Därför är skatt stöld, inte en fråga om tillit

Det svenska folket har degenererat sedan Nils Dackes tid. Från att ha vetat exakt vad skatt är – vad det är kungens fogdar gör när de samlar in den del av människornas arbete som staten anser sig äga – har skatteboskapet övergått till att försöka intala sig självt att det älskar att bli beskattat. Statens hovpoeter av idag behöver inte arbeta alls lika hårt som deras kollegor av svunna dagar behövde, även om kunskapen om att skatt är, alltid har varit, och förblir, stöld är svår, till och med för staten, att helt radera ut. Än finns det bland oss de som inte försöker inbilla sig att det är något annat. Än finns det bland oss de som försöker påminna andra om att:

”skatt fråntar människor något som är deras.”

För det mesta får vi motståndare till skatt skrika oss hesa på våra egna, i sammanhanget små, plattformar. Lena Anderssons satir på ledarplats i Dagens Nyheter, om när lön blir stöld från staten är ett underbart och fantastiskt undantag.

De vars uppdrag det är att uppmuntra folket att fortsätta anstränga sig för att internalisera statens version av vad beskattning är har inga som helst problem att få utrymme på de bredare plattformarna. Det finns hela mediehus vars enda funktion är just detta. Och SVT och SR behöver inte dra hela lasset själva. Alla huvudfårans stora plattformar gör sig villigt tillgängliga. Det tycks inte ens finnas någon verkshöjdströskel för berättelser som går i linje med vad staten vill trumma ut.

För några veckor sedan fick till exempel historieprofessor Lars Trägårdh stort utrymme på Expressens kultursidor att blanda bort korten kring vad skatt är. Han tar i stort sett hela nyspråksordboken i bruk för att ”bevisa” att skatt inte är stöld utan handlar om tillit. Till och med låtsaskompis Mållgan får vara med, under den orwelliska beteckningen samhällskontraktet. Trägårdh påstår sig vara en vän av tillit, men menar då inte tillit människor emellan, något han uppenbart ser som dåligt. Tillit betyder i hans ordlista att människor underkastar sig staten. När folk i stället synar härskarklassens myter blåser han i Hesa Fredrik och målar med tjocka mörka färger upp skräckscenarier kompletta med grindsamhällen och misär.

Om skatt verkligen var ett uttryck för tillit, skulle människor då behöva tvingas att betala den? Staten är inte samhället, utan den utväxt på samhället som upprätthålls med våldsmonopolet. Människor behöver inte hotas och tvingas till att lita på varandra, eller till att samarbeta och erbjuda varandra hjälp. Skatt är stöld eftersom den tas ifrån oss oavsett om vi vill det eller ej.

En frivillig transaktion karaktäriseras av att det finns en överenskommelse. Anders vill ha något Beata har och erbjuder henne något i utbyte. Om Beata värderar det hon har lägre än det Anders erbjuder, sker utbytet. Både Anders och Beata tjänar på denna transaktion.

Stöld känns igen på att en överenskommelse saknas. Anders tar det Beata har, oavsett vad Beata vill. Anders är vinnare och Beata är förlorare. Om Anders sedan levererar något till Beata som Beata kanske eller kanske inte vill ha ändrar det inte på handlingens karaktär.

Trägårdh är mycket medveten om att definitionen av frivillig transaktion kräver en överenskommelse. Det är därför han tar till den gamla käpphästen ”samhällskontraktet”. Det kontraktet finns inte. Inte ens i den version där skattebetalaren får vårdköer och indoktrinering av sina barn i utbyte mot att bli bestulen. Ett kontrakt är en överenskommelse mellan villiga parter. Att tvinga någon att betala vare sig han tycker om det eller ej uppfyller inte definitionen.

Paradisläckan väckte precis den indignation mot att företagare undanhåller skatt från svenska staten som journalisterna i den statliga televisionen önskade. Representanter för det näringsliv som bygger upp välståndet i samhället hängs ut som vore de skurkar. Men även något annat väcktes; en effekt Uppdrag granskning-redaktionen antagligen inte räknat med: Uråldriga uppfattningar om skattemoral ligger fortfarande och slumrar i folksjälen. Tänk om det är vi människor som äger det vi arbetar ihop, inte staten?

Under hashtaggen #vadfanfårjag påminde folk varandra om att ett land som tävlar om topplacering för skattetryck i världen inte nödvändigtvis levererar social trygghet och välfärd på elitnivå. Även hashtaggen #backaleif tog fart, som ett tack för att Leif Östling artikulerat den fråga som alla som bryr sig om ett välmående Sverige bör ställa sig: Vad man egentligen bidrar till, villigt eller ej, när staten stjäl det allra mesta av det man arbetar ihop.

Uppdrag granskning råkade, i sina försök att säkra betalningsviljan för maktens bevarande, även att tända en eld som istället riskerar att undergräva människors blinda tro på skatt som något fint och häftigt att betala. Påpekandet att skatt är stöld väcker i hettan från denna brand, i stället för den vanliga ilskan och huvudskakningarna, nyfikna frågor från folk som vill veta mer om det resonemanget. Bra då för staten att det finns fler som kan rycka in och sjunga dess lov.

Men hovpoet Lars Trägårdhs försök att kratsa kastanjerna ur elden är betecknande slarvigt och illa underbyggt. Han påstår, till exempel, helt utan att belägga det (varför skulle han behöva det?), att ”individens frihet är större i ett samhälle med starkare stat”. I vilken ordbok återfinns den definition av frihet som skulle göra det påståendet sant? Individens frihet definieras annars som frihet från att utsättas för våld, hot och tvång. Alla råkar vara funktioner som statens makt vilar på.

Fler påståenden som symptomatiskt saknar stödjande resonemang är: att skattesystemet ”skapat gynnsamma förutsättningar för såväl näringslivet som för medborgarna”, att USA är ett splittrat land på grund av att tilliten till den stora staten minskat, att ”ojämlikhet, polarisering och segregering” växer när människor synar samhällskontraktets existens, samt att ”alla – även de rika – har mycket att förlora” om inte en världsomspännande stat tillåts ta över.

Dessa utsagor är dessutom mycket tveksamma till sin sanningshalt. Världen över har välståndet ökat som mest när staternas inflytande varit som minst. Det borde en professor i historia känna till. Men det passar inte in i Trägårdhs världsbild, där ordet ”privat”, som egentligen bara betyder att människor gör något för varandra utan tvång inblandat, skall fulas ned och människor förmås att sträcka sig efter statens hand när de behöver något.

Statens dåliga inflytande på samhället avslöjas av att metoden för att skaffa sådant som man själv tycker är bra är att via ombud använda hot och våld för att tvinga andra att betala för det.

Ett friskt samhälle känns igen på att den som vill att något skall finnas själv arbetar för det, och övertygar andra, via dialog och väl valda argument, att vara med.

—

Tillgänglig på Mises Ljud. Som du väl prenumererar på i din podcastspelare?