Några insikter från Hoppes sociologi

En läsare av Hans-Hermann Hoppes sociologiska texter upptäcker snabbt att detta är något radikalt annorlunda än det som vanligtvis kallas sociologi.  Skälet till det ligger inte så mycket i det faktum, något uppenbart och kanske ytligt, att Hoppe inte drar åt vänster, som i själva frågeställningarna och hans metodiska och resonerande sätt att besvara dem. I detta är han tämligen ensam i den libertarianska akademin, där mycket av det logiska tänkandet ägnas åt studiet av ekonomiska frågor (fria människors transaktioner och effekten statliga interventioner har på denna samvaro). Det bör nämnas att detta arbete är värdefritt och att det, således även för oss som inte är så traditionalistiskt lagda eller ens kulturkonservativa, är en rik källa till kunskap.

För att bekräfta sanningshalten i alla dessa lovord borde det räcka det med att hänvisa till vilket verk som helst, men läsning av pdf-filer verkar tyvärr avskräcka människor av vår tid. Ett alternativ är att istället berätta om de specifika insikter Hoppe står för i sina arbeten, och låta läsaren utvärdera vår beskrivning av Hoppe ovan baserat på dessa bidrag.

I boken A Theory of Socialism and Capitalism ryms några av dessa. Här analyserar Hoppe olika former av socialism, tydligt åtskilda från varandra. Från den helhet denna analys utgör blir det tydligt att socialistiska system inte alltid lider av samma problem. Till exempel är det socialistiska kalkyleringsproblemet inte särskilt närvarande i socialdemokratiska samhällen, förutom i de områden där staten där staten tagit över produktionsmedlen (polis, militär, skolväsende), men det är i allra högst grad ett fenomen i kommunistiska samhällen där alla produktionsmedel ägs av staten. Två former av socialism som Hoppe skiljer mellan är den socialdemokratiska socialismen och den konservativa socialismen. Kärnan i båda dessa inriktningar är omfördelning. Den socialdemokratiska varianten är vi svenskar väl bekanta med, i form av inkomstbeskattning som tar från de som producerar och förtjänar en inkomst och ger till de som inte producerar och inte förtjänar en inkomst. Den konservativa varianten garanterar också en inkomst till sådana som inte förtjänar en, men på ett annat sätt. Här är det före detta framgångsrika entreprenörer vars inkomst skyddas genom regleringar och monopol som förhindrar nya entreprenörer att slå sig in på marknaden. På grund av dessa skillnader noterar Hoppe att de riktar sig till olika människor. Konservativa åtgärder, såsom regleringar och monopol, skyddar rika som inte förtjänar det, medan socialdemokratiska åtgärder, såsom inkomstbeskattning, skyddar fattiga som inte förtjänar det. Det är viktigt att förstå att dessa är idealtyper, för även om Hoppe har rätt i att socialismen i Nordeuropa är socialdemokratisk i högre grad och den i Sydeuropa är konservativ i högre grad, finns det fortfarande mycket regleringar och monopol av det konservativa slaget i Sverige och det är just med Hoppes analys vi kan förstå dessa. I denna bok noterar även Hoppe att i socialdemokratiska samhällen, till skillnad från de kommunistiska, är det inte bestämt var skatteintäkterna ska gå och diskussionen om detta upptar snabbt stora delar av samhällslivet. Det är inte bara så att allting blir genompolitiserat, utan kvalitén på det politiska samtalet förfaller även det eftersom de som har mest att tjäna på att delta och kampanja för att resurserna ska tillfalla dem själva är icke-producenterna, och deras intellektuella höjd inte är densamma som producenternas.

Centralt i Hoppes sociologi är även uppfattningen att idéer står över staten. Men Hoppe upprepar inte bara det som Niccolò Machiavelli, Étienne de La Boétie, David Hume, Ludwig von Mises och Murray Rothbard sagt om detta, utan han utvecklar och konkretiserar det i sin artikel En ekonomisk och sociologisk analys av beskattning. Han förklarar hur staten begränsas av den allmänna opinionen i sina interaktioner, och vilken betydelse de statsanställda har för staten. Om inte ens statens egna anställda samtycker till statens handlingar kommer de vara obenägna att utföra detta, vilket illustrerar statens desperata behov av den allmänna opinionen. Det kan sägas att Hoppe tar det lite väl långt när han påstår att en president är kraftigt beroende av opinionen eftersom han skulle krossas av den ledande generalen, för om det är så är det snarare generalen som är de facto president, men att sådana avvägningar kan diskuteras är inget förvånande när kunskap som tidigare varit abstrakt går mot en mer konkret form.

Hoppes behandling av demokrati är redan känd, men förtjänar ett särskilt omnämnande. Det som sticker ut med hans syn på demokrati är inte bara åsikten att demokrati är sämre än monarki (vilket inte innebär att han är monarkist), utan också den realistiska och rationella synen på demokrati som ett verkligt fenomen. För Hoppe är demokrati någonting som inte bara är för syns skull, utan det har verkliga effekter som måste analyseras. Genom detta går han bortom den psykologi som är vanlig hos demokratikritiker, vilken manifesteras i de luftiga uttalandena om att ”demokrati lurar folket att de har inflytande” eller att ”om röstandet gjorde någon skillnad skulle det vara olagligt”. Felet i det tänkande som leder fram till dessa uttalanden är en övertro på statens makt, som om idéerna inte stod över staten och staten inte behövde frukta folkets vrede, och i det faktum att det finns stater som är riktiga demokratier (i högre grad) och stater som enbart låtsas vara demokratier. Om all typ av demokrati bara är ett skådespel blir det omöjligt att förstå skillnaderna mellan påstått demokratiska stater såsom Nordkorea och verkligt demokratiska stater i västvärlden, vilket onekligen indikerar att det saknas någonting i analysen.

Det är många fenomen i vårt samhälle som inte verkar särskilt uppseendeväckande förrän man stöter på Hoppes kommentar till det, på grund av den förstår hur allt hänger ihop och kraftigt reagerar på det man inte trodde fanns någonting att uppröras av. I februari 2015 lämnade Filippa Reinfeldt politiken för att gå till vårdföretaget Aleris, vilket är ett av många exempel på politiker som landat toppjobb i vissa speciella näringslivssektorer. Några ifrågasatte lämpligheten i detta, men detta besvarades med att politiker inte borde vara förbjudna att göra nytta i näringslivet och att de bär med sig erfarenhet från politiken som kan vara användbar även i andra områden. För den som emellertid hade läst en bok Hans-Hermann Hoppe hade publicerat fyra månader tidigare, under namnet From Aristocracy to Monarchy to Democracy, kan det inte ha funnits någon tvekan om vad den egentliga anledningen var: ”Plutokraterna är endast en underklass av de superrika. De är de superrika bankirerna och affärsmännen som har insett potentialen i staten som en institution som kan beskatta och lagstifta för att göra dem ännu rikare, och som utifrån denna insikt har bestämt sig för att ge sig in i politiken. De förstår att staten kan göra dig ännu rikare än du redan är. […] De måste inte själva gå in i politiken. De har viktigare och mer lönsamma saker att göra än att slösa bort sin tid i den politiska vardagen. Men de har kontanter och möjligheten att ’köpa’ de i allmänhet betydligt mycket fattigare politikerna, antingen direkt genom att muta dem eller indirekt genom att gå med på anställa dem senare, efter deras tid i politiken, som rikligt avlönade chefer, konsulter eller lobbyister, och på så sätt påverkar de och styr politiken till deras favör.” Till vis del anställs säkert politiker för att de, i vårt genompolitiserade samhälle, har många kontakter som kan vara användbara i det myglande och fifflande som är den moderna politiken, men alltså också för att det finns överenskommelser (tysta eller inte) mellan företagen och politikerna.

Slutligen bör vi notera att någon som läser Hoppe inte bara kommer finna andra frågeställningar än i allmänt accepterad sociologi, men också att läsningen kommer att vara betydligt mycket trevligare. Hoppes texter är sprängfyllda av olika insikter, stora som små, och det är svårt att hitta författare med mer insikter per textmassa än Hoppe. Den som lyckas överkomma sin pdf-skräck och läser några av dessa gratisböcker kommer att bli en klokare människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *