Jämlikhetens fyra ryttare – den fåfänga kampens verkliga förkämpar

Alla ska vi sjunga jämlikhetens lov. Från Strandvägen till Fittja. Från alldagligaste byråkrat till mest högstämda operasångerska. Från DN-krönikör till standup-charmör. Från villakvarter till ort, dag som natt, från fur till gran, i byn och på stan. Jämlikhetens självklara dygd skall leda oss vid handen, från vaggan till graven. Vi skall prisa den vart vi går och står och vi skall låta den viskas genom skägg och hår. Dess budskap skall vi föra fram, snälla som små lamm, ty ingen härinne kan väl vilja förpesta sitt sinne; att våga tänka, eller ens vagt förnimma! Att jämlikhet är bluff och båg och vansinne.

Jo. Jämlikhetsdyrkan är vansinne. Det krävs blott en liten stunds eftertanke och du hittar omedelbart skillnader mellan allt och alla. Välj ett mänskligt attribut, och jag skall visa dig att inte en enda person är den andre lik. Allting är olikt och ojämlikt. Människor är inte det enda som är oändligt kategoriserbart och olikt. Ojämlikhet är en naturlag. Alltid, in perpetuum et unum diem.

Ja. Jämlikhetsdyrkan är vansinne. Men det kan ändå vara värt att tänka på! Visa mig den välbärgade person som flanerar gatan fram och möter tiggare på rad, och stilla tänker att “vad bra att vi har det så olika – olikheter är ju trots allt en naturlag, det är såsom Gud ämnade!” Den personen är sällsynt, tack och lov. Det krävs blindhet, eller att man är förstörd av bitterhet och harm, för att nöja sig med att det är en naturlag när ens medmänniskor har en usel tillvaro.

Vi måste inte hjälpa naturen på traven.

Jämlikhetens fyra ryttare - kriget, revolutionen, kollapsen och pesten

I sin bok, The Great Leveler, Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century, gör Walter Scheidel en resa genom mänsklighetens till synes oändliga landskap av materiella ojämlikheter. Hans slutsatser är ingalunda förvånande för studenter av den österrikiska skolan, eller ens för någon med sunt förnuft. (Kuriosa: Scheidel är av österrikisk börd)

De enda botemedel mot ojämlikhet som Scheidel lyckas hitta under sin långa exposé är vad han kallar “Jämlikhetens fyra ryttare”. Dessa fyra ryttare har en enda sak gemensamt: de är personifieringar av det mest absoluta våld som människan kan åstadkomma, och de värsta naturkatastrofer som vår väna Moder jord kan släppa lös på oss. Föga förvånande uppnås mest jämlikhet om ryttarna beslutar sig för att samarbeta, och rida an tillsammans.

Jämlikhetens fyra ryttare är enligt Scheidel:

1. Massmobiliseringskrig – se till exempel världskrigen. Den väna jämlikheten uppnås här genom

  • allomfattande förstörelse, vilket märks mest för de som äger det som förstörs,
  • utökad statlig konfiskering , vilket märks mest för de som äger det som konfiskeras,
  • mobilisering av enorma mängder arbetskraft i krigets tjänst, vilket ger “arbetskraften” ett relativt större marknadsinflytande, eftersom en större andel av männen dessutom tas upp i militär verksamhet erbjuds också nya avenyer framåt för traditionellt “outnyttjad” arbetskraft – såsom kvinnor,
  • mobilisering av kapital i krigets tjänst (konfiskering light) – genom krigssocialism bestäms vad som skall produceras, i vilka mängder, och till vilka marginaler, samt
  • mobilisering av besparingar – vem du än är, hur du än har det – vill du väl inte osolidariskt hamstra dina tillgångar? Guld på banken? Den gubben går inte!

Såväl vinnarländerna som förlorarna åtnjuter en ökad jämlikhet i detta scenario. Ju längre, ju större och ju mer totalt kriget är – desto större den utjämnande effekten.

Det visar sig också att de som var fattigast innan kriget i absoluta termer har det ännu sämre efter kriget. Utjämningseffekten består främst i att de som hade det bäst innan kriget också hade mest att förlora, och också gjorde det.

Smakar det så kostar det.

Utjämning, längs med marken, och längs med drottninggatan

2. Transformativ revolution – se till exempel Sovjet och Kina.

Smårevolutioner såsom slavuppror och bonderevolter åstadkommer ingenting varaktigt, det ser vi tydligt i Scheidels redogörelse. Andra bullar blev det när Lenin, likt en levande kärnstridsspets, transporterades från Zurich till Petrograd 1917. Nu kan vi börja snacka jämlikhet!

  • Utraderande av den landägande aristokratin samt kyrkan, check.
  • Nationalisering av banker och industrier, check.
  • Mord och förföljelse av aningen produktiva bönder, check.
  • Totalitärt misstänkliggörande och ursinnig förföljelse av olikheter, alla tecken på framgång är tecken på kapitalistisk och osolidarisk exploatering, check.
  • Extremt ineffektiva eller helt icke-existerande marknader, utraderade tack vare centralt ägande och centralplanering, visar sig vara dåliga på att framställa överskott – någonting som trots allt krävs för att någon ska lyckas ha det bra och därmed uppnå den förhatliga ojämlikheten. Fullträff!

Den enda elit som kan sägas existera är den politiska eliten, som nog kan tillskansa sig en och annan av de få godbitar som dyker upp, men även den lever ett extremt farligt liv. Och den där attans ojämlikheten envisas med att göra sig påmind varhelst det finns minsta lilla glipa i den socialistiska rustningen.

Transformativ revolution minskar ojämlikhet genom att ta inkomst och välstånd från de som har inkomst och välstånd. Det är inte svårare än så. Som grädde på moset tar revolutionen även det mesta från de som inte har vare sig inkomst eller välstånd utan mest bara råkar kategoriseras såsom potentiella petit-bourgeouise, eller blir angivna. Har du en halvdöd häst? Slutade du applådera Stalin för tidigt? Nackskott för dig.

Men väldigt effektiv utjämning uppnås alltså. Återigen: de som var fattigast innan revolutionen visar sig oftast fortfarande tillhöra de fattigaste. Utjämningseffekten står främst att hitta i att i princip all produktiv kapacitet utraderas, och att ingen av de som överlever därmed kan ha det bra i någon egentlig mening.

Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de gör.
Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de gör.

3. Samhällskollaps – se till exempel antikens Rom. Detta är den lurigaste av de fyra ryttarna i det att den oftast rider an tillsammans med någon eller flera av sina kumpaner. Det är då svårt att avgöra vilken av ryttarna som utdelar den dödande lansstöten. Kort och gott menar Scheidel att när etablerade hierarkier (till exempel statliga sådana) krackelerar – så blir det svårt för de privilegierade att hålla fast vid sina tillgångar.

De flesta exemplen som Scheidel tar upp kommer från den antika världen; Rom, Tang-dynastin i Kina och ett antal exempel från Syd och Mellanamerika (pre-Columbus). Ofta verkar samhällskollapsen komma i tätt ledband med större naturkatastrofer eller klimatförändringar, varefter upprätthållandet av civilisation på den angivna platsen blir omöjlig.

Till skillnad från totala krig och totala revolutioner verkar det inte entydigt dåligt med statlig kollaps i absoluta termer. I samband med att etablerade hierarkier försvinner kan de mycket väl lämna plats för en allmän förbättring för de materiellt sämst ställda. Särskilt om de statliga institutionerna eller hierarkierna varit parasiterande och regressiva.

Men återigen, så fort överskott produceras, och marknader och välstånd börjar florera så kommer den förbannade ojämlikheten tillbaka som ett brev på posten (pre Postnord).

4. Pest och farsoter – se till exempel böldpesten.

När en tredjedel av alla som existerar abrupt dör under fruktansvärda plågor så infinner sig kaos. Men inte bara det: utbudet av arbetskraft minskar också, medan åkrarna och kvarnarna står kvar. De som med andra ord överlever får en fantastiskt bra löneförhandlingssituation gentemot ägare av kapital.

Många var de institutioner och privilegierade aktörer som försökte förhindra löneförhandlingar via kyrkliga påbud eller sekulära lagar med hot om drakoniska straff. (Se till exempel Statute of Labourers 1351) Men till ingen nytta. Marknadskrafterna talade och såg helt enkelt till att kompensera arbete bättre. När manufakturer och landägare fick leta med ljus och lykta efter kvalificerad arbetskraft, så blev det arbetstagarens marknad. Särskilt så om pesten kom tillbaka, vilket den om jag inte minns fel också gjorde under några århundraden, ungefär en gång per generation.

Pesten och arbetskraftsutbudet

Därmed har vi snabbt avhandlat de fyra ryttarna i Scheidels intressanta bok. Det är en aningen torr bok, med långrandiga listningar av gini-koefficienter (ett statistiskt mått på ojämlikhet). Men jag kan verkligen rekommendera avsnitten där han beskriver de kommunistiska revolutionerna i all deras absurda härlighet. Där når hans prosa en annan nivå, eller så beror det mest på att situationerna han beskriver är så tragikomiska och grälla att man inte kan undvika att bli känslomässigt investerad.

Boken innehåller inte rekommendationer. Scheidel är en empirisk observatör. Han verkar medvetet avhålla sig från analytiska förklaringsmodeller. Han letar helt enkelt efter att mäta ojämlikhet, och försöker därefter notera när och varför ojämlikhetsmätningarna visar på låg ojämlikhet. Han är inte särskilt nöjd med resultatet. Det ser extremt dystert ut för de som håller jämlikheten som det mest dygdiga målet, i alla fall om man skall tillskriva dem ärligt uppsåt.

Han anser alltså inte att man ska utrusta de fyra ryttarna med häst och lans och skicka iväg dem för att åstadkomma grälla våldschocker i jämlikhetens tjänst. Och boken avslutas med en ganska uppgiven samling policygenomgångar, vad kan fungera för att åstadkomma jämlikhet? Om och om igen kommer han fram till att det tyvärr verkar som om att fred och välstånd leder till just mätbar ojämlikhet och att det enda som verkar råda bot på detta är våld och misär. Dumma verklighet!

Själv lämnas jag också med en uppgiven känsla; boken lämnar aldrig grundpremissen att jämlikhet i sig själv skulle vara en god sak. Det är det naturligtvis inte. Jämlikhet är onaturligt. Jämlikhet är inte ett giltigt mål. Det man ska sikta på är rättvisa.

Den analysen saknas helt i Scheidels bok. I alla de fall en ojämlik situation beskrivs (det vill säga hela tiden), analyseras inte i vilken utsträckning situationen är rättvis. Är de människor som är rikast också de som har tjänat sina medmänniskor bäst? Är det Steve Jobs som har mest pengar, eller är det en Habsburgare som enbart använt sig av parasiterande politiskt spel? Har eliten i nationen förvärvat sin rikedom på ärligt sätt utan att ställa sig i vägen för andra, eller genom att söka statligt/kungligt/religiöst/kastbaserat/våldsbaserat försvar av sina vunna privilegier? Det är ojämlikt, javisst – det är det alltid – men hur uppstod ojämlikheten?

Hur ser det ut med rörligheten mellan skikten då? Inte heller detta analyserar Scheidel i någon nämnvärd utsträckning. I ett rättvist samhälle är det inte samma personer, eller samma släkter som konstant åtnjuter samma fördelar, eller lider samma nackdelar. Ett rättvist samhälle, och ett framgångsrikt samhälle, premierar de som tjänar sina medmänniskor bäst, oavsett börd. I ett sådant samhälle är framväxten av en elit helt i sin ordning. En sådan elit är önskvärd. Den förbättrar nämligen i absoluta termer situationen för samtliga sina medmänniskor, vi vet det, eftersom vi ser hur resten av befolkningen formligen slänger sina pengar efter dem i utbyte mot deras tjänster. Det är de ofrivilligt konfiskerade resurserna som vittnar om en orättfärdig ojämlikhet. Distinktionen är avgörande.

En rättvist framväxt och upprätthållen ojämlikhet är som ett gummiband, där olika människor turas om att dra och spänna. Det finns en fördröjning, alltid en fördröjning, men gummibandet som helhet brister inte, nej – det drar med sig samtliga till en annan och bättre plats. Det är detta gummiband som gör att vi idag lever i en lyx som inte ens gamle Rockefeller hade kunna drömma om för egen del. Frihet och jämlikhet inför lagen!

En parasiterande ojämlikhet däremot, är som en stenskiva runt nacken, det är fogdens rappa knackning på din dörr, det är förståsigpåare och högmodigt godhetssignalerande prästerskap som berättar för dig vad du ska tycka, hur du ska göra, vad som skall glädja dig, vem du skall tjäna, och som straffar dig om du inte nöjer dig med din plats. Det är byråkratisk tunghäfta, det är öppnad post, angiveri, skambeläggning och rumpslickeri. Tyranni och cementerade regressiva privilegier.

Det som inte är önskvärt är att en elit, oavsett hur den har vuxit fram, får tillgång till en vålds och tvångsapparat som sedan kan användas för att cementera positioner. Ojämlikheten finns både under rättvis frihet och under tyranni. Låt mig upprepa: det spelar ingen roll vad politiker gör, det spelar ingen roll vilken färg det är på deras banderoller. Även om de skulle lyckas, genom att Gud förbjude släppa lös någon av de fyra ryttarna, så kommer ojämlikheten snart nog återfödas – för den är en oskiljbar del av livet.

Ojämlikhet är en naturlag som det är vansinnigt att försöka slåss emot. Du kan lika lite välja att ramla uppåt; det kallas att hoppa, och det fungerar bara under ett ansträngt ögonblick. Rättvisan däremot, den kan vi påverka. Genom våra egna moraliska val, genom att själva se till att göra vad vi kan för att inte vara till last, att se till att tjäna våra medmänniskor utan att för den skull låta oss utnyttjas, genom att inte stänga luckan efter oss när vi nått framgång, genom att bekämpa det som är orättfärdigt, och genom att söka sanningen.

Såsom Sinnesrobönen (Reinhold Niebuhr, 1926) lär oss: “Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.”

Snälla, inse skillnaden.

Denna artikel finns tillgänglig för lyssning via Mises Ljud-podden:

4 kommentarer till ”Jämlikhetens fyra ryttare – den fåfänga kampens verkliga förkämpar

  • En kul sak med gini-koefficienter är att om man har följande distribution (med en ledare, några i toppen och massa undersåtar):

    [1000,
    10,10,10,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1,1]

    så är ginikoefficienten rätt hög, runt 0,91. Alltså, ett ojämlikt samhälle.

    Men om vi lägger till 10 000 undersåtar till det här samhället så blir ginikoefficienten runt 0,01 – ett extremt jämlikt samhälle. Prövade att leka runt lite med ett verktyg för det: $ npm install gini.

    • En illustration – tycker jag – mellan de små ”brukssamhällena” i Sverige och annanstans… för hundratals år sedan och dagens storskaliga nationer och federationer.
      ”Brukspatronen” var under ortens ”storhetstid” antingen välvilligt inställd till sina ”undersåtar”… eller också en slavdrivande tyrann. Det var antagligen då… avsevärt enklare att rösta med fötterna och ”strapats-resa” till nästa ”by” eller Amerika än som det är numera… till och från nuvarande ”jämlika” federatiomer…

  • Exempelvis… Jesus verkar inte inte ha lovordat jämlikhet! I liknelsen om att de olika 3 tjänarna tilldelas olika antal pund att förvalta tillsvidare… antingen 5 pund, 2 pund eller 1 pund. Den som fick ett pund tog grävde bekvämt och enkelt ner det enda pundet… utan att behöva bevaka ”marknaden” 24/7… De båda övriga tog vara på förmågan att utnyttja ”hävstångs-effekten” och tjänade dubbelt upp… Som bonus fick sedan den som tjänat mest… förtroendet att förvalta det som latmasken försummat…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *