X. Utbyte i samhället – Avtalsmässiga band och hegemoniska band

Detta är andra delen av kapitel tio i Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

2. Avtalsmässiga band och hegemoniska band

Det finns två olika typer av samhälleliga samarbeten: samarbete genom avtal och koordination, och samarbete genom befallning och underordning eller hegemoni.

Där och i den mån som samarbetet baseras på avtal är den logiska relationen mellan de samarbetande individerna symmetrisk. De är alla delaktiga i mellanmänskliga bytesavtal. John har samma relation till Tom som Tom till John. Där och i den mån som samarbete baseras på befallningar och underordning finns det en människa som befaller och de som lyder hans befallningar. Den logiska relationen mellan dessa två klasser människor är asymmetrisk. En person styr och resten, undersåtarna, är i hans vård. Endast ledaren väljer och styr, de andra är blott brickor i hans spel.

Den kraft som väcker och ger liv åt alla samhällen är alltid ideologisk makt, och det faktum som gör en individ till en medlem i ett samhälle är alltid hans eget beteende. Detta gäller även för ett hegemoniskt samhällsband. Det är sant att folk i regel föds in i de allra viktigaste hegemoniska banden: familjen och staten, och detta var även fallet med den äldre tidens slaveri och träldom som nu försvunnit från den västerländska civilisationen. Men inget fysiskt våld och tvång kan tvinga en människa att mot sin vilja förbli undersåte i en hegemonisk ordning. Det som våld och hot om våld medför är ett tillstånd där underkastelse i regel anses mer önskvärt än uppror. I ett val mellan konsekvenserna av lydnad och olydnad väljer undersåten det förra och integrerar sig således i det hegemoniska bandet. Varje befallning ger honom ånyo detta val. Genom att om och om igen ge efter bidrar han själv till den hegemoniska samhällskroppens fortsatta överlevnad. Även som undersåte i ett sådant system är han en handlande människa, det vill säga en varelse som inte ger efter för blinda impulser utan använder sitt förnuft för att välja mellan de alternativ som står till buds.

Det som skiljer det hegemoniska bandet från det avtalsmässiga är den utsträckning till vilken individernas val styr händelseutvecklingen. Så snart en människa bestämt sig för att underkasta sig ett hegemoniskt system blir hon, inom ramen för systemets aktiviteter och under den tid hon lyder, en bricka i ledarens spel. I den hegemoniska samhällsorganisationen, och i den utsträckning den bestämmer vad de underordnade gör, handlar endast ledaren. De underordnade handlar enbart då de väljer underkastelse. När de väl en gång valt att underkasta sig handlar de inte längre för egen del utan blir bara omhändertagna.

I ett avtalssamhälle byter de enskilda medlemmarna bestämda mängder varor och tjänster av bestämd kvalitet med varandra. Genom att välja underkastelse i ett hegemoniskt system varken ger eller får en människa något bestämt. Hon ansluter sig själv till ett system där hon måste utföra ett oändligt antal tjänster och kommer att få det som ledaren är villig att tilldela henne. Hon är helt i ledarens koppel, och enbart ledaren åtnjuter valfrihet. Om ledaren är en individ, en organiserad grupp av individer, en styrelse, en egoistisk tyrann eller en välgörande, faderlig despot har ingen som helst betydelse för hela systemets struktur.

Skillnaden mellan dessa typer av socialt samarbete är samma i alla samhällsteorier. Ferguson beskrev det som skillnaden mellan krigiska och kommersiella nationer, Saint Simon som skillnaden mellan stridslystna och fredliga eller industriella nationer, Herbert Spencer som skillnaden mellan samhällen med individuell frihet och de med militant struktur och Sombart som skillnaden mellan hjältar och krämare. Marxisterna skiljer mellan det sagolika primitiva ”samhällets organisering enligt genser” och socialismens eviga välsignelse å ena sidan och kapitalismens avskyvärda förfall å den andra. De nazistiska filosoferna gjorde åtskillnad mellan det falska systemet av borgerlig säkerhet och det auktoritära Führertums hjältemodiga system. Hur de båda systemen värderas varierar från sociolog till sociolog, men de är alla helt överens om skillnaden och erkänner att det inte finns något möjligt tredje alternativ.

Den västerländska civilisationen och de mer utvecklande österländska folkens civilisationer är skapade av människor som har samarbetat utifrån avtalsbaserade strukturer. Det är sant att dessa civilisationer i vissa avseenden har anammat den hegemoniska strukturens band. Den statliga tvångsapparaten är nödvändigtvis en hegemonisk organisation, likaså familjen och dess hushåll. Det utmärkande inslaget i dessa civilisationer är emellertid den avtalsmässigt strukturen som lämpar sig för samarbete mellan enskilda familjer. En gång i tiden var de enskilda hushållsenheterna nästan fullständigt ekonomiskt isolerade. När utbyte av varor och tjänster mellan familjer ersatte familjernas ekonomiska självförsörjning var det, i alla nationer som vanligtvis anses civiliserade, ett avtalsbaserat samarbete. Historiskt sett är den mänskliga civilisationen i första hand ett resultat av avtalsmässiga relationer.

Allt slags mänskligt samarbete och social ömsesidighet är huvudsakligen en ordning med fred och försonligt avgörande av tvister. Vad gäller den sociala enhetens inhemska relationer, oavsett om det rör sig om avtalsmässiga eller hegemoniska band, måste det råda fred. Där våldsamma konflikter förekommer, och i den mån sådana konflikter existerar, finns varken samarbete eller samhällsband. De politiska partier som, i sin iver att ersätta det avtalsmässiga systemet med det hegemoniska, påstår att fred och borgerlig frihet är förkastligt, prisar våldets moraliska ädelhet och blodspillan och hyllar krig och revolution som de allra mest naturliga metoderna för mellanmänskliga relationer, säger emot sig själva eftersom de beskriver sina egna utopier som fridfulla sådana. Både nazisternas Reich och marxisternas samvälde är ämnade att vara samhällen med ostörd fred. De ska skapas genom pacificering, det vill säga våldsamt underkuvande av alla dem som inte är beredda att kapitulera villkorslöst. I en avtalsbaserad värld kan olika nationer samexistera. I en hegemonisk värld kan det bara finnas ett Reich eller ett samvälde och endast en diktator. Socialismen måste välja mellan förtjänsterna med en arbetsdelning som omfattar hela världen och alla folk, och upprättandet av en världsomfattande hegemonisk ordning. Det är detta faktum som gjorde att rysk bolsjevism, tysk nazism och italiensk fascism var ”dynamiska”, det vill säga aggressiva. Under avtalsmässiga villkor skingras imperier i lösa konstellationer av oberoende medlemsstater. Det hegemoniska systemet kommer att försöka annektera alla självständiga stater.

Den avtalsmässiga samhällsordningen är en ordning med lag och rätt. Det är styre med rättsstat (Rechtsstaat), som skiljer sig från välfärdsstaten (Wohlfahrtsstaat) och den paternalistiska staten. Lag och rätt avgör inom vilket utrymme individerna kan agera fritt. Inget sådant utrymme erbjuds de underordnade i ett hegemoniskt system. I det hegemoniska systemet finns varken lag eller rätt, utan endast direktiv och regleringar som ledaren kan ändra och tillämpa som han behagar, och som de underordnade måste lyda. De underordnade har endast en frihet: att lyda utan att ställa frågor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *