Kritik: Skuld – de första 5000 åren (1/2)

Detta är del ett av en artikel om David Graebers bok ”Skuld: de första 5000 åren”.

En av de få ekonomirelaterade böcker man kan hitta på Ekerö bibliotek, bredvid “Keynes – mästarens återkomst” är David Graebers bok “Skuld, de första 5000 åren”.

Bredvid varandra på Ekerö bibliotek

Denna bok damp ner 2011 som en gudagåva till tyckonomer och obfuskatörer. Den är lite som Pikettys “Kapital i tjugoförsta århundradet” (som också samlar damm på Ekerö bibliotek) i det att ingen har läst den, och att folk därmed kan använda lösryckta föreställningar från böckerna för att framstå som vetenskapligt underbyggda i sina ideologier.

Om du redan har köpt bakgrundsideologin som genomsyrar Graebers bok kommer du nicka entusiastiskt under hela läsningen. Boken är som klippt och skuren för människor som är övertygade om att kredit inte är någonting annat än ytterligare en byggsten i kapitalismens groteska samhällsbygge. För någon som har pluggat en gnutta österrikisk ekonomi är Graeber däremot så dunkel och bristande i ekonomisk grundkunskap att han borde ha döpt den till ”Begreppsförvirring: mina första 5000 misstag”.

Men Graeber är läsbar och bitvis riktigt underhållande. I rättvisans namn bör nämnas att boken innehåller giltiga poänger. Till exempel identifieras det amerikanska skuldberget som en slags “tribut” från vassalstater – som aldrig kommer att återbetalas. Detta är på sätt och vis sant (även om det inte är hela sanningen), och är en del av konsekvenserna av den särställning som (petro)dollarn har åtnjutit. Dessutom innehåller boken mängder av antropologiska anekdoter som erbjuder stimulerande läsning.

Det är när Graeber påtalar verkliga orättvisor som han är starkast. I nationer i tredje världen är det inte ovanligt att korrupta politiker, i samarbete med korrupta aktörer från väst, smort sina krås och lagt en enorm skuldbörda på sina undersåtar. Då hörs ofta ”alla måste betala tillbaka sina lån, varför skall de slippa?”. På detta svarar Graeber:

““Alla” måste inte alls betala tillbaka sina skulder. Bara vissa av oss måste det.”

Amen brother. Men samtidigt, det är den här typen av halvförstådda sanningar som leder till krav på mer statlig inblandning i bankväsendet eftersom ”de kan skapa pengar genom att skapa skuld ur tomma intet”. Det är en delförståelse, men utan djupare och mer radikal insikt gör den mer skada än nytta.

Den föreställning som jag upplever som mest skadlig i Graebers bok är den om att ”pengar är skuld”. Det är detta som Graeber ägnar sina första kapitel åt. Det är en skadlig föreställning eftersom den innehåller sanning. Det som vi idag använder som om det vore pengar, är mycket riktigt i stor utsträckning krediter. Men teorin om pengars ursprung ur skuld är ett definitionsmässigt dunkel, som leder till fel slutsatser.

Graeber förkastar idén om att pengar skulle ha uppkommit genom att vissa varor, med bra pengaegenskaper, valts ut på marknaden som pengar enbart på grund av sin praktiska användning som bytesmedel. Han erbjuder istället en annan förklaring, där pengarna har uppkommit på grund av ett behov av att hålla koll på skulder, och varandra.

Skuld betraktar han som en typisk företeelse i framkomsten av en elit, ett symptom på ett maktförhållande, och att pengar därmed är ett verktyg som inte tjänar människans intressen, utan bara vissa människors intressen. Han menar att det inte finns bevis för den klassiska berättelsen om pengarnas ursprung såsom sprungen ur behovet att klara av “sterila utbyten”, och att det snarare finns stora bevis för pengarnas ursprung ur en maktanalys baserad på “skuld”.

Det är förföriska och delvis sanna föreställningar som han ger uttryck för. Men i händerna på en ideolog med skarp penna blir utrymmet för feltänk enormt.

Som den antropolog han är återberättas tidigt i boken en aboriginsk bytesritual som observerades på 40-talet. Två samhällen möts för att ge varandra dzamalag i syfte att byta till sig varandras spjut. Det är en fantastisk berättelse som verkligen belyser den mångfacetterade historia som mänsklig samvaro har.

Män och kvinnor reser sig och börjar dansa. Dzamalagen inleds med att de sjungande männen “ges dzamalag” av två gungwinggukvinnor ur motsatt släktgrupp. Kvinnan räcker över en bit tyg till mannen och slår till honom eller rör vid honom, drar honom till marken, kallar honom för sin dzamalag-gemål och skämtar med honom på ett erotiskt sätt. Sedan kommer en annan kvinna, ur motsatt släktgrupp till pipspelaren, och ger honom tyg, slår honom och skämtar med honom.


…
Så inleds dzamalag-utbytet. Män ur den gästande gruppen sitter tysta medan kvinnorna ur motsatt släktgrupp kommer fram och ger dem tyg, slår dem och bjuder dem att kopulera; medan sången och dansen fortsätter tar de sig vilka friheter som helst med männen, till stor munterhet och applåder. Kvinnorna försöker lossa på männens höftklädnader eller röra vid deras penisar och släpa bort dem från “ringplatsen” för att ha samlag. Männen låter sig med spelad motvilja släpas bort av sina dzamalag-gemål för att kopulera i buskarna en bit bort från eldarna som lyser upp de dansande. Kvinnorna kan i utbyte få tobak eller pärlor. När kvinnorna återvänder ger de en del av tobaken till sina egna makar, som har uppmuntrat dem att delta i dzamalagen. Makarna använder i sin tur tobaken för att betala sina egna kvinnliga dzamalag-partners.

Först när samtliga medlemmar ur vardera grupp har kopulerat med någon ur den andra gruppen övergår de till själva byteshandeln, de ställer upp sig på led och byter ceremoniellt ut den ena gruppens flatspetsade spjut mot den andra gruppens sågtandade spjut.

I jämförelse med detta ter sig naturligtvis klassiska förklaringar om pengars ursprung såsom regressionsteoremet som tämligen osexiga. Och anekdotens syfte är att påvisa komplexiteten i den mänskliga samvaron inte lämpar sig för en strikt ekonomisk analys.

Men det David Graeber missar är att det fortfarande är omöjligt att isolera sterila utbyten. Allting en människa företar sig, alla handlingar hon utför – är ett resultat av den personens individuella värderingar inom ett visst socioekonomiskt och kulturellt sammanhang.

Hur skulle en antropolog dokumentera en lördagskväll på en klubb vid Medborgarplatsen? Där inhandlas det blaskiga Mojitos samtidigt som urgamla dansritualer utövas i ett hav av köttsliga lustar och side-boobs. Självklart är kvällen full av ekonomiska transaktioner, men det är ju inte det som är grejen. Men vi kan ändå konstatera att om det inte hade sålts blaskiga mojitos hade klubbandet ägt rum någon annanstans. Och hade inte folk dansat just på Medborgarplatsen hade det inte sålts blaskiga Mojitos där.

På samma sätt: aboriginerna hade inte ägnat sig åt dzamalag om de inte ömsesidigt hade värdesatt att få tillgång till varandras speciella spjut. Eller vice versa; de hade inte fått tillfälle att byta spjut med varandra om de inte hade haft en tradition av att också idka orgie. Om det är orgien, dansen och leken eller spjuten och tobaken och tygstyckena som värdesätts högst är omöjligt för utomstående att utröna. Den allmänt festliga stämningen utesluter inte att man kan diskutera de ekonomiska konsekvenserna av tillställningen.

Flera saker kan ske samtidigt, och ändå analyseras separat. Herregud.

Vissa saker är eviga, såsom den sociala dansen

Myten om marknaden

Att olika varor genom marknadsprocesser blivit allmänt erkända som pengar menar Graeber är en myt. Han menar dessutom att den bytesekonomi ur vilken pengar ofta sägs ha vuxit fram är en myt.

”Antropologer har pekat ut att bytetshandelsekonomin aldrig har observerats när forskare har rest till underutvecklade platser på jorden. ”Det har helt enkelt aldrig beskrivits ett exempel bytesekonomi, och än mindre någon framväxt av pengar ur en bytesekonomi”, skriver Caroline Humphrey i en artikel från 1985, ”all tillgänglig etnografi tyder på att bytesekonomin aldrig har existerat”.”

Man kan inte studera en isolerad stam av jägare och samlare och vara förvånad att det inte är någon vidare fart på bytesekonomin. Förväntar man sig som antropolog verkligen att det ska se ut som i Adam Smiths anekdoter? Att en bagare frenetiskt försöker byta till sig kött från en slaktare som är ointresserad av bröd, men tar sig för pannan när han inser att pengar inte har uppfunnits ännu?

En bytesekonomi kan enbart upptäckas om man letar på platser där folk producerar mer än vad de själva behöver. Annars kan inte en bytesekonomi existera. Det ingår i definitionen. Bytesekonomier tar enorm tid att bygga upp, har ett komplext historiskt förlopp, och har nått sitt främsta uttryck på platser som genomgått jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen. Pengar har vuxit fram samtidigt som behovet av byte, i ett komplext växelspel, där olika varor har betraktats som pengar på olika platser och tider. På marknaden.

Men för Graeber är till och med marknaden en slags myt; någonting som har påtvingats uppifrån, en innovation där massorna fås att utföra sina sterila inköp, det är på ”marknaden” vi tjänar våra överherrar. Författaren kontrasterar detta med “konsumtionssfären” där vi ägnar oss åt musik, fester, relationer, omsorg, kärlek, familj, konst, intressen och förströelser – åt att vara människor och ta hand om varandra.

Fint.

Men han menar att separationen mellan “marknaden” och “konsumtionssfären” är en ny företeelse. Att dessa saker aldrig varit separerade, utan har pågått samtidigt och tillsammans med varandra. Detta använder han som argument för att den ekonomiska vetenskapen såsom den idag är formulerad är en i stora drag påhittad vetenskap utan antropologisk förankring.

Dessa saker hävdar Graeber, samtidigt som han radar upp exempel på exempel på kulturer och små samhällen där byteshandel äger rum, inte nödvändigtvis inom den egna lilla gruppen, men definitivt mellan grupper. Han verkar fullständigt aningslös i detta.

Han menar att “ekonomi” mest är en tradition med vilken eliten kan betvinga majoriteten. Han har rätt i att det finns gott om incitament för eliten att försöka driva sina ekonomiska agendor, och att anställa en massa apologeter och propagandister för att skapa förankring för sina rån. Det skriver vilken rimlig samhällsobservatör som helst under på. Han har rätt i detta. Dagens main-stream ekonomiska vetenskap är mycket riktigt ett korrumperat verktyg i händerna på propagandister i elitens ledband.

Men när Graeber menar att det inte finns några samhällen som är fundamentalt uppväxta kring och grundade i byteshandel förlorar han mig omedelbart. Han menar att byten princip enbart skett mellan olika samhällen där nivån av tillit har varit lägre än inom det egna lilla kontexter.

Graeber skriver:

Att byta en sak direkt mot en annan samtidigt som man försöker tjäna så mycket som möjligt på transaktionen är normalt ett sätt som man agerar mot människor som man inte bryr sig om och inte förväntar sig träffa igen. (s. 39)

Ja precis! Om man inte känner varandra så kan man välja mellan att förhandla, ignorera varandra eller plundra varandra. I det ljuset framstår förhandling som en gynnsam lösning, som dessutom kan leda till djupare gemenskap över tid. Det är en komplicerad dans där människor över tid bygger upp förtroende.

Den separering av ”marknadsplatsen” och ”konsumtionssfären” som Graeber tycker sig skönja är inte någonting annat än olika sätt att förhålla sig till varandra, beroende på sammanhang. Ju längre bort du är från mig, geografiskt och/eller kulturellt, desto större nytta har vi av en marknadsplats. Är du min granne, klasskamrat eller fader däremot; då blir ekonomiska transaktioner oss emellan självklart mer integrerade med vår vardag. Inget konstigt med det.

När närhet och tillit saknas mellan människor, men det ändå finns intresse för att interagera, då måste man förenkla sig själv i sin motparts ögon, framställa sig i så lättförståelig dager som möjligt, så att man blir förutsägbar och därmed enklare att lita på. Det är klurigt, tar tid, och misslyckas ofta – Graeber ger själv många exempel på handelssituationer som är nervkittlande nära rena aggressionshandlingar.

Men över tid är det på detta sätt en större och större marknad skapas, en plats där vi talar på ett visst sätt, och beter oss på ett viss sätt, och lyckas dra nytta av varandra trots geografiska och kulturella avstånd.

Marknadsplatsen är ett mirakel, och den kan enbart te sig som steril och ointressant för någon som saknar fantasi.

“Anthropo-nomics” vs. “Crusoe-nomics”

I små och ekonomiskt primitiva samhällen tenderar ekonomiska utbyten att vara tätt kopplade till familjära samband, traditioner och kultur. Och därmed svåra att separera från livet i allmänhet.

Föreställ dig ett tätt kopplat ursprungssamhälle, med hög tillit mellan människor. Om någon i detta samhälle ger uttryck för ett behov, kanske genom att säga “vilken stor skörd du har inbringat!” eller “vad feta dina får är!” erbjuds en öppning där mottagaren av komplimangen kan välja att erbjuda av det han har utan att kräva någonting i utbyte. Även om han delar med sig utan några som helst förbehåll och inte vill ha någonting i gengäld vare sig nu eller i framtiden, så har han skaffat sig en kredit.

Existensen av tacksamhetsskuld är ett allmänmänskligt faktum. Graeber tycker om att berätta historier om hur fint denna typ av “vardagskommunism” har fungerat genom historien. Och han kontrasterar denna antropologiska sanning mot klassiska ekonomers urtråkiga och påhittade myter för hur mänsklig samvaro är beskaffad.

Ett exempel på sådana myter är den imaginära Crusoe-ekonomi som jag och många andra riktiga ekonomer har använt för att exemplifiera ekonomiska samband. Dessa samhällen har självklart aldrig existerat, och har därmed ingen historisk relevans. David Graeber framför denna insikt som om att den vore omtumlande och banbrytande. Det är pinsamt uppenbart för alla som är aningen insatta i ekonomisk historia.

En sida ur Irvin Schiffs How an Economy Grows, and Why It Doesn’t – ett exempel på Crusoenomics.

Syftet med avgränsade hypotetiska samhällen á la Crusoenomics där varje deltagare är enkel att representera är att demonstrera ekonomiska principer med hjälp av arketyper som växt fram på många olika platser och vid olika tidpunkter. Crusoenomics är baserade antropologiska axiom om hur människor är beskaffade och hur de kan agera – och har därför relevans för läran om människan, såväl som ekonomisk relevans. Det vill säga: praxeologisk relevans.

Crusoenomics är i bästa fall ett destillat av praxeologiska sanningar. Med hjälp av logiska resonemang utifrån antaganden hjälper Crusoenomics oss förstå mänskliga val och konsekvenserna därav. Vi kan nå fram till sanna slutsatser, men inte nödvändigtvis historiska korrelat.

Graeber förväxlar ämnet historia med de tankeverktyg vi använder för att förstå och artikulera komplexa historiska skeenden.


Del två av denna kritik kommer tisdagen 24 oktober. Stay tuned. Och prenumerera på vårt nyhetsbrev!

3 kommentarer till ”Kritik: Skuld – de första 5000 åren (1/2)

  • ”Att byta en sak direkt mot en annan samtidigt som man försöker tjäna så mycket som möjligt på transaktionen är normalt ett sätt som man agerar mot människor som man inte bryr sig om och inte förväntar sig träffa igen. (s. 39)”

    Jag vet inte om det ens stämmer , ”Tar du disken i dag så gör jag det imorgon? ” etc ?

    Han verkar också missat det grundläggande i byteshandel att båda ökar sin nettonytta på bytet.
    Båda har ett egenintresse att göra en rimlig förhandling för att inte skapa en onödig konflikt.
    Det är inte ett nollsummespel.

  • Pikettys “Kapital i tjugoförsta århundradet” är världens mest olästa bok. Den genomsnittliga läsaren ger upp efter 25 sidor och slutar läsa resten av boken.

    Jag har också en kommentar till:

    ”Att byta en sak direkt mot en annan samtidigt som man försöker tjäna så mycket som möjligt på transaktionen är normalt ett sätt som man agerar mot människor som man inte bryr sig om och inte förväntar sig träffa igen. (s. 39)”

    Vänd på utbytet. Den som försöker köpa en sak till lägsta möjliga pris är en person som inte bryr sig om vad andra människor har lagt ner i arbete för att producera saken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *