För en ny libertarian

Följande är ett tal av Mises Institutets President, Jeff Deist, som hölls i samband med Mises University och Corax 2017. I översättning av Jesper Bleeke.

Som titeln på mitt tal föranleder är jag inte här för att prata om libertarianism i sig, utan om libertarianer. Och jag skulle vilja att ni alla ställer er frågan om libertarianerna har gått vilse.

Det glädjer mig att ni lyckats få Dr Hans-Hermann Hoppe till er konferens. En hel del av hans kollegor, människor som han har lärt känna och jobbat med under åren är här. Människor som Lew Rockwell och Dr Joe Salerno, Tom DiLorenzo, Tom Woods och Mark Thornton och flera andra. Det är jättebra att vi lyckas korsbefrukta. En varm applåd och en hälsning till Dr Hoppe till att börja med.

Titeln, ”För en ny Libertarian”, är uppenbarligen, vilket jag hoppas ni alla lagt märke till, en ordlek på Murray Rothbards bok ”For a new Liberty”, skriven på 1970-talet. Den kallas även det libertarianska manifestet. På sätt och vis tror jag den är mindre väl känd och mindre omtalad än ”Ethics of Liberty”, även om den är dess föregångare med åtta-tio år. Hans undertitel är ”Det libertarianska manifestet”. Många författare har fräckheten att kalla sin bok ett manifest, men få författare lever faktiskt upp till en sådan vågad undertitel. Denna bok lever faktiskt upp till det.

Det finns ett väldigt bra citat av Murray, dock inte från denna boken, där han säger ”Libertarianism är en filosofi som söker en policy”. Jag undrar om han kunde vara med oss idag, om han skulle ändra den raden, givet att vi sett vad den så kallade ”offentliga grenen” av libertarianism har blivit. Kanske vi tillochmed skriver om raden själva och säger: Libertarianismen är en filosofi som söker bättre libertarianer. För jag tror det är var vi befinner oss idag.

Jag valde också titeln för att poängtera att vi inte behöver en ny libertarianism eller något så storartat. Tack vare alla de stora tänkare som levt före oss, och några som fortfarande är ibland oss, behöver inte du och jag göra det hårda jobbet.. vilket är goda nyheter eftersom få av oss är smarta nog att uppfinna nya teorier på egen hand. Så vi tjänar alla gladeligen som secondhand-handlare när det kommer till idéer, som Hayek uttryckte det. Men det finns en tendens bland frihetssinnade människor att falla i fällan av att behöva något nytt. Vi kan tillochmed kalla det en modernitetsfälla. Det har blivit trendigt på sätt och vis att tänka sig att tekniken ska skapa en ny paradigm åt oss, och att det kommer finnas en tredje väg som kommer göra staten förlegad utan något intellektuellt skifte bland folket. Den digitala åldern är så platt, så demokratisk och så extremt decentraliserad, att det kommer visa sig omöjligt för de här ovanifrån-och-ner, hierarkiska staterna att kontrollera oss och det fria flödet av information runt världen kommer göra det svårare för tyranner att förbli maskerade eftersom människor kommer prata med varandra över gränser, vilket de sannerligen gör.

Medan jag hoppas att allt detta är sant är jag helt enkelt inte så säker på att det är det. För mig verkar det som att etatister skiftar från nationella till supernationella modeller, att globalism i praktiken innebär mer centraliserad kontroll av denna växande kartell av superstater som EU och NGO’er, organisationer som IMF och FN, och för att inte nämna att det skett upprop för en sammanslagning till en enda centralbank med hela världen under IMFs beskydd. Så jag tror att även om vi vill tänka så borde vi vara misstänksamma mot någon typ av deterministisk utveckling som oundvikligen bådar gott för friheten i mänsklighetens historia. Om vi tittar på mänsklighetens historia, blåser det ibland motvind ganska länge och ibland går det tillochmed bakåt i utvecklingen. Så det är upp till oss att se till att det går framåt. Och medan vi alla är förmåntagare av tekniken som gjorts tillgänglig för oss, och vi i synnerhet välkomnar teknik som gör det svårt för staten att styra oss, som bitcoin, uber eller kryptering och denna sortens saker, måste vi också komma ihåg att tekniska framsteg underlättar för staten att spionera på oss, att kontrollera oss, att fängsla oss, att reglera oss, och i vissa fall.. döda oss. Teknik är därför alltid ett dubbeleggat svärd från ett libertarianskt perspektiv på vårt förhållande till staten. Jag misstänker därför att människor envist kommer fortsätta uppvisa denna tendens att bilda regeringar. Och valet mellan att organisera mänskliga angelägenheter med ekonomiska medel eller politiska medel kommer inte göras av med så lätt. Det gjordes inte av med när tryckpressen kom, inte heller med industriella revolutionen, elektricitet eller andra otaliga tekniska framsteg under århundradena. Så vi kan inte anta att frigörelse kommer komma till oss enbart genom den digitala revolutionen. Jag tror det kommer krävas mer än så.

Med det i minnet, skulle jag säga att Murray Rothbards gammalmodiga frihetsidé, nästan femtio år gammal nu, har åldrats ganska väl på ett halvt århundrade. Idén att människor är suveräna, i sinne och kropp, vilket innebär att du äger dig själv. Och från det kan vi härleda rätt till egendom, att individer har rätt till biprodukterna av sina sinnen och kroppar. Axiomatiskt vet vi att människor måste agera för att överleva, så de behöver egendom och livsuppehälle. Och från självägarskap och egendom får vi en teori om när och var våld är godtagbart, nämligen i självförsvar. I den Rothbardianska världsbilden applicerar vi detta på alla, oavsett om de går ihop, bildar en grupp och kallar sig staten. Så eftersom stater nödvändigtvis använder aggression och våld i andra sammanhang än självförsvar är den enligt Rothbards formulering ogiltig i sin natur. Jag tror de flesta personer i båda dessa rum idag är ganska bekanta med denna Rorthbardianska teori. Det är en vacker och simpel och logisk teori. Och element av alla tre, åtminstone till en del, frihet och egendom och någon form av lag som försvarar de första två är egentligen nödvändiga för alla mänskliga framsteg. Jag vet att vi kan blicka tillbaka och säga, slavar byggde pyramiderna, även om egyptologer oftare säger åt oss att det inte är sant, vi kan säga att sovjetiska forskare som knappast var fria byggde kärnvapen, men det var troligen för att undvika en resa till Sibirien. Det större perspektivet som vi känner till är att frihet och mänskliga framsteg är oförklarligt sammanlänkade. Jag tror inte att någon i detta rum skulle argumentera emot det. Så vi har denna fantastiska, vattentäta Rothbardianska teori om frihet, men det visar sig att det inte är tillräckligt. Murray själv tillkännagav detta både i slutet av ”For a New Liberty” och i slutet av ”The Ethics of Liberty”. Båda innehåller en sektion med strategi i slutet. Han var först ut med att betona vikten av människor och aktivism, inte bara idéer och utbildning. Men vilken typ av människor? Vilken typ av aktivism? Det är frågan han tampades med och det förblir frågan än idag, enligt mig.

Så jag skulle vilja erbjuda några förslag och idéer om libertarianer och vad libertarianer borde göra för att föra oss närmare Murrays vision. Och jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan göra för att sälja in eller främja frihet är att frihet är naturligt och organiskt och det stämmer överens med mänsklig handling. Det kräver inte en ny människa. Libertarianism har en tendens att ständigt falla för utopi och se frihet som något nytt och utvecklat. I detta avseende påminner vi mycket om progressiva. Frihet börjar fungera när människor äntligen överger sina gamla idéer om familj och stam och blir helt och hållet rationella fritänkande – en term jag hatar, det betyder alltid det motsatta. Om ni lagt märke till detta betyder fritänkande aldrig något bra enligt min erfarenhet – när vi blir helt och hållet rationella fritänkande och vi överger all mytologi kring religion och tro, när vi ger upp vår utdaterade etniska eller nationalistiska kulturella allianser, kommer vi acceptera det nya hyperindividualistiska trosläran. Vi behöver släppa alla de gammalmodiga, sexuella fixeringarna, borgerliga värderingarna, familjestrukturerna. Men det enda vi aldrig kan släppa är, såklart, materialismen. Gamla goda materialismen. Av alla de libertarianska arketyperna framställs den alltid som en slags själlös ekonomisk aktör. Någon som skulle överge allt och flytta till Singapore imorgon om det innebar tjugotusen dollar mer i lön om året i den nya ekonomin. Problemet är, visar det sig, att det är inte så människor faktiskt fungerar. De är faktiskt ömtåliga, felbara, hierarkiska, irrationella, misstänksamma och jordliknande, åtminstone lika mycket som de är dessa ädla och heroiska Hank Reardens. Murray pratar faktiskt om detta i slutet av ”For a New Liberty”. Han påminner oss om att det är progressiva utopister som hävdar att människan inte har någon natur och att han är oändligt formbar, säger Murray. De tror människan kan göras perfekt och bli en ideal tjänare åt den nya ordningen. Men, påpekar han, libertarianer hävdar en tro på fri vilja vilket innebär att människor formar sig själva. Därför är det galenskap att förvänta sig någon drastisk förändring av människans natur för att passa vår föredragna struktur. Vi hoppas givetvis att människor ska uppträda moraliskt och vi tror att en mer libertariansk värld skapar rätt incitament för moralisk bättring, men vi förlitar oss inte på detta för att få frihet att fungera. I själva verket framför Murray denna djupa idé att libertarianism är det enda system som accepterar människor som människor är. Här och nu. Och i detta avseende, säger han, är det den enda teorin som är uppenbarligen realistisk. Den enda teorin som är stämmer överens med människans natur och världen vi lever i. Men vi verkar inte sälja det så. Så låt oss förstå vad Murray pratar om och framställa det som ett djupt pragmatiskt sätt att organisera samhället, ett sätt som löser problem och konflikter bara genom att hanka sig fram. Låt oss kasta av oss dessa storslagna visioner och utopier, för det kommer alltid vara en oredig och långt ifrån perfekt värld. Jag tror det borde vara vårt motto – bättre, inte perfekt – när det kommer till att tala om libertarianism. För hur många av oss har varit i situationen när någon frågar ”Vad är det libertarianska svaret på a, b och c?” – och såklart är det nuvarande scenariot långt ifrån perfekt. Människor är felbara. Marknaden är bara en manifestering av dessa fel. Men vi försöker alltid svara med något perfekt vattentätt svar. Det är inte så världen fungerar. Bättre, inte perfekt.

Utöver att framställa libertarianismen som något naturligt, organiskt som stämmer överens med vår natur, tror jag vi begår ett stort misstag när vi inte lyckas omfamna civilsamhällets institutioner. Jag tror detta varit en nagel i ögat på libertarianismen ända sedan dess moderna inkarnation på 1960- och 70-talet. Civilisamhället självt. Låt det sjunka in. Libertarianer omfamnar entusiastiskt marknaden men i årtionden har vi begått detta katastrofala misstag att framstå som fientligt inställda till familj, tradition, religion, kultur, till sociala institutioner och fientliga till civilsamhället självt. Vilket är fullkomligt bisarrt om vi tänker efter. Civilsamhället förser oss med de mekanismer vi behöver för att organisera samhället utan staten. Och i överensstämmelse med Rothbards poäng om frihet och människans natur, organiserar sig samhället organiskt utan våld. Det är definitionen av civilsamhälle. Det står vid sidan om rena marknader och staten. Människor önskar att vara del utav något större än dem själva. Varför greppar vi inte detta, årtionde efter årtionde? En sak som är större än oss själva, för många av oss, är familj. Några av er på Malta kanske inte är bekanta med det, många av er i detta rummet är, men det fanns en känd republikansk politiker vid namn Haley Barbour och han var under lång tid guvernör för staten Mississippi, han var även under lång tid ordförande för Republican National Committee. Jag såg honom på C-SPAN en gång. Han sa något djupt, även om han inte visste att det var djupt. För er som inte vet var den här killen arketypen för en republikan från södern: stor, biffig, röd snubbe. Han sa något i stil med ”Här nere i södern vet vi var våra mor- och farföräldrar ligger begravda”. Vad han menade var att folk i södern har en starkare koppling till sin familj, till sin traditionen och till sin egen historia. En historia, kan jag tillägga, som är åtskild från staten. När var sist du hörde en libertarian säga någonting sådant? Det behöver knappt sägas att familjen alltid varit den första försvarslinjen och den den viktigaste källan till lojalitet. Eller splittrad lojalitet, från politikers perspektiv, som inte gillar familjestrukturer. Vår koppling till våra förfäder och vår omtanke om vår avkomma, formar en berättelse i vilken staten inte är huvudkaraktären, eller ens med i berättelsen. Så familjen utgör vår tidigaste och mest formativa miljö och åtminstone som ideal – vi hoppas alla detta – förser familjen oss med både materiellt och emotionellt stöd. Så lyckliga familjer existerar faktiskt. Det är inte en myt. Men staten vill ha oss förvandlade till atomer, ensamma, fattiga, sårbara, beroende, misströstande och speciellt avtrubbade. Så självklart försöker den splittra familjer, genom att ta barn ifrån dem så tidigt som möjligt och indoktrinera dem i statliga skolor, med välfärden och skatten som en kil mellan äktenskapet och stora familjer, i själva verket motverkande all intimitet som inte står inför allmän beskådan. Den uppmuntrar skillsmässa etcetera, etcetera. Detta kan framstå som högervinklade argument, men det betyder inte att det inte är sant. Vi vill ha starka familjer, vi vill ha elitistiska familjer, vi vill ha välbärgade familjer, som inte är rädda för staten. Vi vill ha stora släkter som människor kan vända sig till i oroliga tider. Ett exempel på en stark familj, titta på Mark Cuban och hans familj. När FCC gav sig på honom med en påhittad anklagelse om insider trading. De flesta av oss, utan hans höga status och pengar, hade gett upp och försökt förlikas, vi hade varit för rädda men han brydde sig om sitt rykte och han hade pengarna för att kämpa och han kämpade och vann.

Låt mig göra ett praktiskt sidospår, jag vänder mig till er i tjugo- trettioårsåldern som kommer börja skruva er i stolen och bli obekväma. Om vi gör ett antagande att tio procent av den amerikanska befolkningen är någorlunda anpassningsbara till libertarianismen, pratar vi om trettiotvå miljoner människor. Tänk er om var och en av de trettiotvå miljonerna hade tre barn. Det är en arme bestående av hundra miljoner människor! Till att börja med. Och jag har hört sägas att Malta har endel katoliker, de kanske kan hjälpa till med det här.

När vi ändå pratar om katoliker skulle jag vilja fortsätta från familjen till religionen som utgör ett andra försvar mot staten. Mänsklighetens historia kan inte helt och hållet förstås om man inte förstår religion. Än idag fortsätter en stor del utav människor i västvärlden att tro på någon form av guddom, oavsett deras faktiska trosbekännelse. Tron på gud i sig självt utmanar statens ”allvetande” och dess status. Religionen är en potentiell rival i kampen om individens lojalitet och har en irriterande tendens att återuppstå oavsett hur mycket auktoritära stater försöker undertrycka den. Se på Ryssland till exempel.

Utöver familj och tro finns det såklart ett oändligt antal icke-statliga institutioner som erbjuder en samhörighet i nästan vilket tänkbart syfte som helst. Och alla, från företagsamma, till sociala, til medborgerliga organisationer fyller den här civiliserande funktionen vi talat om, att organisera människor utan statsmakt. Jag skulle vilja framföra ett argument som ofta glöms bort i debatten om ett mer libertarianskt samhälle, eller tillochmed anarkokapitalistiskt samhälle. Jag skulle säga att det är förnuftigt att tro att ett mer libertarianskt samhälle skulle vara mindre ”libertine” och faktiskt mer kulturellt konservativt, av det enkla skälet att när staten minskar i betydelse och inflytande kommer dessa, sedan länge undertryckta, civilsamhälleliga institutioner komma upp till ytan och växa i betydelse och inflytande. Och i ett mer libertarianskt samhälle är det såklart svårare att tvinga någon annan bära kostnaden för ens egna val av livsstil. Om man förlitar sig på amilj, kyrka och välgörenhet så kan de mycket möjligt komma att ställa krav. Det är mänsklighetens historia.

Jag försäkrar er om att jag varken är intresserad av eller fördömmer er personliga tro, er religiösa tro, eller era preferenser i livet, och det var inte Murray Rothbard heller. Libertarianism per se har ingenting att göra med hur någon lever sitt liv. Men det han menar är att civilsamhället borde hyllas av libertarianer. Motsatsen vore att ignorera vad människor verkligen vill och vad människor faktiskt gör, skapa samhällen, mer betydelsefulla än dem själva. Det finns ett ord för människor som inte tror på någonting – varken staten, familjer, gudar, samhälle, moral, civilisation – det ordet är nihilist, inte libertarian. Det betyder inte att en nihilist inte kan vara en libertarian, men att det finns en skillnad.

Det tredje argumentet jag vill framföra ikväll handlar om politik och vad vi borde tänka och göra politiskt. Här har vi åter igen denna envisa tendens bland libertarianer, att förespråka någon sorts universell politisk överenskommelse. Om det finns något politiskt mål för libertarianer, är det att tillåta individer att leva fritt. Det politiska målet är självbestämmande. Vi uppnår detta genom att minska statens storlek, omfattning och makt var vi än befinner oss. Idén om allmängiltiga libertarianska principer har på något sätt blandats ihop med idén om en universell libertariansk politik. Som en följd av detta har, vad jag tror de flesta av oss tänker på som, lev-och-låt-leva libertarianism ersatts av en doktrin bestående av universellt libertarianskt tänkande. Ofta i samband med en påtvingad kulturell dimension. På grund av detta, åter igen, faller libertarianer ofta i fällan av att låta som konservativa och progressiva, i det avseende att de tänker sig vara kvalificerade nog att diktera hur politiska överenskommelser borde slutas över hela världen. Vad är libertarianskt med att tala om för andra länder vad de borde göra? Borde inte det politiska målet vara radikalt självbestämmande snarare än universella värderingar? Det är illa nog när vi slår på tv’n i USA, på Fox News till exempel, och vi hör neocons prata om vad som är bäst för Syrien, eller Irak, eller Korea, eller Ryssland, medan de ser ner från sina oftast säkra och välbetalda och bekväma, västerländska positioner, kan tilläggas. Det här är knappt man står ut med, men det är ännu värre när man hör det från libertarianer vid ”Reason Magazine” eller liknande. Jag tror inte det är bara ett politiskt, utan också ett, så att säga, taktiskt misstag.

När man talar om universalisternas doktrin, går den ofta hand i hand med globalism, de svåra att separera. Det låter ungefär så här: Demokratisk rösträtt är den heliga politiska rättigheten idag i den post- monarkiska världen. När vi har demokratiska omröstningar resulterar det i att vi får socialdemokratier med robusta skyddsnät och reglerad kapitalism, juridiskt skydd av kvinnor och minoriteter, väl vedertagna normer när det kommer till sociala frågor, och denna västerländska civilrättsliga skapelse gäller nu överallt i världen och med teknikens hjälp – som jag nämnde tidigare – ska vi överbrygga skillnader och de gamla nationsgränserna.

Det finns något varierande smak av universalistiskt tänkande. Vänsterliberalerna, å ena sidan, tenderar att lägga fokus på en överstatlig regering. En administrativa stat – vi kan kalla den en världsstat i brist på en bättre term. ”Ickestatliga organisationer” är en del av detta nät. Konservativa, å andra sidan, tenderar att lägga fokus på globala handelsarrangemang och militarism, det vill säga, att exportera demokrati. Det är den universalistiska doktrinen från mitt perspektiv. Vad som förenar dem är att de spenderat hela 1900-talet med att insistera på att deras föredragna politiska arrangemang är applicerbara överallt – och oundvikligt dessutom. Jag skulle säga att detta narrativ inte är till libertarianers fördel. Universalism kan förse oss med den filosofiska grunden för globalism, men globalism är inte frihet. Om något hotar globalism med att ta staten till en helt ny nivå. Och globalism är inte en naturlag, jag skulle vilja hävda att den i själva verket oftast står i konflikt med människans natur och mänsklig mångfald. Det visar sig nämligen, när man pratar med 7.5 miljarder människor runtom i världen, att det är väldigt få saker man faktiskt är överens om. Inte så många som vi skulle tro. Inte styre, inte rättigheter, inte religionens roll, inte invandring, inte kapitalism, inte nyliberalism. Vi har svårt nog att vinna respekt för individuella rättigheter och äganderätten i västvärlden, där vi har en stark tradition av civilrätt som går hundratals år tillbaks i tiden. Så libertarianer, av någon outgrundlig anledning, är upptagna med att förespråka universalism även om världen vill röra sig i motsatt riktning.

Vad representerar Trump och Brexit om inte ett rejält hinder och en rejäl motreaktion till denna doktrin bestående av oundviklig globalism? Nationalismen ökar i Europa, för första gången på årtionden använder man våld för att försvara sig. Vi har secession och rörelser för utträde på ställen som Skottland, Katalonien, Andalusien, och äntligen i Kalifornien. Federalism och staters rättigheter är helt plötsligt populära hos våra progressiva vänner. Världen vill desperat vända ryggen till mot Washington och Bryssel och EU och FN och IMF och alla dessa globalistiska institutioner. Jag tror verkligen att gemene man har börjat ana oråd och vi måste ta tillfället i akt. Det visar sig att Mecca inte är Paris. En irländare är inte en aborigin. En buddhist är inte en rastafari. En fotbollsmorsa är inte en rysk gangster. Är det vårt mål att övertyga var och en av dem, eller åtminstone hälften av de röstberättigade, att bli helhjärtade Rothbardianer? Borde libertarianer bry sig om gayäktenskap i Saudi Arabien eller att samma gränsförhållanden som gäller i Brownsville Texas ska gälla gränsen mellan Frankrike och Monaco? Borde vi lägga tid på att förespråka Texas open-carry-lagar för parisare i syfte att undvika nästa Bataclan? Kanske, men skulle vår tid vara bättre spenderad om vi förespråkade politisk decentralisering, secession och subsidiering? I andra ord, borde vi låta Malta vara maltesiskt? Ludwig von Mises tillbakavisade nämligen universalism och han sågsjälvbestämmande som det högsta politiska målet för frihetssinnade människor. Jag är säker på att många av er är bekanta med hans kända ord om att det är möjligt att ta självbestämmande till individnivå. Och Murray Rothbard argumenterade, i en av de sista sakerna han skrev innan han dog, för organiska nationer att bryta sig loss från politiska gränser, i sin fantastiska artikel ”Nations by Consent”. Så med andra ord: Självbestämmande är det ultimata politiska målet. Inte att tvinga på någon kosmopolitisk libertarianism på resten av världen. Det är vägen till frihet, oavsett hur långt ifrån perfekt den må vara. En värld av 7.5 miljarder självbestämmande individer må vara vårt ideal, men i brist på det borde vi, i den verklighet vi lever i idag, föredra Liechtenstein framför Tyskland, Luxembourg framför England, staters rättigheter framför överstatlighet genom Washington DC här i USA. Vi borda heja på EU’s sammanbrott. Vi borde stödja några av de här secessionskampanjerna jag nämnde tidigare på platser som Katalonien och Skottland. Vi borde alltid föredra lokalt självbestämmande över någon avlägsen lagstiftare. Vi borde därför ta avstånd från multilaterala handelsavtal. Vi borde helt enkelt föredra smått framför stort när det kommer till staten. Politisk decentralisering, secession, subsidiering, detta är verktygen vi har som kommer föra oss närmre våra politiska mål. Insisterande på universella politiska överenskommelser är ett enormt taktiskt misstag för libertarianer. Det är av anledningen att vi helt enkelt inte vet vad som är bäst för människor runtom i världen som gör att vi är libertarianer från första början.

Jag hade en brevväxling på mail för ett par veckor sedan med en bloggare vid namnet Bionic Mosquito. Om någon av er inte läst Bionic Mosquito borde ni börja, det är en av mina favoritbloggar som jag kollar varje dag. Jag frågade Bionic Mosquito – jag säger inte han eller hon för jag vet inte – jag frågade Bionic Mosquito samma hypotetiska fråga jag har till er: Vad skulle ni – alla här i detta rummet och som är med oss från Malta – vad skulle ni slåss för? Jag tror svaret på denna fråga säger oss en hel del om vad libertarianer borde bry sig om. Med detta menar jag, vad skulle ni fysiskt slåss för om det innebär en risk för att ni drar på er allvarlig skada eller dör, fängslas, förlorar era hem, era pengar, era tillhörigheter? Det är en bra fråga. Jag är säker på att vi alla skulle slåss för att försvara vår fysiska person om vi attackerades på gatan. Vi skulle slåss för våra familjers fysiska person om de attackerades. Vi skulle troligtvis även slåss för våra nära vänner och släktingar också. Vi kanske tillochmed skulle slåss för våra grannar om de blev fysiskt attackerade. I själva verket skulle de flesta av oss vilja tro att vi skulle försvara en total främling i vissa fall. Om vi till exempel såg en äldre person bli rånad eller slagen skulle vi vilja tro att vi fysiskt skulle ingripa och själv riskera att bli skadade. Om vi tänjer på begreppet lite så kanske vi skulle slåss för vår stad eller vårt grannskap om det attackerades av någon utomstående, även om ni inte personligen känner alla i er stad eller ert grannskap. Ni kanske skulle kanske kunna föras samman av denna anledning. Och i viss utsträckning kan vi tänka oss slåss för vår egendom också, inte bara våra kroppar, om än kanske inte lika vildsint. Vi skulle sannerligen försvara vårt hem, på grund av att vi bryr oss om de som befinner sig i det. Men vad gäller för våra bilar? Skulle ni ge er i kast med en biltjuv om ni såg honom köra iväg med er bil, om vi antar att han – troligtvis han – var beväpnad? Eller skulle ni bara släppa iväg honom och inte riskera att dö eller bli skadad för att rädda er bil? Vad sägs om er plånbok? Om någon pekade en pistol i ert ansikte och bad om er plånbok. Vad sägs om någon som stjäl fyrtio procent av er inkomst varannan vecka, som många stater gör? Skulle ni ta till vapen för att förhindra det? Vi kan se oss omkring och dra slutsatsen att uppenbarligen.. är varje person på Malta en riktig tuffing baserat på det. Vi skulle förmodligen inte ta till fysiskt våld för bitcoin, eller nätneutralitet, eller en skattesänkning. Jag sticker ut hakan och säger att det är så. Men en abstraktion? Skulle ni slåss för en abstraktion? Som land, eller frihet, eller religion? Nu börjar det bli lite tunnare. Många människor har slagits för abstraktioner. Men om ni frågar soldater som har varit i krig, vad de slogs för i stridens hetta får ni oftast till svar att de slogs för att beskydda killen som stred vid sidan om dem. Eller för att uppfylla någon sorts personlig pliktkänsla, att de hade haft en fruktansvärd känsla om alla andra gett sig ut i andra världskriget och de själva stannat hemma eller om deras vänner och familj sattes i fara och de befann sig i säkerhet.

Med andra ord, blod och jord, gud och nation, har fortfarande stor betydelse för människor. Och om libertarianer ignorerar detta så gör vi det med risk för att bli irrelevanta.

Tack så mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *