Kritik: Skuld de första 5000 åren (2/2)

Detta är del två av en artikel om David Graebers bok, läs del ett här.

Redan de gamla grekerna

David Graeber är verkligen inte först med att förespråka en teori om pengarnas ursprung ur kredit. Joseph Schumpeter beskrev Platon som en av de första förespråkarna för denna teori. Han hävdade också att Aristoteles är den tidigaste kända förespråkaren för teorin om pengar som sprungna bytesvaror, specifikt ädla metaller.

Denna fråga har alltså diskuterats åtminstone sedan dess. Kan det vara som så att båda utsagorna är sanna på sitt sätt?

1. Skuld kan användas istället för pengar
Skuld är ett allmänmänskligt faktum – enkelt uttryckt handlar det om en överenskommelse om ett framtida utfall såsom det förstås i deltagarnas sinnen. Det är ett kontrakt eller en förståelse i någon form. Skuld kan ärvas, ägas, ges bort, och användas som bytesvara – det ”underliggande” värdet är allmän tillit till den gemensamma överenskommelsen om ett framtida utfall. Skuld kan användas på liknande sätt som pengar och kan representeras med symboler.

2. Skuld kan mätas i pengar
I takt med att pengar har växt fram har vi lärt oss att representera skuld i termer av pengar. Pengen är den lämpligaste symbolen att använda för att förtydliga överenskommelsen. Skulden skapar inte pengen, skulden bara mäts i pengar eftersom pengar är den lämpligaste enheten.

3. Skuld kan existera utan pengar
Såklart – det handlar bara om att komma överens om framtiden. Det behövs minst två människor, det är allt.

4. Pengar kan existera utan skuld
Blandar man samman skulden med det man använder för att mäta skulden – då ser det såklart ut som att det är samma sak. Det är möjligt att tänka sig en situation där ingen har skuld till någon annan, och där samtliga byten sker med omedelbart tillfredställande pengar.

Dags för ett komiskt exempel:
Jag lånar ut två skedar till dig och får en kredit på tre skedar från dig, att betalas till mig om ett år. Jag kan ge bort min kredit på tre skedar i utbyte mot någonting annat, mottagaren av krediten är nu den nya ägaren av skulden och förväntar sig att få tre skedar av dig. Ju mer han litar på dig, desto större är chansen att jag kan använda min skuldsedel som om den vore värd tre skedar.

Har jag nu skapat en sked?

Det blir komiskt när man definierar skulder i någonting annat än allmänt kända penningenheter, eller använder någonting annat än valutaenheter för att exemplifiera pengar: det blir så tydligt vad som egentligen händer. Våra hjärnor är inställda på att behandla just pengar som någonting magiskt, som följer andra regler än alla andra varor.

Ursprungsbyn och den vardagliga kommunismen

I en av David Graebers hypotetiska ursprungsbyar hade inte pengar behövts, eller hade åtminstone inte varit nödvändiga. Istället hade ett fåtal människor på ett godtyckligt sätt kunnat vara givmilda mot varandra när de har det bra, och enligt vissa sociala konventioner senare kassera in sina tacksamhetsskulder, eller låta bli att kassera in dem helt, det vill säga skriva av dem. Detta beteende identifierar Graeber som ”vardagskommunism”.

I ursprungsbyn har man utan pengar löst problemet med “dubbel behovsöverensstämmelse”. Alltså den problematik som uppstår när två individer inte kan idka byteshandel eftersom deras behov inte stämmer överens vid samma tillfälle. Bagaren kan enbart byta till sig kött om slaktaren exakt samtidigt behöver bröd. I Graebers vardagskommunistiska scenario verkar det som att ursprungsbagare gav bort sitt bröd i lugn förvissning om att han utan att tappa ansiktet kan be om kött vid ett senare tillfälle – alltså ett underförstått system av krediter uppbackat av en vänskaplig och godtycklig skuldinlösning.

Det faktum att många ursprungssamhällen kan ses fungera enligt dessa principer är inte ett argument för att pengar skulle ha uppstått ur skuld. Att använda skuld, även informell sådan, är bara smidigare än att inte kunna byta med varandra alls.

I en gemenskap som är liten och där alla håller på med ungefär samma sak, till exempel fiske, är det sannolikt att de flesta har samma uppfattning om olika varors jämförelsevärden. Samtliga har samma okomplicerade värdeskalor och känner inte något omedelbart behov av att ta emot någonting i utbyte. Särskilt inte när tiderna är goda.

I takt med att ett samhälle växer väljer man kanske någonting hållbart och litet för att symbolisera skuld, eller tacksamhet – till exempel fjädrar, pärlor, snäckhalsband eller till och med symboliska målningar, tatueringar eller annan kroppsutsmyckning i syfte att hålla reda på vem som bidragit till samhället. Status.

En duktig jägare förväntas dela med sig, men det ingår i affären att hedras och priviligeras. Ett samhälle som belönar sina produktiva individer, de som faktiskt sätter mest mat på bordet, är ett samhälle som har bättre chanser att blomstra. Det är ett samhälle vars värderingar är i linje med och underbygger det bästa i mänsklig natur.

Steget är kort till att tänka sig att människor erbjuder dessa skuldsymboler till varandra mindre ceremoniellt för att därmed etablera en kvantifierbar skuldliggare som är distribuerad i samhället. Även om de symboler som används är mycket vanliga, som till exempel snäckskal, så är det svårt för någon enskild individ att helt enkelt gå och plocka en massa snäckor för att sålunda öka sitt anspråk på byns resurser. Samhället är för litet, tillräckligt många känner dig och vet att samhället inte är skyldigt dig så mycket som du faktiskt har hängande runt halsen. Det är i allra högsta grad möjligt att föreställa sig en proto-ekonomi där man använder sig av symboler för att förenkla inlösningen av skulder som en integrerad del i en kulturell statussymbolik. Men att förväxla den typen av symboler för pengar är ett misstag.

Det är först när samhället blir för stort, och kanske kommer i kontakt med andra samhällen som bristen på tillit människor emellan kräver verkligt “bra” pengar enligt de fundamentala sex kriterierna. Det vill säga en verklig handelsvara, som är allmänt förstådd som mest lämpligt vid byten, allmänt förstådd som mest värdefull. Allmänt förstådd som det som inte kräver någon tillit för att kunna användas.

Bra pengar möjliggör omedelbar tillfredställelse, omedelbar reglering av skuld, och är synnerligen hjälpsamt för att smörja relationer mellan människor som inte har fullständig tillit till varandra. Pengarna är en separat innovation från skulden.

Graeber bör titta på månen, inte på fingret som pekar på månen: när det finns tillräckligt bra pengar, kan skulder representeras med hjälp av pengar. Men pengarna och skulden är aldrig samma sak.

PS: Den ständigt återkommande korruptionen av pengarna

I Mesopotamien definierades shekeln tidigt som en viss vikt av korn, därefter som en viss vikt silver. När människor var skyldiga varandra saker, definierade de skulden i shekel.

Om man i Mesopotamien hade räknat samman alla skulder definierade i shekel, skulle deras samlade belopp vara högre än mängden silvershekel. Detta betyder inte att skuld är pengar, eller vice versa. Det betyder att det är möjligt att definiera skulder i termer av shekel.

För att exemplifiera kan vi tänka oss en kvinna som behöver köpa utsäde inför vårens sådd, hon har ingenting att erbjuda i utbyte utan ber om säd från en granne, de kommer överens om tillräckligt med utsäde för att hon ska kunna gå vidare med sådd. De låter templets präster bevittna och utfärda en kilskriftskredit.

Kvinnan får utsäde från grannen värt en shekel, prästerna informerar henne att hennes skuld är två shekel, och de ger grannen en skuldsedel på en och och en halv shekel. Grannen tar alltså en ränta på en halv shekel, prästerna likaså.

Grannen har nu 1.5 shekel innestående hos prästerna, kvinnan är skyldig prästerna två. Grannen kan i sin tur byta in sin skuldsedel hos prästerna mot en annan godtagbar vara enligt en växelkurs mot shekeln.

Kilskriftstavla från ca 500 f. Kr. (Babylonien) Redogörelse för skulder och tillgångar mellan affärspartners.

Ingen i denna transaktion har bytt silvermynt med någon annan – de har enbart kommit överens om att gemensamt förhandla om ett framtida utfall, och de har använt sig av enheten shekel för att säkerställa att de förstår varandra.

Grannen kan använda krediten till att köpa någonting annat, han kan gå till prästerna och be dem uppdatera sina kilskriftstavlor så att skulden vid återbetalning ska tillfalla någon annan. I så mån kan krediten användas som betalningsmedel. Men bara så länge som det finns tillräcklig tillit till det ursprungliga framtidskontraktet. Ser det ut som att det kommer att bli missväxt måste skuldsedeln rabatteras – ser skörden lovande ut kan skuldsedeln användas närmare den verkliga silvershekelns värde. Den enda relationen kreditshekeln har med silvershekeln är den ena mäts gentemot den andra.

Prästerna kommer naturligtvis arbeta för att kvinnan ska betala in sin skuld till dem, men de har inga incitament att se till att grannen någonsin ska komma tillbaka och lösa in skuldsedeln. Efter ett tag lämnar kvinnan in en del av sin skörd som återbetalning till templet, men krediten är fortfarande på vift. Prästerna har överfört den till nya ägare vid ett flertal tillfällen. Det vore naturligtvis bäst för templet om krediten fortsatte cirkulera.

Det blir ganska enkelt att se hur en idé kan födas hos prästerna att helt enkelt utfärda krediter och att påstå att de när som helst kan bytas in mot varor. Det är ju trots allt mycket mer praktiskt än att behöva lassa korn och ull mellan olika hushåll. Med tiden vet de att enbart en viss mängd av skuldsedlarna någonsin löses in, övriga kommer att cirkulera i ekonomin och ha en inflationistisk effekt på kreditshekelpriserna. Ju större tillit samhället har att templet är god för för sina skuldbrev – desto färre skuldbrev behöver de lösa in och desto större kan deras inflationistiska manövrer vara – och vice versa.

De skulder som inte utfärdas i god tro, det vill säga som inte representerar en verklig täckning av kapital eller framtida intäkter för prästerna – de representerar en slags inflation, men bara av just det templets kreditshekel. Andra tempel är kanske mycket mer konservativa, deras krediter kommer värderas högre. Och samtliga jämförs hela tiden mot silvershekelpriserna och kan slutligen inte gömma sig.

Med lite fantasi kan vi tänka oss att incitamenten är ganska starka för templet att försöka motverka användningen av riktiga silvershekel och istället enbart tillåta handel med hjälp av deras skuldobligationer som de lovar att inte överutnyttja själva. Det vore också praktiskt om det bara var de som hade rätt att överhuvudtaget utfärda skuldbrev eller om andra tempel åtminstone kunde hålla jämn takt i bedrägeriet så att det inte blir alltför uppenbart.

Det är ungefär här som Graebers syn på skuld och hans maktanalys börjar få relevans. Det är ur dessa incitament som centralbankerna föds, ur tvång och arrogans. Det finns en sann och uråldrig konspiration som måste bekämpas. Men inte med hjälp av ökad överstatlighet eller regleringar, utan med kunskap, civil olydnad och alternativa institutioner.

För de mellanhänder som agerar på kreditmarknaden är incitamenten oöverstigliga. De kommer institutionellt att försöka arbeta för att få folk att glömma bort vad pengar är, samtidigt som de använder lagstiftning för att förhindra konkurrens från pengarna.

David Graeber spelar dessa aktörer rakt i händerna när han försöker bevisa att pengar är födda i skuld.

Graeber slår an på många strängar i sin bok, men lyran är inte stämd. De orättvisor han skjuter prick på träffar han med dåligt vässade pilar. Pengarna är inte födda ur skuld.

Pengarna är kapade, med hjälp av en kombination av idéhistorisk propaganda och våld som förvirrat den moderna människan så till den grad att den tror på tvåprocentsmålet.

Detta är sant oavsett om man har idkat dzamalag* eller inte.


* Ordet dzamalag avhandlas i den föregående artikeln.

1 kommentarer till ”Kritik: Skuld de första 5000 åren (2/2)

  • Intressant! Verkar som att Mises höll med dig, bjuder på ett utdrag från Mänskligt handlande som vi kommer att släppa snart, på ett liknande ämne: Fientlig aggression var inte främmande för människans icke-mänskliga förfäder. Medvetet och målmedvetet samarbete är resultatet av en lång evolutionär process. Etnologi och historia har försett oss med intressant information om de mellanmänskliga relationernas begynnelse och ursprungliga utformning. Vissa anser att sedvänjan varigenom man ömsesidigt gav och tog emot gåvor, och i förväg kom överens om vilken specifik gåva man förväntades återbörda, är en föregångare till mellanmänskligt utbyte. Andra menar att stumt utbyte är det primitiva sättet att bedriva handel på. Att ge presenter med förväntan att bli belönad med en present från mottagaren, eller för att man vill stå på god fot med en människa vars fientlighet skulle kunna vara förödande, är redan det samma sak som mellanmänskligt utbyte. Likadant är det med stumt utbyte, som endast skiljer sig åt från andra sätt att idka handel på i att det saknar muntliga diskussioner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *