Realistisk Libertarianism som Höger-Libertarianism del 3

Tredje och sista delen av Hoppes tal. I översättning av Jesper Bleeke.

Lyssna på Mises Ljud:

Vänsterlibertarianismens roll som viagra för staten blir ännu mer påtaglig när man tar deras position gällande den ständigt mer aktuella frågan om migration i beaktning. Vänsterlibertarianer är vanligen ivriga förespråkare av specifikt ”fri och icke-diskriminerande” invandring. Om de kritiserar statens invandringspolitik är det inte för att deras begränsningar är fel begränsningar, det vill säga, att de inte beskyddar inhemska medborgares äganderätt, utan snarare för att de inför några begränsningar gällande invandring överhuvudtaget.

Men vilken rätt finns det till obehindrad, ”fri” invandring? Ingen har rätt att flytta till en plats som redan bebos av någon annan, om han inte bjudits av nuvarande invånare och om alla platser redan är bebodda så är invandring endast tillåten på inbjudan av de boende där. En rätt till ”fri” invandring existerar bara i ett orört och outforskat land.

Det finns bara två sätt att kringgå denna slutsats och fortfarande behålla idén om ”fri” invandring. Det första är att moraliskt misstänkliggöra alla nuvarande boenden och bosättningar. För detta syfte kan man använda argumentet att alla nuvarande bosättningar påverkats av statliga åtgärder, krig och erövring. Så sant som det är sagt har staters gränser ritats upp och ritats om, människor har tvingats flytta på sig, deporterats, dödats och varit tvungna att slå sig ned på nytt, och statligt finansierade infrastrukturprojekt (vägar, kollektivtrafikanläggningar etcetera) har påverkat värdet och det relativa priset på nästan alla platser och påverkat restiden och reskostnaden mellan dem. Men som jag redan förklarat i en annan kontext, betyder inte detta obestridliga faktum att någon som bor på en plats idag har rätt att migrera till någon annan plats (om denna någon inte äger den  platsen eller har tillstånd från ägaren, såklart). Världen tillhör inte alla människor.

Det andra möjliga sättet är att hävda att all så kallad offentlig egendom – den egendom som kontrolleras av lokala, regionala eller centrala staten – är att likställa med det outforskade, med fri och obehindrad tillgång. Men det här är självklart felaktigt. Det faktum att statlig egendom är illegitim på grund av att den baseras på tidigare exproprieringar, betyder inte att den är oägd eller fri att ta för sig av. Den har finansierats av lokala, regionala eller federala skatteinbetalningar, och det är de som stått för betalningarna, och ingen annan, som då är de legitima ägarna av all offentlig egendom. De kan inte utöva sin rätt – den rätten har staten tillskansat sig – men de är likväl de legitima ägarna.

I en värld där alla platser är privatägda försvinner invandringsproblemet. Det finns ingen rätt till invandring. Det finns bara rätten att byta, köpa eller hyra platser. Men hur blir det då med invandring i den verkliga världen bestående av offentlig egendom som administreras av lokala, regionala eller centrala staters verkställande organ?

Först och främst: Hur skulle invandringspolitiken se ut om staten uppfyllde sitt syfte och förvaltade de egendomsägande skattebetalarnas offentliga egendom? Hur skulle det bli med invandringen om staten agerade på samma sätt som de styrande för en samfällighet med egendom som ägs och finansieras gemensamt av en bostadsrättsförening eller ett privat område?

Det finns åtminstone rent principiellt ett tydligt svar. En förvaltares riktlinje gällande invandring skulle vara principen om ”full kostnad” som innebär att invandraren eller den boende som bjuder in invandraren bör betala hela kostnaden för invandrarens bruk av all gemensam egendom och gemensamma resurser under vistelsen. Invandrare får inte öka kostnaden för de boendes gemensamt finansierade egendom eller sänka kvaliteten på denna. Å andra sidan, om det är möjligt borde invandrares närvaro ge en vinst åt ägarna, antingen i form av lägre skatter eller avgifter, eller en högre kvalitet på samhällets gemensamma egendom (vilket skulle höja värdet på all omgivande egendom).

Hur man applicerar fullkostnadsprincipen i detalj beror på de historiska omständigheterna, och speciellt på trycket från invandringen. Om trycket är lågt, kan tillträde till de offentliga vägarna vara helt oreglerat när det kommer till ”främlingar” och alla kostnader associerade med invandrare absorberas av invånarna i förhoppning om att de ska gå med vinst. All diskriminering utöver detta skulle vara upp till individerna. (Detta är av en händelse ungefär så saker och ting fungerade i Västvärlden fram till första världskriget). Men trots detta skulle generositeten gentemot invandrare troligen inte sträcka sig till användandet av offentliga sjukhus, skolor, universitet, bostäder, pooler, parker etcetera. Inträde skulle inte vara ”fritt” för invandrare. Tvärtom skulle invandrare få betala ett högre pris för att nyttja dessa resurser än de inhemska boende-ägarna som finansierat dem för att kunna sänka det inhemska skattetrycket. Och om en tillfällig besökare velat bli en permanent boende skulle han kunna förvänta sig att betala en inträdesavgift, för att kompensera nuvarande boende-ägare för den extra användningen av deras gemensamt ägda egendom.

Å andra sidan, om det är högt tryck från invandring – som det är för närvarande i hela den västerländska, vita, heterosexuella, mansdominerade världen – kan det krävas mer restriktiva åtgärder för att uppnå samma ändamål, det vill säga, skydda de inhemska boende- ägarnas privata och gemensamma egendom. Man kan använda sig av identitetskontroller, inte bara vid tullar, utan även på lokal nivå för att hålla kända kriminella och annat icke önskvärt slödder på avstånd. Och bortsett från de specifika restriktioner för besökare, som satts upp av individuella boende-ägare för hur man vistas på privat egendom, kan det även finnas mer generella restriktioner för inträde på lokal nivå. Vissa särskilt attraktiva samhällen kan tänkas ta betalt av gäster vid varje inträde (förutom gäster som bjudits in av de boende), en betalning som sedan går till boende-ägarna, eller så kan de tänkas kräva en viss uppförandekod i förhållande till all gemensam egendom. Vissa samhällen kommer ha extremt höga krav och kräva bakgrundsinformation, samt en hög inträdesavgift, för alla personer som ansöker om ett permanent boende-ägarskap, som fortfarande är fallet i vissa schweiziska samhällen.

Men detta är såklart inte vad staten gör. De stater som har högst tryck på sig gällande invandring, nämligen Förenta staterna och Västeuropa, bär ingen likhet med en förvaltare. De förhåller sig inte heller till fullkostnadsprincipen. De ställer inte krav på invandrarna att ”betala eller ge er av”. Tvärtom, meddelar de att ”när du väl är här, kan du stanna och använda inte bara alla vägar utan i stort sett alla offentliga resurser och tjänster gratis eller till ett nedsatt pris även om ni väljer att inte betala”. De subventionerar alltså invandrare, eller snarare: de tvingar inhemska skattebetalare att betala för dem. Särskilt subventionerar de också inhemska arbetsgivare som importerar billigare arbetskraft eftersom sådana arbetsgivare delvis kan lägga över en del av kostnaden för anställningen på andra – då de utländska anställda nyttjar offentliga resurser och tjänster utan kostnad – det vill säga, de inhemska skattebetalarna. De subventionerar invandring även ytterligare (inre migration) på bekostnad av inhemska skattebetalare genom att förbjuda – genom anti-diskrimineringslagar – inte bara alla inre inträdesrestriktioner på lokal nivå, utan också i allt större utsträckning alla restriktioner på inträde och användning av privat inhemsk egendom.

Vad gäller invandrarnas ursprungliga inträde, vare sig som besökare eller bosättare, diskriminerar inte staterna baserat på individuella karaktärsdrag (som en förvaltare skulle gjort, och som varje privat egendomsinnehavare skulle gjort, när det gäller sin egendom), utan baserat på grupp- eller klasstillhörighet, det vill säga, baserat på nationalitet, etnicitet etcetera. De har inte en standard för vem som beviljas inträde: som att kolla upp invandrarens identitet, utföra någon typ av kreditupplysning, och möjligtvis debitera en inträdesavgift. Istället släpper de in invandrare som räknas till vissa klasser helt gratis, utan krav på visum, som om de var återvändande medborgare. På samma vis, skulle man kunna säga att alla rumäner eller belgare, oberoende av sina individuella karaktärsdrag, vore fria att migrera till Tyskland eller Nederländerna och stanna där för att nyttja alla offentliga varor och resurser, även om de gör det på tyskarnas och holländarnas bekostnad, utan att betala för sig. Liknande gäller för personer från Puerto Rico i förhållande till USA och deras skattebetalare, och även för mexikaner som i praktiken tillåts inträda i Förenta staterna illegalt, som oinbjudna och oidentifierade inkräktare. Å andra sidan, utsätts utlänningar tillhörande andra klasser för noggranna restriktioner. Alla turkar, tillexempel, även de oberoende av individuella karaktärsdrag, måste genomgå en avskräckande prövning för att få visum och kan helt och hållet nekas att resa till Tyskland eller Nederländerna, även om de blivit inbjudna och besitter tillräckliga medel för att täcka kostnaden för sin vistelse.

Invånare och skattebetalare missgynnas därför dubbelt upp: första gången av att invandrare tillhörande vissa klasser urskillningslöst tillåts inträde även om de inte kan betala för sig och en andra gång av att invandrare tillhörande andra klasser urskillningslöst nekas inträde även om de kan betala för sig.

Vänsterlibertarianer kritiserar dock inte denna invandringspolitik för att den tvärtemot ett förvaltarskap av offentlig egendom, som ju är skattebetalarnas egendom, inte följer fullkostnadsprincipen och därmed diskriminerar på felaktig grund, utan för att den diskriminerar överhuvudtaget. För dem innebär fri, icke-diskriminerande invandring att alla ska få tillgång till såväl fri rörlighet som permanent uppehållstillstånd, det vill säga, alla potentiella invandrare ska få tillgång till allt på lika villkor, oavsett individuella karaktärsdrag eller möjlighet att betala för sig själv. Alla bjuds in till att stanna i Tyskland, Nederländerna, Schweiz eller i USA, till exempel, och ta sig friheten till att använda de inhemska offentliga resurserna och tjänsterna.

Till deras fördel skall nämnas att vänsterlibertarianerna inser några av de inverkningar en sådan policy skulle ha på världen vi lever i. I avsaknad av några som helst interna eller lokala inträdesbegränsningar gällande användningen av offentlig egendom och tjänster och i allt högre grad även avsaknad av begränsningar gällande användningen av privat egendom i landet (tack vare otaliga anti-diskrimineringslagar), blir resultatet som väntat, en massiv våg av invandrare från tredje och andra världen, till USA och Västeuropa, och den skyndsamma kollapsen av nuvarande ”välfärdssystem”. Skatterna skulle behöva höjas avsevärt (vilket skulle krympa den produktiva ekonomin ännu mer) och kvalitén på offentlig egendom och tjänster skulle sjunka dramatiskt. Resultatet blir en finanskris som världen aldrig skådat.

Så hur kan detta vara ett önskvärt mål för någon som kallar sig själv libertarian? Det skattefinansierade välfärdssystemet skulle mycket riktigt ryckas upp med roten. Men den eventuella kris som en ”fri” invandring skulle framkalla leder inte fram till detta. Tvärtom: Kriser, som vi alla vet, har genom historien använts och ofta skapats av stater som ett tillfälle att expandera och etablera sin makt. Och den kris som uppstår av ”fri” invandring skulle säkerligen vara en extraordinär sådan.

Vad vänsterlibertarianer missar i sin nonchalans eller till och med sympatiska godkännande av den förutsägbara krisen är att invandrarna som orsakade krisen fortfarande är fysiskt närvarande när den sker. För vänsterlibertarianer, tack vare deras egalitära föreställningar, utgör detta inte något som helst problem. I deras ögon, är alla människor mer eller mindre lika och därför skulle en ökning av antalet invandrare inte ha en större påverkan än en ökning av den inhemska befolkningen via ett högre födelseantal. För varje social realist emellertid, eller för vem som helst med lite sunt förnuft för den delen, är denna premiss uppenbart falsk och potentiellt farlig. En miljon fler nigerianer eller araber som bor i Tyskland eller en miljon fler mexikaner, hutuer eller tutsier som uppehåller sig i USA, är en väsensskild sak om man jämför med en miljon fler etniska tyskar eller amerikaner. Med miljontals invandrare från andra- och tredje världen närvarande när krisen står för dörren och löneutbetalningarna upphör att komma i brevlådan, är det högst otroligt att det blir en fredlig utgång och att en naturlig social ordning, byggd på privat ägande, träder fram. Det är istället långt mer troligt och i själva fallet nästan säkert att inbördeskrig, plundring, vandalism, och att krig bryter ut mellan kriminella gäng bestående av olika etniciteter eller stammar – mitt i allt detta växer sig ropet på en stark stat allt större och tydligare.

Så varför, kan man fråga sig, anammar inte staten vänsterlibertarianernas ”fria” invandring och tar chansen som de fått av denna förutsägbara kris för att stärka sin egen makt? Genom dess anti-diskrimineringspolitik och dess nuvarande invandringspolitik, har staten redan gjort mycket för att splittra den inhemska befolkningen och utöka sin makt. En ”politik för fri invandring” skulle ge ännu en stor dos av ”multikulturalism”. Den skulle öka trenden gentemot avskaffandet av det homogena samhället, öka uppdelningen och splittringen, och vidare försvaga den traditionella, vita, heterosexuella, mansdominerade ”borgerliga” social ordning och kultur som associeras med ”västvärlden”.

Svaret på ”Varför inte?” framstår dock som förhållandevis simpelt. I motsats till vänsterlibertarianerna är den härskande eliten fortfarande realistisk nog att inse att förutom de stora möjligheterna för staten att växa, skulle den förutsägbara krisen även medföra en oberäknelig risk och kunna leda till en samhällsomvälvning av sådana proportioner att de själva kan förlora makten och ersättas med andra, ”främmande” eliter. Av denna anledning fortsätter eliten gradvis, steg för steg, med siktet inställt på ”icke-diskriminerande mångkultur” samtidigt som de gläds åt vänsterlibertarianismens ”fria” invandrings-propaganda, eftersom det hjälper staten att hålla sig på inslagen väg, ”söndra och härska”, och accelerera sina planer.

I rak motsats till sitt eget anspråk på att vara anti-statliga visar sig vänsterlibertarianismens märkliga teori om offer och förövare och krav på universell vänlighet och acceptans gentemot den långa, bekanta listan av historiska ”offer”, vilken särskilt innefattar alla främlingar och potentiella invandrare, vara framgångsreceptet för en växande statsmakt. Kulturmarxisterna vet om detta och det är den bakomliggande anledningen till att de antog samma teori och offerterminologi. Vänsterlibertarianerna verkar inte känna till detta och blir på så vis kulturmarxisternas nyttiga idioter på väg mot totalitär kontroll över samhället.

Låt mig komma till en slutsats och återvända till ämnet libertarianism, samt högern och vänstern – och på så sätt även till svaret på de retoriska frågor jag ställde tidigare i angående vänsterns märkliga offerteori och dess betydelse.

Man kan inte vara konsekvent och vänsterlibertarian eftersom den vänsterlibertarianska doktrinen, även om det inte är syftet med den, främjar en etatistisk, det vill säga, icke-libertariansk agenda. Utifrån detta har många libertarianer dragit slutsatsen att libertarianism inte kan sägas vara vänster eller höger, och istället valt att kalla det ”tunn” libertarianism. Jag delar inte denna slutsats. Uppenbarligen gjorde inte Murray Rothbard det heller, då han avslutade det inledande citatet med orden ”men psykologiskt, sociologiskt och i praktiken, fungerar det helt enkelt inte på det viset”. Jag ser mig själv sannerligen som en högerlibertarian – eller om det faller bättre i smaken, en realistisk och förnuftig libertarian – och en konsekvent sådan.

Må hända att den libertarianska doktrinen, som en helt och hållet apriorisk och deduktiv teori, inte säger något om den politiska högerns eller vänsterns syn på förekomsten av, vidden av eller orsaken till ojämlikheter människor emellan. Det är en empirisk fråga. Men när det kommer till detta är vänstern orealistisk, har fel i sina antaganden och saknar vanligt sunt förnuft, medan högern är realistisk, i stort sett korrekt och förnuftig. Det kan därför inte skada att applicera en helt korrekt apriorisk teori om hur man möjliggör fredligt samarbete mellan människor, på en realistisk, det vill säga, i grund och botten ”höger ifrån”, beskrivning av världen vi lever i. Endast om man lutar sig mot korrekta empiriska slutsatser om människan är det möjligt att göra en korrekt bedömning gällande den praktiska implementationen av- och hållbarheten hos en libertariansk samhällsordning.

Realistiskt inser då en högerlibertarian inte enbart att fysiska och mentala förmågor fördelas ojämnt över alla individer inom ett samhälle och att samhället på så vis kännetecknas av otaliga ojämlikheter, i form av social stratifiering och ett stort antal rangordningar efter framgång och auktoritet. Den inser även att sådana förmågor är ojämnt fördelade över alla olika samhällen som existerar sida vid sida på vår jord, och som en följd av detta att världen som helhet kommer att kännetecknas av regionala och lokala ojämlikheter skillnader, stratifiering och rangordningar. På samma sätt som individer skiljer sig från varandra, gör samhällen också det. Den noterar vidare att bland dessa ojämlikt spridda förmågor, både på ett individuellt plan och på ett samhälleligt plan, finns också den mentala förmågan som krävs för att identifiera grundförutsättningarna för fredlig samverkan och fördelarna med denna. Den ser dessutom att det uppförande som visas från lokalt eller regionalt statligt håll och deras respektive makteliter som har sitt ursprung i ett givet samhälle, kan ge en bra indikation om i vilken grad det samhället avviker från libertarianska principer.

För att vara mer specifik inser den att libertarianismen, som ett intellektuellt system, uppenbarligen uppstått och vidareutvecklats i västvärlden tack vare vita män, i vita mansdominerade samhällen. Att det är i samhällen som domineras av vita heterosexuella män som libertarianska principer respekteras i störst utsträckning och där avstegen från dem har varit som minst (som indikeras av jämförelsevis mindre onda stater). Att det är vita heterosexuella män som uppvisat störst uppfinningsrikedom, företagsamhet och ekonomisk kunnighet och att det är samhällen som domineras av vita heterosexuella män, och i synnerhet de mest framgångsrika av dem, som har producerat och ackumulerat störst kapital och åstadkommit högst levnadsstandard.

I ljuset av detta skulle jag som libertarian främst vilja säga till mina barn och studenter: kom ihåg att respektera andra människors privata egendom och se staten som din fiende och själva antitesen till privat egendom. Men jag skulle inte nöja mig med det. Jag skulle aldrig säga (eller antyda genom tystnad) att så länge du uppfyller dessa krav är resten ”upp till var och en”. Vilket i stort sett är vad ”tunna” libertarianer säger! Jag skulle inte kunna vara en kulturrelativist som de flesta ”tunna” libertarianer, åtminstone underförstått, är. Jag skulle istället vilja tillägga (som ett minimum): var och gör det som skänker dig lycka i livet, men ha alltid i åtanke att så länge du ingår i den världsomspännande arbetsdelningen, hänger din existens och ditt välmående på den fortsatta existensen av andra människor, speciellt den fortsatta existensen av vita heterosexuella mansdominerade samhällen, deras patriarkala familjestrukturer, och deras borgerliga och aristokratiska livsstil och uppförande. Så, även om du inte vill vara en del av det, erkänn åtminstone att du är en förmånstagare av denna ”västerländska” mall för samhällsordning, och för din egen skull, gör ingenting för att underminera den utan framhåll den istället som något som är förtjänt av vår respekt och beskydd.

Till alla otaliga ”offer” vill jag säga: gå din egen väg, lev ditt eget liv, så länge du gör det fredligt och inte kränker någon annans rätt till privat egendom. Om och i den utsträckning du ingår i den världsomspännande arbetsdelningen är du inte skyldig någon annan upprättelse och inte heller är någon annan skyldig dig någon upprättelse. Din samvaro med dina påstådda ”förövare” innebär en ömsesidig vinst för er båda. Men kom ihåg, att medan ”förövarna” kan leva utan dig, om än med något lägre levnadsstandard, kan du inte leva utan dem. Om ”förövarna” försvann skulle hela din existens sättas på spel. På så vis, även om du inte vill leva efter den vita mannens kultur, bör du vara medveten om att det bara är genom deras fortsatta levande exempel som alla alternativa kulturer kan fortsätta leva med bibehållen levnadsstandard och att om denna modell skulle försvinna som resultatet av en gemensam ”världskultur” skulle även existensen för många om inte alla av dina ”medoffer” sättas på spel.

Detta betyder inte att man inte bör förhålla sig kritisk till den ”västerländska” vita mansdominerade världen. Även dessa samhällen har sina otaliga stater som är skyldiga till väldigt klandervärda gärningar och aggressioner, inte bara mot de inhemska ägarna av egendom, utan även mot utländska. Men varken där du lever eller någon annanstans bör staten blandas ihop med eller misstas för ”folket”. Det är inte den ”västerländska staten”, utan den ”traditionella” (normala, standard, etcetera) livsstilen och beteendet som kännetecknar det västerländska ”folket”, som redan är under attack från deras egna härskare i statens strävan efter totalitär kontroll över samhället, som förtjänar din respekt och som du är förmånstagare av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *