Ekonomi Samhälle och Historia del 1

Följande är en del av ett längre seminarium av Dr. Hans Hermann Hoppe. Transkribering och översättning av Jesper Bleeke.

Människans Natur och det Mänskliga Tillståndet: Språk, Egendom och Produktion del 2.

Jag har redan gjort distinktionen med hänsyn till våra fysiska kroppar, där det är intuitivt klart eftersom endast jag kan göra sådant som ingen annan kan göra. Jag har ett unikt förhållande till min kropp, som ingen annan har. När det kommer till ekonomiska tillgångar uppstår en liknande idé. Människor som tar ett visst objekt i anspråk, tar det i besittning för att tillgodose vissa behov, har därmed också etablerat ett unikt förhållande till de saker som de varit först med att ta i anspråk. De betraktar också dessa saker som ”deras”. Må hända inte på samma sätt som med ”min kropp”, men som en förlängning av min kropp. Jag använder trots allt min kropp för att ta dessa saker i anspråk och har  därmed också en unik relation till dessa objekt. Låt mig knyta an till ett citat från Herbert Spencer som beskriver det naturliga med idén om egendom. ”Att även intelligenta djur uppvisar en form av ägarskap, står i kontrast till det som vissa hävdar, att individuell egendom inte erkändes utav primitiva människor. När de ser anspråket på exklusiva tillhörigheter som förstås av en hund, att han slåss för att försvara sin husses kläder om han lämnats med ansvaret för dem, blir det omöjligt att anta att människor, även i deras lägsta utvecklingsstadium, saknade de idéer och känslor som inleder privat ägarskap. Det enda antagande som kan göras är att dessa idéer från början var mindre utvecklade än de sedermera har blivit. Medan det i ett tidigt stadie är svårt, för att inte säga omöjligt, att markera ett individuellt anspråk på delar utav det område som man vandrar över i sökandet efter mat – och jag kommer till det ämnet i en senare föreläsning – är det inte svårt att markera sådant ägarskap över flyttbara ting eller bostäder, och dessa anspråk ser vi är vanemässigt erkända.” Så det är tydligt att flyttbara objekt, verktyg, och så vidare, som människor har, alltid har varit privat egendom och erkända som det. Även i de mest primitiva samhällen bland de mest primitiva människor fanns det individuellt ägarskap över den fysiska kroppen och de produktionsmedel människan tagit i anspråk för att indirekt tillfredsställa sina behov.

Låt mig utvidga detta koncept av egendom genom att introducera en andra person, Fredag – och ni kommer ihåg att vi redan pratar med varandra så vi måste anta att dessa människor, som Fredag, fanns från början av mänskligheten och framåt. Med en andra person blir det möjligt för konflikt gällande knappa resurser att uppstå. Det är inte möjligt för konflikt att uppstå kring saker som finns i överflöd eller händelser som orsakas av miljön – miljön kan vi inte påverka – och om det finns överflöd av varor så är det omöjligt för människor att ha olika idéer om vad som borde göras eller inte göras med en vara eftersom det inte påverkar vad andra människor kan göra med en likadan vara, då de helt enkelt finns i överflöd. Vad människor, åter igen från de mest primitiva stadierna av mänskligheten och därefter, erkänner, är hur man löser dessa möjliga konflikter gällande knappa resurser. De pekar ut att ”jag har ett mål”, avseende en ”sådan sak” som jag har tagit i anspråk och kontrollerar. Jag har använt den för ett ”sådant mål”, och jag har gjort detta långt innan du kom hit och ville göra samma sak med samma objekt. Så mitt anspråk är mer rättfärdigat än ditt. Ditt anspråk är faktiskt inte rättfärdigat överhuvudtaget eftersom du inte objektivt kan göra en koppling mellan din fysiska kropp och ett objekt, medan jag kan peka på en specifik, synlig länk, som går att förvissa sig om helt intersubjektivt, mellan mig och ett specifikt objekt. Och vi kan känna igen detta på att människor är, åter igen från det mest primitiva stadiet, villiga att försvara dessa objekt från andra människor. Om jag inte skulle försvara någonting, eller göra minsta lilla motstånd, mot någon som tar min yxa eller pil, så indikerar jag att jag inte ser det som min egendom. Om jag visar minsta motstånd, att jag säger nej eller försöker fösa bort personen som försöker ta någonting ifrån mig, visar det att jag ser mig själv som ägaren och därmed har speciell kontroll över dessa saker. Vi kan se detta bland små barn. Om de har en dispyt gällande vems leksaken är, är den typiska reaktionen bland barn att säga ”Jag leker redan med den…”, ”…och du gör det inte”. Om de inte gör något som helst motstånd, indikerar det, så att säga, att de för stunden har övergivit den och gjort den tillgänglig för andra. Så åter igen, väldigt primitiva känslor, i detta fall kan vi anta att barns utveckling i viss mån är en spegling av mänsklighetens utveckling som helhet. Vad vi finner i barn finner vi också i den primitiva människan.

Fråga från publiken: Menar du då att man inte kan stjäla från en pacifist? Eller att man inte kan förslava dem genom att tvinga dem att jobba för dig?

Hoppe: I vilken mån är det rimligt att säga att du stjäl från honom när du bara går till honom och tar saker utan att han säger ifrån? På detta sätt indikerar han inte att han har något anspråk på det. På sätt och vis är detta det bästa sättet att motbevisa pacifismen. Jag kan inte föreställa mig att en pacifist skulle gå så långt att inte göra något motstånd om jag börjar dra ut tänder, avlägsna ett organ eller skära av honom örat. Det gör han åtminstone anspråk på att äga. Om han inte skulle göra motstånd skulle jag ifrågasätta om han var en ”man”. Inte i distinktionen mellan man och kvinna, utan en människa.

Jag ska nu ta upp den tredje faktorn, unik för människor, förutom språk och erkännandet av egendom. Att människor kan producera saker. Att människan är en producent. Att den kan utveckla teknik. Djur lever, så att säga, ett parasitiskt liv, i det avseende att de aldrig förbättrar världens bestånd. De äter något och på så vis minskar antalet som finns tillgängligt på jorden. De lägger aldrig till något.

Kommentar från publiken: Förutom de själva.

Hoppe: Förutom de själva, förutom deras avföring och så vidare. Men inga varor. De adderar inga värdefulla varor. De drar ifrån någonting från de existerande resurserna. De äter något och väntar tills det växer tillbaka. Men de odlar det inte själva, så att säga.

Kommentar från publiken: Det finns undatag som bin, till exempel, producerar honung och vissa myror producerar mögel.

Hoppe: Ja det finns undantag. Men i stort är det inte karaktäriserande för djurriket att göra något sådant.

Vi kan också tänka oss människor i vissa stadier där de också lever i stort sett parasitiska liv. Till exempel i det stadie där de endast är jägare och samlare. I detta fall kan de också sägas minska de givna resurserna, förutom att de då använder vissa verktyg. Verktyg som kan sägas ha formats till mer värdefulla objekt än de som ursprungligen hittades i naturen. Men ja, människor kan också leva halvparasitiska liv. Quigley, till exempel, i sin bok, gör denna distinktionen ”Vi hänvisar först till mänskliga civilisationer när vi adderar något utöver det som vi hittar framför oss, och vi skulle inte hänvisa till jägar-samlar-samhällen som civilisationer pågrund av att de lever parasitiska liv och lämnar färre resurser efter sig, så att säga.

Fråga från publiken: Är inte språk ett av de verktyg som producerats av människan?

Hoppe: Självklart är det ett verktyg. I själva verket ett av de viktigaste verktygen om du betänker vad det kan åstadkomma. Sprida kunskap från en person till en annan utan att mottagaren behöver samma erfarenhet som ursprungligen behövdes för att komma över kunskapen. Speciellt om vi kommer till stadiet av skrivet språk, där du kan transportera kunskap till människor som lever på andra sidan jordklotet. Så självklart är detta ett väldigt viktigt instrument. Men jag lägger här mer vikt på tekniska objekt.

Vad vi lägger märke till här är som följer. Människan är unik i det avseende att den, jämfört med de flesta djur, har en särskild avsaknad av specialiserade organ och instinkter, vilket gör det nästan omöjligt för dem att överleva så vida de inte utvecklar substitut för sin avsaknad av naturliga verktyg. De har inga naturliga vapen, att tala om, för att försvara sig med, så att säga. Vi har praktiskt taget inga instinkter som automatiskt vägleder oss att göra ”det” eller ”det där” för att undvika och känna igen faror, utan att vi känner till faran. Så vad vi kan säga är att människan behöver kultur för att överleva i naturen.

De två viktigaste verktygen människan har, är å ena sidan sina händer och, å andra sidan, såklart sin hjärna. Men inget av dessa verktyg kan beskrivas som ett högt specialiserat verktyg. De är användbara för en bredd av ändamål. Även om det är ett övertag är det också såklart, i början, ett underläge. Vi måste lära oss vad vi kan göra med våra händer då vi inte automatiskt kan veta vad våra händer är kapabla till. Och vi måste lära oss vad vår hjärna är kapabel till då vi inte, till skillnad från de flesta djur, automatiskt vet åt vilka syften vi bör viga vår hjärnkapacitet. Människan måste således transformera naturen genom att använda hjärna och händer i synnerhet. Det finns särskilda mönster tekniska framsteg som vi kan se om vi tar hänsyn till mänsklighetens utveckling som helhet. Teknik, har för människan – och här följer jag en tysk sociolog och antropolog, Arnold Gehlen, som jag högt rekommenderar. Jag tror en av hans böcker har översatts till engelska. Den heter helt enkelt ”Man”, tror jag. Gehlen har inte ett så bra rykte eftersom han hade någon sorts koppling till Nazisterna. Som ni vet är det alltid en ”karriärdödare”. Men det betyder inte att hans observationer är mindre viktiga. Så han påpekar att det finns, så att säga, försök i vår tekniska utveckling att kompensera för avsaknaden av vissa organ. Tekniken tjänar på så vis ett syfte att avhjälpa vissa otillräckligheter. Då har det också möjligheten att stärka våra naturliga förmågor. Jag ska läsa ett citat från honom, och citatet är på tyska så jag måste översätta: ”Människor är i varje miljö oförmögen att överleva och behöver därför kultur på grund av en avsaknad av specialiserade organ och instinkter. Utan en miljö som är specifik för hennes art, där hon skulle passa in, utan medfödda, betydelsefulla beteendemönster, på grund av en avsaknad också av specifika organ och instinkter med imperfekt formade sinnen, utan några vapen, naken i sitt habitus embryonic, osäker i sina instinkter, måste hon förlita sig på agerande och intelligent transformering av de situationer hon finner sig i. Händer och hjärna, medan de kan ses som specialiserade organ, är specialiserade på ett annat sätt än djurs organ. De kan användas för många syften. De är specialiserade för ospecialiserade syften och prestationer, och de är på grund av det passande för när oförutsägbara omständigheter uppstår i världen. Primitiva folks kulturer består därför av deras vapen, deras verktyg, deras hyddor, deras djur och trädgårdar, som förändras, transformeras, kultiveras” – det vill säga formade på nytt av intelligent agerande. Så människans första prestationer är substitut för saknade organ, vapen till exempel, också eld, som någon form av naturligt skydd.

Den andra typen av verktyg som utvecklas, är tänkta att stärka naturliga förmågor – som att använda sten för att förhöja kraften av en knytnäve till exempel, eller hammare för att stärka, så att säga, den naturligt givna kraften, eller mikroskop som är mer välutvecklade än det naturliga mänskliga ögat, eller telefoner som förstärker våra öron. Låt mig påpeka att det finns teknik som avlastar människor och besparar de arbete – till exempel, en vagn med hjul, som låter oss bära vikter som vi inte kunnat bära naturligt, och instrument som kombinerar alla dessa saker, som överstiger mänskliga förmågor och avlastar oss från arbete som annars skulle vara nödvändigt, till exempel flygplan. Ett flygplan tillåter oss att flyga, vilket vi naturligt inte klarar av överhuvudtaget. Det överstiger alla naturliga förmågor och avlägsnar ansträngningen helt och hållet genom att transportera oss från den ena platsen till den andra utan att vi behöver göra något för egen del. Gehlen påpekar också att det finns en annan tendens vi kan se om vi tittar på de tekniska framstegens historia, en gradvis ersättning av ickeorganiska material och krafter med organiska. Så inledningsvis använder vi sten och trä och ben. Stenåldern slutar lite drygt åtta tusen år sedan och i nästa stadie tillverkar vi redan ett slags artificiellt material, brons, utav koppar och tenn, vilket börjar ungefär fyra tusen före kristus (och i USA bara tusen år efter kristus). Och igen, ännu längre från de av naturen givna materialen, har vi järn, vilket tas i bruk ungefär tolvhundra år före kristus. Och sedan har vi såklart stål, som är en relativt ny utveckling. Istället för organiska material använder vi i större utsträckning cement, metaller, kol. Alla dessa saker ersätter trä som förbränningsmaterial, vi använder rep i stål för att ersätta rep i läder och hampa, vi använder syntetiska färger istället för naturliga pigment, vi använder i allt större utsträckning syntetiska mediciner istället för naturliga örten och så vidare. Och vi gör oss själva framgångsrikt oberoende av naturliga energikällor. Under en lång tid var människan beroende av trä för energi. Den naturliga tid det tog för trä att växa tillbaka satte gränser för hur snabbt mänskligheten kunde utvecklas. De var också beroende av naturliga fysiska krafter som hästar och oxar och liknande, vilka inte heller med vilja kunde göras större eller kraftfullare. Genom utvecklingen av teknik, gör vi oss gradvis av med dessa begränsningar, först med kol och olja, och sedan också vattenkraft och slutligen kärnkraft. Vilket i stort sett gör oss oberoende av naturliga material.

Låt mig sammanfatta genom att åter igen citera Gehlen, som ser, så att säga, en logik bakom människans tekniska framsteg. En logik som bara kan bli sedd om vi ser tillbaka från nutiden, så att säga. I det förflutna hade det troligtvis inte varit möjligt att förutse att dessa skulle vara stadierna som tekniska framsteg skulle gå igenom. Men genom att se tillbaka kan vi förstå att det fanns en sorts inneboende logik som låg bakom. Han säger: ”Denna process av teknisk utveckling har tre stadier. I det första stadiet, verktyget, måste det nödvändiga arbetet och mentala kraften komma från människan själv. Verktygen gör det lättare för oss på olika sätt. Stärker oss och ger oss mer kraft än vi normalt har och minskar den mentala ansträngning som behövs i utförandet av vissa uppgifter. I det andra stadiet, maskinen, ångmaskiner och bilar och så vidare, är den fysiska kraften redan aktiv. Vilket betyder att vi inte behöver någon kraft för egen del. All kraft genereras av maskinen. Slutligen, i det tredje stadiet av teknisk utveckling, automationen, blir till och med den mentala ansträngningen, som krävdes av personen i tidigare stadier, onödig eller av väldigt liten betydelse. Och med var och ett av dessa tre stadier, verktyget, maskinen och slutligen automationen, kommer objektifiering av uppfyllandet av teknikens mål närmare dess syfte. I automationen nås det slutligen eftersom vi kan göra saker utan vår fysiska eller mentala bidragande.”

Med detta avslutar jag min första föreläsning. Tack.

Fråga från publiken: Säger din forskning någonting om hur stor del av människans hjärnas kapacitet som används i detta århundrade?

Hoppe: Jag tror att i detta århundrade är den nog väldigt liten. Nej, jag har inte undersökt det, men jag är säker på att det funnits århundraden då mer utav vår hjärnkapacitet användes än för närvarande. Nej, men jag är ingen biolog. Kanske det finns en biolog här? Jag kan tänka mig att göra ett experiment. Vi skär av lite i taget. Skiva för skiva och ser hur mycket som blir över. Men jag tror inte denna typen av experiment attraherar så många följare och fans.

Kommentar från publiken: Jag tror att endast vissa delar av hjärnan är användbara för vissa saker. Så vi använder så mycket av hjärnan som är användbart.

Fråga från publiken: När du pratar om automation. Är det samma som att prata om en scanner i en matvarubutik?

Hoppe: Ja! Men också robotar som monterar bilar och så vidare.

Följdfråga från publiken: Jag är förvirrad. Tror du att det kommer en tid då vi använder näst intill ingenting av vår hjärnkapacitet?

Hoppe: Nej. Det kan finnas ett bättre sätt att formulera det. Du vinner tid och möjlighet att använda den för andra, mindre enformiga, saker. Men det är det samma som en avlastning av hjärnans kapacitet från sådant som den annars skulle vara tvungen att dedikera sig åt. På samma sätt avlastar maskiner oss från mycket fysisk ansträngning och energi och på så vis kan vi vara ”klenare”, så att säga, och utveckla andra färdigheter.

Kommentar från publiken: Din tes att självmedvetenhet är unikt för människan stöds utav Harold Blooms bok ”Shakespeare: The invention of the human”.

Hoppe: När jag observerar mina egna katter så ser jag de gå från den ena aktiviteten till den andra. De tänker säkert aldrig att jag äter för snabbt eller att jag borde ta en femminuterspaus. Nej, de vänder sig på rygg, går vidare till nästa aktivitet, tar några steg och sedan vänder sig på rygg igen. Så de har ingen medvetenhet, ingen planering, ingen kritik, till exempel ”Igår var ingen bra dag, jag borde vakna på en annan sida idag” och så vidare.

Fråga från publiken: Du pratar om egendom som att den uppstår från knapphet bland resurser. Jag undrar vad som går att säga om samhällen på olika stadier i skalan.

Hoppe: Jag återkommer till det i nästa föreläsning. Såklart har du en olika utbredning av egendom i olika civilisationer och stadier. Min poäng hittills består endast i att idén om privat ägarskap av vissa saker verkar vara det mest naturliga vi kan föreställa oss eftersom vi tillochmed hittar det på djurnivån. Det krävs, så att säga, ett ytterliggare steg för att föreställa sig privat ägande av mark, till exempel, vilket länge har behandlats som en resurs som inte alls är knapp, där man bara vandrar omkring.

Fråga från publiken: När vi deltar i diskussion och argumentation om etik och moral. Vilken av de fyra funktionerna av språk skulle du säga att vi använder?

Hoppe: Den argumentativa funktionen är den högsta funktionen. Men den argumentativa funktionen måste, såklart, också använda sig av den beskrivande funktionen. Argument hänvisar självfallet till vissa entiteter för att göra beskrivande uttalanden. Man kombinerar även meningar med ”och” och ”eller”, ”om” och ”då”, och saker som dessa som kräver mer än enbart en beskrivande funktion som att ”du har beige tröja på dig”. Men den beskrivande funktionen är alltid också iblandad i den argumentativa funktionen.

Följdfråga från publiken: Men när du framför argument så beskriver du inte enbart saker som finns i världen. Om du säger att min tröja är ”beige” så beskriver du den, men om du istället säger att min beiga tröja är ”bra”…

Hoppe: Ja, men, vi pratar om tröjor, eller hur? Vi pratar om objekt. Vi pratar om ”du har gjort något med föremålet”, ”han har inte gjort något med föremålet”, så därför behöver man beskrivande uttalanden som våra argument sedan kan utgå ifrån.

Fråga från publiken: Har du intresserat dig för historien om Pjotr Kropotkin som drevs i exil till sibirien. Han uttalade sig, den mest anmärkningsvärda parallellen som jag kom på först nu. Hans åsikter var väldigt lika våra och de drev han i exil för ett antal år i sibirien. Han spenderades dessa år att studera djurlivet. Det illustrerade väldigt väl att det fanns arbetsdelning, det fanns snabba vargar, somliga som beskyddade, några som avlade etcetera.

Hoppe: Jag vet, men han går för långt om du frågar mig. När jag pratar om arbetsdelning bland människor finns det ett extra lager än vad vi skulle kalla arbetsdelning mellan bin och fåglar till exempel, eftersom deras arbetsdelning, så att säga, är försäkrad genom vissa instinkter. Medan människors arbetsdelning helt och hållet kan falla sönder och kräver vissa insikter om den ska upprätthållas. Så jag skulle inte gå lika långt som Kropotkin i att försöka dra jämförelser mellan människor och djur.

Följdfråga från publiken: Jag tycker att han satte fingret på det med arbetsdelningen då han fann en gemensam karaktäristik, nämligen ömsesidig hjälp.

Hoppe: Jag är ingen expert på Kropotkin, kanske jag tar och läser lite om honom.

Tack. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *