Alla som argumenterar mot staten kommer att stånga pannan blodig mot dess mur av myter. Det hjälper inte hur försiktigt vi lägger fram vår kritik. De vuxna bland undersåtarna är hyperkänsliga och alltid beredda att beskydda staten. Det som skänker staten ett sådant mangrant och ilsket glödande försvar är att den är skicklig på att forma berättelsen om sig själv. Staten behöver sällan använda sitt våldsmonopol. Mytbildning är dess superkraft. Myter håller undersåtarna i schack effektivare än vapen någonsin skulle kunna göra.
Uppdraget att göra staten irrelevant kräver av oss att vi presenterar konkurrenskraftiga alternativ till dess myter, att vi behärskar berättarkonsten. Vi behöver bli virtuoser i att formulera, förpacka, förädla och förkunna vår berättelse.
För att förstå hur viktig berättarkonsten är kan man läsa Sapiens, av Yuval Noah Harari. Det är nämligen just förmågan att berätta som gjort att människan idag behärskar den här planeten. Harari lär oss att för 100 000 år sedan fanns det minst sex människoarter. Den småväxta Homo Florensis höll till i Indonesien. Man hittade Homo Neanderthalis i mellanöstern och Europa. I Asien var människan representerad av Homo Erectus. Ville man träffa representanter för vår art, Homo Sapiens, behövde man ta sig till Afrika.
Idag finns Sapiens över hela världen och alla andra arter av släktet Homo är borta. Detta trots att även de gick upprätt, även de kunde föra samman fingerspetsarna med sina tummar, även de kunde tillverka redskap. De kontrollerade till och med elden. Men allt detta var inte nog för att att ta herreväldet över jorden.
Avgörandet kan istället, enligt Harari, härledas till för 70 000 år sedan. Till den kognitiva revolutionen. Då gjorde en förändring i vårt språk att Sapiens började kunna föreställa sig sådant som inte finns. Till exempel morgondagen, änglar och ett liv efter detta. De andra människoarternas kommunikation toppresterade med saker som ”akta, lejon i antågande” eller ”häng med, jag såg just en stor buffelhjord”. Det är viktiga saker att kunna förmedla, men inte tillräckligt för att skapa det sociala klister som krävs för att hålla samman grupper större än 50 individer. Och det räcker absolut inte för att forma allianser mellan stora samhällen. Med språkets förmåga att abstrahera kan Sapiens berätta om nationen, om gud, mänskliga rättigheter och mycket annat som gjort det möjligt för oss att göra gemensam sak med miljontals andra, utan att ens ha mött dem.
Människan är alltså som art mottaglig för pretentiösa berättelser. En egenskap som staten skickligt utnyttjar för att så rädsla och skörda lojalitet. Murray Rothbard pekar i Statens anatomi ut de viktigaste verktygen för statens bevarande. Han nämner bland annat myten om att utan staten existerar bara kaos. Samt även myten att:
Statens härskare är stora och visa män. De “styr med gudomlig rätt”. De är “de ädla” bland män. De är “experterna”. De är mycket större och visare än de goda, men enkla undersåtarna.
Vad är staten ens? Består den inte enbart av myt? Larken Rose tycks vara av den åsikten. Han menar att staten står och faller med en specifik myt. Han kallar den den farligaste vidskepelsen av dem alla: Tron att en grupp människor kan ha rätt att skada andra människor.
Rothbard och Rose visar att ingredienserna i statens berättelser är så skramlande tomma och så urbota dumma att ingen vuxen skulle gå på dem. De behöver planteras in tidigt, och staten riktar därför mycket medvetet in sig på barnens sinnen, vilket gör den urstark. Den ser stundtals oövervinnelig ut. Jag misstänker att staten kommer att plåga mänskligheten för all dess framtid. Det är kanske lika bra att vi ger upp och går hem?
Nej, självklart inte! Vi kan besegra staten; inuti oss själva. De flesta som hör denna uppmaning har redan gjort det. Statens myter biter inte längre på oss. Det är när vi blir tillräckligt många som vunnit denna inre strid, som vi är starka nog att hävda vårt utträde. Vår kärlek till friheten kräver därför att vi blir skickligare på att hjälpa andra att våga släppa sargen. Vårt viktigaste verktyg för det är förmågan att forma vår berättelse, att väva våra myter.
Innan någon av oss helt släppte taget om statens, med lögner indränkta, snuttefilt behövde vi ersätta dess myter med vår nya gemenskaps berättelser. Det är för att myten är ett kraftfullt verktyg för att bygga tillit. Jag tror, att utan tillit går vi under. Vi kollapsar känslomässigt. Så när vi inte längre litar på staten behöver vi lita på något annat.
Vi behöver lita på oss själva och på våra medmänniskor. När vi väljer våra berättelser, bör vi därför väga in hur väl de bygger tillit. Jag har några förslag som baserar sig på att vi har en rik tillgång i vår uppslutning bakom äganderätten. Den utgör ett ramverk av tillit som minimerar konflikt och skapar förutsättningar för spontan ordning. Den förankrar också icke-aggressionsprincipen. Där har vi ett utmärkt startpaket av myter: äganderätten, den spontana ordningen och icke-aggressionsprincipen.
Nästa steg är att börja utnyttja våra berättelser bättre: Måla ut dem till gripande sagor. Väv in dem i era samtal. Försitt aldrig chansen att påminna om dem. Om våra barn skall ha en chans att uppleva frihet måste vi gå segrande ur den här striden. Det här är myternas krig. Må den med bäst berättelse vinna!
—
—
Författarens kommentar: Jag gick med i Liberty Toastmasters i augusti i år. Jag stormtrivs! Ovanstående var min andra talaruppgift. Det blir lätt små manifest när jag skriver tal. ?
8 svar på ”Formulera, förpacka, förkunna – så vinner vi myternas krig”
Hej.
Staten som gränsar till den stat som avskaffar sig själv tackar och bockar för det nya territoriet.
Ungefär lika realistiskt som global fred om vi alla bara samtidigt insåg att pacifism är jättebra.
Däremot gör du helt rätt i att tala om vikten av att via manipulation av narrativet söka knuffa utveckling i en viss riktning. De som kan vara allierade eller åtminstone följare bör övertygas, de som är motståndare eller nyttiga idioter bör övertalas.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Det finns inget som säger att ett territorium fritt från en stat inte skulle kunna försvaras.
Ingen stat avskaffar sig själv. Att flytta narrativet är den enda fredliga vägen, en stat som inte lyckas slå sina blå dunster i undersåtarna upplöses.
Nej , men just att förklara hur en samling libertarianer i praktiken kommer att skydda sig mot stater är en avgörande fråga för att göra ideologin och rörelsen trovärdig.
Man kan inte förneka att nordkorea existerar och har ”fungerat” i ett halvt sekel, medans det inte finns någon yta på jorden som domineras av libertarianer.
Vi ligger under I myternas krig, det är då alldeles tydligt.
Hej.
Den som likt du hävdar det bär också ansvaret att föreslå ett trovärdigt ’hur’, eller hur?
Kanske en hierarkisk organisation, med klar befälsgång där deltagarna utser ledare när där finns en fiende att försvara sig mot?
Kanske man behöver den strukturen för att reglera mellanmänskliga konflikter för att minimera blodsspillan och släktfejder?
Kanske den strukturen behöver finansieras gemensamt så att den är beredd att träda i aktion omedelbart och inte vara slagen på förhand av en fiende som redan har den organisationen, och därmed initiativet?
Kanske denna i grunden frivilliga och av nödtvång bildade struktur måste arrangera logistiska hänsyn som vatten, mat och transporter så att den kan försvara alla delar av medlemmarnas territorium?
Och så vidare.
Men visst, det är ett vackert tänk att alla människor skall leva samman som fria individer med full respekt för att se till att min frihet att välja och välja bort inte kränker din.
Kruxet, som alltid, är tve-eggat:
Hur, givet hur människan är som varelse, och hur, givet hur världen de facto ser ut.
Knäcker du det blir du lika känd som Jesus.
Sedan är det så att över en miljard kineser, över en miljard indier, och över en miljard muslimer inte tar hänsyn till vad ett part tusen libertarianer i USA och Europa tycker – de behöver bara fortsätta att skaffa fler än tre barn per kvinna för att göra västerländska ideal irrelevanta alldeles oavsett hur moraliska och etiska vi anser dessa ideal vara.
Tanken att avskaffa staten är helt orealistisk om alla jordens folk först inte görs till om inte Homo Sovjeticus så väl Homo Libertianensis
Därmed har jag sagt mitt, tack för ordet.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Kamrat42 & Kamrat Richard
Jag tror att vägen till ett statslöst samhälle kan vara en övergångsperiod där svenska medborgare avsäger sig medborgarskap med kvarhåller rätten att verka och leva i Sverige. Rent praktiskt kommer det vara svårt givetvis men lyckas det så kommer det att minimera farorna med att utmålas som ett problemområde den dagen då staten Sverige upphör att existera i en betydelsefull form. Och att vara statslös svensk kan inte vara särskilt mer komplext än att vara turist här idag, säkerligen enklare. Däremot kommer laglöshet vara något som inte kommer att accepteras av den svenska staten, så det får vänta. Om jag får sia lite till så tror jag att det kommer att gå hand i hand med staters fortsatta misslyckanden i att leverera de tjänster de hävdar att de bäst gör och svårigheten i att bedriva en stat i ett allt mer upplyst samhälle.
Några fördelar med ett statslöst samhälle:
Inget casus belli kan i princip åberopas från stater förutom ”faran med anarki/failed state”-snyftet, vilket minimeras avsevärt av en ansvarsfull övergång från stat till statslöshet för de som vill.
Inga allianser med stater som skapar spänningar och målar upp Sverige som ett hot mot andra stater.
Ingen central byråkrati och bokföring som håller populationen i nackskinnet där quislingar snabbt kan dansa efter inkräktares pipor.
Kontrakterad lag och ordning som endast gäller egendomsbrott och avtalade mellanmänskliga förhållanden och ingen stat som inte lever som den lär och sprider moraliskt förfall med sitt hyckleri.
En population som kan bära vapen och kan diversifiera och skydda sin egendom tack vare mindre övergrepp från staten.
Professionella soldater/försvar som verkar där det verkligen behövs och betalas av de berörda parterna istället för att först och främst skydda staten Sveriges kontrollapparat och status quo till varje pris.
Ökat välstånd och effektivitet i alla branscher och områden där hot om våld, konfiskering och centralplanering upphör.
Skrämmande kapitel i historieböcker och fiction som vittnar om den barbariska tiden innan staten började vittra sönder.
Frihetliga hälsningar,
Jonas, fd medbrottsling
Jag brukar säga till personer som hävdar att att staten måste finnas för funktionen X eller Y att de saknar fantasi. Fantisera om hur X eller Y kan fungera utan en stat?
En annan sak är att ställa frågor. Att få någon att börja fundera på ett svar och då ett svar som håller som argument kräver att man även tar med motargument och vet hur de ska avvisas innan man svarar vilket kan få den svarande att faktiskt börja tvivla på sin inställning och kanske upptäcka att det kan finnas en annan väg.
Att tillrättalägga någon är inte så smart. Oftast skaffar man sig bara en ovän.
Jag håller helt med. Det är såväl lönlöst som ohyfsat att försöka övertyga någon om något. De kan enbart övertyga sig själva. Då kan frågor som kräver tankemöda att besvara fungera väldigt bra.