Finansmarknader i populärkultur: ’Billions’

Mises ska ha sagt att gränsen mellan en socialistisk ekonomi och en (hämmad) marknadsekonomi går vid handel av äganderätt till land och kapital – det vill säga omsättning av privatägt aktiekapital på en marknad, vad vi vanligtvis benämner finans- och kapitalmarknader.

Delvis inspirerad av Mises klockrena gränsdragning och hur viktiga kapitalmarknader är, fortsätter min lättsamma skattjakt genom populärkulturens porträtterande av finansmarknader. På agendan: den aktuella och stundtals hypade Billions vars första säsong sändes på SVT i höstas (som de för övrigt beskriver som ”USA:s samtida finanshajar”) och finns tillgänglig på HBO Nordic. Jag lovade en analys efter nästa säsong, men eftersom tredje säsongen släpps om bara några dagar (natten mot måndag svensk tid) är det rimligt att ta oss en titt redan nu. Serien har också en trevlig Sverige-koppling i Malin Åkerman som en av huvudkaraktärernas fru, Lara Axelrod. Hennes beskrivning av serien som en blandning av House of Cards och Wolf of Wall Street är lätt att hålla med om och hennes karaktär är långt ifrån den Hollywoodfru man kanske kan föreställa sig.

Innan vi dyker in i seriens många fantastiska konflikter, upprepar jag min slutsats från förra populärkultur-analysen:

finansmarknader är nödvändiga, till och med fantastiska, utvecklingar i mänsklighetens historia. Våra möjligheter att planera konsumtion över tidsperioder, flytta likviditet till där den behövs, och bättre korrigera tillgångspriser är i paritet med andra viktiga delar av våra moderna liv. Tyvärr får finansmarknader inte hälften av den cred och uppskattning de förtjänar, utan istället tror både vänstertomtar och genomsnittspersonen att de är laglösa kasinon, att tillgångspriser är ett nästan slumpmässigt utfall av Keynes ”Animal Spirits” och att alla tillgångar som ökar i värden är bubblor.

Det sköna med Billions, och kanske delvis anledningen till att så många gillar serien, är att den visar flera sidor av finansmarknader, utan den moraliserande och raljerande underton som återfinns i varenda finansdokumentär (och även The Big Short). Men den är inte heller ett Wolf of Wall Street där skrupelfria traders upphöjs till råkapitalismens mest grundläggande byggstenar. Istället visar Billions den tuffe och stenrike Hedgefond-ägaren Bobby Axelrod som en blandning av en allvetande siffer-snille med extrem tävlingsinriktning och en stabil och närvarande fadersfigur, alltid redo att försvara sina barn eller lära dem livets läxor. Han ställs mot Chuck Rhoades, New York-åklagare, med en oupphörlig avsky för finansmarknader och företagare som fuskare och svindlare. Rhoades ser sig själv å ena sidan som godheten personifierad och försvarare av samhällets bästa intresse, å andra sidan en prestige-jagande tävlingsmänniska där ingenting (eller snarare ’ingen’) får stå i vägen för hans färd uppåt i karriärsstegen. New York Times, föga förvånande, beskriver honom som den goda sidans alfahane, som står upp mot Wall Streets ”förföriska och syndfulla pengamakt”:

Rhoades försöker få sin inre moraliska kompass och ego att samarbeta, vilket inte alltid är helt lätt för en man vars gammelrika familjeband gör att hans sociala krets ofta inkluderar den blåblodiga överklass han försöker åtala.

Redan i första avsnittet får vi två ordentliga smakprov på de konflikter som genomsyrar hela serien: en familjeintern uppgörelse mellan Chuck och Wendy och en kraftmätartävling mellan Axelrod och Chuck (med en av seriens mest ikoniska repliker: ”Vad är vitsen med att ha Fuck you-pengar om man aldrig säger Fuck You?”). För att bättre kunna bygga ett åtal mot Axelrods Hedgefond (Axe Capital) och undvika en potentiell intressekonflikt, vill Chuck att Wendy slutar sitt jobb som prestationscoach för Axe Capital. Wendy, en av seriens många kraftfulla och framgångsrika kvinnor, har inga tvivel om Chucks skenheliga drivkrafter och vägrar såklart att låta makens ambitioner stå över sina egna:

WENDY: Då kan du säga upp dig från ditt jävla jobb.
CHUCK: Jag är en amerikansk kammaråklagare, för Guds skull.
WENDY: Vadå-då? Jag har jobbat på Axe Capital längre än vi varit gifta och långt innan du blev åklagare.
CHUCK: Vi är inte där ännu, men vi pratade alltid om att det kanske skulle komma en dag när det blev en intressekonflikt.
WENDY: Det var innan jag tjänade åtta gånger så mycket som du.
[…]
CHUCK: …vem som tjänar mest? Allvarligt?! Är det vad vi lär barnen?
WENDY: Så vi lär dem att pappas jobb är alltid viktigare än mammas?
CHUCK: Jag jobbar för det offentligas bästa!
WENDY: Nej, du jobbar för Chuck Rhoades bästa – det är bara ibland de två sakerna råkar sammanfalla.

Likt Margin Call eller livet i övrigt handlar serien inte direkt om pengar, men pengar genomsyrar de problem karaktärerna ställs inför: makt, lojalitet, prestige, relationer. Axelrod och Rhoades behöver inte fightas, men deras tävlingsinstinkter och avsky för varandra lämnar dem inget annat val – och ingen sida skyr några som helst medel för att hämnas och skada den andre. Serien visar gång på gång hur Axelrod och Rhoades är varandras motsvarigheter på vars en sida den ideologiska schism som serien hintar mot. I en av seriens absolut bästa scener, där Axelrod och Rhoades får till en ganska bra ”Fria marknader vs statlig reglering”-debatt (ironiskt nog från en position där båda karaktärerna är nere för räkning), får båda sidor av den ideologiska dispyten vatten på sin kvarn och tittare av alla ideologiska övertygelser går därifrån med stödet för sin sida intakt.

Billions är också en mycket mer komplicerad skildring än ”finanskapitalismen mot byråkratisk regleringsivrare”, och visar istället mänskliga svagheter hos alla inblandade; de båda huvudkaraktärernas maktgalenskap och obarmhärtiga konspirerande, Rhoades särskilda sexuella utflykter (som New York Times förskönande beskriver som ”ett sätt för alfahanar som Rhoades att avreagera sig”), Axelrods samvetslösa planer som till och med inkluderar en döende medarbetare.

Något som kanske är irriterande i denna annars påtagligt välgjorda finansserie med komplicerade och levande karaktärer och massvis med finanslingo, är hur serieskaparna skildrar insiderhandel. Stundtals verkar det som att Axelrod och Hedgefonders enda sätt att tjäna pengar är att olagligt ta del av information från bolag innan den släppts till allmänheten – eller de grövsta övertrampen i serien: genom att bryta sig in i en verkstadsfirmas lager för att få en aning om hur försäljningen egentligen går. Det må falla under någon form av poetisk licens för att göra serien mer spännande, men spär tyvärr på myten om att finansmarknader är nollsummespel och kasinon där de mäktiga och framgångsrika fuskar sig fram. Det finns rätt bra anledningar för varför insiderhandel borde vara laglig (se bland annat Robert Murphy’s kommentarer eller mer mainstream-resonemang) eftersom det förbättrar prissättningen av tillgångar, men mer rättvisande perspektiv kanske skulle ta musten ur seriens spänning.

Överlag, en sjukt beroendeframkallande serie med finansmarknader som huvudämne, som inte fullständigt raljerar och kritiserar dess existens. Då och då kommer det fram: handel av finansiella instrument bidrar till marknadsekonomiers välstånd, någonting som Mises förstod för längesedan, och som alla frimarknadsvänner förr eller senare inser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *