Idén om ett privatlagssamhälle

Inledning

Ensam på sin ö, kan Robinson Kruse göra vad han behagar. Frågan om regler för ordningssamt uppförande – socialt samarbete – kommer helt enkelt aldrig på tal. Denna frågeställning uppstår först när en andra person, Fredag, anländer på ön. Men även då förblir det i stort sett irrelevant så länge inte resurserna är knappa.

Anta att ön i fråga är Edens lustgård; alla varor finns tillgängliga i överflöd. De är ”gratis varor”, precis som luften vi andas normalt är en ”gratis” vara. Oavsett hur Kruse handskas med dessa varor, får det inga negativa konsekvenser – vare sig i förhållande till hans egen framtida tillgång till sådana varor eller Fredags nuvarande eller framtida tillgång till samma varor (och vice versa). På så vis, är det omöjligt för en konflikt att uppstå mellan Kruse och Fredag som rör användandet av sådana varor. En konflikt är bara möjlig om varorna är knappa. Bara då uppstår behovet av att ta fram regler som gör ordningssamt, konfliktfritt, socialt samarbete möjligt.

I Edens lustgård finns bara två knappa varor: en persons fysiska kropp och det utrymme den tar upp. Kruse och Fredag har bara en kropp vardera och kan bara stå på en plats åt gången. På så vis, kan konflikt uppstå mellan Kruse och Fredag även i Edens lustgård: Kruse och Fredag kan inte ta upp samma utrymme santidigt utan att komma i fysisk konflikt med varandra. I enlighet med detta måste regler gällande ordningssamt socialt uppförande finnas även i Edens lustgård – det vill säga regler som rör människokroppars korrekta placering och förflyttning. Utanför Edens lustgård, där knapphet råder, måste det finnas regler som reglerar, inte bara användandet av ens personliga kropp, utan även användandet av allting som är begränsad tillgång på så att all konflikt kan uteslutas. Det här är problemet med social ordning.

Den klassiskt liberala idén om social ordning

I socialt och politiskt tänkandes historia har det lagts fram en myriad av lösningar på problemet med social ordning. Denna myriad av oförenliga förslag har bidragit till det faktum att sökandet efter en ”korrekt” lösning ofta dömts ut som illusorisk, men en sådan lösning existerar. Det finns ingen anledning att ge efter för moralrelativism. Lösningen har varit känd i hundratals år. I modern tid har denna enkla lösning oftast associerats med ”klassisk liberalism”. Jag ska beskriva lösningen, först för det speciella fall som representeras av Edens lustgård och sedan för det generella fall som representeras av den ”verkliga” världen med knapphet överlag, och sedan sammanfatta varför denna lösning måste betraktas som rättvis, så väl som ekonomisk.

I Edens lustgård, finner vi lösningen i den enkla regeln som stipulerar att alla må flytta sin kropp vart de behagar, förutsatt att ingen annan redan befinner sig på samma plats. Utanför Edens lustgård, där knapphet råder, finner vi lösningen i fyra nära relaterade regler.

För det första, är varje person den rätta ägaren för sin egen fysiska kropp. Vem annars, om inte Kruse, skulle vara ägare till Kruses kropp? Det skulle utgöra slaveri, vilket är både orättvist och oekonomiskt. För det andra, är varje person den rätta ägaren av varje naturlig vara som den har ansett vara knapp och tagit till användning med sin egen kropp, före någon annan person. Vem annars, om inte den första användaren, skulle vara ägaren? Den andra eller tredje? Om det vore fallet, skulle den första personen inte utföra sin ursprungligt ianspråktagande handling, med följden att den andra personen skulle bli den första, och så vidare. Det vill säga, ingen skulle någonsin tillåtas utföra en ursprungligt ianspråktagande handling och mänskligheten skulle snabbt dö ut. Alternativet är att den första tillsammans med alla efterföljande blir delägare i varan. Det skulle dock inte undvika konflikt, eftersom delägare med olika inkompatibla idéer om vad man ska göra med varan inte kan enas. Lösningen skulle även vara oekonomisk eftersom den skulle minska incitamenten för att använda knappa varor för första gången. För det tredje, blir varje person, som med hjälp av sin kropp och sina i anspråktagna varor, framställer nya produkter, den rätta ägaren av dessa nya produkter, förutsatt endast att den i processen inte fysiskt skadar en vara som ägs av en annan person. Slutligen, när en vara väl har blivit tagen i anspråk eller producerats, kan ägarskapet endast förvärvas genom frivilligt, kontraktsbaserat överförande från en tidigare ägare till en ny.

Privat egendom som institution och i synnerhet etableringen av ny privat egendom genom ursprunglig hävd, hänvisas ofta till som ”konventioner”. Men detta borde vara uppenbart felaktigt. En konvention tjänar alltid ett syfte, och det finns alltid ett alternativ. Till exempel tjänar det latinska alfabetet ett syfte genom skriftlig kommunikation. Det finns även ett alternativ i form av det kyrilliska alfabetet. Därav, hänvisningen till det konventionella. Men vad är syftet med handlingsnormer? Att undvika möjlig konflikt! Konfliktskapande normer står i motsats till själva syftet med normer. Men avseende syftet med konfliktlösning är de två nämnda institutionerna inte enbart konventionella; det finns inget alternativ. Endast privat egendom gör det möjligt att undvika annars oundvikliga konflikter; och endast principen om hur egendom tas i anspråk genom ursprunglig hävd utförd av specifika individer vid en specifik tid och och plats gör det möjligt att undvika konflikter från mänskligheten början och framåt.

Upprätthållandet av social ordning: statens roll i klassisk liberalism.

Hur viktig denna upptäckt än må vara lämnar den oss med ett ännu svårare problem. Även om vi alla vet hur man undviker all möjlig konflikt, och även om vi alla vet att det skulle betyda maximalt välstånd på lång sikt, betyder det inte att vi alltid är intresserade av att undvika konflikt eller ta hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna av våra handlingar. I själva verket består mänskligheten delvis av mördare, rånare, tjuvar, banditer och bedragare, människor som inte följer de ovanstående reglerna, som alltid kommer existera, och det blir omöjligt att upprätthålla ett samhälle om dessa inte avskräcks från att begå dessa handlingar. För att kunna upprätthålla lag och ordning är det ett måste att samhällets medborgare är beredda och klarar av att sätta press på någon som inte respekterar andras liv och egendom att följa samhällets regler. Hur ska detta gå till, och vem ska se till att lag och ordning upprätthålls?

Det svar som de klasiska liberalerna och näst intill alla övriga ger är väl känt. Det är statens unika funktion och oumbärliga uppgift att bevara lag och ordning. Så hur definierar vi då staten? En stat är inte bara en specialiserad firma. Staten är konventionellt en myndighet som besitter två unika egenskaper. För det första, är staten en myndighet som utövar ett territoriellt monopol på slutgiltigt beslutsfattande. Alltså, den avgörande domaren i varje konflikt, inklusive konflikter som gäller den själv, utan möjlighet att överklaga högre eller till någon annan utöver den själv. Vidare, är staten en myndighet som utövar ett territoriellt monopol på beskattning. Alltså, en myndighet som helt på egen hand sätter priset som privata medborgare måste betala för att den förser dem med lag och ordning.

Den klassiska liberalismens misstag

Hur utbredd den klassiskt liberala tron på nödvändigheten i inrättandet av en stat för att försörja oss med lag och ordning än må vara, visar ett flertal grundläggande ekonomiska och moraliska argument att denna tro är helt missledd.

Bland politiska ekonomer och filosofer är en av de mest accepterade sanningar att varje ”monopol” är ”skadligt” ur konsumentens perspektiv. Här menas med monopol ett exklusivt privilegium, tilldelat en ensam producent av en vara eller tjänst, eller saknaden av en ”fri ingång” på denna specifika del av marknaden. Till exempel, bara en firma, A, får producera en given vara eller tjänst, X. Sådana monopol är ”skadliga” för konsumenter eftersom, då de är skyddade från konkurrens, kännetecknas av högre priser och lägre kvalitet. På samma sätt kan det förväntas att statligt försedd lag och ordning är överdrivet dyr och av utmärkande låg kvalitet.

Men, detta är bara det minsta utav misstag. Staten är inte som vilket monopol på mjölk eller bilar som helst, som producerar låg kvalitativa produkter till höga priser. Staten är unik bland alla firmor eftersom den inte bara förser oss med nyttigheter, utan också onyttigheter. Den måste i själva verket producera onyttigheter för att kunna producera någonting som skulle kunna kännetäcknas som en nyttighet.

Staten är, som tidigare noterat, den högsta domaren i varje konflikt, inklusive konflikter som innefattar den själv. Som en direkt följd kommer en monopolist på beslutsfattande, inte bara förebygga och lösa konflikter, utan också provocera fram konflikter för att avgöra de till sin fördel. Det vill säga, om man endast kan vända sig till staten för rättvisa, komer rättvisan förvrängas till statens fördel, trots grundlagar och högsta domstolar. Dessa är självfallet statliga grundlagar och domstolar, och oavsett vilka begränsningar på statens handlingsutrymme de må finna, tas beslut av ombud från samma institution som är under granskning. Förutsägbart, kommer definitionen av egendom och beskydd att ändras kontinuerligt och lagen utvidgas till statens fördel. Idén om en lag som är fristående och omutbar som måste sökas och finnas kommer försvinna och ersättas av idén om lagen som lagstiftning – en flexibel och av-staten-skapad lag.

Ännu värre, är att staten är en monopolist på beskattning, och medan de som tar emot skatter – staten och dess anställda – ser skatt som någonting bra, ser de måste betala skatterna dem som någonting dåligt, en expropriering. Som en skattefinansierad myndighet avsedd att beskydda och bevara liv och egendom, står staten alltså i strid med sig själv. Den är en exproprierande egendomsbeskyddare, som ”producerar” ännu mer skatter och ännu mindre beskydd. Även om staten begränsade sina aktiviteter till beskydd av medborgarnas egendom, som klassiska liberaler föreslagit, skulle frågan om hur mycket säkerhet den skulle producera uppstå. Motiverad, såklart, av egenintresset och egennyttan i arbete men försedd med den unika makten att beskatta, skulle statens ombud nästan uteslutande ha som mål att maximera utgifterna på beskydd, och nästan hela nationens välstånd kan tänkas slukas av säkerhetskostnaden, och samtidigt minimera produktionen av beskydd. Ju mer pengar man kan spendera och ju mindre man måste arbeta, desto bättre.

Summa summarum, den givna incitamentsstrukturen i staten som institution är inte ett recept för beskydd av liv och egendom, utan istället ett recept för felbehandling, förtryck och utnyttjande. Detta är vad statens historia illustrerar. Det är först och främst historien om miljoner och åter miljoner människoliv som förstörts.

Misstagen sammanslagna: demokratisk liberalism

När klassisk liberalism väl, felaktigt, antagit att inrättandet av en stat var nödvändigt för att bibehålla lag och ordning, uppstod följande fråga: Vilken form av stat lämpar sig bäst för uppgiften? Medan det klassiskt liberala svaret på denna frågan inte på något sätt var enhälligt, var det emellertid högt och klart. Den traditionella formen av kungligt styre var oförenligt med den omhuldade idén om universella mänskliga rättigheter eftersom det var ett styre baserat på privilegier. Det var därför uteslutet. Hur skulle man då förena idén om universella mänskliga rättigheter och stat? Det liberala svaret var genom att öppna upp deltagande på lika villkor för alla via en demokrati. Vem som helst – inte bara en adlig klass med ärftliga privilegier – tilläts bli en statlig ämbetsman och utöva regeringsmakt.

Men, denna demokratiska likhet inför lagen är något helt annat än och oförenlig med idén om en universell lag, som tillämpas lika på alla, överallt, och alltid. I själva verket, bibehålls den gamla förkastliga schismen och ojämlikheten mellan kungars högre lag och den underställda lagen för vanliga undersåtar under det demokratiska statsskicket i form av separationen mellan offentlig och privat lag och den förstnämndas herravälde över den sistnämnda. I en demokrati finns inga personliga privilegier eller privilegierade personer. Men, funktionella privilegier och privilegierade funktioner finns. Så länge de agerar i en offentlig kapacitet, är statliga tjänstemän styrda och skyddade av offentlig lag och besitter därmed en privilegierad position gentemot personer som är ställda under den privata lagens auktoritet, mest fundamentalt demonstrerat i deras rätt att stödja sina egna aktiviteter med skatter som tvingas på de privata undersåtarna. Privilegier och laglig diskriminering kommer inte försvinna. Tvärtom. Istället för att begränsas till prinsar och kungligheter, finns privilegier, protektionism och laglig diskriminering tillgängligt för alla och kan utövas av alla.

Förutsägbart nog blir resultatet att under demokratiska förhållanden blir varje monopols tendens att öka priset och sänka kvaliteten ännu tydligare. Som en arvtagare till ett monopol, såg en kung eller prins territoriet och folket inom sin jurisdiktion som sin personliga egendom och ägnade sig åt monopolistisk exploatering av sin ”egendom”. Monopol eller monopolistisk exploatering finns kvar under demokrati. Även om alla tillåts bli en del av staten, eliminerar det inte skillnaden mellan de styrande och de styrda. Staten och dess undersåtar är inte en och samma person. Istället för en monark som ser landet som sin privata egendom, ges en tillfällig och utbytbar förvaltare monopolistisk makt över landet. Förvaltaren äger inte landet, men så länge han är vid makten tillåts han utnyttja det till sin och sina skyddslingars favör. Han äger dess nuvarande användning – usufruct – men inte dess aktiekapital. Detta eliminerar inte exploatering. Tvärtom, gör det exploateringen mindre beräknande, med lite eller ingen hänsyn till aktiekapitalet. Exploateringen blir kortsiktig och förbrukningen av kapital uppmuntras systematiskt.

Idén om ett privatlagssamhälle

Så i ljuset av den klassiska liberalismens många fel och brister frågar vi oss: hur upprätthålls då lag och ordning gentemot faktiska och potentiella lagbrytare? Lösningen ligger i ett privatlagssamhälle – ett samhälle där varje enskild individ och institution är underställd en och samma lag. Ett samhälle där ingen offentlig lag som delar ut privilegier till specifika personer eller funktioner (och ingen offentlig egendom) existerar. Det finns bara en privat lag (och privat egendom), som kan appliceras lika på var och en. Ingen tillåts lägga beslag på egendom på något annat vis än genom ursprunglig hävd, produktion, eller frivilligt utbyte; och ingen innehar privilegiet att beskatta och expropriera. Därutöver, är ingen i ett privatlagssamhälle tillåten att hindra någon annan från att använda sin egendom för att slå sig in på någon del av marknaden för att konkurrera med vem han vill.

Mer specifikt, för att vara rättvist och effektivt, måste produktionen och upprätthållandet av lag utföras av fritt finansierade och konkurrerande individer och aktörer. Hur är detta praktiskt möjligt? Medan det är omöjligt att förutspå den exakta formen som ”säkerhetsindustrin” skulle anta i ett privatlagssamhälle – precis som det är omöjligt att förutspå den specifika strukturen för nästan vilken industri som helst under sådana hittils icke-existerande omständigheter – kan ett antal fundamentala strukturella skillnader jämfört med den status quo statligt försedda säkerheten förutses.

För det första, i komplexa samhällen skulle en aspekt av den framträdande lösningen endast vara av sekundär betydelse, men under inga omständigheter borde den bortses ifrån. Medan den statligt försedda lag- och ordningen har lett till den efterföljande avväpningen av befolkningen, vilket lämnat den i större grad försvarslös mot lagbrytare, skulle det i ett privatlagssamhälle i stort sett inte finnas några begränsningar på det privata ägandet av skjutvapen och andra vapen. Allas grundläggande rätt till självförsvar för att skydda sitt liv och sin egendom inkräktare skulle hållas helig, och som vi vet från erfarenheten av en inte-så-vilda vilda västern, så väl som otaliga empiriska undersökningar i förhållandet mellan vapentätheten och brottslighet, betyder fler vapen färre brott. Intuition säger att så är fallet, men statlig propaganda försöker ihärdigt förneka det.

Men i mer komplexa moderna samhällen kommer självförsvar endast utgöra en liten del i den stora produktionen av säkerhet. I dagens värld producerar vi inte våra egna skor, kostymer eller telefoner; vi tar del av fördelarna med arbetsdelningen. Detta är lika sant när det kommer till produktionen av säkerhet. I stor utsträckning förlitar vi oss på specialiserade aktörer för att skydda våra liv och vår egendom. I synnerhet, förlitar sig folk på fritt finansierade och konkurrerande försäkringsbolag för sitt beskydd, och detta förlitande på försäkrare tenderar att öka och intensifieras ju större och mer värdefull ens egendom är. Försäkringsbolag samarbetar i sin tur med polis och detektivbyråer, antingen direkt som en del av försäkringsbolaget eller indirekt som separata företagspartners. Samtidigt kommer försäkringsbolag ha konstant samarbete med interna och fristående, externa domare och domstolar.

Hur skulle detta konkurrenskraftiga system av sammankopplade försäkrings-, polis- och domstolsbolag fungera?

Konkurrens mellan försäkrare, polis och domare om betalande klienter skulle skapa en trend av fallande priser på beskydd (i förhållande till värde), vilket skulle göra det billigare och mer prisvärt. I motsats till detta, kan en monopolistisk beskyddare som kan beskatta de beskyddade ta ett allt högre och stigande pris för sina tjänster.

Som redan indikerat är beskydd och säkerhet varor och tjänster som konkurrerar med andra varor och tjänster. Om fler resurser läggs på beskydd, kan färre läggas på bilar, semestrar, mat eller dryck, till exempel. Dessutom, konkurrerar resurser som läggs på beskyddandet av A eller grupp A (människor som bor på västkusten) med till exempel, resurser som läggs på beskyddandet av B eller grupp B (människor som bor på östkusten). Som en skattefinansierad monopolist, kommer statens allokering av resurser oundvikligen vara godtycklig. Det kommer finnas överproduktion (eller underproduktion) av säkerhet jämfört med andra konkurrerande varor och tjänster, och det kommer finnas överbeskydd av individer, grupper, eller regioner och undermåligt beskydd av andra.

Detta står i kontrast med ett system av fritt konkurrerande säkerhetsbolag där all godtycklig allokering (all över- och underproduktion) skulle försvinna. Beskydd skulle tilldelas den relativa betydelse som det har i ögonen på frivilligt betalande klienter, och ingen person, grupp eller region skulle ta emot beskydd på bekostnad av någon annan, utan alla skulle ta emot beskydd som stämde överens med vad de betalat för.

Dessutom, skulle försäkrare vara tvungna att ersätta sina klienter i det fall de skulle fara illa: vilket betyder att de måste vara effektiva. När det gäller sociala katastrofer (brottslighet) i synnerhet, innebär detta att försäkraren främst skulle bekymra sig över förebyggande, eftersom om han inte kunde förebygga brott, skulle han vara tvungen att betala. Vidare, om en kriminell gärning inte kunde förebyggas, skulle försäkraren fortfarande vilja återbörda stöldgodset, omhänderta lagbrytaren och skipa rättvisa, eftersom detta skulle reducera försäkrarens kostnad och tvinga den kriminella – istället för offret och dess försäkrare – betala för skadorna och stå för kostnaden för ersättningen.

I rak motsats till detta, eftersom tvingande monopolistiska stater inte ersätter offren, och eftersom de kan förlita sig på beskattning som försörjning, har de lite eller inga incitament att förebygga brott eller återbörda stöldgods och omhänderta kriminella. Om de skulle lyckas omhänderta en kriminell, så skulle de typiskt tvinga det skattebetalande offret och övriga att stå för kostnaden i samband med den kriminellas fängelsevistelse, och därmed strö salt i såren.

Det har redan noterats att privatlagssamhällen karaktäriseras av en obehindrad rätt till självförsvar och därmed ett utbrett vapenägande. Denna tendens stärks ytterligare av försäkringsbolagens viktiga roll i sådana samhällen. Alla stater strävar efter att avväpna sina undersåtar, av den enkla anledning att det är mindre farligt att samla in skatter från en obeväpnad man än en beväpnad man. Om fritt finansierade försäkringsbolag skulle kräva som ett förbehåll för beskydd att potentiella klienter överlämnade alla verktyg för självför, skulle det omedelbart väcka misstanke gällande deras underliggande motiv, och de skulle snabbt gå i konkurs. I egenintresse, skulle försäkringsbolag belöna beväpnad klienter, i synnerhet de som kan visa på någon typ av träning i att hantera vapen, genom att sänka avgiften för att motsvara den lägre risk de har att bli utsatta. På samma sätt som försäkrare tar mindre betalt om husägare har ett alarm eller kassaskåp installerat, skulle en tränad vapenägare innebära en lägre försäkringsrisk.

Som en skattefinansierad monopolist på beslutsfattande, kan stater lägga ut kostnaderna associerade med aggressivt beteende på hjälplösa skattebetalare. Stater är därför av naturen mer benägna att bli angripare och vapenskramlare än aktörer som själva måste bära kostnaden av aggression eller krig. Försäkringsbolag är av naturen defensiva snarare än aggressiva aktörer. Å ena sidan beror det på att varje aggression för med sig en kostnad, och ett försäkringsbolag som ägnar sig åt aggressivt uppförande skulle kräva jämförelsevis högre premier, vilket skulle leda till förlusten av klienter till ickeagressiva konkurenter.

Å andra sidan, är det inte möjligt att försäkra sig mot varje tänkbar ”risk”. Det är snarare endast möjligt att försäkra sig mot ”olyckor”, det vill säga, risker vars konsekvens den försäkrade inte har någon kontroll över och som den inte har något ansvar i. Det är på så vis möjligt att försäkra sig mot risken att dö eller mot en brand, till exempel, medan det är omöjligt att försäkra sig mot risken att begå självmord eller risken att tända eld på sitt eget hus. På liknande sätt är det omöjligt att försäkra sig mot att företaget går dåligt, man blir arbetslös, eller att man ogillar sina grannar, eftersom man själv delvis har kontroll över händelserna i fråga.

Viktigast av allt, antyder oförsäkringsbarheten i individuella handlingar eller känslor (i motsats till olyckor) att det även är omöjligt att försäkra sig mot risken och skador som är resultatet av ens egen tidigare aggression eller provokation. Istället, måste varje försäkrare begränsa sin klients handlingar för att utesluta all aggression och provokation för deras del. Vilket innebär att varje försäkring mot sociala katastrofer som kriminalitet måste hänga på att den försäkrade förhåller sig till vissa normer gällande ickeaggresivt beteende. Som av en händelse, på grund av samma anledning och av finansiella skäl, kommer försäkraren tendera att kräva att alla deras klienter avstår från att ta rättvisan i egna händer (förutom möjligtvis i händelse av extraordinära fall), eftersom det, även om rättfärdigat, ofrånkomligt leder till större osäkerhet och provocerar fram möjlig inblandning av tredje part. Genom att förbinda sina klienter till att istället hålla sig till standardiserade och offentliggjorda procedurer när de anser sig vara offer, kan dessa störningar och kostnader i stora drag undvikas.

Slutligen är det värt att påpeka att medan stater som skattefinansierade aktörer kan göra – och gör – sig skyldiga till storskaliga åtal för offerlösa brott som användning av ”illegala droger”, prostitution och spel, skulle desa ”brott” vara av litet eller inget intresse i ett system av fritt finansierade säkerhetsbolag. ”Beskydd” mot sådana ”brott” skulle kräva högre försäkringspremier, men då dessa ”brott”, till skillnad från genuina brott mot person eller egendom, inte skapar offer, skulle väldigt få människor vara villiga att spendera pengar på sådant ”beskydd”.

Sist och viktigast av allt, ett system av konkurrerande säkerhetsbolag skulle ha en dubbelsidig effekt på utvecklingen av lag. Å ena sida, skulle den tillåta större variation av lag. Istället för att tvinga en enhetlig standard på alla (som under statliga förhållanden), skulle säkerhetsbolag konkurrera mot varandra inte enbart med lägsta pris utan också med unika produkter. Det skulle kunna finnas, till exempel, katolska säkerhetsbolag eller försäkrare som applicerar biblisk lag, judiska aktörer som applicerar Moses lag, muslimska aktörer som applicerar islamsk lag, och aktörer som applicerar sekulär lag av olika slag, som alla finansieras av ett frivilligt betalande klientel. Konsumenter skulle kunna välja den lag som appliceras på dem och deras egendom. Ingen skulle vara tvungen att leva under ”främmande” lag.

Å andra sidan, skulle samma system bestående av privat produktion av lag och ordning tendera att främja en gemensam lag. Den ”inhemska” lagen – katolsk, judisk, etcetera – skulle bara gälla personen och egendomen tillhörande dem som valt den, försäkraren, och alla andra försäkrade hos samma försäkrare under samma lag. Biblisk lag, till exempel, skulle endast gälla de som öppet räknar sig som katoliker och skulle enbart behandla konflikter katoliker emellan. Men det är också möjligt, såklart, att en katolik hamnar i en konflikt med någon som skriver under på en annan lag, till exempel en muslim. Om båda lagar når samma eller liknande slutsatser, är det inga problem. Men om två konkurrerande lagar når helt olika slutsatser (som de gör åtminstone i vissa fall), uppstår ett problem. ”Inhemska” (inbördes) lagar skulle vara värdelösa i detta fall, men varje försäkrad person skulle önska att skyddas mot konflikter med utomstående också. I denna situationen kan det inte förväntas att en försäkrare och de som skrivit under på dess lagar, helt enkelt ska underordna sig en annan försäkrare och dennes lag. Det finns endast en trovärdig och acceptabel väg ut ur denna svåra belägenhet.

Från första början, skulle varje försäkrare vara tvungen att underställa sig och sina klienter en sannerligen oberoende tredje part. Men denna part kan inte enbart vara en oberoende part, utan också det enhälliga valet från båda parter. Man skulle gå med på detta på grund av den ofta anses ha kunskapen som krävs får att nå en ömsesidigt acceptabel (rättvis) lösning i fall med meningsskiljaktigheter mellan grupper. Därutöver, om en domare misslyckas i sin uppgift och når en dom som upplevs som ”orättvis” eller ”partisk” av någon av försäkrarna eller deras klienter, skulle denna aktör inte troligt bli vald som domare i framtida mål.

För att summera, beskydd- och säkerhetskontrakt skulle formas. Försäkrare (till skillnad från stater) skulle erbjuda sina klienter kontrakt med välspecificerade beskrivningar av egendom och tydliga plikter och skyldigheter. På samma sätt skulle förhållandet mellan försäkrare och domare även det regleras i kontrakt. Varje part som ingår i ett kontrakt, skulle under tiden det varar eller tills det är fullföljt, vara bunden av dess villkor; och varje förändring av villkoren i kontraktet skulle kräva det enhälliga godkännandet av alla berörda parter. Vilket betyder att lagstiftning, i ett privatlagssamhälle, till skillnad från under ett statligt samhälle, inte skulle existera. Ingen försäkrare skulle komma undan med att lova sina klienter beskydd utan att tala om hur eller till vilket pris, och att insistera på att den ensidigt kan ändra villkoren i förhållandet mellan beskyddare och klient. Försäkringsklienter skulle kräva något betydligt bättre, och försäkrare skulle förse dem med kontrakt och konstant lag, istället för löften och ombytlig och föränderlig lagstiftning.

Vidare, som ett resultat av det fortlöpande samarbetet mellan olika försäkrare och domare, skulle det tendera att göra egendoms- och kontraktslag gemensam och bilda en harmoni mellan reglerna gällande förfarande, bevisning och konfliktlösning. Genom att köpa beskyddande försäkringar, skulle alla dela det gemensamma målet att sträva efter att minska konflikt och öka säkerheten. Därutöver, skulle varje konflikt och skada, oavsett var eller av vem mot vem, falla under jurisdiktionen tillhörande en eller fler specifika försäkringsbolag och hanteras antingen av en individuell försäkrares ”inhemsk” lag eller de ”internationella” lagföreskrifter och förfaranden som sedan tidigare accepterats av en grupp försäkrare.

Ett sådant system skulle fösäkra oss om en mer komplett och perfekt laglig stabilitet och visshet än något säkerhetssystem som vi för närvarande har att vända oss till.

Översatt av Jesper Bleeke

1 kommentarer till ”Idén om ett privatlagssamhälle

  • Väntar med spänning på dylika anarkokapitalistiska samhällen, sen kan vi jämföra dem med klassiskt liberala samhällen och utvärdera, och diskutera vidare. Väck mig när det är dags.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *