Ekonomi Samhälle och Historia del 1

Följande är en del av ett längre seminarium av Dr. Hans Hermann Hoppe. Transkribering och översättning av Jesper Bleeke.

Människans Natur och det Mänskliga Tillståndet: Språk, Egendom och Produktion del 1.

Jag vill tacka för inbjudan till detta speciella tillfälle. Några inledande ord.. Min tyska dialekt skiljer sig ordentligt från Mises. Jag kommer från norra Tyskland och i norra Tyskland talar vi korrekt tyska. Mises, som ni kan tänka er, hade såklart en österrikisk dialekt. Om ni har öra för sådant kan ni omedelbart avgöra skillnaden mellan min dialekt och hans.

Vad jag vill åstadkomma med detta seminarium är en rekonstruktion, underifrån och upp, från mänsklighetens början, så att säga, till vår tid, och gradvis ge er en större bild och förståelse. Jag kommer ge er en överblick av vad det kommer handla om, men först måste jag säga att jag aldrig har gett den här föreläsningen i detta formatet förut. I min klass på ämnet komparativa system har jag gett föreläsningar som är liknande den jag kommer ge vid detta seminarium, men jag har aldrig förr gett en föreläsning med detta upplägget. Jag har inte heller tagit tiden ordentligt, så det kan hända att jag inte använder min fulla tid eller att jag ibland går över den tiden som är avsatt för föreläsningen. Så jag ber er, ha överseende med mitt sätt att hantera tiden ifall jag drar över. Det här är också tänkt att vara seminarium-upplägg så om ni har en kort fråga så ber jag er räcka upp handen och om det är en längre eller mer ingående fråga så ber jag er vänta till slutet av föreläsningen. Ha också i åtanke att vissa frågor är mer relevanta i slutet av seminariet, medan andra kan vara mer relevanta i början.

För att ge er en grundläggande ide om strukturen: I den första delen vill jag prata om människans natur, jämföra människan med djur och belysa de stora skillnaderna, och karaktärisera vad man kan kalla det ”det mänskliga tillståndet”. Det tillstånd som människan inte kan bortse ifrån. I den andra delen vill jag prata om mänsklighetens spridning över jorden och om arbetsdelningens utveckling, förgrening och intensifiering. Den tredje föreläsningen avhandlar nästa element av mänsklig och ekonomisk utveckling, nämligen utvecklingen av pengar och de konsekvenser som detta får för arbetsdelningen. Nästa föreläsning består av tidspreferens, kapital, teknik och ekonomisk tillväxt. – Alla föreläsningar kommer förresten innehålla, så att säga, teoretiska element så väl som historiska element. Jag är inte historiker till yrket. Mitt övertag, så att säga, bottnar i att jag kan mer teori än de flesta historiker och därmed kan rekonstruera historien på ett något annorlunda sätt än en historiker skulle gjort – Den femte föreläsningen tar upp ideologiska faktorer som har påverkat social- och ekonomisk utveckling. I synnerhet jämförelser mellan olika religioner och olika ideologier. Den sjätte föreläsningen kommer i detalj ta itu med teorin om privat ägande och hur olika samhällen skulle försvara äganderätten, speciellt med hänvisning till feodalsamhällen, och även vilka försvarsmekanismer som skulle användas i moderna samhällen och vad vi kan lära oss av feodalismens era. Den sjunde föreläsningen kommer ta itu med parasitiskt, alltså exploaterande, beteende. Statens ursprung. Den åttonde föreläsningen vill jag ta upp, något som jag tagit upp i min bok ”Demokrati – Guden som misslyckades”, övergången från monarkistiska staten och monarkistiska statsskick till demokratiska statsskick. Den efterföljande föreläsningen kommer ta itu med stater, imperialism och krig. Och den sista föreläsningen kommer ta itu med några strategiska frågor – Hur tar vi oss härifrån till ett samhälle som är fritt, eller åtminstone mer fritt än det nuvarande vi lever i?

Med det sagt ska jag börja prata om människans natur och det mänskliga tillståndet. Jag kommer främst tala om tre element som är unika, så att säga, för mänskligheten: Det första är språk. Det andra är egendom. Det tredje är produktion eller teknik.

Ni kommer förstå, när vi börjar, att vi redan pratar.. det vill säga, vi använder redan de förmågor, färdigheter och bedrifter som är resultatet av mänsklig evolution. Rekonstruktionen jag kommer ge er av människans historia använder redan några av de verktyg som gradvis utvecklats över tidens lopp. Språk har faktiskt sitt ursprung tvåhundra- till tvåhundrafemtiotusen år sedan. Alla de här årtalen är såklart uppskattningar eftersom ingen av oss fanns på plats vid den tiden för att observera när de började prata, men detta är siffrorna som vissa genetiker, biologer och antropologer ger oss.

Ni kommer även förstå, av det faktum att vi pratar med varandra, att människor är sociala djur. Folk som är intresserade av spelteori ställer sig ibland frågan – Varför samarbetar människor överhuvudtaget? Men denna debatt tar redan plats, genom språk. Vilket antyder att det är felaktigt att människan någon gång aktivt bestämde om de skulle kämpa mot varandra eller inte kämpa mot varandra. Så snart människor började prata med varandra, måste de såklart ha insett att det fanns någon fördel med att göra detta och att vara social i det man tar för sig. Det är väldigt tydligt vilken stor fördel det var att ha språk och kunna kommunicera med andra människor. Vi kan förmedla kunskap mycket snabbare än om vi helt enkelt bara skulle titta vad andra människor gör och sedan rekonstruera, så att säga, idéerna bakom vad de gör. Genom språk har vi möjligheten att kommunicera direkt vad det var som ledde oss till att göra det ena eller det andra.

Med språk uppstår två idéer, så att säga, och jag använder här idéerna som utvecklades av en österrikisk psykolog vid namn Karl Buhler, som även influerade Karl Popper. Karl Buhler framför en poäng att vi kan urskilja, när vi tittar på språk, så att säga, fyra olika funktioner, av vilka två redan finns bland djur och två är unika för människor. Bland djur hittar vi användandet av symboler och ljud som uttrycker något, som smärta till exempel. Den uttryckande delen av språk kan vi lätt tillskriva djur och, i detta avseende, säga att de kan uttrycka interna känslor. Å andra sidan har språk ibland en form av signalerande funktion. Vi kan producera ljud som indikerar att vi står inför någon typ av fara, för att varna andra människor eller djur att fly eller liknande. Detta är alltså möjligt för både människor och djur, den uttryckande funktionen och den signalerande funktionen som ämnar att göra andra medvetna om någonting.

Vad vi inte finner i djurriket är att språk också har en sorts beskrivande funktion. Språk kan beskriva ”detta är si och så”. Med den beskrivande sortens språk uppstår för första gången begreppet ”sanning”. För uttryck och signaler, om de är sanna eller inte är inte direkt relevant. Men när vi säger att ”detta är si och så” blir det relevant att fråga om så verkligen är fallet. Vi kan därefter försöka utröna om så är fallet. Så själva idéen om sanning uppstår utifrån det faktum att språk har en beskrivande funktion. De mest primita beskrivande påståenden består i ”detta är si och så”, det vill säga, att man har ett korrekt namn eller identifierande uttryck följt av en generell term som tillskriver ett specifikt objekt generella karaktäristik.

Den andra, för människor, unika funktionen gällande språk är den argumenterande funktionen. Att vi har komplexa påståenden som genom ”och”, ”eller”, kopplas samman med flera påståenden. Att vi undersöker vad som är korrekt eller inte. Att vi undersöker om vi drar slutsatser på rätt sätt eller felaktigt sätt, och så vidare. Ni kommer även inse att det är denna sista argumenterande funktionen som vi måste använda som verktyg om vi nu vill dra en tydlig skiljelinje mellan människans förmågor å ena sidan och djurens förmågor å andra sidan.

Jag vill här följa upp med en filosof vid namn Brand Blanshard som pekade ut några viktiga skillnader mellan djur och människor, och jag vill inleda med ett citat av Blanshard frå en bok som heter ”Förnuft och Analys” där han säger följande om djur för att sedan dra slutsatsen om att det är väldigt annorlunda från vad människor kan göra: Han frågar sig ”Vad är innebörden av mänskligt förnuft eller mänsklig rationalitet? och han svarar ”Det kan inte vara medvetande eftersom ingen förståndig kan tvivla på att djur känner rädsla, hunger, njutning och smärta.” Djur kan också begå misstag. Till exempel en hund som överger ett ben för ett mer inbjudande ben som han ser i vattnet.. Och eftersom bara bedömningar kan misstas måste djur också i någon utsträckning vara kapabla att göra bedömningar och komma till slutsatsen att de har gjort fel bedömning. Och eftersom bedömning är tanke, kan vi också säga att djur kan tänka. Men de tänker uppenbarligen inte på samma sätt som människor gör.

Vad är då skillnaden mellan vårt sätt att tänka och deras sätt att tänka? Låt mig betona fyra punkter som delvis överlappar. Det första att notera är att djurs tankar alltid är knutna till iakktagelseförmåga. Mänsklig tanke, däremot, kan blicka tillbaks i tiden i all evighet, blicka framåt i tiden, kan tänka på objekt som är långt borta eller till och med som aldrig existerat. Djur kan inte tänka på detta sätt. De stimuleras hela tiden av observation. Tänk er ett djur som också tänker på saker som är frånvarande. Till exempel en hund som sitter utanför ett hus och väntar tålmodigt på att husse, som har gått in i huset, ska komma ut. Även här är det knutet till iakttagelse. Om hunden inte sett husse gå in i huset skulle den inte sitta där och vänta. Hur som helst kan den inte tänka på saker långt bort, eller som är omöjliga eller i en avlägsen framtid. Så det är det första, att djurs tankar är knutna till iakttagelseförmåga och mänsklig tanke är ”befriad” från iakttagelseförmåga.

Fråga från publiken: Är det inte möjligt att min hund inte väntar på mig när jag kommer tillbaka?

Hoppe: Ja. Vi borde också göra skillnad mellan mer intelligenta djur och mindre intelligenta djur. En kackerlacka som du tar med dig, väntar mycket väl inte på dig. Här talar jag, så att säga, om de högst utvecklade djuren.

Fråga från publiken: På grund av språkbarriären. Hur vet vi att de inte tänker på stjärnorna eller oändligheten utan att rapporterar det till oss?

Hoppe: Det för mig till nästa punkt. Det är nämligen vad den andra punkten består i. De har inget sätt att göra detta. Även om du kan tro att de funderar på dessa saker, så har de inget sätt att förmedla det vidare till oss.

Djur kan inte abstrahera på samma sätt som människor. Såklart kan de se former och färger och de kan känna lukter och sådana saker, men de verkar inte ha koncept om former (som triangel) eller koncept om färger (som grön eller blå). Återigen, detta är knutet till iakttagelsen, men de kan inte abstrahera och bygga vidare ett generellt koncept. Om de kunde det skulle vi kunna förvänta oss att de formade ett ord för det. Det är inte att djur inte är kapabla att producera ljud. Många djur har verktygen för att producera ljud, så detta förklarar inte varför de saknar ord. Även om de kan producera ljud, så kan de uppenbarligen inte producera, vad vi kallar, ord. Ljud som vi förknippar med en viss abstrakt idé som vi finner i olika situationer i den riktiga världen.

Den tredje saken som utmärker mänskligheten från djur är att djur saknar tydlig slutledningsförmåga. Det har såklart att göra med de två punkter jag redan nämnt. Djur kan dra slutsatser, men de är implicita. Till exempel om du kastar en bit mat till en kyckling och matbiten är för stor för att den ska få plats med den i näbben och du sedan kastar ännu en bit av grovt samma storlek, så kan den vägra att försöka samma sak eftersom den inser att det inte fungerade första gången och därmed inte troligt kommer fungera andra gången. Men återigen, pågrund av avsaknaden av koncept kan den inte dra längre slutsar om ”varför den orsakade ett sådant problem”.

Och den största skillnaden mellan människor och djur är att djur saknar självmedvetenhet. De har ett medvetande men inte självmedvetenhet. Vad jag menar är att de inte kan ta ett steg tillbaka och se på sitt eget beteende. De kan inte kritisera sitt eget beteende, eller utvärdera varför det är lyckat eller mindre lyckat. De saknar normer och principer för att mäta eller kritisera sitt eget beteende. Låt mig återigen citera Blanchard, på denna mest viktiga skillnaden gällande mänsklig självmedveten reflektion. Han säger ”Det mänskliga förnuftet har adderat en extra dimension till det djuriska medvetandet, nämligen självmedvetande. Ett djur saknar den inneboende kraft som ger upphov till så mycket framgång, att kunna ta ett steg tillbaka och kontemplera vad man gör. Det äter, sover och roar sig, men stannar aldrig upp och noterar att den äter för mycket, den frågar sig aldrig om det är opassande att sova för länge…”, ni ser att i detta avseende har människor inte utvecklats så mycket längre, ”… reflekterar inte märkbart, i spring och språng, att det är lite ur form idag, det begår misstag men kan inte fundera över vilken princip av korrekt tänkande den brutit mot, för det kan inte begrunda sitt eget beteende eller kritisera sig själv. Eftersom det är under nivån för självkritik, saknar det normer. Eftersom det saknar normer, saknar det en viktig beståndsdel för att kunna leva ett liv med förnuft, nämligen kraften i att kunna vägledas av principer.”

Blanchard summerar sedan allt jag hittils försökt säga, med följande ord. ”När vi säger att människan är ett rationellt djur, då verkar vi mena att det behärskar idéer oberoende av sinnena, oberoende av iakttagelser. Att hon kan abstrahera, att hon kan antyda specifikt och att hon kan bedöma sig själv. Det högsta av djuren kan inte göra något av dessa saker. Den dummaste av människor, om inte ett sjukligt fall, kan i någon grad göra de alla.”

Så det var den mänskliga språkförmågan, specifikt karaktäriserad av vår möjlighet till självreflektion, självkritik, självkontroll och så vidare. Denna färdighet kan vi nu använda för att beskriva det mänskliga tillståndet som är mitt nästa steg.

Det mänskliga tillståndet kan definieras på följande sätt. Människan besitter ett medvetande och upptäcker att hon har en fysisk kropp och att det finns något utanför den fysiska kroppen, som vi ekonomer kallar, land – av naturen givna resurser, oberoende av vår kropp – och vi lär oss omedelbart att vi har olika behov och att vi måste agera för att ständigt tillgodose dessa behov.

Vad människan omedelbart upptäcker är att vissa saker kan hon kontrollera direkt. Vi kan alla upptäcka att vi har direkt kontroll över vår kropp – Jag lyfter min arm och min arm lyfts. Jag lyfter mitt ben och mitt ben lyfts – och vi inser att alla andra också kan göra detta med sina respektive kroppar. Men denna direkta kontrollen är begränsad till väldigt få saker. Jag kan inte kontrollera dig direkt. Endast genom att direkt kontrollera min fysiska kropp först, kan jag sedan indirekt göra ett försök att också kontrollera dig. Så det här förklarar, så att säga, varför vi har konceptet ”jag” eller ”mig”, för vissa saker kan bara ”jag” göra, vilket skiljer ”mig” från alla andra – Det här är vad jag kan göra och ingen kan göra detta med min arm på samma sätt som jag kan göra det. Vi kan också säga att vi omedelbart då upptäcker vad som menas med att ha en ”fri vilja”. Jag behöver bara vilja för att plocka upp något, det är det enda som krävs. Ingenting tvingar mig. Att jag endast vill någonting, får det att hända. Vi börjar därmed omedelbart också förstå vad det innebär att vara orsak till någonting. Jag är orsaken till att denna vattenflaskan är i min hand och jag är orsaken till att jag nu dricker ur den. Så av det unika förhållande jag har till min fysiska kropp och du har till din fysiska kropp, kommer orsaken till att jag inte är du och du inte är jag.

Vi inser även att det finns andra saker där ute som vi bara kan kontrollera indirekt, med hjälp av de saker vi kontrollerar direkt. Med hjälp av vår kropp kan vi nu försöka kontrollera andra saker som existerar utanför vår kropp. Vi kallar dessa saker för ”tillgångar”. Vi inser också att det finns saker som vi inte kan kontrollera överhuvudtaget. Vi kan inte kontrollera solsken eller regn. Vi kan inte kontrollera månens eller stjärnornas rörelser. Dessa saker kallar vi ”miljö”, som vi måste ta, så att säga, för givet, då de är bortom vår kontroll. Gränsen mellan de saker vi kan kontrollera och de saker vi inte kan kontrollera, gränsen mellan vad som räknas som ”tillgångar” och vad som räknas som ”miljön” vi rör oss inom är rörlig. Det vill säga, vissa saker kan komma inom räckhåll och bli kontrollerbara som ursprungligen inte var kontrollerbara. Tänk er till exempel att vi genom att uppfinna verktyg kan nå höjder eller djup som vi ursprungligen inte kunde nå. Så gränsen för vad som är tillgångar och vad som är miljö är rörlig, flexibel. En vacker dag kanske vi kan flytta månen via olika instrument, men för närvarande åtminstone är vi inte kapabla till detta.

Sedan lär sig människan att vissa tillgångar som hon kan förflytta, kontrollera eller manipulera, kan kallas för ”nyttigheter” och andra för ”onyttigheter”. Nyttigheter är sådana tillgångar som kan tillgodose några av våra behov. Onyttigheter är sådant som inte kan tillgodose några av våra behov, utan tvärtom, potentiellt kan skada oss eller tillochmed döda oss.

Så vi anländer nu vid definitionen av nyttigheter. Nyttigheter är tillgångar som passar för att möta människors behov och ändamål. Jag ska delge er definitionen som Carl Menger gav oss. Carl Menger identifierade fyra krav som ska uppfyllas för att ett objekt ska kunna klassas som en nyttighet. Det första är ett mänskligt behov. Det andra kravet är egenskaper som gör att objektet kan orsaka uppfyllandet av ett sådant behov. Det tredje kravet är att det måste finnas mänsklig kunskap om denna koppling – vilket såklart förklarar varför det är viktigt för människor att lära sig skilja mellan ”nyttigheter” och ”onyttigheter”. Så mänsklig kunskap om objektet, våran möjlighet att kontrollera det, och den kausala kraften hos detta objekt, leder till olika tillfredsställande resultat. – Det fjärde är såklart, vilket jag redan indikerat, att vi måste behärska objektet tillräckligt för att kunna tillgodose behovet. Till exempel, även om vi skulle se solsken eller regn som en nyttighet så skulle det inte vara en ”ekonomisk nyttighet” eftersom vi inte har tillräcklig kontroll över objektet som orsakar solsken eller regn. Bara objekt som vi behärskar kan hänvisas till som ”ekonomiska nyttigheter”.

Människan lär sig sedan att vissa nyttigheter är omedelbart användbara, vilket brukar kallas ”konsumentvaror”. De kan approprieras och nästan omedelbart omsättas i någon form av tillfredsställelse. Vi lär oss samtidigt att vissa saker endast är indirekt användbara. De kräver att vi omvandlar, omformar eller transporterar och förflyttar de på något vis, med hjälp av vår intelligens, för att de ska leda till tillfredsställelse. Dessa varor som kräver nyttjandet av intelligens innan de kan leda till någon typ av tillfredsställelse kallar vi för ”kapitalvaror”.

Detta leder mig till mitt andra ämne, utöver språk, nämligen egendom…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *