Marx fel och brister

Det är lätt att avfärda Marx med fakta och empiri. Den ideologi han var fader till orsakade omkring hundra miljoner människors död. Ingen av hans ekonomiska förutsägelser blev verklighet. Arbetare i de industrialiserade länderna blev inte materiellt fattigare för var dag som gick, tvärtom blev de rikare och rikare. Den järnhårda lönelagen förintades av den faktiska löneutvecklingen (”up, up and away” snarare än för alltid förbunden med priset på spannmål). De proletära revolutionerna ägde inte rum i de mest industrialiserade länderna, utan i de minst industrialiserade länderna. Mer kapitalintensiva företag gjorde inte mindre vinster än mer arbetarintensiva företag, utan ungefär lika stora.

Men det finns något osympatiskt med detta angreppsätt. Om empiri används för att avfärda Marx, då är hans teorier någonting som behövde prövas. Världen blir ett laboratorium, där det var möjligt att Marx kunde ha rätt men det visade sig att han inte hade det. Detta är väldigt missvisande. Det var möjligt att avfärda Marx läror redan innan verkligheten gjorde det. Ludwig von Mises gjorde det. Eugen von Böhm-Bawerk och Carl Menger gjorde det. Marxismen visar sig redan vid en teoretisk granskning ha allvarliga problem.

Låt oss börja med dess teori om priser och värden. I det kapitalistiska samhället, säger Marx, är värdet på den producerade produkten samma som värdet på det arbete som krävs för att producera produkten. En vara som kräver mycket arbete kommer att vara dyrare än en vara som kräver lite arbete. Mot detta uppenbarar sig en naturlig invändning: arbetare är olika duktiga och tar olika mycket tid på sig för att producera samma vara, men trots det säljer samma varor för samma pris oavsett om de producerades av en mindre skicklig arbetare (och således krävde mer arbete) eller om de producerades av en skickligare arbetare. Denna invändning bemöter marxisterna med att det är det för samhället genomsnittliga arbetet som krävs för att producera produkten som bestämmer dess värde. Denna lösning är inte så klok som den först kan verka. Vi vill förklara faktiska priser som de skapas genom interaktionen mellan handlande människor i verkligheten. Vi är inte ute efter ”genomsnitt”.

Ett sådant faktiskt exempel som arbetsvärdeteorin inte kan förklara är varför diamanter som upphittas på en strand säljer för samma pris på marknaden som diamanter brutna i en gruva. Den oerhörda skillnaden i arbete borde innebära olika priser, men så är inte fallet.

Ett annat exempel är själva faktumet att det finns projekt som inte lönar sig för att den nödvändiga ansträngningen är för stor (bygga elbilar i USA). Om priset alltid motsvarade ansträngningen, hur skulle det ens kunna vara så?

Här kanske den noggranne läsaren tänker att vi nu faktiskt använder empiri för att avfärda Marx. Vi skulle nog mena att vi pekar ut fenomen, vilka det inte kan råda något tvivel om, som är helt obegripliga utifrån arbetsvärdeteorin. Men vi kan givetvis acceptera utmaningen och bli mer teoretiska: Arbetsvärdeteorin fallerar eftersom priser bildas utifrån samspelet mellan människorna som köper och säljer. Dessa människor har vissa mål de vill uppnå, och det är därför de köper och säljer. De vill antingen ha en vara för att de tror att den kan hjälpa dem att nå deras mål eller så vill de sälja en vara för pengar eftersom de tror att pengarna kan hjälpa dem att nå sina mål. Arbetet som lagts ner på att producera varan ifråga har ingen betydelse för dem. Huruvida en vara har tagit tio timmar eller hundra timmar i anspråk är oviktigt, de funderar bara över hur de kan använda den för att nå sina mål. Handlande människor ser alltid mot framtiden.

Ur arbetsvärdeteorin föds sedan exploateringsteorin, lite likt hur skuggdemonen föddes av Melisandre i Game of Thrones. Om allt värde kommer från arbete, var kommer då kapitalisternas inkomster ifrån? Den givna slutsatsen är såklart exploatering. Om kapitalisten betalar arbetaren hundra kronor och sedan säljer slutprodukten för trehundra kronor, då utgör mellanskillnaden på tvåhundra kronor ett mervärde som kapitalisten berövar arbetaren på. För den som inte accepterar arbetsvärdeteorin och istället tror på den subjektiva värdeteorin, enligt vilken allt frivilligt utbyte äger rum för att de handlande parterna värderar det de ger upp lägre än det de får, tappar exploateringsteorin lite av sitt sting. Det kan inte röra sig om exploatering, för då hade inte arbetaren gått med på bytet. Men det är ändå något konstigt, varför går arbetaren med på utbytet? Denna fråga besvarades av Böhm-Bawerk, som därmed begravde exploateringsteorin. Den inkomst kapitalisten får är en ränteinkomst. Han köper framtida varor, produktionsfaktorer som genom att kombineras kommer att kunna bli en produktionsvara i framtiden, i utbyte mot nutida varor. Eftersom människor värderar nutida varor över framtida varor tjänar han en inkomst på detta.

Men Marx hade inte bara teorier om ekonomin, han menade sig även veta i vilken riktning samhället obönhörligen rörde sig. Vad är det som styr världens utveckling? Enligt Marx är det de historiska produktivkrafterna. Samhället drivs inte framåt av individers handlingar, utan för att den rådande produktionsstrukturen kräver ett visst samhälle. Tydligast uttrycks detta i Filosofins elände: ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.” Mises påpekade att dessa verktyg är byggda av människor med idéer, så även om det var så att vissa verktyg framkallade vissa samhällsordningar skulle idéer ha en avgörande roll. Mer fundamentalt är problemet att förespråkaren av denna samhällssyn säger emot sig själv. När man argumenterar för något gör man det med avsikten att uppnå ett mål, att övertyga någon och därmed förändra världen. Men om inget i samhället är skapat av människor, idéer och våra tankar, utan helt beroende av produktionen, varför skulle man då argumentera?

Konkret menade Marx att vår historiska utveckling löpte från feodalismen genom kapitalismen till kommunism. Kapitalismen var således ett nödvändigt stadium. Men detta stämmer inte. Vi kan hålla kvar vid kapitalismen, om vi vill det. Folk kan hoppa från feodalism direkt till kommunism, om folket erövrats av kommunismens idéer. Det är idéer som avgör i vilken riktning samhället går, inte organiseringen av produktionen. Ur historiematerialismen härstammar många lustiga påståenden, typ att Marx var för kapitalism, eller att det är möjligt att vara marxist och kapitalist på samma gång. Marx trodde att kapitalismen var ett steg innan kommunismen, men det innebär inte att han var för kapitalismen, vilket bevisas av all hans kritik av kapitalismen. Det är lätt att bli förvirrad av Marx fanatiska stöd för kommunismen, för om han verkligen var historiematerialist hade han ju kunnat luta sig tillbaka, men vi får inte bli förvirrade till den grad att vi tror att Marx också var för kapitalismen.

Vad gäller idén om att marxism och kapitalism skulle kunna kombineras, eftersom man som marxist vill ha kommunism och därmed också vill ha kapitalism i egenskap av att detta ska vara det tidigare stadiet, är detta en oerhört märklig kombination av historiematerialism och idealism (historiematerialismens motsats). Å ena sidan tror man att den historiska utvecklingen är på förhand bestämd, men å andra sidan verkar man för något som är oundvikligt. Detta stöd för kapitalismen, som man egentligen hatar, är dessutom oerhört tunt, med tanke på att man bara är för det som ett medel för att nå ens mål (kommunism). Det vore nog rimligare som marxist att bara förespråka kommunism, även om det också är lite konstigt.

Oaktat alla dess brister är marxismen den äldsta nationalekonomiska skolan. Trots att österrikisk ekonomi fyller 150 om tre år är österrikarna alltså inte äldst, men detta åldersmässiga underläge till trots står det klart att marxismen inte står pall för en teoretisk granskning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *