Robert Higgs 5 bästa

Många av de profiler, ekonomer, historiker och filosofer med band till Mises-institutet är välkända världen över tack vare det fantastiska material de producerar och publicerar online. De har bokstavligen talat öppnat en värld av resurser för libertarianer utan dess like. Några exempel är såklart Tom Woods podcast (över 1100 avsnitt nu…), Ron Pauls hemskole-kurser, Walter Blocks många underhållande böcker, Bob Murphys debatter och föreläsningar, för att inte nämna bloggen Consulting by RPM.

En av de mindre välkända personerna, särskilt bland icke-amerikaner och er med vett nog att hålla er borta från akademins förtrollade värld, är Robert Higgs. Om du inte hört talas om Robert Higgs har du minsann gått miste om ett och annat. Turligt nog finns vi här, redo att bistå med ovärderlig kunskap i enkelt format. Det blir som att både äta äpplet och stanna i paradiset – för att friskt blanda metaforer.

Vad som är så fantastiskt med Higgs många sanslöst ouppskattade bidrag är deras höga akademiska kvalitet – erkänt så inte bara av libertarianer utan av ”vanliga” ekonomer och historiker. Helt ovetenskapligt hävdar jag att Higgs, kanske med undantag av Tom DiLorenzo under sin public choice-tid, har absolut flest (och bäst) akademiska bidrag i icke-österrikiska publikationer. ’Regime Uncertainty’ (#3 nedan) är förvisso publicerad i Independent Review (där Higgs var research director) men är en av flera “standard”-förklaringar till varför trettiotalets stora depression i USA varade så länge. Två icke-vetenskapliga och fullständigt russin-plockade exempel för att understödja mitt argument: tänka sig min förvåning när min professor under första året på universitetet tog upp artikelns argument på en helt vanlig föreläsning i ekonomisk historia; samt de hela två sidor Barry Eichengreen ägnar i sin Hall of Mirrors åt att försöka motbevisa Higgs tes. Helt klart en välkänd artikel långt utanför österrikiska cirklar. Här är alltså en kortare överblick över Higgs 5 bästa bidrag, i vackert subjektiv ordning:

[1] ‘If Men Were Angels’

Journal of Libertarian Studies 2007vol 21, No 4 (Winter 2007), pp. 55-68.
En artikel vars föreläsning vi har skrivit om tidigare på Mises.se (transkribering och översättning från 2014 här). Avnjuts bäst i sin talade form: 57 minuter av salighet där Higgs får dig att gapa, skratta, hata, gråta och skaka på huvudet av avsky och ilska. Vacker är titeln och inget kunde vara mer korrekt: Staten är för farlig för att tolereras.

Artikeln tar sin början i James Madisons välciterade fras: ”Om män vore änglar skulle ingen stat behövas.”(s. 55). Men människor är inte änglar, och staten kan därför inte få härja fritt. Jag låter Higgs ord tala:

 

allting som gör livet utan en stat oönskvärt gör livet med en stat ännu värre. Idén om att anti-sociala tendenser som hemsöker människor i alla samhällen kan bli botade eller ens förminskade genom att ge ett par personer ordentligt med makt över alla andra är, vid närmare eftertanke, en fullständigt galen tanke. (s. 66).

Eller som han övertygande argumenterar i föreläsningen från 2013:

Att försvara staters fortsatta existens, trots överväldigande bevis och absolut säkerhet av fortsatt utpressning, rån, medveten förstörelse av välstånd, angrepp, kidnappning, mord och så vidare, förutsätter en förväntning om icke-statliga samhällen fyllda av kaos och död på en nivå som inga organisationer förutom stater verkar kapabla att genomföra.

[2] Crisis and Leviathan: Critical Episodes in the Growth of American Government

(New York, Oxford University Press, 1987).

Crisis and Leviathan är ett ännu bättre exempel på Higgs sanslöst framgångsrika CV än ’Regime Uncertainty’. Ursprungligen publicerad av Oxford University Press visar Higgs verkligen sin styrka: noggrann och övertygande analys, komplett med en teoretisk modell i stil med förstklassig politisk-ekonomisk analys, följt av en historikers mästerverk. Fotnoterna och bredden av den litteratur han behärskar fick mig nästan att smälla av under de Atlanten-flygningar jag konsumerade hans bok.

Churchill ska ha sagt ”låt aldrig en bra kris gå till spillo” och många är de politiska härskare som agerat därefter. I Crisis and Leviathan får Higgs fram kanske essensen av hur det är precis så statens makt utvecklats: genom ”temporära krisåtgärder” flyttar staten fram positionerna i sin kamp mot privat egendom, från en kris till nästa. Det är härifrån hans berömda ’Ratchet Effect’ kommer ifrån: stater, närhelst någon form av allvarlig kris uppkommer (världskrig, depression osv), hittar anledningar att beskatta, kontrollera och spendera på nivåer som vore helt otänkbara före krisen – de känner sig tvingade till att agera och befolkningen accepterar ofta det som ett nödläge. När krisen sen avtar, dras politiken tillbaka – men aldrig hela vägen. Befolkningen har vant sig vid statens större inblandning och accepterar att några delar stannar kvar. Så vi får följande utveckling i statens kontroll över individer och ekonomier över tid:

[3] ‘Regime Uncertainty: why the Great Depression Lasted So Long and Why Prosperity Resumed after the War’

(The Independent Review, Vol. I, No. 4, Spring 1997, pp. 561-590)

Higgs förklarar i ’Regime Uncertainty’ hur och varför USAs stora depression på trettiotalet varade så länge, utan att försöka sig på någon analys kring vad som triggade den. Istället listar han i sedvanlig Higgs-stil ofantliga mängder citat från FDR själv, företagare, nationalekonomer, journalister och andra kring hur New Deal-reformerna var aggressivt riktade mot näringslivet och särskilt de rika. Tesen är enkel och, som han säger, full av ”sunt ekonomiskt förnuft” (s. 585). Om investerare och företagare tror att äganderätten, dess avkastning och/eller villkoren för marknadsekonomin är hotad från politiskt håll, håller de sig till kortare investeringar eller likvida medel. Extrem politisk osäkerhet förklarar alltså hur den privata investeringsviljan föll till nästan ingenting under mitten av 1930-talet och hur nettoinvesteringarna (alltså investeringar minus avskrivningar) var negativa under årtiondet 1930-1940. Återupplivandet av artikeln genom applicerbarheten på den senaste finanskrisen och dess långsamma zombie-återhämtning är uppenbar.

 [4] ‘Wartime Prosperity? A Reassessment of the U.S. Economy in the 1940s’

Journal of Economic History, vol 52, no 1 (Mar 1992)

‘Wartime Prosperity’, publicerad i en av de två främsta akademiska publikationerna i ekonomisk historia, är återigen en välkänd och bland ”vanliga” historiker frekvent diskuterat bidrag. Övertygelsen om att trettiotalets depression var så djup att det krävdes ett andra världskrig innan arbetslösheten och tillväxten kom på bättringsväg är så allmän att de flesta historiker och ekonomer tar den för givet. Till och med Keynes karaktär i den välkända videon Fight of the Century: Keynes vs. Hayek Rap Battle utbrister upprörd vid ett tillfälle: ”Do you deny WWII cut short the depression?!”

I ’Wartime Prosperity’ visar Higgs prov på varför han är en förstklassig akademiker och en av de viktigaste forskare vi har i den österrikiska gemenskapen: han grillar sönder betydelsen av ’BNP’ i en ekonomi under statlig kontroll och tar isär varje del av den statistik som gett upphov till myten om att andra världskriget på amerikansk hemmaplan var en ekonomisk succé. Han förklarar de många anledningar till att ekonomer och historiker och politiker i årtionden trott att andra världskrigets statliga utlägg fick fart på ekonomin. Hugh Rockoff, välkänd ekonomihistoriker, skriver i en recension av artikeln att den är obligatorisk läsning för varje student och doktorand i nationalekonomi (samt ett gäng professorer).

 [5] ‘The Cold War Economy: Opportunity Costs, Ideology, and the Politics of Crisis’

Explorations in Economic History, 31, pp. 283-312 (1994)

I en fortsättning som följer nästan kronologiskt på Higgs tidigare bana, tar den här artikeln nästa logiska steg: vad hände under perioden efteråt? Igen separerar Higgs skickligt statens militära utgifter från BNP och diskuterar krig som ideologisk motivationsfaktor bakom statliga utgifter och varje gång har den civila befolkningen fått bära bördan. Ekonomi lär oss att vad det innebär att agera och välja; varje val har en alternativkostnad, en kostnad som för varje extra krig USA engagerade sig innebar färre resurser över för resten av befolkningen. Higgs går skickligt igenom flera av kalla krigets konflikter och visar hur de påverkat de amerikanska statsfinanserna – det är inte direkt en vacker syn.

Kriser, som i Crisis and Leviathan, uppkommer och verkar himla akuta just då. Higgs varnar oss och råder oss att se saken i större perspektiv, att akta oss från att ge staten större makt – ens tillfälligt. 1900-talets läxa är att staten (och det militär-industriella komplexet, om du så vill…) använt varje ursäkt den kunnat för att öka sin makt över individen.

6 kommentarer till ”Robert Higgs 5 bästa

  • Hej.

    Låt oss testa de anti-statliga teserna mot Sydafrika.

    Om boerna agerar som enskilda individer mot den stat som nu aktivt söker deras undergång, är de då mer framgångsrika än om de agerar samfällt, välorganiserat och som en egen stat i konflikt med zulu-staten de tvingas leva i?

    Det hade varit intressant att få ta del av en sådan som Higgs tankar om en konkret, verklig, situation och hur den skall lösas givet verkliga förutsättningar. Detta då vi alla är experter i efterhand.

    Tyvärr är den troliga responsen på linjen att där inte borde funnits någon stat från början.

    Den som på allvar tror det kan ta och läsa på om zulufolket.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  • Higgs verkar vara en teoretiker totalt ute i rymden…

    Kul sammanställning, men jag orkar inte ens läsa…

    • Tja, negrerna översvämmade Sydafrika och kunde med majoritetsmakt ta över till sist. De översvämmade den ursprungliga makten. Nu superextrem socialistisk hyperrasistisk politik! Antivit! Stjäl allt och döda vita! Det är bra i antivita fulmedia! Utplåna antivita fulmedia!

  • Jaha, min kommentar publicerade inte!

    Skit detsamma! Ni som inte vill läsa mina kommentarer här finns att finna i mer frihetliga forum.

    Vi som är födda frihetliga är inte anarkokapitalister (AK), utan äkta libertarianer. Nej, vi är inte socialister som AK-extremister såsom P Bylund påstår. Om hans superextrema åsikter vore sanna, var nästan alla samhällen innan extremsocialistiska eller nära…

  • Man kan föra ett resonemang kring principen att vissa saker är så farliga att de inte bör få förekomma.
    * T ex är bensin så farlig att det borde ”förbjudas”. Å andra sidan om man kan tygla den så är den i stället till stor glädje och nytta.
    * Och på liknande sätt ang nukleär fission.

    Och hamnar då i situationen att om man kan tygla vissa farliga företeelser så kan de vara till stor nytta.
    Liknande resonemang kan föras om staten. Det är inte riktigt realistiskt att tänka sig att inte någon fyller det maktvakuum som uppstår ifall staten upphör. Jag är inte helt övertygad om att det är bättre med bandidos och HA.

    För akademiker blir det nästan av nödvändighet så att de måste titta på ett litet delproblem och lösa. Verkligheten är däremot extremt komplex. Och akademikers på isolerade delproblem är allt som oftast inte tillämpbara i den komplexa verkligheten.

    Att göra en lång lista på varför det är olämpligt med en stat är ungefär lika relevant som att göra en lista på varför det är olämpligt att låta HA ersätta staten.
    Mer användbart vore att titta på mekanismer för att begränsa staten.

  • Intressant att nägon som ”inte ens orkar läsa” tror sig ha någonting av värde att tillföra. Higgs framställer en rad faktiska realiteter och han har fascinerande insikter. Det är alltför enkelt att bara ”tycka” att något inte stämmer eller att han har fel. Lite mer intellektuellt relevant och ärligt vore att förklara vari ens åsikter kommer ifrån och varför man invänder överhuvud taget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *