Anteckningar från Alabama

Foto: Mises Institute.

Man, Economy, and State är ingen kort bok, så deltagarna på årets Rothbards Graduate Seminar hade sannerligen material nog för diskussion. Under en vecka med samtal och föreläsningar avhandlades dess olika kapitel om priser, produktion och pengar. Verket har en viktig historisk betydelse för den österrikiska skolan, men sådana värdsliga aspekter bleknar för läsaren i jämförelse med dess briljans, egenart och noggrannhet.

Boken har blivit föremål för en frågeställning som kommit att kallas ”innan eller efter”-debatten. Detta gäller såklart huruvida man ska läsa Man, Economy, and State innan eller efter att man läst Ludwig von Mises verk Human Action. Vid läsning av de båda böckernas första hundra sidor framstår Man, Economy, and State som ofantligt mycket enklare än Human Action. På sidnummer som Rothbard ägnar åt att förklara grundläggande principer om handlande, gärna med pedagogiska hänvisningar till Robinson Kruse, beskriver Mises ingående sin åsikt i frågan om vad vi kan nå kunskap om och vad som är grunden för vår kunskap. Mises första hundra sidor utmanar läsaren, minst sagt. Detta är kanske det främsta skälet till att så många kommit att ansluta sig till positionen ”innan” i denna debatt. Men på samma sätt som man inte bör döma en bok efter dess omslag kan det vara vanskligt att döma en bok efter dess första hundra sidor. Efter dessa sidor ändrar båda böckerna nämligen karaktär. Mises blir mer lättförståelig, på ett humanistiskt sätt tar han sig an olika ämnen och de poänger han försöker göra är han inte rädd för att upprepa. Rothbard avancerar däremot stadigt framåt och för varje sida i boken når han en ny analytisk höjd; han förmedlar sina insikter genom en tydlig analytisk förklaring av alla berörda fenomen.

Skillnaden mellan dessa verk syns kanske tydligast i deras behandling av marginalparens betydelse för prisbildningen. Om detta har Mises endast följande att säga:
”[penningpriser] bestäms inom ytterst snäva marginaler: värderingarna hos den marginella köparen och den marginella erbjudaren som avstår från att sälja å ena sidan, och å den andra av värderingarna hos den marginella säljaren och den marginella potentiella köparen som avstår från att köpa.” I Man, Economy, and State tillägnas detta fenomen inte bara fyra rader utan hela tjugo sidor, som med konkreta exempel går igenom hela prisbildningsprocessen från början till slut. Även om denna analytiska noggrannhet är värdefull kan den, speciellt senare i verket, utgöra ett visst hinder för en läsare som nog istället skulle uppskatta Ludwig von Mises kärnfulla sammanfattningar av olika insikter. Av detta skäl förespråkar vi positionen ”innan”.

Vilken bok man läser först är dock inte lika viktigt som att faktiskt läsa båda böckerna (”time in the market beats timing the market”). Man, Economy, and State är nämligen ett fullkomligt briljant verk, som är både nyskapande och genialiskt. Rothbards utveckling av monopolteori är ett tydligt exempel på denna beskrivning. Enligt den österrikiska teorin är monopol en sak och monopolpriser, vilka är priser som är högre än vad som skulle ha varit fallet i frånvaron av monopol (med ett mindre utbud som följd), är någonting annat som inte nödvändigtvis sammanfall§er, genom att notera att monopolpriser inte kan skiljas från konkurrenspriser. Moderna ekonomer ritar upp sina kurvor och pekar på dessa ut vad som är konkurrenspriser och vad som är monopolpriser, men hur vet man vilka priser i verkligheten som är monopolpriser och vilka som är konkurrenspriser? Att någon höjer priset och minskar sitt utbud säger inget alls, det kan lika gärna vara en konsekvens av att man tidigare gjort ett misstag och satt för låga priser. Rothbard demonstrerar att dessa priser inte kan separeras från varandra, och med det faller hela den moderna monopolteorin.

Det upprepas ofta att Rothbard var Mises student, men hans text påminner faktiskt mer om Eugen von Böhm-Bawerk av den andra generationen österrikare. Detta syns tydligt i det femte kapitlet i vilket Rothbard lika elegant som i monopolkapitlet, om än inte med samma originalitet, noggrant går igenom varför kapitalisterna inte drar in någon nettoinkomst i ett tillstånd utan osäkerhet. Det som kapitalisterna tjänar på är istället räntan, som kommer från att människor har olika preferenser för nuvarande och framtida varor.

Vidare förgyller Rothbards anarkokapitalism verket och möjliggör analys ur nya perspektiv. Detta visar sig i diskussionen om skatteincidens, som är ett koncept som helt förkastas av Rothbard. Skatteincidens handlar om vem som får bära bördan av en skattehöjning. Enligt nationalekonomerna kan beskattade producenter överföra skatten på konsumenterna, givet en viss sammansättning av efterfrågan, genom att höja priset på den beskattade varan. Säg att det införs en Coca-Cola skatt på två kronor. Om producenterna höjer priset på en burk Coca-Cola från tio till tolv kronor kan de låta konsumenterna pröjsa för skattehöjningen och undvika skattesmällen. Rothbard pekar förtjänstfullt ut missförståndet i denna teori. Producenter sätter alltid de priser som de tror kommer att inbringa störst intäkter. Om det hade varit lönsamt att höja priset på en burk cola från tio till tolv, då hade de redan gjort det. Förklaringen till att priser på beskattade produkter ofta går upp har ingenting att göra med att producenterna låter konsumenterna betala, utan kommer från att skatten slår ut producenterna med låg lönsamhet (marginalproducenterna) och detta innebär ett mindre utbud vilket i sin tur innebär högre priser.

Men inget verk är helt utan brister. Jörg-Guido Hülsmann påpekade under en av sina föreläsningar att Rothbards beskrivning av tid som en knapp vara är missvisande. Tid är snarare ett evigt flöde än något konkret objekt. Det är inte möjligt att vara ekonomisk med sin tid. Du kan inte spara lite tid idag och använda mer tid imorgon. En av deltagarna lyfte även en fråga om regressionsteoremet, enligt vilken pengarnas köpkraft idag bestäms av människors förväntningar på pengars köpkraft imorgon, vilket kommer från deras kunskap om pengarnas köpkraft igår. Denna beskrivning av förväntningar som sprungna direkt ur tidigare kunskap, tycks vara något deterministisk. Om vi inte kan säga något exakt om hur värderingar skapas borde vi inte heller kunna säga något exakt om hur förväntningar skapas, men denna frågeställning var det dock inte många deltagare eller föreläsare som instämde i.

Dessa invändningar förtar självklart inte verkets storhet. För någon som vill förstå hur verkliga priser verkligen bestäms i marknadsekonomin finns det inget bättre verk än Man, Economy, and State. Mer än femtio år efter att det skrevs är det fortfarande det bästa som någonsin skrivits om pristeori.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *