Roslings ‘Factfulness’ och kampen mot okunskap

Många är vi som skrattat gott åt Hans Roslings många föreläsningar, uppseendeväckande presentationer, inspirerande påståenden och tydliga budskap: världen blir bättre och bättre och vi är riktigt dåliga på att förstå det. När den charmige Professorn i Internationell Hälsa gick bort i cancer den 7 februari 2017 fylldes svensk media samtidigt av sorg för Roslings död och stolthet för det han åstadkommit: sammanställa, förmedla och konkret illustrera världens framgångar. I april i år kom boken Factfulness ut, avslutad och sammanställd av hans son och svärdotter; Rosling själv beskriver den som ”min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen”(s. 27).

Boken är inte bara en lättläst 302-sidig sammanfattning av de många olika teman Rosling blivit känd för att förmedla i sina föreläsningar, utan en guide och vägledning till att undgå de tankefel som gett upphov till våra bristande kunskaper från första början:

Den okunskap vi fortsatte att stöta på var inte bara ett uppgraderingsproblem […] jag insåg nämligen bedrövat att människor som älskade mina föreläsningar inte lyssnade på dem på riktigt. De kanske inspirerades för stunden, men efter föreläsningen satt de fortfarande fast i sin gamla negativa syn på världen. De nya idéerna fick inte fäste. Direkt efter ett föredrag kunde jag höra människor uttrycka åsikter om fattigdom eller demografi som stred mot de fakta de just fått se. (s. 23)

Den ”överdramatiska världsbilden” många springer runt med om elände och fattigdom och krig och ”de rika blir rikare och de fattiga fattigare”(ss. 24-25) är både ”stressande och vilseledande”. Nyckeln är istället ”själva hjärnans sätt att fungera” (s.25); vi är evolutionsmässigt programmerade att begå särskilda tankemisstag, vilket leder oss till strukturella missförstånd i vår uppfattning av världen.

De tio tipsen tar läsaren genom de välkända teman om flickors utbildning, extrem fattigdom och medellivslängd vi vant oss vid från föreläsningarna, och illustrerar hur våra tankemönster leder oss fel. Varje kapitel avslutas med en enkel översikt och tips för att motverka dem. Hans kärlek till data och statistik kan säkert få kritiker både till höger och vänster att ilskna till – även inom och utanför den österrikisk ekonomin – men han försvarar sig väl mot sådan enfaldighet: ”siffrorna kommer aldrig att berätta hela historien om vad livet på jorden handlar om”(s. 229), men utan data blir det svårt att ”förstå verkligheten bakom siffrorna, alltså människors liv” (s. 228). Mät det du bryr dig om: hur ska vi annars kunna ”påstå att vi tog problemet på allvar” och veta om du gör framsteg?

För att inta ta glädjen från läsaren samt för att koppla Rosling till vår komparativa fördel (nationalekonomi/filosofi) djupdyker vi endast i ett kapitel. Trots sin stundtals bristande förståelse för grundläggande ekonomi verkar Rosling ibland få till ordentliga ekonomiska resonemang. Som i kapitel 5 (”Storleksinstinkten”) där han på ett klockrent och provocerande sätt får till principen om alternativkostnad. Många är de nationalekonomer som skrikit sig hesa av vrede när politiker, ledare eller studenter vägrar förstå denna faktiska och ofrånkomliga insikt om den mänskliga tillvaron; när du använder knappa resurser (tid, energi, pengar) för ett ändamål stänger du också möjligheten att använda dem för en annat. Rosling berättar en historia från sin tid i Mozambique på 1980-talet och de prioriteringar och ransoneringar av sjukvård han tvingades till när det gällde barn; deras sjukhus fick in ungefär tusen mycket sjuka barn om året, men ”trots våra ansträngningar dog ungefär en av tjugo” (s.152). En svensk barnläkare på besök blev otroligt upprörd över den

otillräckliga behandling som jag hade ordinerat och anklagande mig för att slarva […] ”du måste alltid göra allt du kan för var och en som kommer till sjukhuset”, menade han.
”Nej”, sa jag. ”Det är oetiskt att ägna hela min tid och alla mina resurser för att försöka rädda dem som kommer in. Jag kan rädda fler barn om jag förbättrar förhållandena utanför sjukhuset. Jag är ansvarig för alla dödsfall bland barn i detta distrikt, både dem jag inte ser och dem framför ögonen på mig.” (ss. 152-3)

Att ransonera knappa resurser, även (och kanske särskilt) när det gäller sjukvård, och använda dem där de får bäst resultat är den insikt nationalekonomer i hundratals år beskrivit som ”alternativkostnad”. Rosling fortsätter:

Att ägna det enskilda synliga offret alltför stor uppmärksamhet utan hänsyn till antal kan få oss att satsa alla våra resurser på en bråkdel av problemet, och därmed rädda långt färre liv. Denna princip gäller överallt där vi måste hushålla med knappa resurser. Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv […] men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har. (s. 155)

Han citerar sin mentor, Ingegerd Rooth (missionssjuksköterska i Kongo och Tanzania) om att arbeta i fattiga länder:

I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre. (ss. 154-5)

Utmärkt applicering av alternativkostnad! Kapitlets tips är därför att mäta allt sånt som är viktigt – och att sätta de siffrorna i perspektiv: låt aldrig siffror stå ensamma, utan ange alltid trender, relevanta andelar och jämförelser, så att du alltid kan avgöra om du spenderar resurserna på rätt saker.

Om vi ska nämna någonting negativt om Roslings succébok är det hans ironiska misstag och märkligt opassande kapitel 8. Med titlen ”Ensidighetsinstinkten” försöker Rosling förmedla slutsatsen att många perspektiv behövs och att inga enkelspåriga lösningar är värda namnet. Redan där drar sig den kritiske läsaren öronen åt sig: är inte hela boken redan en hyllning till ”en faktabaserad världsbild” (s. 28)? Är inte Roslings centrala budskap själv en enkelspårig lösning där vi måste bli bättre på att förstå grundläggande global fakta, och att relevant statistik är ett oslagbart verktyg för att nå dit? Värre blir det såklart, när Rosling försöker porträttera misstaget genom att sätta USAs och Kubas sjukvårdssystem mot varandra. Genom att polariserande visa att varken fri marknad eller centralplanering ger bäst resultat (”utmaningen är att finna rätt balans mellan regleringar och frihet”, s. 238) landar Rosling i nån mellanmjölks-svensk sörja och ovanpå alltihopa fullständigt faller i sin egen fälla från kapitel 1 (”Gapinstinkten”); förenklande generaliseringar kan ofta dölja sanningen. Bara för att USA har dubbelt så stora sjukvårdskostnader/capita än andra jämförbara västländer, betyder inte det att landets sjukvårdssystem är ineffektivt och undermånligt:

  1. USAs sjukvårdssystem är inte en ”fri marknad” där marknadskrafterna förstört allt; det är ett annorlunda sätt att statligt subventionera, reglera och ransonera en specifik marknad (Mises health care free market)
  2. Att medellivslängden är lägre i USA än jämförbara länder är inte ett bevis för att sjukvården är undermånlig eller orättvist tillgänglig för olika människor, utan en indikator för att människor lever, äter, tränar och gör saker som (negativt) påverkar deras livslängd.
  3. I helt vanlig nationalekonomi pratar vi ofta om vissa varor som ”Lyxvaror”, dvs varor vars inkomstelasticitet är högre än 1; om din inkomst ökar med 10%, ökar din efterfrågan för dessa varor mer än 10%. Typexempel här är finare bilar, massage-klasser, märkesvaror – eller sjukvård! Att USA, som ett av världens rikaste länder, med sin fläkiga konsumentkultur tar sig uttryck i höga totala sjukvårdskostnader är i sammanhanget inte alls särskilt märkvärdigt. Och skulle med all sannolikhet även ske om de hade haft ett sjukvårdssystem efter svensk modell.

Sammantaget är Roslings bok en komprimerad version av hans livsverk: att sprida kunskap som finns, att rätta de strukturella missförstånd i våra ouppdaterade hjärnor som tror att världen ser ut som den gjorde när våra föräldrar gick i skolan. Det kanske skönaste i dessa tider av postmodernistiska tolkningar, mångfald i perspektiv och pluralism av overkliga verklighetsuppfattningar är Roslings klara, faktabaserade grund: ”Det här är ingenting som man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel.” Sånt kan vi behöva mer av.

7 kommentarer till ”Roslings ‘Factfulness’ och kampen mot okunskap

  • Jag ska inte uttala mig om hans bok eller böcker eftersom jag aldrig läst någon. Men jag kan uttala mig om Roslings totala brist på insikt i att vårt samhälles behov av lagrade billiga energitillgångar som kommer att bli alt dyrare i takt med den exponentiella tillväxten.

  • Resonemanget även tillämpligt på asylmigrationen till Sverige. Givet att resurserna är begränsade, hur klokt är det att ta hit asylsökande till mycket stora kostnader i stället för att ge resurser till UNHCR:s arbete i flyktingläger? (Detta alltså antagande att de asylsökande migranterna vanligen ens har några starka flyktskäl.) De 9000 ”ensamkommande” som får stanna trots att de INTE har flyktingskäl — hur mycket nytta hade de flera miljarder de kommer att kosta kunnat göra i UNHCR:s flyktingläger? Detta är bara ett exempel bland många på en vanvettig politik.

  • Skönt att se en nyanserad bild av Rosling. Han har vid tillfällen fallit lite på eget grepp (problemet med att i alla sammanhang ta en faktabaserad stance och hävda att man har vetenskapen bakom sig är ju att du behöver vara väldigt försiktig med vad du säger). Men jag hävdar att hans gärning ändå varit mycket positiv i stort, och tycker att kritiken inom frihetliga kretsar varit alltför stark. Känns mest som att man stört sig på att han varit ”sossig”, och egentligen inte har så mycket fog för sin kritik.

  • Om man låter gamla (ålder) läkare i USA beskriva utvecklingen på sjukvårdsområdet kan nog de flesta beskriva hur sjukvården har blivit så dyr. Det handlar om regleringar, monopol och rabiata försäkringssytem.

    Till ovan kan läggas att folk blir sjukare på grund av politisk design av livsmedel som gör oss sjuka och att ingen individ behöver ta ansvar för sin egen hälsa. Med andra ord, fler sjuka kostar mer pengar.

  • Rosling: ”Direkt efter ett föredrag kunde jag höra människor uttrycka åsikter om fattigdom eller demografi som stred mot de fakta de just fått se.”

    Fantastiskt att Rosling gör exakt samma iakttagelse som jag själv gör. Rent cyniskt tror jag att det bra är en begränsad grupp i populationen som har förmåga att göra reflexioner. Ska jag vara snäll, sitter många trosuppfattningar så hårt lagrade i vår ryggrad att de mer eller mindre inte går att ändra på.

    Hur många av er som läser på Mises kan t.ex. ärligt säg att alla så kallade resonemang om att allt kan göras privat automatisk faller på plats och att ni aldrig ramlar tillbaka till skolans socialistiska indoktrinering, speciellt om ni blir ifrågasatta?

    För mig har det tagit många år att laga ryggraden även om jag har känt i hela mitt liv att det har varit något fel på den.

  • Bra och nyttig recension, men har varken du eller andra inom Mises upptäckt att Hans Rosling var en lojal socialdemokrat och därför teg om en av de allra största lögnerna på den globala scenen, den om klimathotet? Denna noja har som bekant en annan s-märkt svensk professor, Bert Bolin, som upphovsman via mångåriga lobbyinsatser i FN-skrapan. Detta faktum förminskar värdet av Roslings texter, någon genomärlig sanningssägare var han inte.

  • Rosling tillämpade själv sitt resonemang om begränsade resurser på Sveriges makthavares migrationspolitik. Är de klokt att importera miljoner ”asylsökande” från avlägsna länder till enorma kostnader, i stället för att lägga resurser på ex-vis UNHCR:s arbete i flyktinglägren? För detta fick han utstå kritik från de faktaresistenta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *