Realistisk Libertarianism som Höger-Libertarianism

Följande är del 1 av 3 i ett tal av Hans-Hermann Hoppe. I talet, som först framfördes för The Property and Freedom Society, 2014, målar Hoppe en tydlig bild av hur libertarianismen kan behålla båda fötterna på jorden genom att sammanfoga deduktiv teori och social realism. I översättning av Jesper Bleeke.

”Libertarianism är logiskt förenligt med i stort sett vilken attityd till kultur, samhälle, religion eller moraliska principer som helst. Rent logiskt kan man skilja libertarianismens politiska doktrin från alla andra överväganden. Logiskt kan man vara – vilket de flesta libertarianer faktiskt är: hedonister, libertiner, omoraliska, militanta motståndare till religion i allmänhet och Kristendomen i synnerhet – och ändå vara konsekventa anhängare av libertariansk politik. Faktum är att man rent logiskt kan vara konsekvent i sin tro på äganderätten i politiskt avseende, men vara en snyltare, en bedragare, en skurk och en utpressare i verkligt avseende, vilket allt för många libertarianer visar sig vara. Rent logiskt, är det möjligt, men psykologiskt, sociologiskt och praktiskt, fungerar det helt enkelt inte på det viset.” – Murray Rothbard

Låt mig inledningsvis säga någonting om libertarianismen som en helt och hållet deduktiv teori.

Om det inte fanns någon knapphet i världen, skulle konflikter människor emellan vara omöjliga. Mellanmänskliga konflikter gäller överallt och alltid knappa resurser. Jag vill använda en sak till X och du vill använda samma sak till Y. På grund av konflikter som dessa – och för att vi har förmågan att kommunicera och argumentera sinsemellan – söker vi normer för vårt beteende i syfte att undvika dessa konflikter. Syftet med normer är alltså att undvika konflikt. Om vi inte ville undvika konflikter, skulle sökandet efter normer för vårt beteende vara meningslöst. Vi skulle istället kämpa och slåss om saken.

I avsaknad av en perfekt harmoni mellan alla intressen, kan konflikter rörande knappa resurser endast undvikas om alla knappa resurser delas upp som privat egendom, närmare bestämt som exklusiv egendom tillhörande en specifik individ. Endast då kan jag agera självständigt med mina tillhörigheter, från dig och dina tillhörigheter, utan att vi hamnar i konflikt.

Men vem äger vilka knappa resurser som sin privata egendom och vem gör det inte? För det första: Varje person äger sin fysiska kropp som bara han och ingen annan har direkt kontroll över (Jag kan bara kontrollera din kropp indirekt, genom att först kontrollera min kropp direkt, och vice versa) och som bara han har direkt kontroll över när det specifikt gäller att diskutera och argumentera kring saken i fråga. Om ägarskapet av kroppen tilldelats någon som besitter indirekt kontroll över kroppen istället, skulle konflikten vara oundviklig eftersom den som besitter direkt kontroll över kroppen är oförmögen att avsäga sig den direkta kontrollen över sin kropp så länge han lever; och i synnerhet skulle det annars vara omöjligt för två personer, som utmanar varandra i en egendomstvist, att argumentera och debattera frågan om vem som ska få sin vilja igenom, eftersom argumentation och debatt förutsätter att båda parter har exklusiv kontroll över sina respektive kroppar och på så vis fattar rätt beslut på egen hand, utan strid (inom ramen för konfliktfri interaktion).

För det andra, när det gäller knappa resurser som endast kan kontrolleras indirekt (som måste läggas beslag på med hjälp av vår egna, av naturen givna, det vill säga, icke ianspråktagna, kropp): Exklusiv kontroll (egendom) tillfaller den person som först tog resursen i anspråk, eller tog över ägarskap genom frivilligt (konfliktfritt) utbyte från dess föregående ägare. Endast den första i anspråktagaren av en resurs (och alla efterföljande ägare som är länkade till honom genom en kedja av frivilliga utbyten) kan rimligen ta över och hantera resursen utan konflikt, det vill säga, fredligt. Å andra sidan, om exklusiv kontroll istället skulle tillfalla eftersläntare, görs konflikten, i motsats till själva syftet med normer, oundviklig och permanent.

Låt mig betona att jag anser denna teori vara i det närmaste obestridlig, som en a priori sanning. Enligt min bedömning utgör denna teori ett av de största – om inte det största – genombrotten i socialt tänkande. Den formulerar och kodifierar de oföränderliga grundreglerna för alla människor, överallt, som önskar att leva tillsammans i fred.

Trots detta så säger denna teori oss inte särskilt mycket om verkliga livet. Förvisso säger den oss att alla verkliga samhällen, i den mån de kännetecknas av fredliga relationer, följer, antingen medvetet eller undermedvetet, dessa regler och vägleds därmed även av rationalitet, men inte i vilken grad. Den kan inte heller berätta för oss, även om man följde dessa regler konsekvent, hur människor faktiskt lever tillsammans. Den säger inte hur nära eller hur långt ifrån varandra de lever, och inte heller om, när, hur ofta och länge, eller i vilket syfte de träffas och interagerar, etcetera. För att dra en parallell: Att ha kunskap om libertariansk teori – reglerna för fredlig interaktion – är som att ha kunskap om logikens regler – reglerna för korrekt tänkande och resonerande. På samma sätt som kunskap om logik, oavsett hur viktigt det är för korrekt tänkande, inte kan säga oss något om hur människor faktiskt tänker, om faktiska ord eller de koncept, argument, resonemang och slutsatser som används, kan inte logiken bakom fredlig interaktion (libertarianism) säga oss något om livet eller mänsklig handling. Därav: precis som varje logiker som vill använda sin kunskap på bästa sätt måste ägna sig åt verkliga tankar och resonemang, måste en libertariansk teoretiker ägna sig åt verkliga människors handlingar. Istället för att enbart vara en teoretiker måste han bli en sociolog och psykolog samt ta ”empirisk” social verklighet, det vill säga, världen som den faktiskt är, i beaktande.

Detta leder mig till frågan om ”Vänster” och ”Höger”.

Skillnaden mellan högern och vänstern, som Paul Gottfried ofta har påpekat, är en fundamental oenighet rörande en empirisk fråga. Högern erkänner, som ett faktum, förekomsten av individuella skillnader mellan människor och accepterar dem som naturliga, medan vänstern förnekar förekomsten av sådana skillnader eller försöker förklara bort dem och i vilket fall som helst ser dem som något onaturligt som måste likriktas för att kunna upprätta en naturlig jämlikhet mellan människor.

Högern erkänner inte bara förekomsten av individuella skillnader mellan människor med hänsyn till fysisk plats och sammansättning av den mänskliga miljön och individens kropp (dess längd, styrka, vikt, ålder, kön, hud- hår- eller ögonfärg, ansiktsdrag etcetera, etcetera). Framför allt erkänner högern även förekomsten av skillnader i den mentala uppbyggnaden av människor, det vill säga, i deras kognitiva förmågor, talanger, psykologiska disposition och motivation. Den erkänner förekomsten av klipska och tröga, smarta och dumma, kort- och långsiktiga, driftiga och lata, aggressiva och fredliga, fantasilösa och uppfinningsrika, impulsiva och tålmodiga, ängsliga och bekymmerslösa etcetera, etcetera. Högern erkänner att dessa mentala skillnader, som produceras av samspelet mellan den fysiska miljön och den fysiska människokroppen, är resultatet av både miljömässiga och fysiologiska och biologiska faktorer. Högern erkänner dessutom att människor är sammankopplade (eller separerade) både fysiskt på en geografisk yta och känslomässigt genom blod (biologiskt gemensamma faktorer och relationer), genom språk och religion, så väl som genom seder och bruk.

Dessutom erkänner högern inte enbart förekomsten av dessa olikheter och skillnader. Den inser samtidigt att beroende på vad man matar in får man ut olika resultat, vilket i sin tur leder till människor med mycket eller lite egendom, hög eller låg social status och varierande rang, inflytande och auktoritet. Den accepterar de olika resultaten av vad som matats in som normala och naturligt förekommande.

Vänstern å andra sidan är övertygad om människans fundamentala jämlikhet, teorin att alla människor är ”skapta lika”. Den förnekar såklart inte det uppenbara faktumet att det finns miljömässiga och fysiologiska skillnader, det vill säga, att somliga människor lever i bergen medan andra lever vid kusten, eller att somliga människor är långa och andra korta, somliga vita och andra svarta, somliga män och andra kvinnor, etcetera. Men vad vänstern faktiskt gör är att förneka förekomsten av mentala skillnader eller, i det fall att de är för uppenbara för att helt och hållet förneka, försöka förklara bort dem som slumpmässiga. Alltså försöker vänstern förklara sådana skillnader som helt och hållet miljöbetingade, vilket innebär att förändrade miljömässiga omständigheter (till exempel flytta en person från bergen till kusten och vice versa, eller ge varje person identisk omvårdnad före och efter födseln) skulle producera ett jämlikt utfall, och den förnekar att dessa skillnader (även) orsakas av – jämförelsevis svårbehandlade – biologiska faktorer. Eller, i de fall då det inte kan förnekas att biologiska faktorer är en avgörande orsak till framgång eller misslyckande i livet (pengar och berömmelse), som när en 150 cm lång man inte kan vinna en olympisk guldmedalj i 100 meter sprint eller en tjock och ful flicka inte kan bli Miss Universum, ser vänstern dessa skillnader som ren slump och den resulterande individuella framgången eller misslyckandet som oförtjänt. Hur som helst, vare sig de orsakas av fördelaktiga eller ofördelaktiga miljömässiga omständigheter eller biologiska attribut, ska alla observerbara individuella skillnader mellan människor jämnas ut. Där detta bokstavligt talat är omöjligt, eftersom vi inte kan flytta berg och hav eller göra en lång man kort eller en svart man vit, så insisterar vänstern på att de oförtjänt ”tursamma” måste kompensera de oförtjänt ”otursamma” så att varje person beviljas ”lika ställning i livet”, i enlighet med den naturliga jämlikheten mellan människor.

Med denna korta karakterisering av högern och vänstern återkommer jag till ämnet libertarianism. Är libertariansk teori förenlig med högerns världsåskådning? Samt: är libertariansk teori förenlig med vänsterns världsåskådning?

När det gäller högern blir svaret ett rungande ”ja”. Varenda libertarian som är det minsta bekant med det verkliga samhället har inga som helst problem att tillkännage den fundamentala sanningen i högerns världsåskådning. Han kan, och i ljuset av de empiriska bevisen måste han, såklart hålla med om högerns empiriska påstående gällande den fysiskt såväl som mentalt fundamentala ojämlikheten mellan människor, och han kan specifikt också hålla med om högerns normativa förslag ”laissez faire”, det vill säga, att denna naturliga ojämlikhet oundvikligen leder till ojämlika utfall och att ingenting kan eller bör göras för att korrigera det.

Jag höjer dock ett varningens finger. Medan högern accepterar all mänsklig ojämlikhet, vare sig det gäller grundförutsättningar eller utfall, som naturlig, skulle libertarianen insistera på att endast den ojämlikhet som har uppstått genom efterföljandet av de grundläggande reglerna för fredlig interaktion mellan människor som nämndes i början, ska ses som naturlig och inte läggas i. Ojämlikhet som är resultatet av att man brutit mot dessa regler, däremot, kräver korrigerande åtgärd och borde elimineras. Därutöver skulle libertarianen insistera att, rent empiriskt, finns det en hel del bland de oräkneliga observerbara ojämlikheter mellan människor som är resultatet av sådana regelbrott, till exempel rika män som inte har hårt arbete, framsynthet, talang för företagande, en frivillig gåva eller arv att tacka för sin rikedom, utan profiterat på rån, bedrägeri, eller statligt garanterade monopolistiska privilegier. Den korrigerande åtgärden som krävs i sådana fall är dock inte motiverad av jämlikhetssträvande utan en önskan om upprättelse: han (och bara han) som kan påvisa att han har blivit rånad, bedragen eller juridiskt missgynnad bör kompenseras av de (och bara de) som har begått dessa brott mot honom och hans egendom, även i fall där upprättelse skulle resultera i en ännu större ojämlikhet (som när en fattig man har bedragit en rik man och blivit skyldig att gottgöra denne).

Å andra sidan: När det gäller vänstern blir svaret ett ”nej” med lika stor emfas. Vänsterns empiriska påstående att det inte finns några avgörande mentala skillnader mellan individer, och således inte heller mellan olika grupper av människor, och att vad som framstår som sådana skillnader enbart beror på miljön och skulle försvinna om bara miljön gjordes jämlik, talar emot vanlig erfarenhet och berg av empirisk social forskning. Människor är inte och kan inte formas till jämlikar, och oavsett vad man försöker i detta avseende, kommer ojämlikheter alltid återkomma. Men det är specifikt det underförstådda normativa påståendet och den aktivistiska agendan som gör vänstern och libertarianismen slutligen oförenliga. Vänsteranhängarens mål att göra alla jämlika eller jämna ut allas ”ställning i livet” går inte att kombinera med privat egendom, vare sig i sin kropp eller i externa objekt. Istället för fredligt samarbete skapar det oändlig konflikt och leder till det bestämt icke-egalitära etablerandet av en permanent härskarklass som styr resten av befolkningen som sitt ”material” som ska utjämnas. ”Eftersom”, som Murray Rothbard har uttryckt det, ”inga två personer är lika eller ́jämlika ́ på något vis i naturen, eller i utfall i ett frivilligt samhälle, fordras införandet av en permanent maktelit beväpnad med förödande tvångsmakt för att skapa och upprätthålla sådan jämlikhet.”

Otaliga individuella skillnader existerar mellan människor; och ännu fler skillnader existerar mellan olika grupper eftersom varje enskild individ kan passas in i ett oändligt antal grupper. Det är makteliten som avgör vilka av dessa skillnader tillhörande individer eller grupper, som ska räknas som fördelaktiga och tursamma eller ofördelaktiga och otursamma (eller annars som irrelevanta). Det är makteliten som avgör hur – på ett oändligt antal möjliga vis – man faktiskt ska utföra ”utjämningen” av de tursamma och de otursamma, det vill säga, vad och hur mycket man ska ”ta” från de tursamma och ”ge” till de otursamma för att uppnå jämlikhet. Specifikt är det makteliten som, genom att definiera sig själv som otursam, avgör vad och hur mycket den ska ta från de tursamma och behålla för sig själv. Oavsett vilken utjämning som sedan uppnås: Eftersom otaliga nya skillnader och ojämlikheter ständigt dyker upp, kan maktelitens jobb med att utjämna aldrig någonsin upphöra på naturlig väg utan måste istället fortsätta i oändlighet.

Vänsterns egalitära världsåskådning är dock inte bara oförenlig med libertarianism. Den har så totalt förlorat greppet om omvärlden att man måste fråga sig hur någon överhuvudtaget kan ta den på allvar. Mannen på gatan tror självfallet inte på jämlikhet mellan alla människor. Vanligt sunt förnuft och sunda fördomar står i vägen för det. Och jag är ännu mer säker på att ingen av de faktiska förespråkarna av den egalitära doktrinen egentligen, om de rannsakar sig själva, tror på vad de förkunnar.

Fortsättning följer i del 2…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *