Praxeologi – vad är det egentligen?

Inget är så viktigt för att förstå den österrikiska skolans särart som konceptet praxeologi. Österrikare sysslar med praxeologi, inte med statistik. De är praxeologer, inte nationalekonomer. Vi ska beskriva detta koncept mer ingående senare, men låt oss kort bara förklara att praxeologi är vetenskapen om mänskligt handlande. Det är en vetenskap som söker utröna allt som går att säga med exakthet om mänskligt handlande. Praxeologer besvarar frågan: vad följer av det faktum att människor handlar, dvs att de använder sig av medel för att nå mål?

I antologin Stat, individ & marknad: Sex skolor i samtida samhällsfilosofi ägnas den avslutande texten åt den österrikiska skolan. Olyckligtvis nog finns inte boken tillgängligt digitalt, utan för mig endast långt ner i några flyttkartonger i mitt barndomshem, men det gör ingenting för jag minns mycket väl bokens behandling av praxeologi. I texten om den österrikiska skolan omnämns praxeologin först i slutet, och får väl där en styvmoderlig behandling. Praxeologin är underlig och svårförståelig, sägs det. Det får man förvisso självfallet tycka om man vill det. Det upprörande med detta är inte kritiken av praxeologin, utan behandlingen av praxeologin som om det endast vore en del av österrikisk ekonomi, och föreställningen om att österrikisk ekonomi skulle kunna särskiljas från praxeologi. Det är omöjligt! Praxeologi är österrikisk ekonomi och österrikisk ekonomi är praxeologi.

Alla saker utöver praxeologi som vi ändå skulle tycka är sunda förhållningssätt till vetenskapliga studier – typ metodologisk individualism (individen är den centrala analysenheten), metodologisk singularism (enskilda och specifika handlingar är föremål för våra studier) och metodologisk dualism (en metod för naturvetenskaperna och en metod för vetenskaperna om mänskligt handlande) – skulle man kunna anamma utan att för den sakens skull vara österrikare. Österrikaren görs till det han är av sin strävan att systematiskt nysta och lirka fram kunskap ur det faktum att människor handlar. Om man börjar med denna insikt och försöker härleda fler insikter ur den, då är man österrikare. (Tycker jag.)

Vi utlovade tidigare en mer ingående förklaring av konceptet praxeologi, så låt oss bjuda på det. För mig personligen klickade det när jag förstod skillnaden mellan teori och historia. Historia är studiet av specifika händelser. Det är kunskap om något specifikt som har hänt på någon viss plats vid något visst tillfälle. När jag var liten kunde man köpa tuggummin för 50 öre och nu finns inte 50-öringen kvar. Det är historia. 50-öringen behövde inte försvinna, det är inte lagbundet, utan det hände bara. Något annat hade kunnat hända. Det är inte skrivet i sten. Teori är däremot skriven i sten (när den härletts korrekt), eller gör i alla fall anspråk på att vara det. Ett exempel på teori är påståendet att pengarnas köpkraft kommer att sjunka om penningmängden växer. Det är inte något som endast gäller vid en viss tid och en viss plats – det är något som alltid gäller. Det följer naturligt av vår förståelse av utbud och efterfrågan. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och begripa att vi menar att just ett ökat utbud av pengar i sig självt leder till en minskad köpkraft. Vi menar inte att, till exempel under 1900-talet, följdes alltid en ökning av penningutbudet av en minskad köpkraft. I historien påverkar många faktorer varandra kors och tvärs, men det förändrar naturligtvis inte relationen mellan enskilda faktorer. Praxeologi befattar sig alltså med teori, det vi kan säga som gäller oberoende av tid och plats.

I den senaste säsongen av Radio Frihetligt diskuterade gästen Gustav Hörngren praxeologi, vilket vi kan använda för att upprepa det vi försökt säga här i texten och reda ut några andra saker. Hörngren menar bland annat att libertarianismen bygger på praxeologi, vilket jag nog skulle ifrågasätta. Du kan vara libertarian utan att vara praxeolog och vice versa. Varför skulle man vara libertarian bara för att man försöker få kunskap om verkligheten genom att noggrant tänka på följderna av det faktum att människor handlar? Det är två helt obesläktade koncept. Vidare säger Hörngren att praxeologi är en form av antropologi, vilket även det kan ifrågasättas, eftersom antropologi är historia (i enlighet med det vi sagt ovan) och praxeologi är teori. Något som också bör tas upp är hur Hörngren beskriver de slutsatser vi når i praxeologin som någonting vi tar för givet. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Vi förutsätter inte att en ökad penningmängd minskar pengarnas köpkraft. Vi härleder det från det faktum att människor handlar. Inte heller antar vi att människor handlar, vilket är det axiom vi härleder allting ifrån, utan vi tror att det håller för att varje försök att motbevisa det också bevisar det.

Nu när vi behandlar missförstånd gällande praxeologin bör vi ta upp synen på praxeologi som ett verktyg eller en metod. Här får jag kasta bjälken ur mitt eget öga, eftersom jag begick misstaget att översätta titeln på Hans-Hermann Hoppes bok The Economic Science and the Austrian Method till Ekonomi och praxeologi, eftersom jag tänkte att praxeologi var den österrikiska metoden. Men det stämmer inte. En mer korrekt översättning hade varit Ekonomi och österrikisk metod, vilket titeln borde ändras till i framtiden. Praxeologi är en vetenskap. Vi kanske använder oss av praxeologisk metod inom den vetenskapen (genom att tänka, resonera och härleda), men det gör inte praxeologin till en metod.

Detta har varit min kanske femtielfte text om praxeologi. Jag kommer säkert att skriva femtielva till. Vi behöver vara praxeologer för att kunna inhämta sann kunskap om verkligheten. Utan praxeologin famlar vi i blindo. Den är inte en liten speciell gren av österrikisk ekonomi som kan skäras bort, utan är själva trädet. Den som inte förstår vad praxeologi är kan inte på ett trovärdigt sätt kritisera österrikisk ekonomi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *