Mises och jultomteprincipen

Utdrag från Mänsklig Handling: i kapitel 36 beskriver Mises den så-kallade ‘Reservfonden’ och liknar den med jultomten. Se orginalutdraget på mises.org från juldagen.

Tanken som ligger till grund för all interventionistisk politik är att den mer välbärgade delen av befolkningens inkomster och förmögenheten är en fond som fritt kan användas för att förbättra villkoren för de mindre bemedlade. Kärnan i den interventionistiska politiken är att ta från en grupp för att ge till en annan. Det är konfiskering och fördelning. Varje åtgärd är slutligen motiverad av det är rättvist att kuva de rika till förmån för de fattiga.

När det gäller offentliga finanser tar sig denna doktrin sitt mest tydliga uttryck i progressiv beskattning av inkomster och egendom. Principen för moderna statsbudgetar är: beskatta de rika och spendera intäkterna för att förbättra de fattigas tillstånd. När det gäller industriella relationer föreslås förkortad arbetstid, löneökningar och tusen andra åtgärder under antagandet att de gynnar arbetstagaren och belastar arbetsgivaren. Varje politisk och samhällsmässig fråga hanteras uteslutande från denna princip.

Ett exempel ges av de metoder som tillämpas vid drift av statligt och kommunalt ägda företag.  Dessa företag är ofta finansiella misslyckanden; de visar regelbundet förluster som belastar statens eller kommunens kassa. Det är ingen nytta att försöka undersöka huruvida underskotten beror på den ökända ineffektiviteten hos offentliga företag eller åtminstone delvis till otillräckligheten i de priser på vilka varorna eller tjänsterna säljs till kunderna. Det som är mer viktigt är att skattebetalarna måste täcka dessa företags underskott. Interventionisterna godkänner fullständigt detta arrangemang. De avvisar skarpt de två andra möjliga alternativen: sälja företagen till privata entreprenörer eller höja priserna till kunderna till en sådan nivå att inga ytterligare underskott kvarstår. Det första av dessa förslag är i deras ögon uppenbart reaktionärt, eftersom historiens ofrånkomliga trend är mot mer och mer socialisering. Den andra anses vara ”antisocial” eftersom den lägger en tyngre börda på de konsumerande massorna. Det är mer rättvist att låta skattebetalarna, det vill säga de rika medborgarna, bära bördan. Deras betalningsförmåga är större än genomsnittet för de medborgare som åker på nationaliserade järnvägar och kommunalt ägda tunnelbanor, spårvagnar och bussar. Att begära att sådana allmännyttiga tjänster borde vara självfinansierande är, säger interventionisterna, en relik från mossiga idéer om ortodoxa finanser. Man kan lika väl sträva efter att göra vägarna och de offentliga skolorna självfinansierade.

Man behöver inte argumentera med förespråkare för denna underskottspolitik. Det är uppenbart att den här betalningsförmågeprincip beror på att det finns inkomster och förmögenheter att beskatta. Man kan inte fullfölja principen när skatter och interventionistiska åtgärder har uttömt sådana inkomster och förmögenheter.

Det är precis såhär det förhåller sig i de flesta europeiska länder. USA har inte ännu gått så långt; men om den nuvarande trenden av ekonomisk politik inte radikalt förändras väldigt snart, kommer även USA befinna sig i samma skick inom några år.

För argumentets skull kan vi bortse från alla andra konsekvenser som principen om betalningsförmåga måste resultera i och istället koncentrera oss på dess ekonomiska aspekter. När interventionisten förespråkar ytterligare offentliga utgifter förstår han inte att de tillgängliga resurserna är begränsade. Han inser inte att ökade utgifter i en avdelning begränsar utgifter i en annan. Enligt hans åsikt finns det alltid gott om pengar tillgängliga; de rikas inkomst och förmögenhet står till hans förfogande och kan fritt utnyttjas. När han försöker öka skolans resurser gör han inget mer än att understryka hur bra det vore om vi spenderade mer på utbildning. Han försöker inte bevisa att höja skolbudgeten är viktigare än att spendera pengar på en annan avdelning, till exempel sjukvård. Det förekommer honom aldrig att det finns skarpa argument för att minska statens utgifter och sänka skattetrycket. De som försöker skära ner budgeten är i hans ögon bara försvarare av de rika och hjälpreda för dess orättvisa klassintresse.

På den nuvarande nivån av inkomst- och arvsskatter minskar denna reservfond som interventionisterna nyttjar för att täcka alla offentliga utgifter. Fonden, eller överskottet, har praktiskt tagit försvunnit i de flesta europeiska länder. I USA resulterade de senaste höjningarna av skattesatserna endast i försumbara intäkter utöver vad som skulle ha skett vid mycket lägre skattesatser. Höga skattesatser för de rika är mycket populära bland interventionistiska dilettanter och demagoger, men de säkerställer endast blygsamma tillägg till intäkterna. För var dag som går blir det mer och mer uppenbart att storskaliga ökningar av offentliga utgifter inte kan finansieras av att beskatta de rika men att bördan istället måste bäras av massorna. Interventionismens traditionella beskattningspolitik , dess glorifierade försök till progressiv beskattning och frikostiga utgifter, har nått en punkt där deras absurditet inte längre kan döljas. Den ökända principen att privata utgifter beror på disponibel inkomst medan offentliga inkomster måste regleras efter utgifter, motbevisar sig själv. Hädanefter måste regeringar inse att en dollar inte kan spenderas två gånger, och att de olika delarna av offentliga utgifter står i konflikt med varandra. Varje  öre av ytterligare statliga utgifter måste samlas in från de personer som hittills haft för avsikt att skifta beskattningsbördan till andra grupper. De som är angelägna om att få subventioner måste själva stå för notan. Underskottet för offentligt ägda och drivna företag kommer att belastas större delen av befolkningen.

Situationen i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare kommer vara densamma. Den populära doktrinen hävdar att löntagarna skördar ”samhällsvinster” på bekostnad av de exploaterande klassernas oförtjänta inkomst. Strejkarna, sägs det, strejkar inte mot konsumenterna utan mot ”ledningen”. Det finns ingen anledning att höja priserna på varor när lönekostnaderna ökar; skillnaden måste tas från arbetsgivarna. Men när allt mer av entreprenörernas och kapitalisternas andel absorberas av skatter, pristak samt högre löner och andra ”samhällsvinster” för anställda, finns ingenting kvar för en sådan buffertfunktion. Då blir det uppenbart att varje löneökning, med hela sin kraft, måste påverka priserna på varor och den varje grupps ”samhällsvinst” motsvarar exakt summan av de andra gruppernas förluster. Varje strejk blir, även på kort sikt och inte endast på lång sikt, en strejk mot resten av befolkningen.

En viktig poäng för interventionismens sociala filosofi är förekomsten av en outtömlig fond som kan för evigt mjölkas. Interventionismen som lära kollapsar när denna fond har tömts; Jultomteprincipen förgör därmed sig själv.

_______

Översatt från Human Action (ss. 851-854) av Joakim Book

 

2 kommentarer till ”Mises och jultomteprincipen

  • Hej.

    Förutom den uppenbara vinsten för den som äger tillräckligt mycket att liera sig med staten, bland annat i syfte att eliminera konkurrens.

    Kapitalister gillar nämligen inte konkurrens mer än vad politiska system gör.

    Däremot finns det dels en humanitär poäng med att minimera lidande (svält, armod, sjukdomar – särskilt de senare diskriminera ej) såväl som att så att säga vaccinera samhällskroppen mot röveri; den fattiges sista utväg är ju att med gemensamma krafter och via våld hoppa över det statliga eller allmose-baserade välfärdssystemet.

    Statens våldsmonopol, hör man ofta som invändning. Jaså, till det duger staten – varför inte privata lösningar där också, med privata lagar och privata arméer?

    Det är synd att varken Mises eller hans anhängare besökt områden i världen där den sammanhållning som en homogen statsbildning erbjuder saknas till förmån för total frihet – Afghanistan, tidigare Somalia, eller liknande områden. Kanske Kartellernas delar av Mexiko vore intressanta? Kartellerna tillämpar ju sin egen lag bortom staten.

    Att den västerländska, etniskt och kulturellt homogena nationalstaten är den ram som liberala ideal kan omsättas inom är en för dyrbar sanning för att man skall kasta bort den. Det som refereras i bloggposten ovan är baserat på kulturella värderingar, inte objektiva fakta. Därmed blir sagda värderingars kontext avgörande för giltigheten. tyvärr verkar vårt Europa nu styra allt längre bort från att göra dessa värderingar alltmer möjliga och alltmer önskvärda – istället kommer nationalistisk sekterism och religiös/politisk fascism åter.

    I går kommunism och nationalsocialism; i morgon islam (inte minst tack vare liberaler både med och utan badkar).

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  • Rickard:

    Det humana är ju att vägra stödja och utöva våld, lögner och stöld.

    Staten gynnar och gynnas av de som är beredda att stödja mest våld, lögner och stöld

    Somalia, Afghanistan är ju jättebra exempel på områden där det är en drös stater som verkar och skadar, tvärt emot vad du hävdar. Mexikos karteller som är skurkar har säkerligen en rättvisa och lag som inte går att tillämpa i harmoni med gyllene regeln. Motsägelser och hyckleri som har mer gemensamt med statens lag och ordning än den fria marknadens lag och ordning som måste kontrakteras fram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *