Ekonomi handlar inte om pengar

Att ekonomi har med pengar att göra kan tyckas alldeles uppenbart. Men som så ofta är fallet med ekonomi så är saker och ting sällan såsom de verkar. Detta gäller även vad vi tror oss veta om ämnet ekonomi. Det handlar nämligen inte om pengar, utan om värde. Eller än mer specifikt: produktionen av värde med hjälp av knappa snarare än beständiga resurser.

Pengar är förvisso en stor del av moderna ekonomier, samt en nödvändig komponent av en marknad med avancerad produktion. Och eftersom pengar definieras som allmänt accepterat betalningsmedel, så utgör det i runda slängar hälften av alla transaktioner. Eller snarare: pengar är ena halvan av nästan alla transaktioner eftersom vi handlar med pengar. Mycket få transaktioner i avancerade ekonomier sker i form av byteshandel vara mot vara – de sker istället vara mot pengar. Så det är ganska naturligt att tänka att ekonomi handlar om pengar.

Men det stämmer inte.

Faktum är att tänka om ekonomi i termer av pengar är inte bara en förenkling, som visserligen inte är korrekt men som kan fungera ändå. Nej, det leder osökt till tankefel när man försöker förstå sig på vad som händer på marknaden.

Ekonomi handlar inte om pengar. Ekonomi handlar om värde.

Värde, inte pris

Men vad betyder då det? Vi talar ju om sakers värde i termer av pengar. Och tvärtom: om något kostar 100 kronor så säger vi ju att varan är ”värd” 100 kronor. Och om vi köper en lott och vinner en tv eller en bil, så står det ju att priset vi vunnit har ett värde av si och så många kronor.

Vardagligt tal ger här en inblick i hur djupt ekonomisk okunskap går: den är inbäddad i vår kultur, i vårt språkbruk, samt i hur vi tänker om saker. För om vi köper en vara för 100 kronor så betyder det inte att dess värde är exakt 100 kronor. Istället betyder det att vi tycker att varan är värd att vi ger upp de 100 kronorna – med andra ord: vi värderar helt enkelt varan högre än de 100 kronorna. Annars finns ju ingen anledning att köpa den. Om vi inte tycker att den är värd 100 kronor så blir det ju ingen affär, i alla fall inte om vi kan slippa.

Med andra ord: värdet är inte priset. Värde är något helt annat. Det är den nytta eller behållning vi har eller tror oss få av varan, vilket inte har med priset att göra. Detta är faktiskt tydligt i vårt språk, för vi använder ju faktiskt pris i termer av kostnad, det vill säga vad vi måste ge upp för att få något. Som när någon arbetat väldigt (kanske alltför) hårt för något och sedan får det, då kan vi säga ”jo, det gick ju bra för honom, men till vilket pris?” Det är inte siffrorna på prislappen vi syftar på här, utan uppoffringen – kostnaden. Och uppenbarligen tycker vi i det här fallet att uppoffringen var för stor – det ”kostade” för mycket.

”Vi tycker”? Vad spelar det för roll? Det är faktiskt centralt för att förstå ekonomi. För faktum är att värde i sig är subjektivt: det som betyder något för mig (dvs det jag värderar) behöver inte betyda något för någon annan. Det kan vara allt ifrån sentimentala värden (som att jag värderar en teddybjörn från min barndom väldigt högt medan någon annan skulle tycka att det är en värdelös gammal maläten före detta teddybjörn som hör hemma på tippen) till att vi har olika smak och olika behov av i stort sett allting. Men det vi har gemensamt är att vi agerar i enlighet med hur vi värderar.

Vi agerar inte efter pengar och prislappar, även om de förstås påverkar hur vi väljer att agera. Men det gör ju mycket annat också, som t ex om vi har tillräckligt med tid, lust, ork eller om vi har något bättre för oss. Det finns ingen motsättning i att säga att det finns mycket som är viktigt som inte är pengar eller kan köpas för pengar. Vi värderar sådant som familj, vänskap, kärlek, hälsa, kulturella högtider osv högt – och de går kanske inte att ”köpa för pengar”.

”Man kan inte äta pengar”

Ekonomi handlar inte om det som kan köpas för pengar, utan om hur människors behov och önskemål kan tillfredsställas med de resurser vi har till vårt förfogande. Detta gäller både på individens nivå och samhällets (eller världens). Frågan är hur vi kan få uppleva så mycket värde – på våra egna villkor, dvs sådant som vi värderar – som möjligt, trots att resurserna vi har är begränsade och trots att vår tid på jorden är begränsad. Det handlar alltså om organisering av produktion – om skapandet av värde.

Det blir därmed uppenbart att ”mer pengar” inte kan vara lösningen. Visst vill många ha pengar, men det är sällan för att de vill ha just pengarna – de vill ha vad pengarna i sin tur kan ge dem: köpkraft, trygghet, social status eller vad det nu kan vara. Men det betyder i så fall att det är pengarnas funktion som är viktig, inte pengarna i sig. Och precis så är det förstås, och det har ekonomer förstått i århundraden. Fram till ungefär 1936. Därefter verkar detta gå dem förbi.

Detta år publicerades John Maynard Keynes inflytelserika bok, vilken talade om för politiker och ekonomer, och alla andra som önskade höra på det örat, att de inte behövde bry sig om värde. För om man bryr sig om värde är man ju också begränsad: för att skapa ett värde kan man inte också skapa ett annat. Det kräver att man gör val. Framför allt i politiken blir detta jobbigt, för man kan inte bara ge alla allt de vill ha. Inte bara för att det inte finns tillräckligt med resurser, vilket ju givetvis alltid är fallet, utan också för att när ett önskemål är tillfredsställt så uppstår ett annat.

Keynes argumenterade för att man inte behövde tänka i sådana termer. Med andra ord, man behövde inte hushålla med sina resurser, utan kunde istället ta genvägar. Hur då? Helt enkelt genom att staten skapar jobb så att folk får inkomst och därmed kan köpa det de vill. Och då kan de ju också betala skatt, så kommer pengarna tillbaka till staten. Summa summarum blir alla lyckligare.

Men det missförstår förstås det här med värde. För om staten betalar lön för att gräva gropar som sedan fylls igen, vilket förvisso kräver en hel del arbetskraft, då blir vi ju utan det som denna arbetskraft hade kunnat producera istället. Eller: istället för det de hade kunnat producerat så har vi nu ett igenfyllt hål. Med andra ord, för något (eller t o m ganska mycket) har vi fått inget. Det var Keynes lösning.

Men eftersom fler får pengar just nu så ökar man efterfrågan, så det verkar som att ekonomin går bra. Helt enkelt för att det är fler som konkurrerar om att köpa varor de värderar – med pengar de tjänat genom att skapa värde. Bortsett ifrån de som staten anställt i enlighet med Keynes teori, för de har ju köpkraft (som normalt innebär ett bytesvärde) som de erhållit i utbyte för att ha ödslat värdefull arbetskraft på att skapa ingenting.

Moderna Pytagoréer

Nu frågar du dig: Hur går det här ihop? Och det gör det förstås inte. Men det är för att du tänker i termer av värde. Om man istället tänker i termer av pengar så kan man få ihop det. Men det kräver lite magi (eller i alla fall kreativ bokföring).

Det som krävs är att man ser till pengar snarare än värde. För då behövs inte att längre att man ger upp något för att skapa något annat. Med andra ord kan man låtsas som att det inte finns någon alternativkostnad – och då löser vi alla gordiska ekonomiska knutar med en enda tryckpress.

Tänk t ex på fenomenet kredit. I värdetermer innebär det att ge någon tillgång till köpkraft i nuet mot att de betalar värdet åter i framtiden, ofta med tillägg av ränta. Men sådan kredit i värdetermer kan ju endast erbjudas om den först producerats och därefter sparats ihop. Med andra ord: den är uppskjuten konsumtion, köpkraft som tjänats in men som inte använts. Det är ju därför den kan erbjudas i kredit.

Men om man istället som bank inte lånar ut värde eller köpkraft, utan pengar – t ex i form av saldo på ett konto – då behöver man inte bry sig om att spara ihop värdet först. Man kan istället låta dem få pengar, för pengarna har ju redan har en viss köpkraft – priser är ju uttryckta som summan pengar som måste ges upp. Men om man får kredit som inte är skapat värde utan bara pengar, så kan man ju faktiskt skapa köpkraft ur ingenting.

Den som får krediten ökar fortfarande sin köpkraft i värdetermer, för krediten ska ju betalas tillbaka med värde som produceras i framtiden. Men den som erbjuder krediten – banken – kan göra det utan att behöva besvära sig med att först spara ihop värdet. Men eftersom krediten kommer att betalas tillbaka är väl ingen skada skedd – den köpkraft som används är ju samma köpkraft som skapas?

Det är i alla fall så som de moderna monetärpytagoréerna resonerar. Man skapar redan nu, genom den nya krediten, framtida köpkraft – den som ska skapas av den som ges krediten (låntagaren). Med andra ord kan alla få köpkraft innan den skapats och därmed leva ett bättre liv.

Det låter kanske fiffigt i termer av pengar, men det är falsk matematik. För problemet är att med kredit i värdetermer är det någon som köper låntagarens framtida köpkraft med hjälp av sin egen intjänade och sparade köpkraft. Med andra ord, köpkraft i nuet ges upp för (ökad) köpkraft i framtiden (den ekonomiska funktion som kapitalisten har, enligt Mises). Och för låntagaren gäller precisa motsatsen: framtida köpkraft ges upp för köpkraft i nuet. Bägge parter ger upp värde men anser sig få mer värde i utbyte.

Med ny kredit frångår banken denna princip och erbjuder kredit utan något värde. För banken har inte sparat ihop värdet och avstår heller inte ifrån konsumtion för att kunna erbjuda den. Därmed skapas magiskt extra köpkraft (i termer av pengar) i nuet, ett värde som inte finns.

Även om krediten betalas tillbaka så är det en omfördelning av värde över tid som inte skett i verkliga värdetermer, för resurserna som krävs i nuet för den existerande köpkraften är inte tillräckliga för att täcka också den nya krediten. Denna plötsliga brist på resurser i nuet leder till högre priser och, eftersom relativa priser förändras i takt med att den inflaterade köpkraften uppdagas, omfördelning av de knappa resurser som finns. Med andra ord blir resultatet att den ekonomiska produktionen inte längre motsvarar de värden som upparbetats och eftersträvas. Vi är totalt sett fattigare.

Men detta kan man inte se om man tror att ekonomi handlar om pengar och stirrar sig blind på hur mynt och sedlar byter händer. För den ekonomiska aktiviteten, och därmed mängden transaktioner med pengar (om än med lägre verklig köpkraft – lägre värde), har ju ökat. Så ekonomin ser ju bra ut.

10 kommentarer till ”Ekonomi handlar inte om pengar

  • Hej.

    Här på landet kör vi byteshandel.

    Snöskottning mot snickarhjälp, vinterdäck mot en värmepump, och så vidare.

    Inga pengar är inblandade, annat än vid inköp av material (bodknodden tar inte gärna hönsägg i inbyte mot spik…).

    Vad skall man kalla det? ”Iblandekonomi”?

    Det är som vi gör i kollektivet jag bor i: vissa utgifter är gemensamma (el & vatten främst – gemensamma nyttovaror kan man väl sammanfatta det med) och vissa är enskilda (snus, cigaretter och liknande). Till det en gemensam matkassa där alla lägger lika mycket.

    Kanske det är med ekonomi som med familjer, kollektiv och liknande: vissa delar kan fungera i större skala, andra inte?

    Kanske det fungerar för att vi alla delar grundprincipen: gör inte saker som stör eller förstör för de andra. Fråga om deras åsikt om saker som berör dem. Kommunicera istället för att tycka.

    Så, nock med ryggdunkningar av mig själv. Måste till jobbet.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Inga pengar är inblandade, annat än vid inköp av material (bodknodden tar inte gärna hönsägg i inbyte mot spik…).
      Vad skall man kalla det? ”Iblandekonomi”?

      Tja, bra fråga. Det är ju fortfarande ett utbyte ”värde för värde”, så det är ju ekonomi för oss icke-keynesianer. Men för pytagoréerna undanhåller ni säkert något från ”samhället” genom att inte blanda in pengar…

      • Staten anser ofta att byteshandel är ekonomisk aktivitet som ska beskattas.

        https://en.wikipedia.org/wiki/Barter#Tax_implications

        ”Tax implications

        In the United States, Karl Hess used bartering to make it harder for the IRS to seize his wages and as a form of tax resistance. Hess explained how he turned to barter in an op-ed for The New York Times in 1975.[28] However the IRS now requires barter exchanges to be reported as per the Tax Equity and Fiscal Responsibility Act of 1982. Barter exchanges are considered taxable revenue by the IRS and must be reported on a 1099-B form. According to the IRS, ”The fair market value of goods and services exchanged must be included in the income of both parties.”[29]

        Other countries, though, do not have the reporting requirement that the U.S. does concerning proceeds from barter transactions, but taxation is handled the same way as a cash transaction. If one barters for a profit, one pays the appropriate tax; if one generates a loss in the transaction, they have a loss. Bartering for business is also taxed accordingly as business income or business expense. Many barter exchanges require that one register as a business. ”

        Du kommer inte undan när staten vill dig väl och behöver dina tillgångar för allmän godhet.

      • ”Du kommer inte undan när staten vill dig väl och behöver dina tillgångar för allmän godhet.”

        Det förutsätter att staten får redan på ditt utbyte. Dessutom. Hur ska staten bevisa att jag klippte grannens gräs mot att min granne satte upp en stupränna på mitt hus.

        Å andra sidan. Om en miljon människor i Sverige varje år skickar en lista på tio tusen byten de har gjort, hur ska skatteverket hantera det? Jag gav min granne 3 jordgubbar och fick 10 blåbär i retur. Jag vill bara ha sagt, att ibland kan överdrivet mycket information vara bättre än att dölja information.

        Jag hävdar. Deklarera aldrig elektronisk. Skicka in på papper med rutten handstil och begär minst 500 avdrag för saker och ting. Exempelvis kan man dra av för pengar som staten ger till terrorister. Dra av för körkort, bostäder m.m som ges till ISIS-krigare. Skador på bilen på grund av alla hål i staten vägar borde vara ett självklart avdrag. (Någon som reagerar på alla dåliga vägar i Sverige?)

      • ”Det förutsätter att staten får redan på ditt utbyte. Dessutom. Hur ska staten bevisa att jag klippte grannens gräs mot att min granne satte upp en stupränna på mitt hus.”

        Haha, du har inte hört talas om staten och dess bödlar, hur ska du bevisa för skatteverket att ett byte inte skett!
        När det gäller skatt är det nämligen omvänd bevisbörda.
        (Om du nu inte är tex Özz Nöjen med familj och jobbar som påverkansagent för staten.)
        Avviker du från schablonen kommer du ha ett och annat att förklara!
        Ett smidigt samverkansarbete mellan staten , banker , Google/Facebook och internetleverantörer kan göra underverk för att kartlägga en mall för korrekt värdegrunds beteende och indikatorer för er som avviker.
        (Med självklara undantag för statens medlöpare, tex Mona Sahlin och Özz Nöjen etc ) .

        ”Å andra sidan. Om en miljon människor i Sverige varje år skickar en lista på tio tusen byten de har gjort, hur ska skatteverket hantera det? Jag gav min granne 3 jordgubbar och fick 10 blåbär i retur. Jag vill bara ha sagt, att ibland kan överdrivet mycket information vara bättre än att dölja information.”

        Även då kostnaden för att driva in skatten blir högre än dom värden man ska fördela till godhet kommer det gynna utjämningsuppdraget genom att eliminera överintäkter .
        Den deklarationsskyldiga kan självklart debiteras för skatteverkets överkostnader vid ofullständig deklaration.

      • Stalin! En sak kan jag hålla med om: folk är lite korkade när det gäller att berätta på typ facebook om vilka dumheter de gör. Här kan devisen rent mjöl i påsen användas. Folk förstår inte att det inte är de som bestämmer om mjölet är rent.

        Dock kan jag konstatera att skatteverket eller staten oftast alltid är ett steg efter.

        Nog kan jag berätta om mina jordgubbar och grannens blåbär tills staten ändrar lagen för att bli av med sådana utbyten. Sedan hittar vi bara på nästa sett av överkonsumera dem så att säga.

        Det enda bekymmer jag ser är att ingen kommer att göra något mer än att skriva av sig på diverse bloggar.

  • Tack för klargörandet Per… så… därmed… så dyker det genast upp i mitt huvud… en ej särskilt genomtänkt (eller av någon i min närhet ”beprövad”…) teori.
    Påtänkt scenario om ca 50 år:
    Jag erbjuds (istället för köp…) oinskränkt tillträde med ”tills vidare full rådighet” över markområde med nybyggt bostadshus.
    Överlåtelsen sker med ”smart kontrakt” där t.ex. bitcoin (max 21 mille) m.fl. eller motsvarande cryptocurrency deponeras med tusenfaldigt decentraliserad redundans på Internet (inkl. satelliter) eller motsvarande.
    Min deponeringssumma motsvarar överenskommet nuvärde av mark, produktions-/återställningskostnader osv…
    ”Säljaren” har sedan kontrakterad (villkorad) möjlighet att låna eller låna ut med någon sorts 100 % reseve banking + övenskommen övervärderad säkerhet i form av andra byggnader eller motsvarande…
    När jag sedan vill avstå från rådigheten så kan jag ”enkelt” ta tillbaka eller överlåta deponeringen…

    Inte särskilt bra formulerat kanske… men förhoppningsvis förstår Ni tankegången…?

  • Obs… det är med avsikt som jag snabbt skriver ner min spontana rektion utan att närmare kolla om tankegången håller eller inte… eller andra enklare alternativ…

  • Obs… att jag skriver full rådighet istället för att jag äger är att jag ju kan dö… när jag pratar säger jag förstås det vedertagna ”äger” … om femtio år antas att ”cryptocurr” (eller vad det kallas då…) allmänt anses
    ha ett ”helt stabilt värde”

    • Jag förstår inte avsikten med din konstruktion.

      Lägg över hela fastighetsregistret i en blockkedja i stället. Då kan inte stjäla din fastighet eftersom det är endast du och ingen annan som kan överlåta den eftersom du sitter på lösenordet. Staten kan inte ta en fastighet eftersom den inte kan skriva på den om inte den som har lösenordet har gjort en överlåtelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *