Folksuveräniteten är hotad – en inblick i EU:s rättssystem och varför vi bör lämna unionen

Vår tids mest betydelsefulla politiska vägval angår inte en klassisk vänster-höger-debatt om resursfördelning eller storleken på den offentliga sektorn. Det har i stället blivit alltmer tydligt att dagens viktigaste fråga rör en konflikt där globalisering och maktcentralisering ställs mot nationalism och frihetliga tankar om decentraliserade styrelseformer. Medan demokratisk nationalism och klassisk liberalism enas i en längtan efter frivillig samverkan och närhet till ansvariga beslutsfattare, företräder anhängare av överstatliga majoritetsbeslut en auktoritär hållning till den globala statsmaktens verksamhet.

Mitt i händelsernas centrum representerar EU allt det bekymmersamma. Parallellt med EU-domstolen i Bryssel verkar den lika plågsamma Europadomstolen i Strasbourg. Den 9 januari 2018 blev Sverige återigen fällt i Europadomstolen, och förbjöds att utvisa en potentiell terrorist som Säpo med stöd av Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen ansåg utgöra ”fara för landet och borde utvisas”. [1][2] Ett skrotande av EU-projektet bör därför medföra att vi frigör oss från Europadomstolen. När makten då återgår till svenska lagstiftare och domstolar kan vi självständigt utveckla ett mer genomgående skydd för fri- och rättigheter utifrån det andra kapitlet i regeringsformen.

Sveriges ytterpunkter på det politiska fältet – Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Klassiskt liberala partiet – är alla motståndare till EU. Detta gemensamma motstånd har en naturlig förklaring och visar att gamla blockkonstellationer och ideologiska skalor inte längre är aktuella.

Huvudsakligen beror denna enighet på att svenska förslag som inkräktar på EU:s överstatlighet inte kan röstas igenom i riksdagen och leda till ny lag. Om de nämnda partierna vill realisera den politik de har gått till val på, har de med andra ord alltså inget annat alternativ än att först lämna unionen.

Problemet är att folksuveräniteten har förlorat sin innebörd. Det går inte att skylla på någon annan för situationen vi nu befinner oss i, men vi kan och kommer alltid att kunna vrida tillbaka klockan. Ett medlemskap i EU betyder sammanfattningsvis att svenskarna har förlorat möjligheten att utöva ett aktivt inflytande på sin egen framtid. Av den anledningen bör vi bekämpa utvecklingen mot ökad federalisering och lämna unionen. EU-medlemskapet innebär oacceptabla begränsningar av såväl den individuella friheten som det nationella självbestämmandet.

EU-rätten är överordnad och har företräde framför alla lagar och författningar i Sverige. Denna minst sagt kontroversiella princip har existerat sedan 60-talet genom EU-domstolens rättspraxis, och blev därutöver fogad till Lissabonfördragets slutakt år 2007. [3][4][5][6][7] Principen om företräde har betydelsen att EU-rätt i alla dess inkarnationer trumfar nationella motsvarigheter. En svensk grundlag är därmed av lägre dignitet än samtliga EU-rättsliga akter och måste alltid ge vika vid konflikt. Innebörden av detta är att om våra svenska grundlagar strider mot en sekundärrättslig EU-förordning är vi rättsligt bundna att åsidosätta vårt självbestämmande och ändra på grundlagen till förmån för unionsrätten. Efter att en EU-förordning har godkänts i Bryssel gäller den omedelbart som lag i Sverige utan vidare bekräftelse eller implementering från vår sida (direkt tillämplighet) och kan åberopas inför nationella domstolar och myndigheter (direkt effekt). [8][9]

Om vi i stället väljer att motsätta oss det ovan beskrivna scenariot kan EU-kommissionen inleda en fördragsbrottstalan mot Sverige. [10] Följden av förfarandet kan då resultera i en rättegång inför EU-domstolen där vi vid förlust kan bli ålagda att betala ett standardbelopp och/eller ett vite som kan uppgå till flera miljoner kronor per dag tills dess att vi har genomfört de uppställda kraven.[11] Det finns fall då detta har hänt Sverige. [12]

Andra mer uppmärksammade fall på senare tid är medlemsländer som har försökt att säga nej till av EU fastställda flyktingkvoter. Polen riskerar sedan december 2017 att förlora sin rösträtt i Europeiska unionens råd tillsammans med andra viktiga rättigheter om landet inte anpassar rättsväsendet till EU:s modell.[13] Ett av de påstådda problemen är att domarna utses av regeringen, vilket är fallet även i Sverige. [14] Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, vilka är våra högsta instanser inom domstolsväsendet, lyder under EU-domstolen till följd av den tidigare nämnda principen om företräde samt som effekt av lojalitetsprincipen. [15]

Angående de områden där EU härskar med exklusiv befogenhet får Sverige överhuvudtaget inte lagstifta eller på annat sätt anta rättsligt bindande akter, såvida vi inte har erhållit ett särskilt bemyndigande från unionen. [16][17] Handelspolitiken är i egenskap av en sådan exklusiv befogenhet inte längre en intern svensk angelägenhet, utan tillhör numera EU:s domän. Även beträffande de områden där det föreligger delad befogenhet gäller endast den delade funktionen fram till att EU har utövat sin befogenhet på området. [18][19] Detta brukar benämnas unionsrättens spärrverkan. Den delade befogenheten för till exempel socialpolitiken begränsas alltså mer och mer i takt med att EU växer, tar nya kompetensområden i anspråk och antar nya akter på det socialpolitiska området, tills dess att befogenheten i praktiken blir helt exklusiv som beskrivet ovan, vilket i stort sett har skett på den inre marknaden och inom jordbruket.

Grunden till dagens EU-samarbete bygger på tanken att medlemsstaterna har tilldelat unionen befogenheter för att kunna uppnå gemensamt uppsatta mål.[20] Det är menat att rättfärdiga principen om rättsligt företräde och all annan form av överstatlighet, vilket förutsätter att unionens utökade befogenheter på ett visst område faktiskt har skrivits in i fördragen. Avsikten är alltså inte att unionen själv ska ha möjlighet att utöka sin egen kompetens (”kompetens-kompetens”), men det finns en omfattande kritik mot att detta inte respekteras och att unionen med ”competence creep” utökar sin makt utan rättslig grund.

Det ska även tilläggas att EU-domstolen på senare tid kritiserats för att ha breddat tolkningen av olika fördragsbestämmelser. [21] I led med att vilja förstärka ”integrationsfrämjandet” har EU-domstolen med sin teleologiska tolkningsmetod (syftestolkning) rättfärdigat kontroversiella avgöranden genom att hänvisa till att ”varje gemenskapsrättslig bestämmelse måste … tolkas mot … gemenskapsrätten som helhet … syften och dess utvecklingsstadium”. [22] Gränserna för hur långt EU-domstolen kan gå i sin tolkning är inte alltid förutsägbar och EU-domstolen anklagas för att bedriva domstolsaktivism. Flexibilitetesklausulen och principen om underförstådda befogenheter är andra problematiska element i diskussionen om unionens befogenheter. [23]

Att vilja samarbeta med andra europeiska länder är naturligtvis okontroversiellt, men år 2017 har det uppstått ett problem. Det gäller att folksuveränitetsprincipen som tydligt framgår av 1 kap. 1 § regeringsformen, att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”, nu inte bara har åsidosatts från kommunens ansvar till gagn för riksdagen, utan också att maktförflyttningen har gått så långt att den har blivit outsourcad till politiker i främmande länder, som i sin tur är beroende av representanter från EU-kommissionen och andra institutioner. Det föreligger givetvis ett avsevärt avstånd mellan dessa individer och det svenska folkets intressen. Fortsättningsvis är riksdagen enligt grundlag förbjuden att överlåta beslutanderätt till EU som rör statsskicket. [24] Frågan är var gränsen går och om bestämmelsen nu har förlorat sin faktiska betydelse.

Genom att träda ut ur EU skulle vi åter på egen hand kunna bestämma villkoren för ett europeiskt och internationellt samarbete, vilka länder det skulle innefatta och inom vilka områden tillämpningen skulle ske. Det skulle vara ett system baserat på frivillighet i motsats till överstatlighet, där besluten fattas närmare medborgarna, vilket stärker demokratin och där respektive lands självständighet respekteras, utan krav på att de måste ge upp delar av sin autonomi och självstyre. Vi skulle få tillbaka makten i alla de frågor som nu exklusivt regleras av EU och som inte ger oss möjlighet att själva påverka utvecklingen. Att vi självmant valde att räcka över vårt styre till externa parlament, råd och domstolar, som utan krav på samtycke beslutar om våra livsöden (med hot om fördragsbrottstalan), ger uttryck för en extrem brist på tillit till vår egen förmåga.

Inställningen till EU handlar också om ett ideologiskt ställningstagande. Å ena sidan ett försvar för nationell identitet, för lokalt självbestämmande och för varje folkgrupps rätt att skydda sina egna intressen. I kontrast till detta, en strävan att öka globaliseringens effekter, med en positiv syn på utsuddandet av kulturella, etniska och språkliga skillnader, inbegripet en önskan att enas som världsmedborgare i en politisk tillvaro genomsyrad av mångkultur, vars styrelseskick och beslutstagande är centraliserade och toppstyrda. Valet mellan dessa två vägar, mot bakgrund av den ovan förda diskussionen, är vad som borde känneteckna en debatt om Swexit och vad som ska forma framtidens Europa.

Om författaren:
Tristan Jülich studerar juridik vid Stockholms Universitet

Noter

  1. Svenska dagbladet, Potentiell terrorist får inte utvisas, ”www.svd.se”, publicerad 9 januari 2018.
  2. Case of X v. Sweden, Appl. No 36417/16, dom av 9 januari 2018.
  3. Mål C-6/64 – Costa v E.N.E.L.
  4. Mål C-26/62 – Van Gend en Loos v Administratie der Belastingen.
  5. Mål C-11/70 – Internationale Handelsgesellschaft mbH v Einfuhr- und Vorratsstelle für Getreide und Futtermittel.
  6. Mål C-106/77 – Amministrazione delle finanze dello Stato v Simmenthal.
  7. Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, förklaring nummer 17.
  8. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), artikel 288.
  9. Mål C-43/71 – Politi v Ministero delle finanze.
  10. FEUF, artikel 258.
  11. FEUF, artikel 260.
  12. Mål C-270/11 – Commission v Sweden.
  13. European Commission Press Release Database, Rule of Law: European Commission acts to defend judicial independence in Poland, publicerad 20 december 2017.
  14. Lag (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare, 11 §.
  15. Fördraget om Europeiska unionen (FEU), artikel 4.3.
  16. FEUF, artikel 3.
  17. FEUF, artikel 2.1.
  18. FEUF, artikel 4.
  19. FEUF, artikel 2.2.
  20. FEU, artikel 1.
  21. Mål C-34/09 – Ruiz Zambrano.
  22. Mål C-283/81 – CILFIT v Ministero della Sanità.
  23. FEUF, artikel 352.
  24. Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, 10 kap. 6 §.

5 kommentarer till ”Folksuveräniteten är hotad – en inblick i EU:s rättssystem och varför vi bör lämna unionen

  • Hej.

    En debatterande och argumenterande text med referenser! Dessutom fri från diverse konspiratoriska utvikningar om den ena eller andra gruppen!

    Snacka om att gå på knock-out med hög kvalité; bravo! Föredömligt, och inte bara här utan för bloggar och artiklar överhuvudtaget.

    I sakfrågan har jag inte mycket att tillfoga (för att härma vissa politiker…), annat än att jag vill se ett svenskt Sverige, och det betyder stark nationell suveränitet. Gärna fri handel, men först en rejäl nationalstat!

    (Att jag dessutom vill se staten omorganiseras bort från partiernas allt mindre demokratiska styre och mot mer folkstyre på olika nivåer hör kanske hit?).

    Men hur skall vi göra?

    Frihetssinnade svenskar är en grupp (?) som innehåller gott om människor som sätter ideologisk renlärighet framför resultatpolitik; ”Inga egna haschplantor i listan på politiska förslag? Det är statism!”*, en hållning jag minns från min tid i svensk extremvänster.

    Vad kan vi samsas om, rent realpolitiskt? Vi måste börja någonstans, och kan inte välja stridsfrågor som inte berör gemene man – det var vänsterns misstag på sjuttiotalet, och det tog dem tjugo år att ta skadan igen.

    Suveränitet från EU och återupprättad nationalstat kanske är rätt ställe att börja på?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS* Ja, det är en schablonaktig stereotyp, men den är varken falsk eller felaktig – den sortens fråga berör inte 95% av folket, och att då hänga upp sig på den och låta den bli definierande är att skjuta sig i foten med automatkanon. DS

      • Hej.

        Individuell suveränitet?

        Menar du nationalstaten som en individ, eller menar du ”sovereign citizens movement” i USA?

        ‘Sovs’ är… speciella, kan man säga. Deras bruk av våld mot poliser och deras ‘paper terrorism’ mot tjänstemän har lyckats få dem att hamna på både FBI:s och DHS:s listor.

        Att sådant som ‘sovs’ bara kan existera inom ramen för en lagbunden modern väst-stat är en delikat ironi.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

  • Människa eller person?

    Handelsrätt eller folkrätt?

    Frågan är betydligt mer intressant och går djupare än så…. Mänsklig suveränitet eller ”personlig frihet”?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *