Ett anspråkslöst förslag

I skuggan av flyktingkrisen verkar alla oroa sig antingen för bostadspriserna eller pensionerna – eller kanske både och. Ola och Klaus diskuterade vettigt bostadsbubblan i senaste Radio Mises (#99) och det är tydligt att dessa ämnen oroar många svenskar. I vår närhet hittar regering, finansinspektionen och Riksbanken dumheter efter dumheter för att minska efterfrågan på bostäder genom skuldkvotstak och amorteringskrav. Låt mig, likt den Brittiska skribenten Jonathan Swift på 1700-talet framföra ett djärvt och anspråkslöst förslag, ett förslag som kanske sticker i ögonen på folk och ett förslag som kan lösa delar av båda ovan nämnda orosmoment.

Staten äger and nyttjar fastigheter i prima lägen – vad sägs om att sälja dem?

Liknande idéer fick tidigare i år mycket uppmärksamhet när de föreslogs av skribenter i brittiska tidningen The Economist, som menade att Storbritanniens huvudstad borde flyttas till Manchester – delvis för att minska fastighetspriserna i centrala London. Helst att allt vill vi att staten ska sluta existera (eller också göra så lite som möjligt), men genom sin blotta existens och ägande av de mest eftertraktade adresserna i centrala Stockholm tvingar den upp priser på fastigheter högre än de annars hade behövt vara.

Som utgångspunkt här använder vi offentliga siffror (och enkla googlingar) av pensionstillgångar, pensionsskulder och Ekonomistyrningsverkets (ESV) sammanfattning av de statliga finanserna. En stor del av den senare ägnas åt statens så-kallade balansräkning vars uppskattningar har massor av beräkningsproblem, men åtminstone ger oss en fingervisning om vad statens fastighetsbestånd skulle kunna vara värt på marknaden. Det visar sig att staten äger fruktansvärt massa saker och många av dem ser felvärderade (eller åtminstone felaktigt bokförda) ut.

Den första indikationen om att någonting är fel kommer från hur ”liten” balansräkningen är; ESV säger 1 600 miljarder (lite över 1/3 av BNP), trots att bara AP-fonderna äger tillgångar värderade kring 1350 miljarder. Nästa problem kommer när vi djupdyker i de 13 miljarder som Statens fastighetsverk är upptaget till (SFV står som formell ägare till alla möjliga typer av tillgångar såsom ambassadbyggnader, Ales stenar, Marstrands fästning, Dramaten och så vidare). Bara de fyra adresserna på Drottninggatan (6, 8, 10, 12) som används av regeringskansliet borde vara värderade någonstans kring 10 miljarder om vi antar kvadratmeterpriser för större publika fastigheter i området (Gallerian, Mood Stockholm etc). Det är såklart svårt att säga någonting om marknadsvärdena på fastigheter som varit i statens ägor  sedan andra världskriget, men kvicka överslagsberäkningar här visar ändå att tillgångarna grovt underskattats.

För att inte tala om de nästan 4 miljoner hektar skog staten äger, värderat till några hundra miljarder, som endast tas upp i ESVs balansräkning genom innehavet i statliga Sveaskog (bokfört till 20 miljarder, vilket innebär ett hektarpris på kring 6 500/hektar, det vill säga långt under vanliga marknadspriser).

Letar vi i det finstilta hittar vi ännu fler problem:

Intäkter och kostnader, tillgångar och skulder samt betalningar som redovisas av Riksbanken och AP-fonderna ingår dock inte. Inte heller ingår
premiepensionssystemets tillgångar och skulder med dess avkastning i
konsolideringen. (s. 6)

Trevlig (läs: missvisande) balansräkning. För att inte tala om det ”egna kapitalet” de vackert döpt om till ”Nettoförmögenhet”: -404 miljarder. Staten är alltså insolvent med uppemot en tiondel av BNP eller en femtedel av sina årliga intäkter enligt sina egna beräkningar. Spännande.

Vad består då de här 1 600 miljarderna av?

Det är en mycket spännande läsning och ger inblick i exakt hur mycket staten kontrollerar och dirigerar vår ekonomi. Alla statligt ägda bolag (Vattenfall, LKAB, Jernhusen, Akademiska Hus, Apoteksgruppen, Systembolaget, SBAB, Swedavia samt många fler) är upptagna i balansräkningen till sammanlagt 300 miljarder kronor. Lägg därtill vägnätet och järnvägarna på vardera nästan 150 miljarder, CSNs alla fordringar (186 miljarder), uppemot 250 miljarder i maskiner och inventarier, 220 miljarder i likviditet och periodiseringsposter samt lite övriga småposter.

Lägg därtill AP-fondernas (1, 2, 3, 4, 6) samlade förmögenhet på kring 1350 miljarder och Riksbankens nettotillgångar på 550 miljarder för sammanlagd balansräkning på 3 500 miljarder – och sen måste vi värdera upp de underskattningar ESV gjort i fastighets- och skogsvärdering, säg sammanlagt 3 750 miljarder (hur Daniel Waldenström i sin Swedish National Wealth Database [SNWD] kommer fram till nästan 8 000 miljarder är högst oklart).

Det är att jämföra med upptagna skulder i balansräkningen (statsskulden = 1 240 miljarder) och vanliga uppskattningar kring de ofinansierade pensionsskulderna på 1 700 miljarder eller 2 100 miljarder. Efter att nya beräkningsregler av pensionssystemets tillgångar och skulder trädde i kraft 1 Jan 2016, uppgick den totala pensionsskulden till 8 881 miljarder kronor (se gärna Pensionsmyndighetens egna uträkningar av systemets solvens, s. 83 och ss.106-110). Denna siffra måste dels vägas mot systemets tillgångar (ca 1 350 miljarder) och årliga inbetalningar (16% av arbetsinkomst) samt även diskonteras med relevant ränta enligt relevant demografiskt mönster eftersom inte alla skulder förfaller idag.

Så som Pensionmyndigheten räknar tillgångarna och skulderna i pensionsystemet – vilket inkluderar släpande inkludering av marknadsräntor, uppräkning av värdeförändringar i AP-fonderna och inkludering av årliga inbetalningar – är systemet i balans (balanstalet för 2016 var 1,0395, där 1 indikerar ”tillgångar = skulder” och systemets bokförda ”tillgångar” översteg därmed ”skulderna” med ca 4%, se ss. 7-8, 96, 106-110). Det ska dock till rejält med bokföringsteknisk magi för att få 1 350 miljarder att lämpligt täcka nästan sju gånger större, ränte-diskonterad, summa.

Sammanfattningsvis: trots dolt i förvirrande ordalag och missvisande bokföring råder det inget tvivel om att staten äger rejält med tillgångar. De kan förhållandevis enkelt sälja tillbaka dem till marknaden för bättre användning – särskilt gällande fastighetsbestånd i våra innerstäder. Till skillnad från Jonathan Swifts förslag för snart trehundra år sedan, är mitt mer moderna förslag inte helt befängt. Precis som att staten inte ska äga banker ska staten inte heller äga fastigheter (eller företag). Att regeringen och deras hjälpredor ockuperar bland de mest eftertraktade bitarna land i Stockholms innerstad är både onödigt och direkt slösaktigt. Tänk om ni kunde styckat av och sålt de fastigheterna, lagt ner alternativt flyttat verksamheten till nån avfolkningsort med krisande befolkningsunderlag och skickat mellanskillnaden till pensionsystemet för att täcka upp de gigantiska hål ert pay-as-you-go pensionssystem (eller ja, Ponzibedrägeri) skapat. Det skulle gå riktigt långt mot bättre förutsättningar för att ”klara välfärden”.

1 kommentarer till ”Ett anspråkslöst förslag

  • Att överföra statens ägande enligt ATP poäng är ett bra förslag. Jag önskar att öppna-gränser ”libertarianer” hade argumenterat för att detta skall göras först, och att gränserna skall öppnas sedan. Inte för att öppna gränser vore bra ändå. Men då hade de åtminstone varit intellektuellt hederliga. Som nu är så har varje öppna-gränser ”libertarian” jag diskuterat med istället hävdat att gränserna skall öppnas direkt eftersom de skulle vara omoraliska på något sätt och att statens tillgångar inte representerar ägande eftersom det inte går att äga tillgångar kollektivt eller att medborgarnas ägande av staten ej har formaliserats tydligt juridiskt eller dylikt. De här åsikternas stora utbredning inom libertarianismen och det skrala mothugg dessaa fått har helt desillusionerat mig för libertarianismen, mitt förtroende för libertarianer är lågt. Den fräshör av stringens och intellektuell hederlighet jag en gång upplevde från libertarianismen falnade och försvann.

    Däremot är det inte ett bra förslag att flytta huvudstaden till en annan plats än Stockholm. Därför att det skulle vara ett politiskt beslut som minskar förutsägbarheten i systemet. Otaliga beslut har fattats på grundval av det fastighetsvärde som statens lokalisering till Stockholm skapat. Att göra hån av dessa beslut av ren politisk klåfingrighet är mycket dåligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *