Metoo uppmanar till mer manlighet, inte mindre

Det är ingen chock för mig att de allra flesta kvinnor under sina liv har upplevt kränkningar av olika slag, och av olika magnitud. Alla som lärt känna en handfull kvinnor i sitt liv vet redan att så är fallet.

Till de kvinnor som delat mig sig och berättat om vidriga och förminskande upplevelser vill jag säga att jag har knutit mina händer och önskat att jag hade varit där. Jag hoppas och tror att jag hade agerat. Män som bevittnar övergrepp och inte agerar är ansvariga.

Det är oförlåtligt när män använder den fysiska styrka som givits dem i syfte att skydda hem, härd och bygd för att förgripa sig på det som mannen bör hålla som absolut okränkbart och upphöjt – kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

Nästan lika oförlåtligt är det att undvika att gripa in.

Med det sagt: de övergrepp som har skett är inte mitt fel, och inte heller ”manlighetens” fel. Vilket jag inte heller tror att de flesta kvinnor som delat med sig anser. Gudskelov.

Jag är inte, genom min tillhörighet till det manliga könet, skyldig till de övergrepp som begås av män som inte är jag. Individuella män däremot kan agera berömvärt eller klandervärt. Ju fler individuella män som upplever sig själva som kallade att ta ansvar för sitt eget och sina medmänniskors väl och ve. Desto bättre.

Ju fler män som är förbittrade och oförmögna att med fast hand styra sina liv i en positiv riktning. Desto sämre.

Kränkningar finns, och alla råkar ut för dem

Kränkningar är en del av den mänskliga upplevelsen. Det finns ingen som går igenom ett liv utan dem. Det finns goda chanser att varje person du interagerar med under en dag bär tragedier och lidande inom sig.

Var och en av oss har mött illviljan och ondskan i verkligheten. Vissa av oss har säkerligen till och med i vissa stunder i livet varit förbrytare, och orsakat sår som inte kan läka. Stora eller små.

Människan har en kapacitet för illvilja – och vi kan inte hashtagga bort den. Vi kan erkänna det som en del av verkligheten och arbeta för att göra vad vi kan för att minska lidande. Det kan tyckas hopplöst, eller hur? Finns det å andra sidan någonting viktigare för en man att ägna sig åt?

Vad kan jag göra?

Att agera i stunden, och förhindra övergrepp när de faktiskt sker är det viktigaste.

En annan viktig uppgift för mannen är hämnden. Att bestraffa förbrytare när andra institutioner inte lyckas tillfredsställa ett offers upprättelse. I den mån lagen lyckas med sin uppgift, nämligen att tillfredställa offers rättskänsla, skall den efterlevas. Till punkt och pricka. Om den inte lyckas med detta är lagen inte tillräcklig.

Män som svär att stå sina systrar bi när de omringas av demoner har jag ingenting annat än gott att säga om. I den mån Sveriges män kan medvetandegöras om att de behöver agera med uppmärksamhet, vaksamhet och rådighet i situationer där kvinnors suveränitet hotas är kampanjen fantastisk.

Det är också ljuvligt att beskåda när arroganta, och till synes orörliga fulgubbar faller ner från sina piedestaler.

Däremot är jag skeptisk till att hashtag-aktivismen leder till någon djupare förståelse eller till någon form av katarsis i den svenska kulturen. Det som riskerar att hända är att tonläget ytterligare trissas upp, och att kategoriska förenklingar höjs till skyarna såsom eviga sanningar.

Det sägs att män måste förändras, men på vilket sätt?

Jag upplever detta som en uppgift för män: att skydda. Det betyder inte att kvinnor inte kan skydda, eller att män måste ha monopol på uppgiften. Jag anser bara att män skall skydda. Det är en av våra absolut viktigaste uppgifter. Det ligger i vår verkliga natur att agera beskyddande.

Jag kan inte bevisa att det är en manlig uppgift, jag kan bara notera att det är min övertygelse.

Inte heller detta påstående kan jag bevisa: att svenska män är mer konflikträdda än män i många andra kulturer, och därmed mindre benägna att komma till sina systrars undsättning. Detta är naturligtvis ren spekulation.

Men flera delningar under #metoo-taggen har berättat om vuxna människor, däribland män, som har valt att vända ryggen, och inte låtsas om den pågående händelsen. Jag slås av känslan att detta hade aldrig hänt i till exempel Polen. Men vad vet jag? Det enda jag vet är att jag är nästan oförmögen att hantera det ursinne jag känner när jag hör talas om dylika svek.

Du kanske tycker att jag bär på en karikatyrartad bild av hur en man borde bete sig? Du kanske anser det vara högmod att män ska försöka leva upp till hjälteideal? Kan inte män bara sluta att begå övergrepp istället?

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är otroligt infantilt att önska sig fram till en verklighet som aldrig kan infinna sig. Det kommer alltid finnas män som begår övergrepp, det kommer alltid finnas demoner.

Ideal är ganska schyssta prylar som man kan försöka att agera i enlighet med, och inte överge bara för att otack är världens lön. Det verkliga högmodet vore att ställa sig utanför och inte söka förbättra sig själv i någon riktning. Varför inte välja en riktning som leder bort från lidandet istället? Är det inte bättre att sikta på saker som kanske är utom vår räckvidd, men ändå värda att sträva efter?

Ideal. Jag erkänner mig skyldig till att bära dem. Mod, principfasthet, ihärdighet, trygghet, vänlighet, tålamod, offervilja, och ursinne – när situationen så kräver. Jag skulle kunna leva med den beskrivningen av mig om jag finge förtjäna den. Romantiskt kanske? Men det ger mig gåshud att skriva det.

Män behöver manliga ideal – annars kommer de inte bete sig som män. De kommer att bete sig på något annat sätt.

I mångt och mycket verkar kvinnor förvänta sig samma saker av män som jag gör. Det är bara att titta på vilka män kvinnor faktiskt i första hand väljer. Det är inte pojkar som tycker synd om sig själva för att de inte får ligga, den saken är klar. Jag generaliserar och spekulerar såklart. Men jag vet i alla fall vilka män jag själv dras till, som jag inte kan låta bli att beundra.

Låt mig beskriva en sådan man.

Det är en kompetent man som förstår att njuta av det vackra som både natur och civilisation erbjuder. Det är en man som firar livet och tar sig an det med välbehag, trots att det innehåller tragedier, outtömligt ansvar och många törnar. Som uppmuntrar dig att tävla mot honom, utan att hota att förgöra dig, och som firar dig när du vinner. Som är beredd att ställa sig i vägen för ett basebollträ på väg mot ditt bakhuvud. Som kan stå pall och vara ett stöd till dig när onda vindar viner just eftersom han har koll på sin egen skit. Det är en man som inte är snurrar in sig själv i verbala manövrer hela dagarna, utan som har en uppmärksam, fysisk, förkroppsligad närvaro i världen.

Det är en man som inom sig bär förmågan att agera aggressivt och har kapacitet att släppa lös våld, men som ändå inte gör det – utom för din skull.

Jag tycker definitivt att det verkar som om att denna typ av manlighet har en universell attraktionskraft. På både män och kvinnor – och med god anledning. Det gör mig ont att så många unga män drar sig tillbaka i bitterhet och väljer att undvika relationer, väljer att inte närma sig kvinnor, väljer att inte skaffa familj. Det är en sanslös tragedi.

Jag har denna syn på manlighet, och anser att merparten män, sin “grabbkultur” till trots, beter sig på ett tämligen berömvärt sätt. Därför sticker det i ögonen när vissa enbart beaktar manlighet såsom någonting giftigt. Det gör mig besviken att se kvinnor jag känner utropa ”dessa djävla män” eller ”typiskt medelålders vita män”.

Den kvinnliga anden har sin egen sjuka – bäst personifierad av den feministiska trattmunnen som är fullständigt ägd av sin ideologiska infantilism och inte är förmögen att se män och manlig kompetens som någonting annat än tyranniskt. Det är så urbota osofistikerat, och farligt.

De som använder #metoo-kampanjen för att agera ut storyn om mannens, eller “manlighetens” eviga synd vet inte vad de förskjuter.

De vet inte vad de bjuder in.

Den snälle mannen

Det är obehagligt med män som lovar och svär att de ska ”lyssna på kvinnor bättre”, att de ska tukta sin egna giftiga maskulinitet, bekämpa ”grabbkultur” och i övrigt hålla sig ur åsyn, utom när det är dags att krypa fram ur hundhuset och anklaga män i allmänhet för sin egen uselhet.

Apropå obehag. En av Fredrik “Gríma Ormtunga” Virtanens gamla artiklar har börjat cirkulera. Det är en synnerligen klandervärd liten klagovisa där han ondgör sig över kvinnors benägenhet att ”välja svin när jag sitter bredvid”.

Snälla och harmlösa lilla Ormtunga funderar uppriktigt på hur det kan komma sig att ingen kvinna förbarmar sig över honom? Hans väninnor klagar ju på sina nuvarande svin och han passar ju perfekt in på beskrivningen: “inte svin”.

Det finns ingenting mindre attraktivt, eller potentiellt mer bedrägligt farligt än män som med fullkomlig brist på självinsikt klagar på kvinnors oförmåga att välja ”rätt” kille, och att de själva konstant blir förpassade till vänskapsfacket.

Det finns goda chanser att du då har att göra med en pojke som inte har tagit itu med sina egna mörka sidor, och därmed saknar förmåga att ta ansvar för den aggressivitet som ofrånkomligen är en del av att vara man.

Istället för att lyssna på uppmaningarna om att män bör sitta ner, skämmas och gömma sin manlighet vill jag uppmana mina medbröder att göra precis tvärtom. Du måste synas, du måste stå upp, du måste vara stolt. Du måste axla den börda som följer med din manlighet. Ta verkligt ansvar!

6 kommentarer till ”Metoo uppmanar till mer manlighet, inte mindre

  • ”Jag upplever detta som en uppgift för män: att skydda. Det betyder inte att kvinnor inte kan skydda, eller att män måste ha monopol på uppgiften. Jag anser bara att män skall skydda. Det är en av våra absolut viktigaste uppgifter. Det ligger i vår verkliga natur att agera beskyddande.”

    Ponera följande scenario: Ditt land koloniseras av hundratusentals utlänningar. Dina systrar kan inte längre säkra vistas på städernas gator och ordboken har berikats med begreppen Taharrush och Gruppvåldtäkt.

    Vad gör du?

    A. Predikar individualismens gospel – ”Har du hört det glada budskapet om profeten Mises?” -5p

    B. Agerar kollektivt – ”Internera, deportera” +5p

    • FDL: Du läser och tolkar med din ideologiska övertygelse i stället för med ditt huvud. Det du kan lära dig av meetoo-kampanjen är de flesta våldtäkter och övergrepp inte begås av mörkhyade monsterfrämlingar, utan av dina egna lakansvita bröder – i alla fall om man får tro dem som faktiskt utsätts! Fast jag måste ju erkänna att det skulle krävas betydligt mer stake att klappa till en medelålders ursvensk mellanchef än en arbetslös mörkhyad tonåring, så jag förstår att du riktar din manliga aggression mot det mjukare målet.

  • En alledess utmärkt skrivelse i ett ämne som annars fullständigt drunknar i illvilja och missriktning. Ett jobb väl gjort, Jon. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *