Kryptovalutor och ägande

Kryptovalutor är tekniskt sett inte särskilt spännande. De utvecklades med avsikten att möjliggöra snabba och billiga transaktioner, men snabba och billiga och överföringar på internet är inget nytt. Redan på 90-talet kunde e-post skickas billigt och blixtsnabbt över internet. I mer modern tid byter spelvalutor smidigt händer i olika dataspel. Blogginlägg kan publiceras på en lördag och kommentarer till det kan komma på en söndag, varför transaktioner av kryptovalutor under helgen inte heller det borde vara särskilt spännande.

Snabbt och billigt på internet är alltså inget nytt, men det är värre än så: kryptovalutorna är dessutom otympliga. En av Satoshi Nakamotos (skaparen av Bitcoin) stora innovationer är den decentraliserade liggaren. Alla ska kunna ha ett eget exemplar av boken som registrerar alla bitcoin-transaktioner och denna ska uppdateras gemensamt av alla som vill vara med och göra det. Denna uppdatering är krävande att få till eftersom många måste komma överens om vilka transaktioner som ska infogas. Om det bara är billiga och snabba transaktioner som eftersträvas är alltså en centraliserad liggare att föredra.

Kryptovalutorna är inte något rent tekniskt genombrott. Men de är ett penningmässigt underverk. Att skicka fiatpengar mellan länder är dyrt och går långsamt. Det går dessutom inte att göra transaktioner på helgerna. Om detta inte var nog är fiatpengarna dessutom ständigt föremål för inflation som omfördelar köpkraft från folket till staten. Detta har inte att göra med teknik. Det finns ingen teknisk begränsning som gör det omöjligt att skicka pengar under helgerna. Det är för att statens regleringar hämmar penningväsendet och för att staten utnyttjar sig av bankväsendet på bekostnad av alla som vill använda banker.

Tekniken bakom kryptovalutorna är alltså inte särskilt spännande, men de utgör ändå ett teknik-politiskt genombrott genom att de placerar pengarna bortom statens räckvidd. I och med detta blir kryptovalutorna underverk, eftersom vi får pengar som är värdiga internetåldern: snabba, billiga och smidiga.

Hur åstadkommer kryptovalutorna detta? Genom en decentralisering av pengarna, vilket i ett vakuum utan stat framstår som tämligen ineffektivt. Men när det finns en stat är det oerhört värdefullt, eftersom staten är så dålig på att bekämpa det decentraliserade. Hade det inte funnits någon stat hade kryptovalutorna varit värdelösa, vilket också förklarar varför kommentarer om att ”kryptovalutorna är inte spännande, men tekniken bakom blockkedjan är jätteintressant!” är så innehållslösa. Det finns inget spännande med blockkedjan i sig, banker skulle kunna skicka pengar under helgerna om bara staten inte hade saboterat penning- och bankväsendet. Idén om att stater eller banker ska ge ut kryptovalutor är inget annat än en intellektuell härdsmälta.

Tillbaka till kryptovalutornas verkliga fördel: Ett bra exempel på decentraliseringens styrka är den torrentbaserade fildelningens seger över staten. Trots att staten hängav sig åt att stoppa Bittorrent-protokollet lyckades den inte. Staten klarar det centraliserade, till exempel dödade den Kazaa, men den klarar inte av det decentraliserade. Varför är det så? Svaret till det går att finna i Etienne de la Boéties skrifter om staten. Han förklarade att staten behöver folkets godkännande för att överleva. Med Kazaa är det enskilda individer som går emot staten, men med bittorrent är det alla fildelare – och staten förlorar. Den kan inte åtala två miljoner fildelare, eftersom det skulle innebära dess egen död. Staten är inte allsmäktig, utan begränsas i den utsträckning som människor vänder sig mot den.

För att skapa ett decentraliserat penningväsende behövde Satoshi Nakamoto knäcka en svår nöt. En uppenbar harmoni existerar mellan digitalisering och decentralisering, men också mellan digitalisering och överflöd. Bittorrent var ett exempel på båda dessa, då själva syftet med den tekniken är att kopiera saker och skapa ett överflöd av filmer, spel och musik. Kopiering och överflöd är en naturlig del av det digitala. Men pengar måste vara knappa. Om det var lika lätt att kopiera bitcoins som mp3-filer skulle de aldrig kunna funka som pengar. Hur kan man få de decentraliserade egenskaperna av det digitala utan att få ett överflöd? Detta problem löste Satoshi Nakamoto med Bitcoin. På olika sätt lyckades han imitera knapphet i en digital miljö, ungefär genom att skapa ett regelverk som alla deltagare i nätverket följer.

Efter denna grundläggande genomgång vill jag nu ta upp en väldigt intressant fråga: kan Bitcoin ägas? Den libertarianska rättsteoretikern Stephan Kinsella har hävdat att det inte är möjligt. Enligt Kinsella är ägande någonting som följer av att människor kan träta med varandra. Person A och person B kan ha olika åsikter om vad man ska göra med en viss sak. Till exempel: person A vill använda en hammare till att bygga ett hus men person B vill använda samma hammare för att bygga en båt, hur avgör man vem som har rätt att använda hammaren? Jo, den som äger hammaren får bestämma. Ägande är alltså någonting som behövs eftersom att saker har begränsade användningsområden; en hammare kan inte användas till ett husbygge samtidigt som den används till ett båtbygge. Hammaren är knapp. Ägande som koncept följer alltså av knapphet. Om det inte fanns någon knapphet skulle det inte behöva finnas något ägande.

Här uppenbarar sig problemet för bitcoinsen: de är inte knappa på riktigt. De utformades så att de i många praktiska avseenden är knappa, men i frågan om ägande är de helt enkelt inte knappa. Det skulle vara möjligt att producera ett oändligt antal bitcoins och att varje människa fick tillåtelse att skapa bitcoins ur intet, om reglerna bara ändrades. Just nu är det rimligt att tänka i termer av ”mina bitcoins” och som att bitcoinsen är knappa, men det behöver inte vara så.

Vidare, om bitcoin kunde ägas, vad innebär det? Säg att jag blir ”bestulen” på mina bitcoins av en hacker, då skulle alltså jag ha rätten att få tillbaka mina mynt. Om tjuven inte frivilligt lämnar tillbaka sina mynt innebär det att alla andra i hela bitcoinnätverket borde tvingas ändra sina liggare, en så kallad fork, för att jag ska få tillbaka mina mynt. Men dessa liggare, som befinner sig på datorer som ägs av andra, ägs ju av de som äger dessa datorer, inte av mig. Antingen så äger alltså de inte sina datorer, vilket skulle vara absurt, eller så äger bitcoin-innehavare inte sina digitala pengar, vilket är mindre absurt.

Till syvende og sist kokar det hela ner till det faktum att det inte finns knapphet i den digitala världen. I många avseenden är det fantastiskt, men när pengar ska utvecklas är det ett problem. Satoshi Nakamoto lyckades komma runt det problemet på ett finurligt sätt, men han kunde inte skapa knapphet där det inte fanns knapphet. För tillfället är detta nog det minsta problem kryptovalutorna har framför sig, men om vi någon gång skulle finna oss själva i ett libertarianskt samhälle blir det relevant.

6 kommentarer till ”Kryptovalutor och ägande

  • Jag tror inte du förstår tekniken, och varför kryptovalutor kräver en hel del resurser. Det är inte så att alla måste ha hela liggaren. Men genom att det är designat kostsamt att skapa och bygga vidare på falska ”liggare”, kan man vara säker på att den längsta kopian av liggaren man hittar är rätt gällande alla betalningar efter några tiotal minuter i nätet. Men även nya transaktioner är omedelbart signerade och garanterat från rätt avsändare.

    Det är ett vanligt missförstånd att pengarna skulle vara digitala filer. Snarare är det just liggaren eller kassaboken, och genom att tekniken hindrar förändringar i efterhand, begränsas den totala mängden av valutan på ett kontrollerat sätt. Regelförändringar kräver stort stöd bland noderna, och sker inte heller speciellt enkelt.

    Och din huvudfråga om äganderätt ”hur avgör man vem som har rätt att använda hammaren?”, det är det absolut minsta problemet med kryptovalutor. En digital signatur avgör att bara ägaren av resultatet av en tidigare transaktion kan överföra samma pengar vidare. Dvs. den (vanligtvis bara en) som har den privata nyckeln och kan signera en transaktion är ägaren. När signaturen skapats kan den verifieras av alla noder som får kännedom om transaktionen på någon millisekund.

  • Nu har jag också lyssnat på Stephan Kinsella, och han fokuserar på den juridiska snarare än tekniska biten: att en domstol inte direkt kan tvinga alla som har en kopia av liggaren att återta en transaktion som t.ex. gjorts av en hacker eller annan otillbörlig ägare av en privat nyckel. Personerna har redan uppdaterat sina liggare frivilligt.

    Förvisso inte! Däremot skulle en domstol som bedömer att en person utfört en transaktion bedrägligt kunna tvinga personen att genomföra och visa en transaktion åt andra hållet (vilket alla som gått med på att följa bitcoin-protokollet då i praktiken blir tvungna att kopiera). Det kan kanske vara svårt att hitta personen, men det skiljer det inte från andra bedrägerier eller nätbedrägerier. Och om inte den dömda bedragaren visar att transaktionen genomförts inom en angiven tid, kan domstolen skapa ett krav på motsvarande värde i vanliga fiat-pengar. Jag tror dock avslutningsvis detta varken är första eller sista gången juristerna behöver tänka till lite extra när gamla lagar möter modern informationsteknik.

    • ”Förvisso inte! Däremot skulle en domstol som bedömer att en person utfört en transaktion bedrägligt kunna tvinga personen att genomföra och visa en transaktion åt andra hållet (vilket alla som gått med på att följa bitcoin-protokollet då i praktiken blir tvungna att kopiera).” Han har inte gjort något bedrägligt. Han har bett alla att uppdatera sina liggare, i enlighet med reglerna om att de som kontrollerar vissa privata nycklar ska ha rätt till att uppdatera liggarna i enlighet med hur mycket som finns registrerat på de publika nycklarna. De har sedan uppdaterat. Vem menar du att han har bedragit? Jag måste fundera mer på om han ens kan tvingas att skicka tillbaka bitcoinsen, men att det skulle vara för att han bedragit någon köper jag inte.

      ”Det kan kanske vara svårt att hitta personen, men det skiljer det inte från andra bedrägerier eller nätbedrägerier.” Det är aningen svårare att hitta personen när det inte finns ett namn kopplat till alla konton, skulle jag nog säga.

      ”Jag tror dock avslutningsvis detta varken är första eller sista gången juristerna behöver tänka till lite extra när gamla lagar möter modern informationsteknik.” Med dagens pseudolag går det säkert att tänka till och snickra ihop en lösning, men om man är av åsikten att lag inte är någonting som uppfinns utan alltid existerat och att äganderättslagen följer av att det råder knapphet kan lagen inte skydda någons bitcoins.

  • ”Jag tror inte du förstår tekniken, och varför kryptovalutor kräver en hel del resurser. Det är inte så att alla måste ha hela liggaren. Men genom att det är designat kostsamt att skapa och bygga vidare på falska ”liggare”, kan man vara säker på att den längsta kopian av liggaren man hittar är rätt gällande alla betalningar efter några tiotal minuter i nätet. Men även nya transaktioner är omedelbart signerade och garanterat från rätt avsändare.” Det jag skrev var att alla ”*ska kunna* ha ett eget exemplar av boken som registrerar alla bitcoin-transaktioner”. Men det är lite ”besides the point” som jänkarna skulle ha sagt, jag pratar inte om huruvida Bitcoin skulle vara kostsamt, utan jag säger att en decentraliserad liggare är mindre effektiv än centraliserad liggare. Detta gäller även för Proof-of-Stake.

    ”Det är ett vanligt missförstånd att pengarna skulle vara digitala filer. Snarare är det just liggaren eller kassaboken, och genom att tekniken hindrar förändringar i efterhand, begränsas den totala mängden av valutan på ett kontrollerat sätt. Regelförändringar kräver stort stöd bland noderna, och sker inte heller speciellt enkelt.” Jag vet inte om denna kommentar riktar sig mot min text, eftersom jag betonar funktionerna av liggarna.

    ”Och din huvudfråga om äganderätt ”hur avgör man vem som har rätt att använda hammaren?”, det är det absolut minsta problemet med kryptovalutor. En digital signatur avgör att bara ägaren av resultatet av en tidigare transaktion kan överföra samma pengar vidare. Dvs. den (vanligtvis bara en) som har den privata nyckeln och kan signera en transaktion är ägaren. När signaturen skapats kan den verifieras av alla noder som får kännedom om transaktionen på någon millisekund.” En tjuv bryter sig in i ditt hem. Han stjäl allt ditt guld. Ett säkerhetsföretag luskar ut vem som gjorde det, lagför tjuven och återbördar allt mitt guld även om det hamnat hos en hälare. Enkelt. Sen: En tjuv bryter sig in i ditt hem och stjäl alla dina bitcoins. Ett säkerhetsföretag luskar ut vem som gjorde det, lagför tjuven och ????

    I den libertarianska traditionen är ägande mer än kontroll. Med kryptovalutor är det lätt att avgöra vem som har kontrollerat någonting vid en viss tidpunkt, men det är inte samma sak som att den personen skulle ha rätt att göra det.

  • Problemet att datorkod har praktisk makt utan juridisk översyn har ju behandlats utförligt i Lawrence Lessigs bok ”Code and other laws of cyberspace” från 1999, var länge sedan jag kollade i den dock.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *