IX. Idéernas roll – del fyra

Detta är den fjärde och avslutande delen av det nionde kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

4. Meliorism och framstegstanken

Begreppen framsteg och tillbakagång är enbart meningsfulla i ett teleologiskt tankesystem. Inom ett sådant ramverk är det rimligt att kalla ett närmande av det avsedda målet för framsteg och en rörelse i motsatt riktning för tillbakagång. I avsaknad av hänvisning till någon enskild aktörs handlande och ett bestämt mål är båda dessa begrepp tomma och utan mening.

En av 1800-talsfilosofins brister var att den missförstod betydelsen av kosmisk förändring och smusslade in framstegstanken i teorin om biologisk förändring. När man ser tillbaka från vilket givet tillstånd som helst, finns det inget problematiskt med att använda orden utveckling och evolution i neutral betydelse. Då kännetecknar evolution den process som ledde från tidigare till nuvarande förhållanden. Men man måste akta sig för att blanda ihop förändring med förbättring, eller utveckling med utveckling mot högre livsformer. Det är inte heller acceptabelt att ersätta religionens och de äldre metafysiska lärornas antropocentrism med en kvasivetenskaplig antropocentrism.

Praxeologin behöver emellertid inte ägna tid åt kritik av denna filosofi. Dess uppgift är att avslöja de misstag som är inbyggda i de nutida ideologierna.

1700-talets samhällsfilosofi rymde övertygelsen att mänskligheten slutligen gått in i förnuftets tidsålder. Medan teologiska och metafysiska felaktigheter dominerat det förflutna skulle förnuftet råda hädanefter. I större grad kommer människor att frigöra sig från traditionens och vidskepelsens bojor och ägna sin tid åt att förbättra samhällets institutioner. Varje ny generation kommer att bidra till denna ärofyllda uppgift. För var dag som går kommer samhället mer och mer bli ett samhälle med fria människor som siktar mot största möjliga lycka för det största möjliga antalet människor. Tillfälliga bakslag är naturligtvis möjliga, men den goda saken kommer till slut att segra eftersom den är ett resultat av förnuftet. Människor ansåg sig vara lyckliga eftersom de var medborgare av en upplyst tid, som genom upptäckten av lagar om rationellt beteende beredde väg för en ständig förbättring av de mänskliga förutsättningarna. Det enda de beklagade sig över var det faktum att de själva var för gamla för att bevittna den egna filosofins alla välgörande effekter. ”Jag önskar”, sa Bentham till Philarète Chasles, ”att ges möjlighet att leva de år jag har kvar, vid slutet av alla de sekler som följer på min död, då skulle jag kunna bevittna effekterna av mina skrifter.”

Alla dessa förhoppningar grundades på den starka övertygelsen, typisk för denna tid, att massorna är både moraliskt goda och förnuftiga. De övre stånden, de privilegierade aristokraterna som levde gott på sin jord, ansågs vara depraverade. Det vanliga folket, särskilt bönderna och arbetarna, glorifierades på ett romantiskt sätt och beskrevs som ädla och med felfria omdömen. Det förvissade filosoferna om att demokratin, folkstyret, med säkerhet skulle frambringa social perfektion.

Denna förutfattade mening var humanisternas, filosofernas och liberalernas ödesdigra misstag. Människor är inte ofelbara, utan felar tvärtom väldigt ofta. Det är inte sant att massorna alltid har rätt och känner till vilka medel som bör användas för att nå de eftersträvade målen. ”Tron på den vanliga människan” är lika dåligt underbyggd som tron på kungars, prästers eller adelsmäns övernaturliga krafter. Demokrati garanterar ett styrelseskick i enlighet med majoritetens önskningar och planer, men den kan inte förhindra majoriteter från att falla offer för felaktiga idéer eller använda olämpliga politiska åtgärder, vilka inte bara misslyckas med att nå målet utan dessutom resulterar i katastrof. Även majoriteter kan ha fel och förgöra vår civilisation. Den goda saken kommer inte att segra enbart på grund av att den är förnuftig och ändamålsenlig. Endast om människor till sist ansluter sig till en politik som är förnuftig och sannolikt kan uppnå de slutliga mål som eftersträvas, kommer civilisationen att förbättras och samhället göra folk mer tillfredsställda, om än inte lyckliga i någon metafysisk mening. Om detta tillstånd är givet eller inte får framtiden utvisa.

Inom ett praxeologiskt system finns det inget utrymme för meliorism eller optimistisk fatalism. Människan är fri på så sätt att hon dagligen måste välja mellan en politik som leder till framgång eller en politik som leder till katastrof, samhällsupplösning och barbari.

Termen framsteg är meningslös när den tillämpas på kosmiska händelser eller en sammanhängande världsåskådning. Vi har ingen information om den förste rörarens planer. Men det är annorlunda när den tillämpas inom ramen för en ideologisk lära. Den övervägande majoriteten människor eftersträvar fler och bättre livsmedel, kläder, bostäder och andra materiella förnödenheter. Att ekonomerna kallar en ökning av massornas levnadsstandard för framsteg och förbättring innebär inte att de står för en krass materialism. De förklarar bara att människan motiveras av en längtan att förbättra sina materiella förutsättningar. De bedömer politiken utifrån de mål som människorna eftersträvar. Den som föraktar minskningen av barnadödligheten och det stegvisa avskaffandet av hungersnöd och sjukdomsepidemier kan fördöma ekonomernas materialism.

Det finns bara en måttstock för bedömning av mänskligt handlande: Huruvida det lämpar sig för att uppnå de mål som den handlande människan strävar efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *