Vad Mises tyckte om massorna

De flesta som skrivit om personen snarare än nationalekonomen Ludwig von Mises håller med om att han var en vänlig, hårt arbetande och nyfiken själ – kanske med undantag av Milton Friedman och hans ökända beskrivning av en ursinning Mises som fördömde hela Mont Pèlerin Society som ”en bunt socialister”. Ja, Mises växte upp i en annan tid och med andra erfarenheter av klass än 2000-talets moderna och hyperintoleranta PK-maffia, och sa och formulerade sig därmed på sätt som få, bortsett Hans-Hermann Hoppe själv, idag skulle våga.

Ett av mina tidsfördriv mellan intensiva Mises-läsningar den här sommaren bestod av att samla utdrag och citat där bilden av den högaktningsfulle och artige Mises ger vika för en brutal, stundtals arrogant, och ofta argsint karaktär som gärna förolämpar både det ena och det andra. Den sidan av Mises är fruktansvärt underhållande, särskilt om ens tolerans för angrepp är hög och njutning av dold oförskämdhet ännu högre (spana gärna in ‘The Sassy Mises‘ och ‘The Sassy Mises vol. 2‘ för mer av den här varan).

Ett tema jag stötte på lite då och då var Mises förhållande och tilltro till massorna – och särskilt tilltron till deras mentala och kunskapsmässiga färdigheter. Och, som min farmor alltid brukade säga, det var minsann inte nådigt. Vi kan börja med den här juvelen från Socialism för ett smakprov av vad som idag skulle varit gränsfall för vad som passerar som socialt tillåtna åsikter:

Det är sant att massorna inte tänker. Endast därför följer de dem som faktiskt tänker. Vägledningen av mänsklighetens intellektuella utveckling tillhör alltså de få som tänker för sig själva.
(Socialism 1922/1951: s. 508)

Liknande resonemang återkommer flera gånger i Mises olika texter, som till exempel mot slutet av Human Action (ss. 859-860) där Mises poängterar att massorna är för dumma för att själva utveckla åsikter och därför bara tar sina övertygelser från eliten. Men, lägger han till som för att förmildra sina anklagelser, massorna ger på samma gång också legitimitet åt elitens åsikter genom mängden människor som håller deras övertygelser. Även i hans senare verk, Ultimate Foundations of Economic Science, återkommer han till samma poäng: ”De underordnade massorna är alltid styrda av elitens idéer.” (s. 95).

Idag är det här såklart någonting fult, och som går stick i stäv med socialdemokratins evinnerliga platityder om att alla kan och alla medborgare är lika lämpade att delta i det politiska beslutsfattandet. För Mises var det tvärtom enda sättet frisläppt kapitalism och rikedomen den förde med sig kunde uppstå från första början:

Det mest fantastiska med den exempellösa förändringen i de jordliga tillstånden som kapitalismen förde med sig var det faktum att den genomfördes med endast ett fåtal övertygade författare och politiker i sina led. Varken de tröga massorna eller en majoritet av köpmän som genom sin handel gjorde principerna om laissez-faire effektiva, kunde förklara de väsentliga karaktärsdrag sina egna beteenden gav upphov till. Till och med i liberalismens glansdagar var det bara en handfull personer som fullt ut förstod betydelsen av marknadsekonomi. Västvärlden införde helt enkelt kapitalism genom rekommendationer från en liten elit.
(The Anti-Capitalistic Mentality, 1956, Kap. 2, del 1.; citerat från HülsmannThe Last Knight of Liberalism, s. 963)

En annan ekonom med rötter i Wien, som Mises kände väl, var än mer pessimistisk när det gällde massornas mentala kapaciteter:

Folkmassorna utvecklar aldrig definitiva åsikter på eget initiativ. […] Argumentet [för kapitalism] kan aldrig göras simpelt nog. De flesta människor skulle behöva en insikt och analysförmåga lång utöver sina egna kapacitet för att förstå det.
(Joseph Schumpeter i Capitalism, Socialism and Democracy, 1943/1976, s. 144)

Det är inte otroligt att Mises skulle hålla med sin landsman i det här avseendet. På ett par sidor av sina memoarer påpekar Mises liknande saker i en diskussion om Den Stora Vägen Framåt – det vill säga hur ska vi komma till den vackra och sunda framtid vi ser? Mises skrattar åt de naiva 1700-talsliberalerna som trodde att sanningen nödvändigtvis kommer triumfera och därmed litade på massornas rationella möjlighet och villighet att införa laissez-faire. Såklart inte fallet. Vad ska vi i så fall göra? Utbilda mer, ge ut fler böcker, hålla fler och djupare föreläsningar? Knappast, säger Mises, eftersom de möjligheterna att påverka ligger öppna även för felaktiga övertygelser:

Ondska består precis i det faktum att massorna inte är intellektuellt kapabla att välja medel för sina önskade mål. Att färdigpaketerade slutsatser kan bli smusslade på folket genom suggestion visar tydligt att folket inte är i stånd att ta självständiga beslut. Häri ligger den stora faran. (Memoirs, 2009, s. 55)

Slutligen, direkt applicerbar på valfri centralbankschef, kommer en paragraf från en obskyr och sällan-läst uppsats från 1928, återgiven i en samling från 2006 med titeln The Causes of the Economic Crisis: And Other Essays Before and After the Great Depression (s. 56): 

Många är de som tror sig kompetenta nog att bestämma över, muntligt och i skrift, problemet kring att upprätta monetärt värde och räntenivåer. Om given möjligheten – som lagstiftare eller direktör för ett lands penning- eller bankpolitik – känner han sig manad att genomföra radikala åtgärder utan att ha en tydlig idé om deras konsekvenser.

Sammanfattningsvis, Mises var en man av sin tid, med adligt påbro och en högklassig utbildning. Om det är därifrån hans syn på massornas intelligens kommer eller ej, spelar kanske mindre roll, men att leta kontroversiella och spännande Mises-citat i denne sanslöst produktiva skribent lär fortsätta fascinera många österrikare framöver.

1 kommentarer till ”Vad Mises tyckte om massorna

  • Hej.

    Vilka är de, de där massorna?

    Har de piano?

    Det låter mer som en intelligent persons förtvivlan över att kunskap, insikt och rationellt agerande är både subjektivt och valbart – utifrån var och en själv.

    Vilket inte skall läsas som ett stöd för en ideologiserad postmodern (ack! om den läran ville bliva post mortem!) utopi; endast som ett bruk av samma postmodernism som metod.

    Den ger då som resultat att man måste välja sin moraliska sanning, och stå för att ha gjort ett eget val inför sig själv – inför den siste mannen skulle man kunna säga.

    När man då konfronteras med att det går att leva rik, fet och lycklig utan all denna tankemöda någon som Mises ägnat sitt funderande åt ligger desperation och förakt nära för denne.

    Man kan exempelvis begrunda det enkla trafikljuset – om alla människor verkligen vore nyttomaximerande rationella agenter skulle det inte behövas, då alla skulle agera i sitt egenintresse av att varken bli rammad eller köra på någon eller något, och således alltid anpassa färden därefter.

    Så sker inte, så vi är nog inte så renodlat rationella och kallt kalkylerande eller ens insiktsfulla och altruistiska som man skulle kunna hoppas.

    Alla är vi massan, och vill man komma åt den man debatterar med (öga mot öga) bör man inte säga ‘folk är si eller så’ utan istället säga ‘jag tror att vi är si eller så därför att…’. Den lilla glidningen är en god bot mot arrogans, vare sig äkta eller av omgivningen upplevd.

    Å andra sidan är det bra både för själ och hjärta att bli hederligt arg ibland och att leva ut detta på ett för en själv konstruktivt sätt; bitterhet hör hemma bland drinkar, inte i själen. Kan ens ilska då roa andra och visa att man själv är mänsklig – så mycket bättre.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *