Realistisk Libertarianism som Höger-Libertarianism del 2

Följande är del 2 av 3 i ett tal av Hans-Hermann Hoppe. I talet, som först framfördes för The Property and Freedom Society, 2014, beskriver Hoppe hur libertarianismen kan behålla båda fötterna på jorden genom att sammanfoga deduktiv teori och social realism. I översättning av Jesper Bleeke.

Hur kan vänsteranhängarnas världsåskådning då ha blivit den främsta ideologin i vår tid?

Åtminstone för en libertarian borde svaret vara uppenbart: den egalitära doktrinen uppnådde inte sin status eftersom den var sann, utan eftersom den utgör den perfekta intellektuella täckmanteln för att införa totalitär social kontroll genom en härskande elit. Den härskande eliten värvade därför ”intelligentian” (eller ”den tjattrande klassen”). Den fick lön eller subsidier och i utbyte levererade den det önskade egalitära budskapet (vilket den vet är felaktigt men enormt fördelaktigt för dess egna framtidsutsikter). Därför finner du de mest entusiastiska förespråkarna av egalitärt nonsens bland den intellektuella klassen. Givet att libertarianism och den egalitarianism som förkunnas från vänstern är uppenbart oförenliga med varann måste det komma som en överraskning – och det vittnar om de otroliga ideologiska krafter som den härskande eliten och deras intellektuella hov besitter – att många som kallar sig själva libertarianer idag är, och ser sig själva som, en del av vänstern. Hur är en sådan sak möjlig?

Vad som ideologiskt för samman dessa vänsterlibertarianer är deras aktiva förespråkande av ”anti-diskrimineringspolitik” och deras förespråkande av en ”fri och icke-diskriminerande” invandring. Dessa ”libertarianer”, påpekade Rothbard, ”är innerligt hängivna idén att, medan individer kanske inte är ”jämlikar” i förhållande till varandra, är varje tänkbar grupp, baserad på etnicitet, ras, kön, eller i vissa fall, även art, faktiskt jämlika och måste annars göras ”jämlika”, då varje grupp har ”rättigheter” som inte får åsidosättas på grund av någon form av ”diskriminering.” Men hur är det möjligt att förlika denna syn på anti- diskriminering med privat egendom, som alla libertarianer förväntas ha som sin grund och, trots allt, betyder exklusiv egendom och därav logiskt sett innebär diskriminering?

Traditionella vänsteranhängare har såklart inga problem med det. De tänker inte på och bryr sig inte om privat egendom. Eftersom alla är jämlika tillhör världen och allting i den alla lika mycket – all egendom är ”gemensam” egendom – och med ett lika stort ägarskap över världen har alla såklart ”rätt att tillgå” allting, överallt. Men utan en perfekt harmoni av intressen kan inte alla ha lika egendom och lika tillgång till allting, överallt utan att det leder till permanent konflikt. För att undvika att detta lilla problem inträffar behövs alltså en stat, det vill säga, en territoriell monopolist på avgörande beslutsfattande. ”Gemensam egendom” behöver alltså en stat och blir således ”statlig egendom”. Det är staten som i slutändan avgör, inte bara vem som äger vad utan också vem ska bo var och tillåtas träffa vem – och privat egendom kan flyga och fara. Det är trots allt de, vänsteranhängarna, som skulle kontrollera staten.

Men denna undanflykt är inte möjlig för någon som kallar sig libertarian. Han är tvungen att ta privat egendom på allvar.

Psykologiskt eller sociologiskt, kan attraktionskraften bakom icke- diskrimineringspolitik gentemot libertarianer förklaras av det faktum att en oproportionerligt stor andel libertarianer är socialt missanpassade eller rentav udda – för att använda Rothbards beskrivning ”hedonister, libertiner, omoraliska, militanta motståndare till religion… snyltare, bedragare, skurkar och utpressare” – som drogs till libertarianismen för dess påstådda ”tolerans” gentemot missanpassade och avvikande, och som följaktligen nu vill använda den för att frigöra sig från all diskriminering i vardagen efter tycke och smak. Men hur gör de det ”logiskt”? Vänsterlibertarianer, blödande-hjärtan-libertarianer, och humanitära kosmopolitiska libertarianer är helt enkelt inte vänsteranhängare. De vet vilken central betydelse den privata egendomen har. Så hur kan de till synes logiskt förlika tanken på privat egendom med torgförandet av anti-diskrimineringspolitik och i synnerhet propagerandet för fri invandring?

Det korta svaret är: genom det moraliska misstänkliggörandet av all nuvarande privat egendom. Genom att göra detta faller vänsterlibertarianer i fällan att göra det motsatta felet som den icke- libertarianska högern. Som tidigare antytts, gör den icke-libertarianska högern felet att se all (eller åtminstone näst intill all) nuvarande egendom, inklusive statens egendom, som naturlig och rättvis. Tvärtom skulle en libertarian erkänna och insistera på att viss privat egendom, och all egendom (eller åtminstone den mesta) i statens ägor, bevisligen är både onaturlig och orättvis och som sådan kräver upprättelse eller kompensation. Vänsterlibertarianerna däremot, hävdar att all eller näst intill all egendom i statens ägor är onaturlig eller orättvis (från detta erkännande får de sin titel ”Libertarian”), men att även all eller näst intill all egendom som räknas som privat är onaturlig och orättvis. För att stödja det senare påståendet pekar de på det faktum att all nuvarande privat egendom och dess fördelning på olika människor har påverkats, förändrats och förvrängts av föreliggande statliga åtgärder och lagstiftning, att allting skulle varit annorlunda och att ingen skulle befinna sig på samma ställe och i samma position om det inte vore för sådan föreliggande statlig intervention.

Det finns inga tvivel om att så är fallet. Statens långa historia har gått ut på att göra några rikare och andra fattigare än de annars hade varit. Den dödade somliga och lät andra överleva. Den flyttade runt människor från en plats till en annan. Den främjade vissa yrken, industrier eller regioner

och hindrade eller försenade och förändrade utvecklingen av andra. Den tilldelade vissa människor privilegier och monopol samtidigt som den med lagar diskriminerade och begick oförrätter mot andra, och listan fortsätter. Listan över historiska orättvisor, vinnare och förlorare, förbrytare och offer, har inget slut.

Men från detta obestridliga faktum följer inte att all eller näst intill all nuvarande egendom bör misstänkliggöras ur ett moraliskt perspektiv och kräver någon typ av kompensation. Visst behöver all statlig egendom återlämnas, eftersom den har förvärvats på ett otillbörligt sätt. Den borde istället återlämnas till dess naturliga ägare, det vill säga, människorna (eller deras arvtagare) som tvingades att ”finansiera” sådan ”offentlig” egendom genom att överlåta en del av sin privata egendom till staten. Däremot kommer jag inte att befatta mig med den specifika ”privatiseringsfrågan” här då det är det mer långtgående påståendet att historiska orättvisor renderar all nuvarande privat egendom moraliskt suspekt, som inte håller och som helt enkelt inte stämmer. Näst intill all egendom är i själva verket rättvis, oberoende av dess historia – om inte och förutom i de fall där en specifik anspråktagare kan bevisa att den inte är det. Bevisbördan ligger dock på den som utmanar den nuvarande ägarstrukturen. Han måste bevisa att han besitter ett tidigare anspråk på egendomen ifråga än den nuvarande ägaren. Om en person som gör anspråk på egendom inte kan bevisa detta, ska allting förbli oförändrat.

Eller, för att vara mer specifik och realistisk: Bara för att Peter eller Paul eller deras föräldrar, som medlemmar av vilken tänkbar grupp som helst, blivit mördade, förskjutna, rånade, överfallna, eller utsatts för juridisk diskriminering i det förflutna och deras nuvarande ägor och sociala ställning hade varit annorlunda om det inte vore för sådana historiska orättvisor, betyder det inte att vilken som helst nuvarande medlem av samma grupp har rätt till kompensation från någon annans nuvarande egendom (varken tillhörande eller ej tillhörande gruppen). Peter eller Paul måste istället påvisa, i varje enskilt fall, det ena efter det andra, att han har ett äldre och därför bättre anspråk på någon specifik del av egendom än

någon nuvarande, namngiven och identifierad ägare och påstådd förövare. Det finns säkerligen ett avsevärt antal fall där detta är möjligt och där upprättelse eller kompensation är på sin plats. Men med all säkerhet skulle denna bevisbörda å utmanarens sida göra det avsevärt svårare för någon med en icke-diskriminerande, egalitär agenda att komma någon vart. Tvärtom, i den samtida västvärlden, med dess stora antal lagar om ”positiv särbehandling” som tilldelar juridiska privilegier till olika ”skyddade grupper” på bekostnad av olika andra oskyddade och diskriminerade grupper, skulle mer – inte mindre diskriminering och ojämlikhet uppstå om, som rättvisan kräver, alla som faktiskt kan presentera sådana bevis för det den har fått utstå faktiskt tilläts göra det av staten och därmed kunde stämma och söka upprättelse från sina förövare.

Men vänsterlibertarianer – blödande-hjärtan- och humanitära kosmopolitiska libertarianer – är inte direkt kända för att stå emot ”positiv särbehandling”. Istället, för att kunna nå den slutsats de söker, avfärdar de helt och hållet behovet av att kunna presentera bevis gentemot individer för att kunna hävda att man är ett offer. Vanligtvis, för att kunna upprätthålla sin intellektuella status som libertarianer, gör vänsterlibertarianerna detta tyst, hemligt, eller till och med ovetandes, men genom att överge detta fundamentala krav på rättvisa så ersätter de i praktiken privat egendom och rätt till egendom med den grumliga tanken om ”medborgerliga rättigheter” och ”kränkningen av medborgerliga rättigheter” och blir på så vis socialister som inte vågar kliva ur garderoben. Givet att staten har rubbat och förvrängt all privat egendom, utan bevisbördan, kan alla människor och varje tänkbar grupp med lätthet och utan särskild intellektuell ansträngning hävda att de är ”offer” för vem eller vilken annan grupp som helst.

Befriade från bördan att behöva producera bevis mot individuella förövare för att kunna kalla sig offer, är vänsterlibertarianerna i det närmaste obehindrade i sin “upptäckt” av nya “offer” och “förövare” som stämmer in på deras egna egalitära förutfattade meningar. För att vara rättvis inser de att staten är en institutionell förövare som inskränker människors äganderätt (återigen, detta är vad deras anspråk på att vara libertarianer bottnar i). Men de ser långt fler institutionella och strukturella orättvisor, samt sociala förvrängningar, långt fler offer och förövare, och ett allt större behov av upprättelse, kompensation och omfördelning av egendom i vår värld än bara de orättvisor och förvrängningar som utförs och är orsakade av staten och som kan nå en lösning och gottgöras genom att krympa och i slutändan avskaffa och privatisera alla statliga ägor och funktioner. Även om staten skulle avskaffas, hävdar de, skulle andra institutionella förvrängningar finnas kvar, som en bestående effekt av statens långa existens och vissa för- statliga förhållanden, och dessa skulle också behöva åtgärdas för att skapa ett rättvist samhälle.

Vänsterlibertarianers syn är inte helt enhetlig i detta avseende, men de skiljer sig vanligtvis väldigt lite från den som förespråkas av kulturmarxister. De håller för “naturligt”, utan särskilt mycket (om ens något) empiriskt stöd alls, och i själva verket överväldigande bevis för motsatsen, som ett i stora drag “platt” och “horisontellt” samhälle bestående av “jämlikar”, det vill säga, av väsentligen universella och världsomspännande homogena, likasinnade och lika begåvade människor av mer eller mindre liknande social och ekonomisk status och ställning, och de ser alla systematiska avvikelser från denna modell som resultatet av diskriminering och grunden för någon form av kompensation eller upprättelse. I enlighet med detta ses också hierarkiska strukturer i traditionella familjer, könsroller och arbetsfördelningen mellan kvinnor och män som onaturliga. Alla sociala hierarkier och rangordningar, av hövdingar och klanledare, av patroner, adliga, aristokrater och kungar, av biskopar och kardinaler, av “chefer” överlag och deras respektive underhuggare och underställda, betraktas med misstänksamhet. I likhet med det bedöms även alla stora eller “överflödiga” skillnader i inkomst och samlad rikedom – så kallad “ekonomisk makt” – och förekomsten av både en kuvad underklass såväl som en överklass bestående av superrika människor och familjer som onaturliga. Likaså, betraktar man stora industriella och finansiella företag och konglomerat som statens skapelser. Till kategorin av suspekta, onaturliga och i behov av att botas räknas även alla exklusiva associationer, samhällen, församlingar, kyrkor och klubbar, och all territoriell segregation, separation och secession, vare sig den är baserad på klass, kön, ras, etnicitet, släktskap, språk, religion, yrke, intressen, seder och bruk eller tradition.

Från den utgångspunkten är “offren” och “förövarna” enkelt identifierade. Det visar sig att “offren” utgör en betydande majoritet av jordens befolkning. Alla människor och varje tänkbar grupp är ett “offer”, förutom den lilla grupp bestående av vita (inklusive norra Asien), heterosexuella män, som lever ett traditionellt, borgerligt familjeliv. De, och i synnerhet de mest kreativa och framgångsrika av dem, (intressant nog ej innefattat de rikaste kändisarna inom sport eller underhållning) är “förövare” som utsätter alla andra.

Medan denna syn på människans historia slår en som bisarr i ljuset av civilisationens fantastiska framsteg som haft sitt ursprung i just denna minoritet av “förövare”, passar den perfekt in på den förklaring av förövar- offer-förhållande som sprids av kulturmarxisterna. De båda grupperna skiljer sig endast i vad de anser vara orsaken till denna lika identifierade, beskrivna, och föraktade “struktur de fallit offer för”. För kulturmarxisterna är orsaken till detta sakförhållande privat egendom och ohämmad kapitalism baserad på rätten till egendom. För de är svaret på hur man bör reparera den skada som är skedd enkelt. All nödvändig upprättelse, kompensation och omfördelning ska ske genom staten, som de antagligen kontrollerar.

Men för vänsterlibertarianerna duger inte denna förklaringsmodellen. De, är det tänkt, ska ju vara för privat ägarskap och privatiseringen av statlig egendom. De kan omöjligt ha staten till att ge offren upprättelse, när de som libertarianer är tänkta att nedmontera och slutligen avskaffa staten. Trots detta vill de ha mer upprättelse än endast den som kommer av privatiseringen av all så kallad offentlig egendom. Att avskaffa staten är inte tillräckligt för att dem ska kunna skapa ett rättvist samhälle. Mer behövs för att de ska kunna kompensera den tidigare nämnda enorma majoriteten av offer.

Men vad och på vilken grund? När det finns bevis mot en individuell förövare, det vill säga, om någon person A kan påvisa att en annan person B har gjort intrång och lagt beslag på As egendom, eller vice versa, existerar inga problem! Fallet är solklart. Men i avsaknad av sådan bevisning, vad ska då “förövaren” vara skyldig sitt “offer”, och på vilken grund? Hur avgör vi vem som är skyldig vem hur mycket, och av vad? Hur implementerar vi denna plan för återupprättelse i statens frånvaro, och utan att därmed trampa på någon annans äganderätt? Detta utgör kärnan i det intellektuella problemet som alla självutnämnda vänsterlibertarianer står inför.

Föga förvånande, blir svaret när de ställs mot väggen undvikande och vagt. I min mening utgör svaret knappast mer än en uppmaning. Som en skarpsynt person med koll på den intellektuella scenen har sammanfattat det: “Var vänlig!” eller mer specifikt: Ni, tillhörande den lilla gruppen “förövare”, måste alltid vara speciellt “vänliga”, förlåtande och inkluderande gentemot alla medlemmar av den stora majoriteten “offer”, det vill säga, den långa och bekanta listan med namnen på alla utom vita, heterosexuella män! När det kommer till frågan om tillämpning måste alla “förövare” som inte uppvisar passande respekt inför vissa av offerklassens medlemmar, det vill säga, förövare som är “elaka”, oförlåtande eller exkluderande eller som säger “elaka” eller respektlösa saker om dem, förvisas, förödmjukas offentligt och skämmas ut tills de väljer att lyda!

När folk först hör talas om detta förslag på hur man kan ge återupprättelse kan det – som förväntat av “vänliga” människor – tas emot som välmenande, harmlöst och helt enkelt “vänligt”. Men i själva verket är det allt annat än ett “vänligt” och harmlöst förslag. Det är moraliskt felaktigt och farligt. Först och främst: Varför skulle någon vara särskilt vänlig mot någon annan – bortsett från att respektera var och ens respektive rätt till privat egendom i form av specifika fysiska medel (varor)? Att vara vänlig är en medveten handling som kräver ansträngning, som vilken annan handling som helst. Det kan kosta en möjligheter och samma ansträngning och energi kan läggas på annat. Många, om inte de flesta av våra

aktiviteter utför vi ensamma och i tystnad, utan några direkta interaktioner med varandra, som när vi förbereder vår måltid, kör vår bil, eller läser och skriver. Tid som läggs på “att vara vänlig mot andra” är tid som går förlorad när man kunde göra andra, mer meningsfulla saker. Vänlighet måste också vara motiverat. Varför ska jag vara vänlig mot människor som är elaka mot mig? Vänlighet måste vara förtjänt. Att okritiskt vara vänlig mot alla förminskar och suddar slutligen ut gränsen mellan berömvärt och klandervärt beteende. För mycket vänlighet kommer ges till människor som är oförtjänta av den och för lite till de som är förtjänta av den och som en konsekvens av detta stiger halten av elaka handlingar vilket i förlängningen gör livet i offentligheten outhärdligt.

Det finns även människor som är genuint onda och gör genuint onda saker mot de verkliga ägarna av privat egendom, framför allt den härskande eliten som styr statsapparaten, vilket varje libertarian säkerligen håller med om. Man har minsann ingen skyldighet att vara vänlig mot dem! Och ändå, genom att belöna den stora majoriteten “offer” med extra kärlek, omvårdnad och uppmärksamhet, åstadkommer man precis detta: mindre tid och ansträngning tillägnas att vara elak mot de som verkligen förtjänar det. Statsmakten kommer således inte försvagas av universell “vänlighet”, utan rentav stärkas av den.

Varför är det specifikt den lilla minoriteten av vita, heterosexuella män, och i synnerhet dess mest framgångsrika skara som är skyldiga att visa extra vänlighet gentemot den stora majoriteten av alla andra människor? Varför är det inte tvärtom? Trots allt härstammar de flesta om inte alla tekniska innovationer, maskiner, verktyg och prylar för närvarande i bruk överallt, som vår levnadsstandard och komfort till stor del vilar på, från dem. Alla andra människor, i stort sett, härmade bara vad de redan hade uppfunnit och konstruerat först. Alla andra ärvde bara den kunskap som uppfinnarnas produkter förkroppsligade, helt gratis. Är det dessutom inte så att den typiska vita, hierarkiska familjen med far, mor och deras gemensamma barn och blivande arvingar, och deras borgerliga uppförande och livsstil – det vill säga, allting som vänstern nedvärderar och hatar – är den mest

ekonomiskt lyckade modellen för social organisation som världen har skådat, med det största samlade kapitalet (rikedom) och det högsta medlet för levnadsstandard? Är det inte bara på grund av de stora ekonomiska framstegen hos denna lilla minoritet “förövare” som ett stadigt ökande antal “offer” kan integreras i och ta del utav fördelarna med ett världsomspännande nätverk av arbetsdelning? Och är det inte bara på grund av den traditionella, vita, borgerliga familjemodellens framgång som så kallade “alternativa” livsstilar kunnat växa fram och bevarats över tid? Skulle inte det betyda att de flesta av vår tids “offer” i själva verket har sina “förövares” prestationer att tacka för sina liv och sin nuvarande levnadsstandard?

Varför inte låta “offren” visa “förövarna” speciell hänsyn? Varför inte utmärka ekonomiska prestationer och framgång med en speciell ära istället för att tillägna den åt misslyckanden, och varför inte hylla traditionella, “normala” levnadssätt och uppförandekoder istället för onormala alternativa som kräver, som en förutsättning för dess fortsatta existens, ett väletablerat omgivande samhälle som domineras av “normala” människor med “normala livsstilar”? Jag kommer snart anlända vid det uppenbara svaret på dessa retoriska frågor.

Men först måste jag adressera ett andra – strategiskt – misstag vänsterlibertarianismen gör sig skyldig till i sitt förslag om positiv specialbehandling av ”historiska offer”.

Intressant nog, skiljer sig gruppen ”offer”, som den identifieras av vänsterlibertarianer och kulturmarxister, väldigt lite eller inte alls från gruppen ”oprivilegierade” som den identifieras av staten, som också hävdar att den är i behov av kompensation. Medan detta inte utgör något problem för kulturmarxister och kan ses som ett tecken på det inflytande de redan har vunnit genom statsapparaten, bör detta sammanträffande vara ett bekymmer för vänsterlibertarianer, ur intellektuellt perspektiv. Varför skulle staten eftersträva samma eller liknande mål som de själva vill

uppnå, det vill säga, ”icke- diskriminering” gentemot ”offer” från ”förövare”, om än bara med andra medel? Vänsterlibertarianer överlag är helt ovetandes om svaret på denna fråga. Trots det, borde det vara uppenbart för någon med minsta lilla sunt förnuft.

För att uppnå total kontroll över varje enskild individ, måste staten göra divide et impera (söndra och härska) till sin policy. Den måste försvaga, underminera och slutligen förgöra, alla rivaliserande auktoriteter i samhället. Viktigast av allt, måste den försvaga den traditionella, patriarkala familjen, och särskilt de familjer av oberoende ekonomisk ställning, som självstyrande genom att med hjälp av lagstiftning så konflikter mellan fruar och män, barn och föräldrar, rika och fattiga. Även alla hierarkiska ordnar och rangordningar med social auktoritet, alla exklusiva associationer, och alla personliga lojaliteter och band – vare sig till en familj, ett samhälle, en etnicitet, en stam, en nation, en ras, ett språk, en religion, eller seder och bruk – förutom bandet till en given stat som medborgare, undersåte och passinnehavare, måste försvagas och slutligen förgöras. Och kan väl inte finnas något bättre sätt att göra detta än att stifta anti- diskrimineringslagslagar!

Genom att göra diskriminering olagligt, blir alltså ett stort antal människor baserat på kön, sexualitet, ålder, ras, religion, nationellt ursprung etcetera förklarade statscertifierade offer. Anti- diskrimineringslagar fungerar alltså som officiell uppmaning till alla ”offer” att hitta fel och klaga till staten angående sin personliga ”favoritförtryckare”, och speciellt de rika ibland dem, och deras ”förtryckande” maskineri, det vill säga, deras ”sexism”, ”homofobi”, ”nationalism”, ”rasism”, ”xenofobi”, eller vad det nu kan vara, så att staten kan svara genom att minska antalet ”förtryckare”, det vill säga, med framgång ta deras egendom och myndighet ifrån dem, och i motsvarande grad expandera och stärka sin egen monopolistiska makt i förhållande till ett allt svagare, splittrat, uppdelat och olikartat samhälle.

Ironiskt nog, och tvärt emot deras självutropade mål att vilja minska eller till och med eliminera staten, blir vänsterlibertarianerna alltså, med sin besynnerliga, egalitär offermentalitet, medbrottslingar till staten och bidrar i praktiken till förhärligandet av dess makt. Den vänsterlibertarianska visionen om ett multikulturellt samhälle fritt från diskriminering är sannerligen, som Peter Brimelow säger, viagra för staten.

Detta för mig till mitt sista ämne…

Fortsättning följer i del 3…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *