Johan Liljencrantz och 1770-talets fria marknad

De mest uppmärksammade liberala historiska personligheterna i Sverige är antagligen Anders Chydenius, Johan August Gripenstedt och möjligtvis Carl af Forsell. Men Sveriges finansminister under 1770-talet liberaliserade ekonomin genom frisläppandet av spannmålshandeln 1775. Hans namn var Johan Liljencrantz.

Johan Liljencrantz (född Westerman) föddes i Gävle 1730. I en tid när upplysningen var som starkast och individen skulle stå i fokus. 1755–56 var Johan sekreterare i sekreta utskottet i Handel- och Manufakturdeputationen som hade uppgifter rörande svensk handel, hantverkare och industri. Väl där fick han erbjudande om att följa med på resa utomlands för att studera andra länders näringsliv och förhållanden. Johan tackade ja och i maj 1758 reste han till Holland, Italien och Frankrike. I Frankrike kom Johan i kontakt med fysiokraterna, vars idé grundade sig i att jordbruket skulle producera ett överskott för att investera det i teknik, en slags agrar kapitalism. Deras idéer skulle forma hans ideologiska utgångspunkt för svensk jordbrukspolitik. Med detta i åtanke återvände Johan till Stockholm i december 1760. Nu fylld med inspiration och nya idéer.

Efter kung Gustav III:s statskupp 1772 blev Liljencrantz tillsatt som chef för den nyinrättade Handels och Finansexpeditionen. Institutionen skulle hålla ordning på statens budget, kronans spannmålsförråd, myntväsen, penningrörelse och det allmänna kreditväsendet. Hans första åtgärd som statssekreterare var att inrätta Diskontkompaniet i Stockholm som hade uppgiften att förbättra diskonteringsväsendet. Penningrörelsen i Sverige förbättrades under Liljencrantz och räntan sjönk från 12 till 6 procent, det gjorde det billigare för näringsidkare och jordbrukare att ta lån och bedriva handel.

Året 1775 kunde Johan införa lagen om en fri spannmålshandeln, bakgrunden var:

”…att denna högst angelägna näring, ibland flera hinder och svårigheter, som för dess fortkomst i vägen ligga, är på de flesta hållen här i riket, betungad med besvärliga transporter, och inskränkta rättigheter vid spannmålens avsättning och upphandling, varigenom ej allenast saknas det utrymme, omtanke, och märkliga utvägar, som fordras, till att av mogna års överskott samla tillgång för de svagare årens brister”

Handel hade sedan medeltiden varit begränsad till städer där säljare var hårt reglerad av statliga intressen. Städerna var en skyddad miljö från köpare som kom från andra socknar. Det var till och med så att städer bestämde hur många skomakare som skulle få jobba i staden.

Så sent som 1836 utkom en kalender som beskrev vilka dagar en stad fick ha marknader. Men Liljencrantz såg ineffektiviteten i detta och sökte en helt oreglerad marknad på spannmål, han skrev:

”Men som det i längden icke kan vara för statsverket lämpligt, att blanda sig i spannmålshandeln, vilken alltid bättre styres av en fri och obehindrad tävlan mellan enskilda köpare och säljare, jämst den naturliga begärelsen att vinna, och rädhågan att förlora, än av det spannmålsupphandlingarna och försäljningar.”

Denna lag trädde i kraft den 22 mars 1775 men var först begränsad till vissa områden i Sverige. Liljenrantz skulle utvidga den till hela Sverige 1780.

1789 införde kungen Förenings och säkerhetsakten där bönderna kunde köpa kronojord (jord som staten ägde) och samtidigt få jaga på sin egna mark. Frisläppandet av spannmålshandeln och Förenings och säkerhetsakten blev ett led i utvecklingen av en ökad köpkraft. Innan monopolet på spannmålshandeln avskaffades var det endast storgodsägarna som kunde sälja sitt spannmål. Dessutom skedde en förändring i den arbetskraft som växte fram i Sverige. Den agrara revolutionen ersatte med tiden dagsverksarbete med lönearbete och bönder med hög avkastning på sitt spannmål. Bönder kunde nu börja hyra in arbetskraft, ofta obesuttna eller jordlösa. Den arbetskraften skulle sedan vara de första som tog arbete i städerna när den industriella revolutionen verkligen tog fart i Sverige.

Möjlighet att göra bröd av spannmål och den specifika brödhandeln blev aktuell först under 1800-talet. Brödhandeln skulle bli frisläppt 1828. Ungefär 50 år efter frisläppandet av spannmålshandeln. Johan Liljencrantz reform 1775 har i den historiska litteraturen nästan gått obemärkt förbi. Att Liljencratz filosofi om obehindrad marknad där staten inte lägger sig i är 240 år gammal kan vara svårt att inse. Men åldern hindrar inte en idé att fortfarande vara högst relevant. Därför bör Liljencrantz bli mer uppmärksammad när man diskuterar liberala tänkare i svensk ekonomisk historia.

Carl Wålfors har skrivit en uppsats i ämnet ”1770-talets fria marknad” för den som önska fördjupa sig i perioden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *