Finansmarknader i populärkultur: ‘Margin Call’

Populärkultur-analys på ingång. Ve och fasa, du fagre Mises-läsare; du är nu varnad.

Det finns många ikoniska filmer och serier om finansmarknader: Wolf of Wall Street, The Big Short¸Gordon Gekkos Wall Streets-filmer, Other People’s Money och Showtime’s Billions (som jag lyckades klämma under ledigheterna, men den analysen får ni vänta på tills efter nästa säsong). Idag vill jag prata om en annan välkänd finanskrisfilm: Oscars-nominerade Margin Call från 2011 med bland annat Zachary Quinto och Kevin Spacey. Filmen i sig är ganska duktig på att hålla finans-lingot borta och handlar snarare om karaktärernas reaktioner till vad som händer. Till skillnad från filmer som till exempel The Big Short som försöker ta en mer utbildande roll där de uttryckligen förklarar vilka finansiella instrument som handlats och hur de fungerar, valde Margin Calls producenter att skona tittarna från sådana detaljer. Genom att medvetet inte ge oss konkreta exempel, tillgångsslag, namn, tidpunkter eller banker gör det handlingen till mer av en blandning av händelser som ungefär (och möjligen) skedde under finanskrisens utbrott i New York 2007-8 – eller kanske några år före det.

Vi får följa två juniora analytiker, Peter och Seth, på risk-avdelningen hos en större investmentbank (som inte gick under under finanskrisen). Peter får ett tips från sin chef precis innan chefen blev av med jobbet. Han stannar sent en kväll och följer ihärdigt siffrorna på typiska trading-skärmar tills han inser att någonting är allvarligt fel med bankens tradingverksamhet. Skräckslaget ringer han sina kollegor och säger åt dem att komma tillbaka till kontoret, där han förklarar vad han hittat utan att ge oss egentliga ledtrådar om vad han pratar om. Kontentan är däremot klar: volatiliteten (hur mycket priset på en tillgång varierar) i deras innehav har ökat dramatiskt på bara några veckor och om realiserade skulle förlusterna vara större än marknadsvärdet på hela banken. Bankbyråkratin sätter igång och huvudkaraktärerna blir vittnen till konflikter och kontorspolitik natten igenom. Filmen slutar kort efter att bankens tillgångar snabbt säljs dagen därpå i en så-kallad Fire Sale (scenerna är rätt fantastiska). Handlingen cirkulerar alltså mycket mer kring karaktärerna i krisens hetta än krisen själv.

Av någon anledning har jag alltid gillat den här filmen, och ser den kanske en gång om året. Första gången jag såg den visste jag ingenting om finansmarknader och hade ingen aning om vad österrikisk – eller ens ”vanlig” – nationalekonomi var. Fylld med ungdomlig rättfärdighet, placerad högt upp på vackra, moraliska (läs: socialistiskt statskramande) hästar hade jag två starka (och självklart okunniga) reaktioner främst mot bankens VD John Tuld:

  • Idiotin. Hur kan de vara så korkade? De ansvariga för finanskrisen, de högsta hönsen för bankerna, visste inte vad de pysslade med, tydligast beskrivet med Tulds egna ord:

Oh, Mr. Sullivan! Vad bra att du är här Kanske kan du berätta för mig vad som händer. Och var snäll och prata med mig som om jag vore ett barn. Eller en golden retriever. Det var knappast min intelligents som tog mig hit, det försäkrar jag dig!

  • Äcklet. Hur understår han sig att vara så äcklig? Skratta när folk förlorar sina besparingar och jobb, och rättfärdiga det med ”Vi kan inte hejda oss själva!” (se ”Det är bara pengar”-ranten från slutet av filmen där Tuld listar 15 välkända finanskrascher med början i den holländska tulpanmanin 1637). Och som den rättrogne och välvillige socialist jag var, avskydde jag honom både för att han tog finanskriser som en lek och för att han hade rätt i sak: historiska finanskriser bara upprepar sig i nya former, om och om och om igen. Ondskefullt system – till barrikaderna och avskaffa!

Men det var en annan scen som gjorde mig alldeles vansinnig. Paul Bettany’s karaktär (Will Emerson) kör över en bro i sitt vrålåk och förolämpar oss vanliga människor som okunniga hycklare som å ena sidan vill leva över sina tillgångar och njuta av finansbubblors uppgång, å andra sidan vill upprätthålla en fasad av godhet, jämlikhet och sympati för andra. Wills likgiltighet och okänslighet inför Seths rädsla att förlora sitt jobb samt hans självupptagna rant över hur korkad resten av världen är och hur mycket vi (vanliga människor) behöver dem (finanshandlare och traders) för vår finansiella eftergivenhet, drev mig till vansinne.

Sen, som det sig bör, växte jag upp. Jag lärde mig lite spridd nationalekonomi, köpte mina första aktier, började läsa böcker om vad finansmarknader gör, vilken social funktion de fyller och hur de fungerar, innan jag ramlade ännu längre ner i kaninhålet som är nationalekonomisk teori och särskilt österrikisk ekonomi.

Nu älskar jag Tulds rants och ser högaktningsfullt upp till Will: obarmhärtig, orädd, pragmatisk, konsekvent, avskyr hycklare och de som moraliskt dömer dig utan en gnutta kunskap. Nu förstår jag mycket mer av vad som sker och med förståelsen har också det upprörda fördömmandet försvunnit; finansmarknader är nödvändiga, till och med fantastiska, utvecklingar i mänsklighetens historia. Våra möjligheter att planera konsumtion över tidsperioder, flytta likviditet till där det behövs, och bättre korrigera tillgångspriser är i paritet med andra viktiga delar av våra moderna liv. Tyvärr får finansmarknader inte hälften av den cred och uppskattning de förtjänar, utan istället tror både vänstertomtar och genomsnittspersonen att de är laglösa kasinon, att tillgångspriser är ett nästan slumpmässigt utfall av Keynes ”Animal Spirits” och att alla tillgångar som ökar i värden är bubblor.

Den österrikiska elefanten i den här analysen är ju konjunkturcykeln och den österrikiska teorin om varför tillgångsslag ibland handlas högt över sina så-kallade ”egentliga värden”, varför konjunkturen ömsom blomstrar och ömsom fallerar i recession. Österrikiska ekonomer är bland de få som lägger skulden där den hör hemma: hos centralbankers manipulerande av penningmängden, som därför ger oss falsk information om tillståndet i ekonomin. Eftersom banksystem och finansmarknader i vår tid oftast är de som först mottar de nya pengarna, blir också företag i den sektorn och deras produkter de första att prissättas fel i förhållande till vad konsumenter efterfrågar och hur de hade prissats i avsaknaden av stater och centralbankers regleringar.

Notera hur ingenting i den beskrivningen gör bankväsenden eller finansmarknader i sig mer ansvariga för kollapser, lågkonjunkturer eller bubblor än andra delar av ekonomin (verkstadsföretag, bostadsbyggare, bitcoin-entreprenörer); de reagerar på sina incitament, gör det bästa av sina situationer och fortsätter att uppfylla sin funktion och som alla andra leverera värde till ekonomin. Marknaden slutar inte fungera eller upphör att vara det bästa sättet för människor att samarbete och koordinera sina mål givet de medel, preferenser och resursmässiga begränsningar vi har bara för att staten har lagt lite fällor i vägen. Det gäller likaväl för bostadsmarknaden, glassmarknaden, järnbrytning eller klädeshandel som det gör för finansmarknaden.

Att jämföra mina reaktioner på händelser och/eller populärkultur före och efter jag förstod hur de fungerar är himla spännande – och väldigt talande för min intellektuella utveckling. Att växa upp innebär bättre förståelse; att omfamna österrikisk analys innebär en förståelse för hur marknader inte längre är onda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *