatisk visionär som kunde se kulturen som en självständig kraft vilken kunde ge återverkningar på den ekonomiska basen i det marxistiska schemat. För de kritiska marxisterna kom den kulturella överbyggnaden att stå i fokus. Frågan om vad som är basen (de materiella produktionsförhållandena i klassisk marxism) och vad som är överbyggnaden (kulturen och samhällets ideologier i klassisk marxism) ifrågasattes inom den kritiska marxismen.

Liknande tankegångar uttalade Rudi Dutschke i Tyskland som, åberopande den italienske marxisten Antonio Gramscis tal om marxismens genomförande genom den kulturella överbyggnaden, påtalade revolutionens gradvisa seger genom ”den långa marschen genom institutionerna”. Inom universitetens human- och samhällsvetenskapliga fakulteter blev sextioåttorna till sist dominerande.

68-generationens idéer går under 70-talet från romantik i opposition till institution. Det var bland andra Olof Palme som samordnade denna övergång. Socialdemokratin gjorde det emellertid inte för att man alltid höll med, men lyckades passivisera den radikala vänstern genom att institutionalisera den. Det fanns ingen allvarlig intellektuell opposition mot kulturradikalism och postmodern vänster i kulturella termer. Den kritik som kom under 1980-talet från så kallat ”nyliberalt” håll var en ekonomisk kritik och inte en kultur- och utbildningspolitisk uppgörelse. Tvärtom ser vi hur högerpartierna i Sverige faktiskt kommit att anamma idéer och normer som endast en förhållandevis liten och radikaliserad del av Sveriges befolkning omfattade 1968. När postmoderna perspektiv gör sitt intåg var så att säga marken redan upptrampad och stolarna varma på betydande positioner i svenskt samhällsliv. Vi talar här inte i första hand om politisk makt utan om den maktutövning som sker mer långsiktigt genom att påverka normer, språk, värderingar, attityder, känslor och idéer. För humanvetenskapen kom förkastandet av idéer om ”vetenskap”, ”sanning”, ”logik”, ”evidens” och ”objektivitet” att få vittgående konsekvenser. I den postmoderna vänsterns användning av Friedrich Nietzsches filosofi kom ”viljan att veta” att identifieras med viljan till makt och manlig dominans. Postkolonialismen såg likaså den västerländska vetenskapen som ett instrument för förtryck. Naturvetenskap var, liksom humaniora och samhällsvetenskap, i sig själva uttryck för legitimering av orättvisor och förtryck.

Kvinnovetenskapens inträde på scenen medförde, skrev Eva Lundgren, ett vetenskapsteoretiskt brott som: ”rycker bort grunden för begreppen om vetenskaplig rationalitet och objektivitet”.

Svante Nordin i antologin: ”Betydelsen av revolutionsåret 1968”, red. Kurt Almqvist. Atlantis 2008.

1970-talet blev på det stora hela inte bara det decennium där 68-vänsterns idéer övergick från revolterande opposition utanför systemet till institutionaliserad opposition inom systemet. Decenniet såg även nya progressiva värderingar inom musik, mode, teater, konst, filosofi och samhällsvetenskap. Nyvänstern som hade riktat udden mot både kapitalismen och socialdemokratin kom också att lämna bidrag till den senares idéutveckling. Socialdemokratins jämlikhetsidé radikaliserades bland annat genom Alva Myrdals jämlikhetsprogram. Friheten stämplades som en högeridé. Keynsianismens idé om att statsmakten skall styra näringslivet och civilsamhället nådde sin höjdpunkt under decenniet. Postkolonialismen slog igenom tillsammans med idealisering av det politiskt motiverade våldet i Tredje Världen. Synen på Tredje Världen som ”utvecklingsländer” betraktades som rasism. Förklaringen till fattigdomen blev att Västvärldens marknadsekonomier och teknologier exploaterat Afrika och Asien. Även ledande socialdemokrater började betrakta det revolutionära våldet bland annat i Latinamerika som legitimt, trots att socialdemokratin i Sverige alltid bekämpat det vänsterradikala våldet på hemmaplan. Nyvänsterns lösning på kolonialismen var att de fattiga länderna skulle göra sig oberoende av den kapitalistiska världsmarknaden vilken man ansåg enbart tjänade de rika länderna. Dock kollapsade denna teori i takt med att asiatiska och afrikanska ekonomier utvecklat marknadsekonomi och blivit ledande exportörer.

Radikalfeminismen emanerade i hög grad ur den nya vänstern. 1968 bildades Grupp 8 i Stockholm och blev en mycket inflytande rörelse som bland annat gav ut tidskriften Kvinnobulletinen. Ur detta uppkom även förslag på tvingande åtgärder som hade udden riktad mot individers och familjers frihet att välja själva om exempelvis hemmavarande föräldraskap. Flera ansåg även att en tidig institutionalisering av småbarn på daghem var en möjlighet för föräldrarna som var så pass viktig att valfriheten skulle tas bort.

Miljörörelsen växte mycket riktigt fram under 1970-talet och riktade både udden mot det högteknologiska samhället och mot den fria marknadsekonomins fokus på tillväxt. Naturromantik, ekologi, ekofeminism och ekosocialism skulle utmana både marxistisk planhushållning och kapitalism. Den var helt främmande för marxismens syn på produktionsförhållanden och produktivkrafter. Från början dömdes miljörörelsen ut för att sedan utveckla en ideologisk profil bestående av feminism, socialism, motstånd mot kärnkraft, krav på öppna gränser, kamp mot bilism, identitetspolitik och krav på genusforskning. Ett viktigt startskott till Miljöpartiets bildande blev kärnkraftsomröstningen 1980. Per Gahrton bjöd under hösten 1980 in ett antal personer till sin lägenhet i Nacka som under mötet beslutar sig för att grunda ett nytt politiskt parti. Det formella partibildande mötet äger sedan rum i Örebro 1981. Partiet samlade vitt skilda grenar inom vänstern som fredsrörelsen, miljörörelsen, kvinnorörelsen och studentrörelsen. Denna cocktail formade ett partiprogram som med tiden kom att ta till sig postmodern identitetspolitik. Partiet attraherade även profiler inom det växande islamiska samfundet i Sverige. Miljöpartiets styrka har visat sig vara flexibiliteten mellan höger- och vänsterpartier. Bland annat har man allierat sig med både Socialdemokraterna och den borgerliga Alliansen för svensk asyl- och flyktingpolitik. Till partiets kärnfrågor hör självklart miljöfrågan, men också krav på löneväxling och tillväxtkritik.

I ”Arvet efter 1968” skriver Inger Enkvist om 68-generationens inflytande på svensk utbildning som politiserades under 1960-talet. Om Förenta staterna har ett militärindustriellt komplex har Sverige ett pedagogiskt-politiskt komplex menar hon. Ideologin från 1960-talet fram till idag har präglats av enhetstanken från 1962 som innebär att skolan skall anpassas för alla elever. Alla elever skall integreras i skolan. Den nya läroplanen för grundskolan 1969 då Palme var utbildningsminister och SIA-utredningen om skolans inre arbete utgår från denna idé. Yrkesutbildningen slogs samman med det teoretiska gymnasiet och en ”sammanhållen gymnasieskola” beslutades. Till de radikala universitetspedagogerna hör Staf Callewaert, Daniel Kallós och Donald Broady. Enkvist skriver:

Man kan sammanfattande säga att hela den här forskningssektorn utmärks av en inriktning på skolan som instrument för social utjämning snarare än som ett medel för att öka kunskapsnivån i samhället, en attityd som utmärkte tänkandet kring 1968.

Inger Enkvist, ur Svante Nordins antologi Arvet efter 1968.

Andra frukter av 68-vågen blev att skolmyndigheten vände sig mot rektorer som de ansåg vara för hårda i deras strävan att skapa ordning på skolan, att krav på ansträngning och goda skolresultat sågs som reaktionärt, att lektorstjänsterna – det vill säga lärare med doktorsexamen skulle avskaffas och man hade långa diskussioner om hur man på sikt skulle kunna avskaffa alla betyg. Läraryrkets status skulle jämställas med kroppsarbete och i jämförelse med lärarlönerna skulle arbetarlönerna hinna ikapp. Det skulle inte vara finare att vara lärare än snickare eller målare. Betyg på ordning och uppförande skulle avskaffas. Ämneskunskaper skulle lågprioriteras och utvärderingarna av undervisningen skulle inte sällan göras av eleverna själva. Studentexamen skulle bort. Alla elever skulle ha rätt till högre utbildning och intagningskraven sänkas. Allt detta hände också med undantag av ett betygssystem som fick vara kvar. En konsekvens av detta och som dessutom väckte stor förvåning inte minst i skolvärlden blev att Sverige tappade ranking i den internationella PISA-rapporten som mäter kunskapsnivåer för elever mellan länder. Finland, där flera av de nu nämnda reformerna uteblivit, hamnade däremot flera nivåer högre än Sverige i rankingen.

Den progressiva skolpolitiken tycks också ha lett till en kraftig försämring av kunskap i matematik, naturvetenskapliga ämnen och modersmålsundervisning. För ett par år sedan gick universitetslektorer på lärarutbildningar i Sverige ut i en protest mot att kunskapskraven för dem som aspirerar att bli lärare är alldeles för låga. Blivande lärare som inte kan stava och uttrycka sig i skrift är ett återkommande och stort problem. Problemet har en förklaring i att antagningspoängen för blivande lärare i Sverige förmodligen är de lägsta i jämförelse med andra OECD länder.

En konsekvens av detta är att läraryrket som under 1900-talets första hälft hade mycket hög status idag har förvandlats till ett lågstatusyrke. Hur skall en historielärare som inte tycker om att läsa böcker kunna lära ut historia och hålla sig uppdaterad med aktuell forskning i historievetenskap? Och hur skall man kunna rekrytera matematiker och fysiker till lärartjänster då de kan få tre till fyra gånger mer betalt och högre status i andra yrken?

Utbildningar av ekonomer i Sverige har börjat erbjuda studenter svensk gymnasiematematik eftersom de, trots godkända betyg i matematik, ändå inte förstår derivata eller har grundläggande kunskaper i algebra. En svensk student i 18-årsåldern har i snitt sämre kunskaper i matematik än en 13-åring i kinesisk, koreansk eller japansk skola.

68-generationens idéers påverkan på den västerländska kulturen tycks sammanfattningsvis ha genomgått tre metamorfoser från 60-talet till idag. Från att ha varit populära och rebelliska idéer i opposition, till att bli idéer på offensiv i de större institutionerna och medierna till att nu vara institutionaliserade i flera viktiga sektorer och där även den tidigare liberala oppositionen kommit att acceptera några av dess viktigaste idéer och utgångspunkter. Ett exempel härpå var Nya Moderaternas partisekreterare, Per Schlingman, som i en artikel i Expressen gick ut och sa att 68-generationens frihetliga idéer och målsättningar nu lever vidare inom de Nya Moderaterna.

Man kan även sammanfatta 68-rörelsens inflytande på svenska institutioner som stort emedan deras idéer och analyser havererat gång efter gång. Detta gäller inte enbart den mer hårdföra vänstern företrädd av kamraterna Mao och Lenin och där Mao själv blev den som svek maoismen. Även det asiatiska undret har svikit kommunismen. Nordkorea står kvar, men inget vänsterparti lyfter längre fram landet som ett framtidsexempel. Där maoistisk svensk vänster fick deras första politisk-existentiella upplevelse i det kommunistiska Kina, reser idag företagsledare, ingenjörer och välutbildade svenskar till samma land för att ta del av den kinesiska marknadsekonomin. Utsugningshypotesen är det få som tror på idag. Pol Pots folkmord, Solzjenitsyns skildringar av Gulagarkipelagen, dissidentrörelsen i Östeuropa med Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen gjorde sitt för att skärskåda kommunismens totalitära natur.

Det som dock finns kvar och tvärtom lyckats jäsa är de mjuka områden där effekterna av vänstervågen börjar bli synliga först nu när vi ser på den svenska skolan, svensk kapacitet att ge värdigt mottagande till asylsökande liksom oförmåga att ha en tydlig linje ifråga om mängden asylsökande, den svenska polismyndigheten, nyvänsterns dominans inom viktiga samhällsvetenskaper och inom stora delar av svensk journalistik. Ett tydligt exempel på detta är identitetspolitiken som genom statliga subventioner genomsyrar olika organisationers verksamheter, från religiösa organisationer till mer sexualpolitiskt inriktade.

Och borgerligheten tycks ju här närmast bejaka det hela. Har man då missat att källan är kommer från en kollektivistisk grundsyn?

I allt socialistiskt och fascistiskt tänkande underordnas nämligen individen gruppintresset. Klassintressen flyttades endast över på nya grupper och tänkta identitetskonflikter. Man antar att en individ tillhör en viss ingrupp och dömer sedan hela gruppen. Individer hålls därför som ansvariga för något som inte är innanför deras egen kontroll att påverka. Det andra steget är att det inte bara räcker med att förändra normer då man också måste förändra språket. Det räcker då inte med att kalla individer vad de vill bli kallade för, det handlar dessutom om att man vill lagstifta fram rätt språkkonstruktioner och pronomen. Det tredje steget är att man drar slutsatsen att man också måste befria barnen från normer, tankemönster och uppfattningar genom nya pedagogiska metoder. Och det fjärde steget är sjukförklara dem som inte håller med om nya lagar som syftar till att reglera språket. På vägen reduceras ofta också motståndarens människovärde och fokus läggs på vad man ser som negativa attribut och egenskaper som kan knytas, hör och häpna: till kön, etnicitet och kultur. Det bli kanske fel på alla cis-män och där man även inkluderar medlemmar som inte valt att själva se sig som cis-män och som kanske växt upp i fattigdom, haft alkoholiserade fäder och blivit misshandlade som barn men ändå lyckats få ett arbete. Således behöver man inte anstränga sig för någon form av rationell diskussion och debatt. Även språket och rationaliteten ses dessutom som maktmedel för förtryck.

Det Aleksandr Solzjenitsyn kritiserade i Västerlandet vid ett anförande på Harvard 1978 var begynnelsen på en konformism som vi idag kan se lite här och var i svensk media och debatt. Solzjenitsyn sa:

För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds: man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer, där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt, aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns. Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte att få höra i skolan att de finns.

Aleksandr Solzjenitsyn. En kluven värld. 1978. Texten finns på hemsidan Liberty Haven under rubriken A Divided World: www.libertyhaven.com/thinkers

Solzjenitsyn sätter även en diagnos på vad denna konformism har för grundkänsla, nämligen en räddhågsenhet att utmana kollektivistiska paradigm, en räddhågsenhet han även funnit i borgerliga media. Han ansåg att västerländska media trots friheten var förvånansvärt  eniga ifråga om vissa idéer och åsikter.  Detta har även spridits till svenska borgerliga politiska partier som idag tycks vifta med flaggorna för samma åsikter rörande familjepolitik som Vänsterpartiet. Identitetspolitik ställs här mot individualism och lika fri- och rättigheter för alla. I identitetspolitiken är det istället grupp mot grupp.

Till sist har borgerligheten anammat postmoderna perspektiv. Det är till exempel fortfarande oklart i svensk debatt om det finns något som “svensk kultur”? Mot denna bakgrund kan man sluta sig till att det åtminstone finns något som en svensk politisk kultur. Jag känner nämligen inte till något annat land där en liknande debatt om den inhemska kulturen förs på detta sätt. Om du skulle fråga en fransk socialist om det egentligen finns något som “fransk kultur” tror jag att vederbörande sannolikt skulle bli oerhört provocerad. För Ulf Kristersson tycks däremot frågan vara svår att besvara på ett tydligt sätt. Samma sak med Sveriges i särklass mest enfaldiga politiker, Annie Lööf, som ser bilbränder som en väg till instegsjobb hos Polis och Räddningstjänst.

3 kommentarer till ”1968-rörelsens ideal lever vidare inom svensk borgerlighet

  • Det postmoderna perspektivet kommer att leda till en ekonomisk krasch. Vilket land ska man emigrera till innan kraschen kommer?

  • Jag är imperialist.

    Du har en imponerande mängd påstående och argument, men vad är det du vill ha sagt?

    Postmodernism är ju bara ett samlingsbegrepp på problematiserande frågor och angreppssätt. Det finns ingen postmodern agenda eller ens postmodern politik. Den röda tråden i din text verkar gå ut på att rättfärdiga annektering av andra länder. Som imperialist kan jag inte annat än att hålla med om att det är fördelaktigt att annektera andra länder, men jag inser samtidigt att alla tidigare försök att bedriva kolonialvälden har misslyckats fatalt – annars skulle vi ju inte ha den här debatten, eller hur? Att styra över någon annan, oavsett om det är av ”guds nåd”, ”den rena rättfärdigheten” (eller vad man nu hittar på), är /svårt/. Inte ens med långt framskriden teknologi kan du ta kontroll på andra människor utan att få ett radikalt bakslag i form av produktionsnedgång, uppror och ökad risk. Det bästa är och förblir att hjälpa människor att 1. bilda sig en uppfattning om vad de vill 2. stötta deras ambitioner att nå sina mål 3. värna om deras förmåga att upprätthålla en personlig integritet fri från motsägelser och förljugenhet.

    @per-olf persson Ekonomiska krascher kommer hela tiden. Om du tittar tillbaka i historien finns inga tydliga höger-vänster- trender som förklarar ekonomiska krascher. Det finns inte heller några hållbara ekonomiska modeller som ger pålitlig prediktion (fanns de skulle vi ha en kommunistisk eller fascistisk planekonomi så klart). Jag tror inte heller du faktiskt vet vad ordet ”postmodern” betyder annat än vad kanske Jordan Petersson ha kräkt ur sig på Youtube. Det kan vara värt ett besök på biblioteket innan man blåser upp det till något stort.

  • Ifrån Wikipedia:

    ”Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet.”

    – Vad jag menar är att detta synsätt skapar en långsiktig ekonomisk krasch för samhällsekonomin och att de flesta människor i framtiden får leva i ett slumsamhälle. Dock måste sägas att det finns få absoluta sanningar. Dessa förekommer kanske enbart inom matematiken och inom logiken.

    Däremot existerar allmängiltiga sanningar. Exempelvis är de flesta invandrare ifrån Mellanöstern lågutbildade (men ett fåtal har dock högskoleutbildning). Den allmängiltiga slutsatsen blir då:

    – De flesta invandrare som kommer ifrån Mellanöstern får svårt att få ett arbete i Sverige. Detta innebär att Sverige kraftigt ökar sin befolkning men däremot kommer inte antalet skattebetalare att öka lika mycket. Därför måste den offentliga sektorns behov av att öka sina kostnader bli större än vad ökningen av skatteintäkter kommer att bli. Troligtvis leder detta på längre sikt på att den offentliga sektorn avvecklas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *