Kommunismens brott – vad visste vänstern, och när visste de det?

Följande artikel skrevs 1994 av historikern och ex-marxisten Eugene D. Genovese i ett försök att få sina gamla vänsterkamrater att acceptera ansvar och i grunden omvärdera sina premisser i ljuset av östblockets fall och kommunismens och socialismens uppenbart katastrofala utfall. Du kan ladda ner originalartikeln ”The Question” här. Artikeln finns också att lyssna till som avsnitt 28 av Mises Ljud.

Frågan

I egenskap av universitetsprofessor undervisar jag, deltar i professionella sällskap, föreläser på åtskilda lärosäten, presenterar artiklar på vetenskapliga konferenser och granskar texter för inhemska tidskrifter och lokala nyhetstidningar, kort sagt: Jag klarar mig. I många år har jag levt i fruktan inför att behöva besvara Frågan. Märkligt nog har ingen frågat. I början undrade jag om jag hade ett problem med mitt ego. Kände jag mig förorättad av att erfara att jag inte var viktig nog att tillfrågas? Fick inte mer synliga och yrkesmässigt hyllade profiler med liknande bakgrund som jag ställas till svars? Uppenbarligen inte. Så vitt jag vet har ingen av de andra, en inte obetydlig skara, blivit tillfrågade heller.

Frågan lyder: ”Vad visste du – och när visste du det?”.

Vid femton års ålder blev jag kommunist, även om jag blev utesluten ur partiet 1950, vid 20 års ålder, förblev jag en supporter av internationalen och av Sovjetunionen tills dess att det inte fanns något kvar att stödja. Som alla numera vet ledde denna nobla stävan efter att frigöra människan från våld och förtryck till att vi bröt alla existerande rekord för masslakt och lade tiotals miljoner döda människor på hög under mindre än ett tre-fjärdedels sekel. När de asiatiska sifforna har räknats ut ordentligt, verkar den sammanlagda åverkan vi orsakat nå upp de hisnande siffror som allmänt hävdas. De som vurmar för mångkultur bör notera att den största majoriteten av våra offer har varit icke-vita.

Eftersom jag aldrig varit särskilt bra på matematik skyr jag munhuggning om statistisk. Munhuggande åsido har vi likväl ett oroväckande antal döda att stå till svars för.
De av oss som predikat att man först måste knäcka några ägg för att det ska bli en omelett kanske borde lägga märke till somliga av dessa äggs politiska hudfärg. För ungefär tjugo år sedan efter att ha läst några passager i Roy Medvedevs Låt Historien Döma, undrade jag om Kamrat Stalin inte hade dödat fler kommunister än vad borgarna, imperialisterna, fascisterna och nazisterna dödat tillsammans. ”Det kan inte stämma,” utbrast jag. ”Har Kamrat Medvedev tagit till flaskan?”. Så jag satte mig ned för att göra några grova överslagsberäkningar (du behöver inte vara särskilt bra på matematik för den typen av räkning). Det visade sig ganska snart att Kamrat Medvedev inte tagit till flaskan.

I syfte att göra en moralisk reflektion har jag valt att referera till ”oss”. Det har aldrig förefallit för mig att den moraliska klandren borde falla mindre hårt mot oss i den amerikanska vänstern än den som föll mot Kamrat Stalin och de som återskapade hans bedrifter i det ena landet efter det andra. Jag är också rädd att en del av det moraliska ansvaret faller på ”demokratiska socialister”, ”radikala demokrater”, och andra på vänsterflanken som ideligen fördömde Stalinismen men som vanligtvis kunde räknas med att stödja – ”kritiskt”, förstås, det essentiella i vår politiska linje både i internationella och nationella angelägenheter.

Särskilt underhållande är spektaklet av de som då var uttalade anti-Stalinister och som ständigt fördömde socialistiska länder, som idag ändå applåderar varje ny revolution, fastän varenda idiot förstår att de flesta av dem kommer gå samma öde till mötes. För den delen, hur skulle vi kunna ha överlevt politiskt om det inte vore för de otaliga liberaler som, i en eller annan utsträckning, har stött oss, uppenbarligen under den bekväma villfarelsen att vi var sociala reformatörer i ett något för brådskande tempo – en villfarelse vi själva aldrig led av.

Det finns liberaler och så finns det liberaler, en distinktion av dessa borde presenteras. Inom akademin finns det sannerligen de som ihärdigt och ärofullt försvarar liberala principer. Men de oräkneliga opportunister och karriärister som dominerar de historiska samfunden kallar sig själva liberala enbart på grund av politisk bekvämlighet. De anslöt sig till McCarthy-trenden på 1950-talet och de följer dess vänstervridna motsvarighet idag. I det osannolika scenariot av en fascist- eller kommunistdominerad morgondag, kan du räkna med att dessa står att finna på vallistor så snart det ser ut som ett klokt drag.

Många av mina gamla kamrater och nästan samtliga av de skenbart fristående radikala och storsinta liberala förblir oförflyttliga. Ordnade vi inte trots allt protester mot illdåd och annat i Sovjet eller Kina, signerade vi inte indignerade upprop eller öppna brev? Jag vet att jag gjorde det. Förändrar inte det allt? Jag är rädd att så inte är fallet, men jag har inget att erbjuda som kritik annat än det som står i Galaterbrevet 6:7.

”Faren icke vilse. Gud låter inte gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda.”

Den 11 maj 1992, efter inbjudan till det högerinriktade American Enterprise Institute för att reflektera över de socialistiska ländernas kollaps, uppbådade jag all kapacitet jag hade för att undvika den enda frågan jag inte ville svara på. Jag ville inte besvara den inför en högerpublik eftersom jag fruktade att jag skulle frigöra mitt sicilianska temperament och gå till motattack med hänvisning till brotten begångna av imperialisterna och deras olidliga apologeter. Jag började:

”Det är ett stort nöje att vara här idag, eftersom jag bara hävdar expertis som historiker av den gamla Södern, talar jag med bävan om dagens frågor. Jag önskar att er inbjudan inte hyser några sadistiska intentioner – att ni inte förväntar er en självbiografisk mea culpa. För även om det står klart att jag har varit en Marxist och en inbiten Sovjet-stödjare, ogillar jag självbiografier och beundrar CIA:s bärande maxim, ”Medge inget, förklara inget, be inte om ursäkt för någonting””

Publiken svarade med ett godhjärtat skratt. Generellt sett är högermänniskor betydligt hövligare än vi på vänsterkanten. Det skulle aldrig falla dem in att förolämpa sina gäster, såsom jag förmodligen hade förolämpat dem om jag blivit utmanad. De ställde en del tuffa frågor under frågeställningen, men inte Frågan.

Nyligen åt jag och min fru middag med en välkänd vänsterjournalist, och jag anmärkte om kommunismens dödsoffer. Han såg äcklad ut: ”Du? Ska du av alla människor bli masochist?”. Jag försäkrade honom så gott jag kunde att nej, jag har inte gått och blivit masochist på gamla dagar. Nej, jag har inte för avsikt att stå med svansen mellan benen framför högerfolk som stöttat oräkneliga imperialistiska massakrer eller socialdemokrater vars ansvariga och måttliga regeringar stöttade och underblåste dem. Jo, jag minns borgerlighetens häpnadsväckande skuld till slavhandeln och befästandet av plantagekolonier och massmorden i Afrika, Asien och Latinamerika. Jag minns att förintelsen inte var vårt verk. Jag förfasas fortfarande över likgiltigheten som praktiskt taget hela det amerikanska folket uppvisade vid mottagandet av rapporterna att en kvarts miljon indonesiska arbetare och bönder massakrerades under 1960-talet, inte genom inbördeskrig, utan i sin egen säng. Jag kan allt detta, utan och innan. Nej, jag skulle inte tiga still inför Frågan från dem, och jag skulle antagligen säga samma sak till dem som jag alltid sagt till mina elever, ”Er sida har haft sina massmördare och vi har haft våra.”

Kanske vetskapen om imperialistisk grymhet leder våra liberala kollegor att avhålla sig från att ställa oss mot väggen genom att ställa Frågan. Men jag är rädd att så inte är fallet. Trots allt har de aldrig slutat förhöra vita i sydstaterna om deras brott, både verkliga och påhittade, som drabbat svarta. Låt oss erkänna: samtliga brott av samtliga vita sydstatare tillsammans, åtminstone om vi begränsar oss till perioden sedan frigörelsen, skulle inte vara värt mer än en fotnot i vårt egna protokoll, som stirrar på oss.

För några år sedan gjordes ett lyckat försök till att förmå the Organization of American Historians (OAH) att fördöma apartheid i Sydafrika. I OAH och andra professionella sammanslutningar motsatte sig professor Wilborne Washburne resolut en sådan politisering och försökte belysa hyckleriet genom att erbjuda ett ställningstagande för att fördöma den så kallade ”halsbandsmetoden”, som användes mot svarta i Sydafrika, inklusive barn av militanta element i African National Congress (ANC). (För de som har glömt, ”halsbandsmetoden” var avrättning genom att bränna offren levande.) ANC fördömde senare halsbandsmetoden som inte bara fel utan också barbarisk. OAH har fortfarande inte ställt sig bakom ett sådant fördömande.

Jag skrattade. De fördömda vita Sydafrikanerna dödade verkligen en hel del svarta och borde också stå till svars för det, men genom hela deras historia har de knappast nått upp till de dödsiffror vi lyckats uppbåda under en mer inspirerad månads arbete. Jag skrattade ännu mer när våra liberala kollegor spydde ut sin vrede över de fruktansvärda rasisterna i Sydafrika medan de förblev tysta om de omätbart större massakrerna som uppstod under de perioder av etnisk rensning som var – och är – pågående i det svarta Afrika och på alla andra delar av jorden. New York Times tillkännagav nyligen att dödssiffrorna i den senaste omgången av etnisk rensning i Burundi har uppnått 150 000, samt en halv miljon flyktingar vars öde är osäkert. De historiska samfunden har inte hörts av. Ingen bör heller förvänta sig att de kommer att yttra sig.

Om man ska tro på storheterna inom den radikala vänstern innebär att ställa Frågan att man styr in på en reaktionär väg, som leder bort uppmärksamheten från kvinnoförtrycket samt homosexuellas och andra förorättade minoriteters rättigheter. Lärda inom våra egna led har visat ytterst lite intresse att seriöst reflektera över kollapsen av de socialistiska länder som vi stödde till det bittra slutet, eller över det personliga ansvar vi kan tänkas bära för de obehag som ledde fram till detta sorgliga utfall.

Och utfallet är verkligen bedrövligt. Man skulle kanske kunna argumentera att masslakt är ett nödvändigt pris att betala för en storartad mänsklig frigörelse. Blodsoffret må ha varit fruktansvärt, men kan det inte ursäktas av att vi skapade en värld av jämlikhet, rättvisa och universell kärlek för våra barn? Under den kommunistiska revolution i Ungern 1919 förfärade Sigmund Freud sina vänner genom att meddela att han hade blivit en halv bolsjevik. En av hans kommunistiska elever förklarade att revolutionen skulle innebära hav av blod, ur vilket ett rättmätigt och humant samhälle skulle växa fram. Freud var en halv bolsjevik, han bekände fullständig tilltro till den första halvan.

I efterhand framstår Freud i god dager, och vi inte i särskilt god dager. Vårt rättfärdigande började te sig sjaskigt när den storslagna frigörelsen allt tydligare kännetecknades av fruktansvärda politiska regimer som ingen vettig människa skulle vilja leva under. Det blev ohållbart när vårt projekt slutade i skamlig kollaps av det sociala system som var tänkt att förkroppsliga en skön, ny värld och därmed rättfärdiga det oerhört stora offrandet av människoliv.

Vi glömmer ofta den ekonomiska förklaringsmodell som Marx lärde oss, nämligen att socialismen tvunget måste åstadkomma ett överflöd som aldrig tidigare skådats om den skulle lyckas upprätthålla någon som helst social frigörelse. Med några anmärkningsvärda undantag finner vänstern det inte relevant att diskutera ekonomi alls längre, förutom att rutinmässigt avfärda ”kommandoekonomin” och lite ohörbart mumlande om nödvändigheten av marknaden. Men var finns ett seriöst försök att fastställa i vilken utsträckning socialism skulle kunna fungera utan en kommandoekonomi, eller redogörelser för hur en socialistisk ekonomi skulle kunna integrera marknader? Ett fåtal vänsterekonomer, med Louis Ferleger och Jay Mandle som de mest namnkunniga, försökte lyfta frågan långt före kollapsen av de socialistiska ekonomierna. Men de blev effektivt utfrusna av vänsterpressen och är fortfarande ignorerade. Jag tvivlar på att följande anmärkning av Nancy Folbre och Samuel Bowles, två andra respekterade vänsterekonomer, skulle kunna ändra ett skvatt: ”Vänsterekonomer – gruppen vi räknar oss själva till – har än så länge misslyckats med att presentera ett övertygande alternativ till kapitalismen.” (Nancy Folbre and Samuel Bowles, brev till Nation, 29 nov 1993; se också Louis Ferleger och Jay R. Mandle, A New Mandate: Democratic Choices for a Prosperous economy, University of Missouri Press, 1994).

Ingen bör vara förvånad över att inget av våra ledande historiska samfund har tyckt att det skulle kunna vara intellektuellt motiverat att ägna tid på våra enorma årliga sammankomster till rena diskussioner om socialismens sammanbrott. Vi i vänstern blir regelbundet inbjudna att lämna in artiklar om nästan vilket ämne som helst, utom just detta. Vi är inte tillfrågade att uppskatta bedrifterna lika väl som katastroferna, hjältedåden likväl som brotten och de läxor vi själva lärt oss av denna tragiska upplevelse. Ingen bör förvånas över att vi aldrig har ställs mot väggen för att försvara oss själva. Pezzonovantin (”de som drar i strängarna” övrs. anm.) inom vår profession har betydligt viktigare saker att tänka på. När de kan ta tid ifrån sina primära befattningar (distributionen av jobb, priser, och andra former av beskydd), försjunker de i allvarsamt fördömande av de förfärliga kränkningarna av mänskliga rättigheter som Christopher Columbus begick. Jag vet att det är osmakligt att skratta, men jag skrattar ändå. Jag blir hellre dömd som en tölp än ertappad med att kräkas.

Vi behöver inte skuldtrippar, och vi behöver inte heller slå oss för bröstet. Det vi behöver är en nykter omvärdering av de ideologiska grunder som utmärker vår politiska bana. Jag är inte säker på att jag gör rätt i att vägra stå till svars inför våra gamla politiska motståndare. Men jag är säker att vi i vänstern måste stå till svars för oss själva, för varandra, för den rörelse som vi ägnat våra liv åt, och särskilt till de kamrater som själva blev massakrerade i den heroiska ambitionen att göra världen till en bättre plats. Vänstern hånler åt Burkes stora dictum att staten – eller ännu hellre, samhället – är en pakt mellan de levande, de döda och de ännu ofödda. Men sanningshalten i detta dictum hemsöker oss om och om igen. Om inte annat, vi kan inte undfly vår plikt att se till att de miljontals av våra kamrater som dog i den revolutionära kampen inte dog förgäves.

Är jag galen som tänker att om vi inte förstår hur och varför vi gjorde det vi gjorde, så kommer det sannolikt att sluta med att vi gör det igen – och igen? Jag må vara galen, men jag försöker att inte vara en dåre. Bara en dåre skulle anförtro de som för närvarande låtsas som ingenting med ens en smula politisk makt.

Vad visste vi – och när visste vi det? Vi visste allt av vikt och vi visste det från början. Detta korta svar kommer tveklöst bli kraftigt omtvistat av den ansenliga skaran vänstermänniskor som nu satt sig i säkerhet i det akademiska etablissemanget. Jag kan höra dem för mitt inre: ”Vad ger Genovese rätten att föra vår talan? Ja, han själv visste hela tiden. Han var inte ens anständig nog att låtsas om att han inte visste. Han har därmed bevisat sig vara den bracka vi alltid känt honom som. Vi själva kunde aldrig tro att det var något annat än den vanliga propagandan som imperialister och reaktionärer alltid släpar fram. Lovar.”

Jag är beredd att acceptera dessa påståenden om oskuld, jag hoppas att alla andra utövar kristen förlåtelse och accepterar dem också. Men jag bekymrar mig för var de som hävdar oskuld kommer hamna. För mig förefaller det mycket säkrare att medge medbrottslighet. Amerikaner som hedrar andan och innehållet i konstitutionen känner sig nödgade till att försvara vår akademiska frihet, till och med vår rätt till att med jämnmod befläckas med kallblodigheten i blodsspillan och massavrättningar. Om, huruvida, våra oskyldiga insisterar på att plädera ignorans snarare än en medbrottslighet som konstitutionen medger, kommer de att förgöra sig själva. Särskilt historikerna bland dem. Därmed ger de sitt medgivande till att frivilligt förneka att undersöka de bevis som har radats upp ända från början. Således bekänner de sig till professionell inkompetens. Jag avråder från en sådan plädering, eftersom det skulle utgöra grund för återkallande av professurer med besittningsrätt. Det är säkrare att plädera no lo contendere (”utan bestridande” övrs. anm.).

När någon kommer sig för att ställa Frågan ska jag svara uppriktigt, och på det bästa sätt jag kan förklara mina skäl till att ha följt med i kampen. Men jag kommer insistera på att göra det i ett forum där ”demokratiska socialister”, ”radikala demokrater” och liberaler är sammankallade för att också avge sina svar. För det är vår kollektivt smutsiga byk som behöver tvättas. För övrigt, våra motsvarigheter till höger vet redan vad svaret är, även om de själva har en inte obetydlig del frågor att stå till svars för.

För stunden kommer jag nöja mig med några korta meningar. Hemskheterna var inte sprungna ur perversionen i radikal ideologi, utan från ideologin i sig självt. Vi leddes inte in i medskyldighet till massmord och vanhelgandet av våra föregivna ideal av Stalinister eller andra förvanskningar av höga ideal, än mindre av olycksaliga krumbukter av någon förmodat objektiv historisk riktning, utan av en djup brist i vår grundläggande förståelse av den mänskliga naturen – dess svaghet och dess möjligheter – och av vår oförmåga att ersätta den etiska och moraliska bas som vi sedan länge försetts med från religionen, som vi förkastade med likgiltighet, för att inte säga förakt.

Frågan om moraliskt ansvar har tagits upp inom vänstern, om än försiktigt och indirekt, av några få modiga själar som Roberto Mangabeira Unger och Cornel West. De uppmärksammade priset vi har fått betala för att vi förkastade kristen etik utan att ha någonting att ersätta den med, och manade till ett slut för det blinda hatet som förväxlar syndaren med synden. Unger och West är med rätta vördade personer inom vänstern och har uppnått åtminstone formell respekt. Men deras ansträngningar att åstadkomma en omvärdering av religiösa fundament för politisk etik har inte lyckats tända den minsta gnista till diskussion. Man kan inte låta bli att undra vilken sorts respekt det är? Är det meningen att vi ska tro att Unger och West skojar med sin frågeställning?

Hela vårt projekt för ”mänsklig frigörelse” har vilat på en serie av gigantiska illusioner. De katastrofala konsekvenserna av vårt misslyckande under detta sekel – inte bara dödstalen men också den monotont återkommande despotismen och den hänsynslösa grymheten – kan inte avfärdas som tillfälliga sinnesförvirringar. Samma konsekvenser har ständigt följt i kölvattnet efter segrar för radikala egalitära rörelser. Vi har fortfarande inte besvarat den kritik högern för fram, och vilken dessvärre är väl dokumenterad, nämligen den att genom historien, från forntiden till bondekrigen under 1500-talet till järnridån och vidare, har sociala rörelser som hyllat radikal egalitarism och deltagande demokrati börjat med massmord och slutat med despotism. Låt oss medge, arguendo’ (”för argumentets skull” övrs. anm.) att de härskande klasserna har gjort mycket värre saker. Vilken tröst den tanken än må ge oss kvarstår vårt egna problem: vilket slags samhälle skulle vi själva kunna bygga upp på en världsbild grumlad av flagrant irrationalitet uppställd som en självbevisande sanning, även om det förstärks av rop från sandlådan att ”Den här gången är det annorlunda”?

De påstått höga idealen som vi placerat i centrum för vår ideologi och politik är exakt vad som behöver omprövas, men de kan inte ens längre göras till föremål för diskussion i massmedia eller på våra universitet, och definitivt inte inom vänstern själv. Idealen antas vara givna: en ouppnåelig jämlikhet av förhållanden; radikal demokrati som alltid har slutat med just den tyranni den syftade till att upplösa; en hyllning av mänsklig godhet eller formbarhet, ackompanjerad av dagliga kungörelser av nyligen upptäckta ”omistliga rättigheter” till självuttryck; förstörelsen av hierarkier och eliter, som om ideologiskt förkastande någonsin har förebyggt bildande och ombildande av hierarkier och eliter; fördömande av ”illegitima” auktoriteter i frånvaro av någon som helst idé om vad som utgör en legitim auktoritet; till sist, i roten av allt, en grundlig sekularisering av samhället, stärkt av den monstruösa lögnen att den konstitutionella separationen mellan kyrka och stat menade till att separera religionen från samhället. Då har vi ändå kvar att omvärdera anti-amerikanismen – den implicita självhatande attityd som vi generellt har påverkat vårt land med – som har lett oss till ändlösa dumheter och än värre.

Men låt oss ge oss själva lite beröm: genom det hela hade vi ett rikt sinne för humor. Förstörelsen av hierarkier, eliter och auktoriteter ansåg vi skulle åstadkommas genom maktkoncentration i en kolossal stat, som mirakulöst skulle vara fri från sådana reaktionära belastningar.

Inte undra på att liberaler är beredda att frikänna oss från våra synder utan att först höra vår bekännelse. Inte undra på att vi bevittnar en så gott som fullständig sammansmältning av vänsterliberalism och revolutionär radikalism i kölvattnet av de socialistiska ländernas kollaps. De flesta vänsterliberaler delar nämligen i stort samma ideologi om personlig frigörelse med andra radikaler. Både radikaler och konservativa har alltid anklagat liberaler för att i grunden inte tro på sina egna ideal eftersom de vägrar att fullfölja logiken i sina egna egalitära och radikal-demokratiska premisser. De har rätt om vägran men inte nödvändigtvis om undermålig tilltro. Det finns mer barmhärtiga förklaringar, inklusive en hälsosam känsla av äckel hos humana liberaler emot att byta ut anständighet och sunt förnuft mot logisk följdriktighet.

Jag har radat upp påståenden och kan möjligen ha fel på alla punkter. Men har jag fel i att tro att om inte vänstern åter öppnar för diskussion kring dessa fundamentala frågor så kommer den inte ha någon framtid och inte heller förtjäna någon? De svåraste problemen med ”politisk korrekthet” uppstår från den illa dolda inbjudan till ändlös repetition av brott, grymheter, och värst av allt, misslyckanden. Ja, värst av allt är misslyckandena. För den fördjupade ohygglighet som det svarta Amerika står inför, för att inte tala om andra annalkande ohyggligheter, kan inte hejdas av en moraliskt bankrutt rörelse med ett förskräckligt bagage av politiska och ekonomiska misslyckanden, oavsett hur många pyrrhussegrar den radar upp på obskyra och degraderade collegecampus.

Vänstern har haft rätt i att kämpa för social rättvisa. Såsom Aleksandr Solzhenitsyn, som inte är en vän till oss, nyligen observerade, ”Trots att det Socialist-Kommunistiska idealet har kollapsat, består problemen det sjösattes för att lösa: den skamlösa användningen av socialt övertag och pengarnas omåttliga makt, som ofta dirigerar själva kursen av händelsernas utveckling” (New York Times, 28 nov. 1993). Vår talan emot klassrelaterade orättvisor, rasism, och förtrycket av kvinnor har inte blivit mindre angelägen på grund av socialismens förfall. De miljontals av våra egna martyrkamrater som slogs mot dessa ohyggligheter får inte ha dött förgäves. Men de kommer sannerligen att ha dött förgäves om vi vägrar att bemöta vårt förflutna rättframt, utsätter våra grundläggande premisser för hård revision, tar ansvar för allt det som gått fel, och tar till de medel som är nödvändiga för att förhindra nästa runda av samma gamla visa.


Du kan lyssna på artikeln här, eller i Mises Ljud-podden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *