Pengabråk på SvDs debattsidor: bankväsende och positiva pengar

Här fortsätter det så-kallade (och ännu obetalda) beställningsjobbet från Bankföreningen genom att bråka lite till med skribenterna från Positiva Pengar (hädanefter ”PP-gänget”). Om du inte är sugen på penningpolitik, bankväsende, pengar och centralbanker kan du sluta läsa här. Men eftersom sisådär alla österrikare (och MMTs eller Positiva Pengar-fantaster) är rätt galna i det så fortsätter vi. Den produktiva diskussion vi hade på SvD Debatt-sidor (här, här och här) var spännande och jag vill försöka hitta skärningspunkterna mellan våra positioner – förstå exakt var våra perspektiv skiljer sig med förhoppning om att jag kanske kan lära mig någonting. Allt är välmenat och respektfullt avsänt, även om formatet kan stundtals upplevas som raljerande.

Min huvudsakliga invändning är återigen att PP-gänget missar betydelsen av pengar. En viss välkommen nyans uppkommer i deras användning av “affärspengar” för att markera kontosaldo hos banker men den övergripande analysen saknas fortfarande. Jag tolkar misstaget som förenklande för en SvD-publik som nog i allmänhet inte bryr sig så himla mycket om penningväsende – jag begick själv samma synd i min replik. Här har jag för avsikt att vara mycket tydligare (och därmed kanske långrandig).

Innan vi börjar upprepar jag tre viktiga koncept som vi måste skilja åt och som kommer vara av betydelse: Pengar är de medel vi använder för betalning i ekonomiska transaktioner (papper med kändisar på, guld eller kopparmynt, insättningar i en bank eller dess skuldsedlar etc); skuld är ett avtal mellan två parter där en part överför sin tillgång till någon annan part och att den senare lovar den förre om återbetalning (ofta inkluderande ränta). Seigniorage är benämningen av den vinst som en bank kan göra (rent bokföringstekniskt) genom att dess skulder används som betalningsmedel; när skulder cirkulerar som pengar behöver en bank inte direkt återlösa de skulderna och den tillgång som de en gång finansierade kan nu avkasta positiv återbetalning – en inkomst vi benämner ”Seigniorage”. Ironiskt nog beskriver organisationen Positiva Pengar sin twitterprofil med följande ord: ”Vi tycker inte att pengar ska skapas som räntebärande skuld.” Symptomatiskt för konflikten, visar både teori och den historiska erfarenheten att när varor eller skuldsedlar gått från att enbart behandlas som en vara (eller anspråk till fysisk vara) till att bli pengar (dvs en vanligt använt betalningsmedel) slutar de i regel också att vara räntebärande. Mises och oräkneliga österrikare har sagt samma sak: pengar är den mest likvida varan; ren ränta är likvida (nutida) varors prispremium över illikvida (framtida) varor; slutsats = pengar tjänar ej ränta åt dess ägare. Alltså, pengar kan aldrig vara en ”räntebärande skuld” (och har historiskt varit det endast väldigt sällan).

Ok, djupt andetag, så kör vi i någon form av godtycklig ordning.

Jag vill börja med ”finansaversionen”, dvs motståndet mot finansiella system och tillgångar som varit så kännetecknande för post-Keynesianskt tänkande åtminstone sedan Andra Världskriget. Den utgår ifrån att tillgångar (säg, maskiner) köpta av företag för att användas i en 1950-tals löpande-bandet-fabrik är ”bra” och ”produktiva” medan tillgångar köpta av privatpersoner (säg, bostäder) är ”dåliga” och ”ej produktiva”. Däri ligger aversionen mot finansiella system i allmänhet och särskilt avskyn mot ”spekulation”. Logiken dras även till finansieringen av sådana tillgångarna, vilket leder PP-gänget till att påstå att de svenska storbankernas finansiering av hushållens bostadsköp är i det närmaste nationalekonomiskt slöseri. Det är så man bankar huvudet mot väggen när man läser sådana missförstånd på debattsidorna i en av Sveriges största tidningar – inte en gång, utan två, trots att jag uttryckligen förklarade misstaget. En österrikisk och subjektivistisk förståelse av vår ekonomi kan hjälpa till här: uppdelningen mellan ”produktiva” och ”spekulativa” investeringar går ej att göra. Alla handlingar mot en osäker framtid är ”spekulation”; alla investeringar är osäkra – att klassificera någonting som ”produktivt” är endast en bakåtblickande utsikt eftersom det bara går att säga att någonting var produktivt efter att det avslutats och vi kan räkna samman sista raden. Alla mänskliga handlingar syftar åt att använda knappa resurser för att åstadkomma subjektivt-värderade mål – att säga att vissa individers mål eller medel för att nå sina mål (finansiera bostad etc) är oproduktivt är inte värdigt en nationalekonom.

Bra så långt.

PP-gänget påstår att när en bank beviljar ett lån skapas två skulder; bankens skuld till kunden och kundens skuld till banken. Det här må vara en terminologisk konflikt av oklart intresse som jag gärna kollapsar till en skuld: långivaren överför en tillgång till låntagaren som nu har en skuld till långivaren; den skulden motsvaras av en räntebärande tillgång (låntagarens löfte att betala) som långivaren kan sälja vidare om det skulle behövas. Var tillgången från första början kom ifrån har PP-gänget passande nog hoppat över och verkar vara deras hela idé: tillgångar eller varor måste ej produceras, de kan magiskt trollas fram – banker kan ”skapa” tillgångar åt sig själva utan att:

”[de] måste låna in pengar från sparare eller från centralbanken för att ha något att låna ut.”

Det är något oklart vad exakt skribenterna menar här; troligtvis menar de inte det orimliga påståendet att banker kan verka med noll kapital, inlåning eller ägarnas privata egendom som säkerhet (vilket de historiskt alltid gjort) utan mer korrekta påståendet att Riksbanken försäkrar affärsbankernas likviditet. Tekniskt är det korrekt att när en bank ger ut lån till kunder, ökar den penningmängden och skapar därmed pengar (ja, jag har också läst Richard Werners artiklar – eller valfri nationalekonomisk lärobok för den delen). Det finns två viktiga saker att tänka på här. För det första är grejen att banker i 100%-reservsystem eller banker som inte kontrollerar tillgången på pengar (i guldmyntfotsystem eller andra system där varor utgör betalningsmedel) inte kan göra så, och att det därmed finns någonting i vårt nuvarande banksystem som tillåter dem. Här kan vi prata om orättvisa subventioner (Hej, centralbankssystem!). För det andra, även i vårt system ser Adverse Clearing mellan olika banker till att enskilda banker inte kan öka penningmängden i någon nämnvärd omfattning.

Låt mig förklara: det är korrekt, som PP-gänget påstår, att från en position där inga banker existerar till någon form av jämviktsläge där bankväsendets skulder monetiserats (oavsett om det är Riksbankens skulder, Bank of Englands sedlar – som historiskt användes både som betalningsmedel och som monetär bas för andra banker – eller banker i ett fribanksväsende vars skuldsedlar mestadels cirkulerade), ”skapar” dessa banker pengar när de ger ut lån vars skuldsedlar cirkulerar som betalningsmedel. En vanlig missuppfattning här är att banken kan trycka pengar i all evighet (eller att fribankssystem degenerar till centralbankssystem á la Goodhart) eftersom det vore individuellt rationellt att fortsätta utfärda lån och skapa mer pengar då Seigniorage-vinsterna därmed ökar). Österrikare såsom George Selgin och Larry White har upprepande gånger visat att spiralen inte är oändlig; risken för återlösenkrav (redemption) och adverse clearing gör att banker, även i fraktionella fiat-system, når en punkt där risken för att bevilja lån genom sådan pengatryckning är för hög.

När banker därmed hittat en risknivå i sitt pengaskapande de är bekväma med kan de ej längre ”skapa pengar” genom att utfärda lån; all ny likviditet de skapar kommer tillbaka till dem genom clearingfunktionen.

Den är rimligt att tro att väletablerade banksystem såsom det svenska (även under fiat-regim) nått en punk där affärsbanker inte längre kan skapa pengar genom att skriva nya lån även om det är korrekt att betalningsmedel tekniskt skapas när lånet skrivs. Effekten slutar inte där PP-gänget tittar; när låntagaren spenderar de ”nyskapade” pengarna överförs likviditeten till någon annan. Man kan inte få befolkningen att hålla mer pengar (kom ihåg, pengar = betalningsmedel, inte välstånd) än den vill – det visste John Fullarton och många andra bankteoretiker på 1800-talet också. När pengarna då kommer tillbaka till banksystemet hos någon affärsbank skickar de vidare dem till Riksbanken eftersom kontanter ej ger avkastning och affärsbanker, allt annat lika, inte vill öka sin likviditet.

I ett fritt och konkurrerande bankväsende (igen, historiska exempel här är Skottland eller Kanada eller 1800-talets Sverige) utan centraliserande statliga garantier och legal tender-lagar skickar de tillbaka andra bankers sedlar (eftersom de är differentierade och identifierbara) direkt till dem och kräver återlösning (redemption). Eftersom centralbanksväsendet och svenska staten sedan 1903 upphävt denna kanal sker nuförtiden denna mekanism genom bankernas intern-clearing hos Riksbanken; om Nordeas kunder har fler betalningar till Handelsbankens kunder än vice versa under en clearingperiod (i Sverige, vanligtvis en dag), måste Nordea förse Handelsbanken med basvaluta (outside money) – centralbankspengar (i fiat-system som Sveriges: bankers insättning hos Riksbanken; under guldmyntfot etc, i den råvara som användes som pengar: Outside money). Cirkeln är alltså sluten: de pengarna som Nordea ”skapade” genom sitt lån till sina kunder enligt PP-gänget, måste banken nu betala i Riksbankstillgångar till resten av banksystemet (Handelsbanken etc). Det vill säga: enskilda banker kan inte skapa pengar (men banksystem dirigerade av en centralbank kan få systemet som helhet att öka penningmängden, som Mises ofta påpekade). För att ytterligare förtydliga den här poängen och klargöra begreppen citerar vi ECBs elementära utbildningssida:

”Affärsbanker kan även skapa s.k. affärsbankspengar (inside money), dvs. banktillgodohavanden. Detta sker varje gång de utfärdar ett nytt lån.”

Så långt har PP-gänget rätt och skillnaden mellan affärsbankspengar och centralbankspengar illustrerar varför begreppen ”pengar” och ”skulder” är så viktiga att skilja åt:

”Skillnaden mellan centralbankspengar och affärsbankspengar är att de förstnämnda är en tillgång för ekonomin i helhet, men innebär inte en skuld för någon. Affärsbankspengar, å andra sidan, heter så för att de är understödda av privata krediter. Om alla fordringar som bankerna innehar gentemot privata gäldenärer betalades skulle de skapade innestående pengarna reverseras till noll. Det är således en form av valuta som skapas, och kan reverseras, inom den privata ekonomin.”

En del förvirrande påståenden som PP-gänget kommer med förstår jag inte alls. Som att:

Book skulle ha rätt i att insättningsgarantin inte gör att bankerna kan erbjuda säkrare tjänster än de har täckning för själva om pengarna hade funnits på Riksbankens balansräkning. Men så är inte fallet. Affärsbankspengarna finns på skuldsidan i affärsbankernas balansräkning där de inte är säkra om banken blir insolvent.

Inga företags skulder är ”säkra om [företaget] blir insolvent” – det är själva betydelse av insolvens: dina tillgångar är lägre än dina skulder, och du har därmed inte möjlighet att betala alla dina fordringsägare. Vad kritik mot banker brukar handla om är inte deras solvens utan deras likviditet, dvs ett durationsproblem: att deras långsiktiga investeringar har längre återbetalningstid än deras kortfristiga finansiering. Spännande nog är den här kritiken, som ofta uppkommer i vänsterled, densamma som Rothbard och klassiskt-Österrikisk kritik mot bankväsende i stort och fraktionella reserv-banksystem i synnerhet. Kritiken, som jag visar i mitt forthcoming working paper ’Maturity Mismatch’, är missvisande då kritiken endast kollapsar analysen till en uppdelning av bankverksamhet i rena betalningsverksamheter och investeringsbanker, som i sin tur kommer att ”lida” av samma durationsproblematik. PP-gängets kritik mot mig blir också himla märklig: insättningsgarantin är ett typexempel på sådana privilegier som snedvrider bankmarknaden och orimligt ökar risktagandet, men de villkorar den analysen med det kontrafaktiskta påståendet om att ”pengarna hade funnits på Riksbankens balansräkning”. Nej, det har ingenting med saken att göra; snedvridningen sker oavsett. Som jag förklarade ovan är ”säkerheten” av en skuld oberoende av om all penningmängd befinner sig på affärsbankernas eller Riksbankens balansräkning. Jag utgår ifrån att misstaget är PP-gängets ordval.

Vad sker då med Positiva Pengar-förslaget om att nationalisera bankernas alla skulder i en Riksbanksvaluta (notera gärna att Riksbankens projekt om E-krona inte syftar till detta)? På sätt och viss är det en återgång till Outside Money såsom under guldmyntfot (eller för all del bitcoin) – såklart, säger skribenterna, med klausulen att de är i kontroll av ekonomins penningmängd, att använda för ”ökade offentliga investeringar”. Istället för att som idag vara begränsad av en nominellt inflationsavers Riksbank med ansvar för finansiell stabilitet lägger vi pengatryckande i händerna på politiker. Ni känner igen receptet från varje historisk period av hyperinflation vi någonsin haft, va?

Med andra ord vill PP-gänget införa det enda som vore värre än nuvarande monopoliserat Riksbankssystem: ett sådant banksystem där politiker kontrollerar pengapressen. PP-gängets vurmande för Riksbanksvaluta skulle förvärra snarare än förbättra de problem som de tycker bankernas privilegier utgör. Vi är fullt eniga i att sådana privilegier (förbud mot penningutgivning, TBTF – även om det är väldigt marginellt – insättningsgaranti, finansinspektionen, all reglering av finansiella marknader osv) gör att bank- och finansmarknaderna fungerar sämre än de hade kunnat fungera. PP-gängets medicin är dock mycket värre än symptomen de försöker lösa. Nej, tack.

1 kommentarer till ”Pengabråk på SvDs debattsidor: bankväsende och positiva pengar

  • Underbart 🙂 Jag håller helt med. Förbud är inte den rätta medicinen. Det är bara självbedrägeri att försöka lösa problem genom att behandla symptomen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *