Det fina med #Metoo-kampanjen

Tidigare idag publicerades ett väldigt kritiskt inlägg om #Metoo här på Mises.se, en kampanj genom vilken kvinnor talar ut om övergrepp de utsatts för. Jag kände för att svara på denna, inte för att jag misstror någon av de angivna faktauppgifterna som anfördes i texten, utan för att jag inte ser vad de har att göra med kampanjen eller vad som skulle vara förargligt med denna. Tvärtom verkar kampanjen vara ett gott initiativ, som befriar många från ensamheten om att ha varit med om någonting plågsamt och ger ytterligare påminnelse om att skulden bör ligga hos förövaren och inte hos offret. Om det i denna kampanj ingått kvinnor som menar att de utsatts för övergrepp enbart genom att män tittat på dem är det ifrågasättbart, eftersom blickar inte utgör övergrepp, men något sådant har jag personligen inte märkt av.

Det jag istället slås och gläds av är hur många kvinnor som vågat namnge mäktiga män, trots risken – i form av den förhatliga förtalslagstiftningen – det är förknippat med. Detta ger andra en chans att undvika dem och förhoppningsvis kan dessa mäns framtida skada begränsas genom social ostracism. Vidare är detta oerhört spännande ur ett större perspektiv, då de trodde sig vara skyddade av sin upphöjda position, men tiderna har förändrats och deras privilegierade position har vridits dem ur händerna. De är inte längre de enda med åtkomst till offentligheten, och de har förlorat sin ensamrätt över agendan. Vi bevittnar mediemonopolets kollaps och de mäktiga faller nu tungt.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

3 kommentarer till ”Det fina med #Metoo-kampanjen

  • ”Det jag istället slås och gläds av är hur många kvinnor som vågat namnge mäktiga män…”

    Det håller jag inte med om. Kan man inte ta konflikten direkt, kan man lika bra hålla käft. Att senare ta den genom massmedia är barnsligt och fegt.

    • Du säger konflikt och beskriver detta uthängande av våldtäktsmän som om det vore ett bråk, men det är inte det. Det handlar om att varna andra, och då vore det tämligen kontraproduktivt att vända sig till personen som begått gärningen. Dessutom kan man hysa stor förståelse för att offer inte vill interagera ännu mer med förövare.

      • Om hypotetiskt en kvinnlig finansminister nyp mig i rumpan för tio år sedan och jag fann det väldigt obehagligt och kränkande och inte sade ifrån, av vilken anledning skulle jag gnälla i massmedia om det idag? Har man inte agerat i anslutning till händelsen, då får man skylla sig själv.

        Det går inte att varna andra för vad som hänt tidigare och utgå från att personen är densamma tio år senare. Livet går vidare och att hålla på och älta vad som hänt tidigare är meningslöst och bara självdestruktivt. Det är mer att folk vill skylla sina egna tillkortakommanden på andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *