Identitetspolitiken hos Stephen Hicks och Jordan B Peterson

Jag kommer att göra en del läsare besvikna eftersom jag menar att både Hicks och Peterson har fel ingång till identitetspolitiken, men att de båda drar en del korrekta slutledningar av den. De har dessutom båda rätt i att Identitetspolitik och andra besläktade buskage i den postmoderna vegetationen förmodligen är den mest angelägna utmaningen på akademiska lärosäten och institutioner, i synnerhet inom samhällsvetenskap och humaniora.

Postmodernismen är inte en ny marxism, Mr Hicks.

Det både Stephen Hicks och Jordan B. Peterson har missat är att några av postmodernismens tidigaste kritiker var marxister och kritiker från vänster. Till dessa hör bland andra Jürgen Habermas och Noam Chomsky. I det följande skall jag därför ge exempel på hur postmodernismen inte bara har kritiserats från höger utan även från vänster.

Stephen Hicks ser postmodernismen som en marxism som gått över från att ha vetenskapliga anspråk till att retirera in i subjektivism liksom ifrågasättande av vetenskap och rationalitet. Detta påstående får i Hicks fall stöd av att Jacques Derrida såg sig verka i en ”marxistisk anda” utan att för den saken tänka utifrån en klassisk marxistisk samhällsanalys. Det är dock viktigt att se att postmodernt tänkande, som idag är mycket diversifierat, ofta befinner sig i opposition inte bara till vetenskap, klassisk liberalism och konservatism utan även till marxistiskt tänkande, även om det ibland finns en viss överlappning mellan de två sistnämnda båda eftersom de båda har emancipation i någon form som gemensamt tema.

Som exempel på marxistisk kritik av postmodernismen ser Perry Anderson den som en konsekvens av att kulturen kommersialiserats. Identiteter blir en slags konsumtionsvaror i postmodernt tänkande. En annan marxist, Fredric Jameson, kritiserar postmodernismen som ett förfallsfenomen under senkapitalismen och för dess ovilja att kritisera globaliseringen. Han menar att den kännetecknas av pastich och historielöshet. Marxisten Alex Callinicos menar att den vänster som efter 1968 gjorde karriärer inom akademier, media och utbildningsväsende har blivit bekväma på sina nya positioner, liksom missnöjda över egna politiska tillkortakommanden. Postmodernismen har blivit ett sätt för dem att verka där de befinner sig och det politiska motståndet kan börja på bekvämt avstånd från arbetarklassen, nämligen i klassrummet. Det handlar dock inte om att de vill fortsätta vara marxister på insidan som Hicks påstår, utan om att de har övergett marxismen.

Postmodernismen är farligare än att vara något den inte är, det vill säga en marxism i det fördolda. Postmodernismen är farlig, inte för att den är lik marxismen, utan för att den till skillnad från klassisk marxism grundas på en nihilism som enligt marxismen undergräver arbetarnas moraliska medvetande som förtryckt klass. Nu är jag inte själv marxist, men detta är en rimlig slutsats från en sådan position.

Uppenbara skillnader mellan klassisk marxism och postmoderna författare som Jacques Derrida och Michel Foucault är att Marx trodde på ett historiskt dialektiskt narrativ som inspirerats av Hegel. Derrida och Foucault tror inte på historiska narrativ. Marx såg på historisk utveckling som en dialektisk process mellan ägare och slavar. Det gör inte postmodernismen. Marxismen trodde på historisk utveckling. Postmodernismen tror inte på historisk utveckling. Marx trodde på klasskonflikt och en arbetarstat, vilket postmodernister förnekar. Foucault och Lyotard förnekar marxismens syn på en utveckling genom tes-antites och syntes och betonar att människans tänkande inte kan befrias genom dialektik. Istället för de fram differens som nödvändigt för tänkandets frigörelse och affirmation istället för negation.

Jacques Derridas textualism går dessutom på tvären med den rationalitet Jürgen Habermas försvarar i sin diskursetik. Derridas textualism leder till att vetenskap och retorik flyter samman, vilket Habermas kritiserar. Vetenskap hanteras som text och blir föremål för samma metoder som används inom samtida litteraturvetenskap. Habermas försvarar å sin sida möjligheten av ett diskursivt Logos som framträder när alla deltagare i en diskurs ges jämlika chanser att uttala sig.

Vad är problemet med Jacques Derrida? 

Jacques Derrida förnekar närmare bestämt ett essentiellt centrum för tänkandet, men ser samtidigt att ett centrum är nödvändigt och att vi inte kan vara utan ett sådant. Det allvarliga här är att Logos och rationalitet reduceras till funktioner och något som saknar annan grund än att vara just “användbart” för tänkandet. Övergången från Logos till en funktion för tänkandet hos Derrida öppnar för att man ser just Logos som fallocentriskt och uttryck för en maktrelation. Därav följer inte en negation av vetenskapen som sådan, vilket en del tror, men däremot ett tänkande i dekonstruktion och differens för hela den vetenskapliga traditionen där man vill avslöja maktrelationer bakom vetenskapliga påståenden. De som inspireras av detta tänkande har därför resonerat om exempelvis vetenskaper som fysik i termer av manliga konstruktioner som åsyftar att etablera ett förnuftets förtryck över naturen och kvinnan. Till och med Albert Einsteins allmänna relativitetsteori har här kritiserats som ett uttryck för patriarkatets vilja till makt.

Om vi härifrån går över till  Jordan B Petersons kritik av mer specifikt identitetspolitik måste denna kritik vara försiktig att härleda allt till Derrida eftersom Derrida kritiserar gruppidentiteter som essenser. Här borde man snarare kritisera sa tida identitetspolitiska diskurser eftersom de i grunden handlar om en anti-essentialism där ingen exempelvis antas födas till man eller kvinna, något som Marx aldrig skulle ha drömt om att påstå.

Min kritik av Stephen Hicks och Jordan B. Peterson är således att de inte har förstått den marxistiska kritiken av postmodernismen, men att de har dragit vissa korrekta slutledningar om vad postmodernismen leder till.

Jordan B. Petersons huvudteser mot Identitetspolitik

Om vi då går in på vad Peterson säger om detta, är han väl mest kontroversiell för hur han försvarar sina huvudteser? I flera avseenden utgår han från naturvetenskaplig metod för att påvisa existensen av hierarkier i naturen hos bland annat humrar och schimpanser och använder sedan detta för att demonstrera evolutionära likheter med människan.

Vi får här, menar jag, akta oss för det som i moralfilosofin brukar kallas det “naturalistiska misstaget”, det vill säga att utifrån en beskrivning av hur något “är” härleda hur något ”borde” vara. Om vi ser på Petersons exempel med humrar kan man alltså inte härleda en moral från det faktum att vi råkar ha vissa neurobiologiska likheter med andra arter. Hur människan borde agera är också åtskilt från hur samhället råkar se ut just nu.

Det är också på grund av vad Peterson säger om hierarkier som den postmoderna identitetsvänstern, för vilka hierarkier är sociala konstruktioner, rasar mot Peterson. Jag personligen ser en stor ironi i detta eftersom de tycks ta både sig själva och sina teorier på så stort allvar att de inte inser att de bildat egna hierarkier i våra samhällen. Det har dessutom varit en utbredd föreställning inom den postmoderna vänstern att de som försvarar yttrandefrihet och argumenterar mot politisk korrekthet har en dold agenda och vill ha frihet för hatfyllda budskap. Det handlar för mig, liksom för andra klassiska liberaler som jag talat med, snarare om ett synsätt där man ser faran med en stat som vill beskydda medborgarna mot omoraliska åsikter och idéer eftersom man aldrig vet var detta slutar. Vi har därtill många exempel från vår närhistoria där stater begränsat yttrandefriheten i namnet av en viss politisk syn på rättvisa, godhet och sociala framsteg. Vi har Sovjetunionen som sjukförklarade religiösa åsikter och som sänder personer med avvikande politiska idéer till Gulag. Vi har Tyskland under nationalsocialismen som sände oliktänkande till koncentrationsläger.

Yttrandefrihet innebär tvärtom att man tolererar åsikter man ogillar, men bekämpar dem genom argument snarare än genom lagstiftning och tvång.

Fallet Lindsey Shepherd

Fallet Lindsey Shepherd, som blev ifrågasatt och kallad till förhör enbart för att ha visat en tevedebatt med Jordan B. Peterson i ett klassrum, påvisar att ett auktoritärt förhållningssätt vunnit terräng. Detta förhållningssätt använder identitetspolitiska argument för att begränsa yttrandefriheten. “Brottet” Shepherd anklagades för var alltså att visa ett filmspel från Ontarios motsvarighet till Sveriges Television i ett klassrum där Jordan B Peterson var en av deltagarna i en debatt om pronomen. Genom att visa debatten och utan att själv ta ställning i sakfrågan, anklagades Shepherd för att lida av psykisk sjukdom och för att förgifta studiemiljön i klassrummet av företrädare för Wilfred Laurier University. Senare blev hon kallad rasist i en vänsterpublikation eftersom hon hade börjat gråta under förhöret och tydligen använt denna mikroaggression mot en av förhörsledarna som tvingades bevittna det hela. En slags identitetspolitisk ”slippery slope” med andra ord.

Den postmoderna vänstern är långt ifrån Habermas diskursetiska modeller när den börjar betrakta en lärarassistent som politisk fiende för att ha visat en debatt där även deras egen identitetspolitiska åskådning fanns representerad visavi Jordan B. Peterson.

Det Shepherd mer specifikt anklagades för är att hon inte tog ställning mot Peterson, utan låtit eleverna resonera själva mellan två perspektiv. Det man anklagade henne för var således att hon inte tog ställning för en identitetspolitisk ståndpunkt. I slutändan handlar det således om att Shepherd inte tillämpade en påbjuden ideologi i klassrummet. Hon blev inte anklagad för att ha tillämpat fel ideologi, utan för att hon inte tillämpat den enda ideologi som man förväntas ha som lärarassistent i det ämne Shepherd undervisar i. Och genom att inte tillämpa den enda ideologin, drog man slutsatsen att hon sannolikt också tänkte i fel ideologiska banor och därför kunde hållas ansvarig för detta. Peterson har rätt i att det tänkande som grundar identitetspolitik är samma tänkande som redan har orsakat politiska förföljelser och mord på oliktänkande. Det är samma tankestrukturer som satte milstolpe efter milstolpe på vägen till Gulag. Ett tänkande som inte tål opposition och som kräver blind lydnad antingen genom offentligt bifall till teorin eller åtminstone genom tystnad som tolkas som underkastelse.

En klassiskt liberal markering

Om vi härifrån fördjupar denna analys till den del som rör identitetspolitiken kritiserar jag den däremot som en övergång från ett liberalt synsätt om samma spelregler för alla individer till ett synsätt där man ser på grupper som strukturellt över- och underordnade. Härifrån antar man att vissa grupper behöver bli kompenserade för andra gruppers privilegier. Dessa kompensationer kan vara juridiska i form av särrättigheter för gruppmedlemmar, ekonomiska till föreningar och organisationer och sociala i form av politiskt stöd och riktade insatser. Identitetspolitiska kompensationer skapar incitament. Det uppstår en marknad för föreningar, organisationer och professionella föreläsare. Här finns alltid risken att man således motverkar det man vill uppnå. Istället för ökad jämlikhet kan resultatet bli att många upplever att vänstern går för långt.

Ett annat problem är att man tänker om andra grupper som kollektiv. Man antar att en individ tillhör en viss ingrupp och dömer sedan hela gruppen. Individer hålls därför som ansvariga för något som inte är innanför deras egen kontroll att påverka. Det andra steget är att det inte bara räcker med att förändra normer då man också måste förändra språket. Det räcker då inte med att kalla individer vad de vill bli kallade för, det handlar dessutom om att man vill lagstifta fram rätt språkkonstruktioner och pronomen. Det tredje steget är att man drar slutsatsen att man också måste befria barnen från normer, tankemönster och uppfattningar genom nya pedagogiska metoder. Och det fjärde steget är sjukförklara dem som inte håller med om nya lagar som syftar till att reglera språket. På vägen reduceras ofta också motståndarens människovärde och fokus läggs på vad man ser som negativa attribut och egenskaper som kan knytas, hör och häpna: till kön, etnicitet och kultur. Det bli kanske fel på alla cis-män och där man även inkluderar medlemmar som inte valt att själva se sig som cis-män och som kanske växt upp i fattigdom, haft alkoholiserade fäder och blivit misshandlade som barn men ändå lyckats få ett arbete. Således behöver man inte anstränga sig för någon form av rationell diskussion och debatt. Även språket och rationaliteten ses dessutom som maktmedel för förtryck.

Det vore bättre om man deklarerade att undervisningen i ett visst ämne förutsätter en bestämd ideologisk utgångspunkt, istället för att maskera denna och som i Shepherds fall ändå förvänta sig att andra lär ut den.

Från en klassiskt liberal liksom konservativ synpunkt kan man därför kritisera identitetspolitiken för dess bristande respekt för individens frihet att välja ingrupp (bara vissa individer får välja gruppidentitet medan andra påklistras identiteter), för dess sätt att använda ideologi som akademisk teori, för dess auktoritära metoder, för dess syn på gruppidentiteter och för dess konfliktperspektiv på samhället.

Övergången från vetenskap till identitetspolitik har däremot tolkats helt korrekt av Stephen Hicks, Jordan B. Peterson och Roger Scruton som en fusion av akademisk teori med ideologi till den grad att de knappt går att skilja från varandra. Den ideologi man försvarar kan däremot ses från en marxistisk synvinkel som en senkapitalistisk ideologi.

Eftersom rationalitet och rationella diskurser kritiseras eller ”avslöjas” på grund av att de befinner sig på en västerländsk manlig och hierarkiskt spelplan återstår analys och dekonstruktion av diskursiva maktordningar i text. Översatt till identitetspolitik handlar det om vilka andra grupper än arbetarklassen och kapitalister som kan tänkas vara strukturellt starkare och svagare än andra.

En annan vänsterintellektuell som kritiserat postmodernismen är Noam Chomsky som i en debatt med postmodernisten Michel Foucault i Nederländerna 1971 försvarade tesen att det essentiellt finns en mänsklig natur, vilket Foucault förnekade. Vi kan även förstå hur Chomsky kommit fram till denna slutsats utifrån sin banbrytande forskning inom lingvistik som visat att språkliga strukturer finns nedärvda i människans hjärna (generativ lingvistik). Vi är skapta för att använda språk för att kommunicera mening. Eftersom Chomsky till skillnad från postmodernismen försvarar västerländsk vetenskap har hans teorier inom lingvistik kunnat användas i modern forskning inom kognitionsvetenskap och AI. Postmodern dekonstruktivism har däremot inte kunnat användas för nya banbrytande upptäckter inom vetenskap. Utan att anta något som en mänsklig natur hade Chomsky inte kunnat upptäcka att det finns gemensamma mönster hos alla människor i hur de lär sig språk och där behaviorismen inte räcker till som förklaringsmodell.

Botemedlet från klassisk liberal synvinkel mot rasism och sexism är emellertid inte lagstiftning och auktoritära metoder utan att vi verkar för en diskursetik där alla deltagare kan diskutera öppet och i frihet. Det handlar även om att vi ännu starkare värderar liksom försvarar individens rätt till liv och frihet. I relation till ett yrke, en konstart, en musikstil, ett personligt kall och en vetenskap måste det odlas en kultur där det har större betydelse vad människor gör och har för kompetenser, än för vad de är och identifierar sig som. Utifrån ett klassiskt liberalt synsätt har individens handlande större betydelse än vad individen är. Identitetspolitiken kan ses som ett tribalistiskt tänkande om individer som många gånger inte själva får välja sina ”ingrupper”.

Dessutom menar jag att identitetspolitiken hamnar i moralisk primitivism. Från att respektera och spela efter gemensamma spelregler för alla och från att ge alla frihet att välja sina ingrupper själva, blir individer dömda på förhand efter deras antagna ingrupper. Både den postmoderna alternativvänstern och den postmoderna alternativhögern begår här samma fel.
Botemedlet är att återgå till individen och värdera handlande. Ingen bör dömas utifrån en gruppidentitet. Alla bör bedömas efter hur de handlar mot andra. Det är på denna grund samhället blir ett samhälle. För att citera Ludvig von Mises:

”Allt rationellt handlande är i första hand individuellt handlande. Endast individen tänker. Endast individen resonerar. Endast individen handlar.”

Ludvig von Mises. Socialism: An Economic and Sociological Analysis.

För att återgå till föregående diskussion vill jag också tillägga att en utgångspunkt i individen inte behöver vara samma sak som alltid bortse från grupper, liksom analys av strukturer. En individ mår dessutom psykiskt bra av att ha en identitet som en fast punkt i tillvaron. Det som däremot blir fel är om hon tvingas av andra till en identitet hon inte vill omfatta, ifrån en identitet hon vill ha och på grund av en identitet som hon har.

Jag vill i så fall åter betona är att det är individers handlande vi skall värdera. Det individer själva väljer att identifiera sig med eller som skall däremot tolereras.

Behovet att värdera individers handlande finner vi dessutom i samtida rättsprinciper. Individer blir inte dömda i domstol för vad de är, utan för vad de gör mot varandra. Den klassiska liberalismen insåg dessutom tidigt behovet av extensivitet som svar på frågan om vem och vilka som omfattas av rättigheter. Svaret är: alla individer.

Alla individer utan undantag har likvärdig rätt till liv och frihet om och endast om de inte tvingar och bedrar någon annan.

Rätten till liv härleds vidare från rätten att man äger sig själv och sin person. Denna rättighet är nära förbunden med att man är fri och således också ansvarig för sig själv och sitt handlande.

Den klassiskt liberala kritiken av identitetspolitik härrör från att den inte låter alla individer själva välja sina gruppidentiteter, att den inte tror på kommunikativ rationalitet mellan individer med olika gruppidentiteter, att den således sätter gruppens rättigheter före individens rättigheter och för att den håller individer som ansvariga för saker som inte härleds från deras handlande utan från hur man själv väljer att se dem. Således hamnar man i samma slags tankestrukturer som i andra sammanhang kallas rasistiska.

Om vi ser på vad teorin skulle innebära om den applicerades konsekvent så skulle vetenskaplig utveckling utanför Europa och som baserades på den matematik vi alla använder tolkas som förtryck. De asiatiska ekonomiernas framsteg skulle ses som europeisk kolonialism. Man tänker även bort vad detta kommit att betyda för minskad barnadödlighet, ökad tillgång på mat och konsumtionsvaror, ökad spridning av information, minskat behov av socioekonomisk migration och utbyte av idéer och värden på kulturella och ekonomiska marknader. Man ser även hur länder som Kenya i Afrika lyckas tack vare kontakter med andra ekonomiska marknader och att det stora problemet inte rör kapitalism, västerländsk medicin och naturvetenskap.

Hedersvåldet som växt fram i Sverige vittnar därtill om en annan problematik som rör enskilda individer, ja minderåriga, vars frihet inte respekteras på jämlika villkor som andra flickor i Sverige till följd av identitetspolitiska hänsynstaganden. Hänsynstaganden som alltså mer liknar dåliga ursäkter i ett sammanhang där unga människor har mördats.

Återigen kan vi alltså ställa frågor som: Hur blev det ens möjligt för människan att resa till månen? Hur blev det möjligt för alla konkurrerande och historielösa individer som gått på den sociala konstruktionen att de är “britter” att enas om Bill of Rights och Magna Charta? Är det ett kulturellt övergrepp att hindra en infektion med penicillin i andra delar av världen? Befinner sig kineser i ett “falskt medvetande” när de tillverkar bilar? Kan jag som svensk förstå Östkyrkans teologi och studera syriska kyrkofäder eller är jag hopplöst förlorad i min oönskat påklistrade identitet som cis-man? Begår föräldrar till ett nyfött barn en kriminell handling om de säger att det blev: “en flicka” eller “en pojke”?

Ett annat problem (åtminstone för en utomstående) är inkonsistens. Med konsistens menas i detta avseende att en teori inte skall innehålla ett teorem som står i logisk motsägelse med andra teorem i teorin. En opportun tolkning av postmodernismen är att det är en lära om alltings relativitet. Om allting således är relativt kan man ifrågasätta om även postmodernismens förståelse av tolkningar endast är en av flera? Hur vet vi med bestämdhet att allt verkligen är relativt? Hur vet vi a priori att det inte finns någon tolkning som är bättre än någon annan och vad är det som är så riktigt med just postmodernismen som gör att vi alla måste sluta upp bakom denna? Är inte också postmodern kulturrelativism, identitetspolitik och normkritik teorier bland flera teorier med lika stort sanningsvärde? Empiriskt kan man dessutom ifrågasätta hur man kan fälla en så generell utsaga om alla system, historietolkningar och teorier utan att först undersöka dem?

Om vi istället utgår från att det mänskliga förnuftet och intellektet är och måste vara något universellt så utgår vi från att vi måste söka argument, evidens och logiska slutledningar som är giltiga oberoende av individers identiteter och oberoende av normer i samhället. Vi måste exempelvis dra slutsatsen att det alltid och överallt är sant för alla individer oberoende av deras kultur och identitet att 1+1=2. Vi måste söka universella, evidensbaserade, slutledningar inom naturvetenskapen och tala med varandra för att nå fram till ett diskursivt logos. Den minsta minoriteten är här inte en grupp med en viss identitet utan den enskilde individen oberoende av identitet.

Där filosofen Immanuel Kant försvarade matematik och fysik som universella vetenskaper som kan förstås apriori det vill säga oberoende av erfarenheten, har den postmoderna vänstern relativiserat dem till ”döda vita män”. Detta har som tur är inte hindrat asiatiska och afrikanska länder från att anamma vetenskapliga upptäckter och tillämpa matematik. Utan detta hade de varit kvar i fattigdom. Vetenskapen har, liksom fria marknader och samhällen, inte varit ett förtryck utan snarare medel för ökad delaktighet på mer jämlika villkor med omvärlden. Matematik och naturvetenskap är inte ett ”västerländskt språk” utan ett universellt språk som kan begripas av alla människor. Samma universella logiska språk förenar dataprogrammerare från länder i Afrika med dataprogrammerare från Asien, Europa och Sydamerika. Immanuel Kant hade rätt om matematikens, logikens och fysikens universella karaktärer (syntetiska apriori och där varje apriori för att vara ett apriori är universellt). Postmodernismen fungerar här som intellektuella tullar för idéer som bevisligen redan kommit andra kulturer till gagn.

Denna text är ett kortare utdrag ur en kommande bok med titeln: SJU SAMTAL

2 kommentarer till ”Identitetspolitiken hos Stephen Hicks och Jordan B Peterson

  • Bra text.
    Jag har skrivit om identitetspolitik som demokratiförstörande i min blogg.
    https://domedagsklockan.blogspot.com/

    Jag tror att postmodernismen var ett sätt att skapa en ny frihet i det mekaniska och stelbenta som växte fram. Det var en behövlig period där vi testade hur långt vi kunde ta vår frihet. Tyvärr fastnade många där i tron om att den största friheten är att aldrig behöva se vem man egentligen är. De postmodernistiska glasögonen är fantastiska för att se det utanför dig själv men helt värdelösa för att granska vem som har på sig dom.

  • Bra att denna sjuka och destruktiva mass-psykos exponeras. Men för mig är det egentligen ointressant att identitetspolitiken till viss del står i motsats till marxismen. Båda dessa ideologier är nämligen produkter av ett sjukt, totalitärt och människofientligt tänkande. Båda leder i förlängningen, liksom nazismen, till folkmord. För mig är det märkligt att marxismen ens är föremål för akademisk diskussion, då den efter Murens fall definitivt borde förpassats till historiens sophög.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *