Den nakna politiken

Jag såg nyligen den av Samtiden dokumentär producerade och uppmärksammade dokumentären Ett folk, ett parti. Filmen har sågats och avfärdats på grund av avsändaren, vilket är standard numera. Det har blivit långt viktigare vem som säger något än vad denne någon säger.

Med andra ord är det lätt att avfärda en dokumentär som producerats av det förlag som drivs av sverigedemokraterna – man behöver inte ens se den för att ”veta” att den är helt falsk. Huruvida den innehåller sanningar spelar ingen roll, uppenbarligen. Dokumentären blir en ”propagandafilm” och ”politisk smutskastningskampanj”, som DN uttrycker det.

Må så vara. Helt sann eller inte, så handlar dokumentären om socialdemokraternas stora skuld till den svenska statens mäkta övertramp vad gäller antisemitism, rasbiologi och folkrening under 1900-talet. Dessa är inte påhitt, trots avsändaren.

Vi vet redan att Rasbiologiska institutet i Uppsala var ett av världens första och främsta inom eugenik/rashygien, att Gunnar och Alva Myrdal skissade på långtgående sociala och rasbiologiska program för att ”rena” och ”stärka” den svenska ”rasen”, att staten tvångssteriliserade handikappade och ”idioter”, att den svenska befolkningen kartlades i detalj genom mätningar av både barn och vuxna, att staten också tillät tyska trupper att färdas igenom Sverige för att ockupera våra grannländer, att judar stoppades vid gränsen, osv.

Under hela denna tidsperiod var socialdemokraterna det ledande och statsbärande partiet. Det gör inte att andra partier står utan skuld, men av någon besynnerlig anledning har den socialdemokratiska skulden i det närmaste försvunnit från det allmänna medvetandet och historieböcker. Är det kanske så att vinnaren skriver historien? Även i ett ”upplyst” land som Sverige?

Det är här dokumentären börjar. Producenterna försöker nysta i hur den socialdemokratiska skulden verkligen ser ut. De finner en mängd (och, bör tilläggas, rejält äckliga) uttalandet från ledande socialdemokrater om rasrening, om att den svenska rasen är den främsta i världen och måste skyddas, om att nazisternas ”rening” av den germanska folkstammen gör oss alla en tjänst, osv. Förvisso är en del av dessa uttalanden ett resultat av (eller symptom på) den då rådande zeitgeist. Men de ord Per Albin Hansson och Tage Erlander, liksom andra ledande socialdemokrater, använder i socialdemokraternas egna tidskrifter tyder på långt mer än en tidsenlig retorik. Dokumentären visar tydligt att det finns verklig skuld som bör belasta socialdemokraterna.

Förvisso är filmen ett försök av ett växande parti att påpeka skulden (och hyckleriet) hos den största politiska motståndaren. Det är en film som lyfter en stor mängd tidigare förbisedda eller allmänt inte kända uttalanden och som därigenom försöker skadeskjuta det största partiet i svensk politik. I den meningen är det utan tvekan en propagandafilm.

Men det som gör filmen sevärd är inte dess propaganda eller snäva urval (om det nu egentligen är snävt), utan den inblick den ger i politiken som sådan. Man kan gott bortse ifrån partistämplar och partiböcker när man ser den. Man kan också bortse ifrån huruvida kommentarer är tagna ”ur sitt sammanhang” eller ”ihopklippta” för att ge en skev bild. För kommentarerna ger en inblick i attityden hos den politiska eliten – hos ledande politiker i gemen.

Attityden är densamma idag som den var under hela 1900-talet och i århundradena dessförinnan. Idag handlar diskussionen inte om rashygien och inte heller om vikten av att ”tvätta” bort svagare element ur folkstammen. Men anledningen till detta är inte att politiken lärt sig av tidigare misstag, utan att folket i allmänhet inte (längre) accepterar sådana uttalanden. Den allmänna opinionen begränsar den slags uttalanden som de som vandrar i maktens korridorer kan fälla – i alla fall offentligt.

Poängen är att makten alltid haft och fortfarande har samma attityd gentemot de styrda – von oben-perspektivet. Det finns en grundläggande arrogans hos eliten, som ger dem – enligt dem själva – rätten att lägga saker och ting till rätta för andra. Samhället och folket ska formas och omformas, och därigenom skapas ett bättre samhälle, ett bättre folk, ett bättre land. Oavsett om vi kallar det rashygien eller social ingenjörskonst så är det kärnan i politiken: den syftar till att skapa det samhälle som de styrande vill se.

Hur skapar man ett samhälle? Genom tvång. För alternativet är det samhälle som framstår spontant utan tvång – och, helst, utan formell politik.

Antingen använder man direkt tvång, såsom sker medelst steriliseringar, rese- och flyttkontroller och morallagar, eller genom indirekt tvång, vilket sker främst genom att skapa artificiella incitament som belönar visst beteende (som makthavarna anser är ”bättre”). T ex genom förbud eller beskattning av vissa ”felaktiga” beteenden eller genom subventioner av andra ”rätta” beteenden.

Den som är skolad i demokratiska ideal tror att en demokratisk stat företräder en majoritet av (den röstande) befolkningen, så att gruppen som bestämmer vad som är bra/dåligt beteende är större än makteliten. Eller, för att använda demokratisk jargong, det är folkviljan som styr. Men den som sett politiska system inifrån har med all önskvärd tydlighet sett att detta är en chimär, att det mest är ett sätt att ge makten ökad legitimitet. Förvisso med visst ansvarsutkrävande, framför allt vad gäller gränsen för vad politiker får uttala, men den makt som ”folket” har genom allmänna val är att utse vem som har makten, inte vad makten gör. Så demokrati är som bäst ett sätt att få makteliten att säga rätt saker; huruvida de agerar i linje med vad de säger är en helt annan femma.

Problemet med sverigedemokraternas dokumentär är dock de till synes extrema exemplen. För å ena sidan utgör de tydliga exempel på vad politiker – även älskade sådana, eller landsfäder, som Per Albin Hansson – faktiskt gjort. Och det är sällan något som människor i allmänhet vill skriva under på eller kännas vid. Men å den andra så framstår det som sådana rejäla övertramp att de inte kan vara sanna eller i alla fall inte kommer att upprepas. Och kanske är de inte sanna i bemärkelsen att de är ”tagna ur sitt sammanhang” eller ”ihopklippta” (rashygien följt av rashygien snarare än uppblandat med lite maxtaxa på dagis?). Men de är sagda (skrivna).

Att det handlar om politiker som vi lärt oss älska (för det är vad vi lär oss i skolan), men som uttalar sådant enormt förakt för å ena sidan vanligt folk och å den andra ”lägre stående raser”, i nutidshistoria är chockerande. Så det är inte konstigt att många omedelbart avskriver dokumentären. De som inte gör det kommer antagligen att dra slutsatsen att det skedde i en svunnen tid, att det inte kan ske igen.

Men det är förstås dumheter. För att det kan hända igen är dagens politiska debatt ett gott exempel på.

Än mer viktigt är emellertid att den politiska makteliten alltid haft denna arrogans, som gör att de anser sig ha rätten att inte bara styra över folks liv – utan t o m avsluta dem. Denna arrogans är inte borta, utan är den ruttna kärnan i politiken och staten. Dokumentären sätter på ett bra sätt fingret på att det är så.

Den egentliga lärdomen från sverigedemokraternas dokumentär är att politiken i sig är genomrutten och att det inte är en abnormalitet – det är kärnan. Att förvänta sig något annat nu eller efter nästa val, oavsett vilket parti som vinner, är inget annat än idioti.

1 kommentarer till ”Den nakna politiken

  • Det första jag tänkte på när jag såg dokumentären var hur staten eller socialdemokraterna censurerade då och hur de inför censur idag. Elakt sagt kanske, men kan man dra en slutsats att censur är något som tillhör en del av socialdemokraternas ideologi eller verktygslåda?

    Lustigt att dokumentären inleds med Stefan Löfven förklarande att SD är ett i grunden rasistisk och nazistiskt parti, och sedan avslutas dokumentären med att Stefan Löfven säger att socialdemokraternas i hela sin historia har värnat allas lika värde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *