Efterfrågan skapar inte arbete

Det är nästan universellt accepterat idag att efterfrågan (läs: konsumtion) skapar arbetstillfällen. Den här övertygelsen stödjer den generella Keynesianska idén att regeringar bör ”stimulera” ekonomin, antingen genom finans- eller penningpolitik, när den genomgår en recession.

Den fantastiska konsumtionen

I ett nötskal handlar idén om konsumtion som jobbskapare om att det behövs fler människor för att producera fler saker. Och, därför kommer fler människor kunna få ett jobb, tjäna egna pengar och därmed köpa ännu fler varor och tjänster. Med andra ord, det spelar ingen roll om staten ökar konsumtionen slösaktigt – till och med för lånade pengar – eftersom de ekonomiska hjulen börjar snurra och när tillväxten sedan ökar kommer vi kunna hantera både skuld och underskott. För att inte nämna det mänskliga lidandet genom ofrivillig arbetslöshet och fattigdom som dessutom undviks i en enda slag!

Statlig efterfrågan i en recession är därmed nästan en gratis lunch, en helt kostnadsfri lösning som vi verkligen måste använda oss av så mycket som möjligt. Så det är lätt att förstå varför Keynesianer är i bästa fall förvirrade av de som argumenterar mot statliga stimulanspaket, och gärna vill kalla dem ”onda” för att de motsätter sig någonting så fantastiskt.

Trots att logiken är enkelt att följa, är problemet att argumentet baserats på helt galet felaktiga antaganden. Det finns ingen sådan relation mellan efterfrågan och arbetstillfällen som Keynesianerna tror är självklar.

Ekonomin baklänges

När man behandlar ekonomin som efterfråge-styrd spänner man kärran framför hästen. Det kan lätt hända när man inte inkluderar entreprenörskap eller har en uppfattning om vad entreprenörer gör i ekonomin, som vanligtvis är fallet i den moderna nationalekonomins modellerande. Om vi tänker på ekonomin som en jämvikt, då finns det ingen anledning att ens ta hänsyn till entreprenören. Därmed har nationalekonomi, som Schumpeter noterade, blivit Hamlet utan den Danske prinsen: ett perspektiv på ekonomin utan vare sig aktörer eller mänskligt handlade.

Men ett sådant mekanistisk synsätt på det ekonomiska systemet är nödvändigt för att ens kunna argumentera för statliga ingrepp som förbättrar det. Tvärtom kommer den ekonomiska organismen alltid att producera oförutsedda konsekvenser som underminerar sådana ingrepp och gör dem omöjliga. Dessutom, att se ekonomin som ett mekaniskt system är också helt nödvändigt för att konstruera och driva en socialistisk ekonomi; marknadssocialisternas försök att motbevisa Mises kalkyleringsargument tar underförstått det här perspektivet. Men Mises ursprungliga argument gör inte alls det, utan baserar sig istället på bilden av entreprenörer som de som driver marknaden framåt.

I en mekanisk bild av ekonomin som ett kretslopp blir ”för lite” efterfrågan synonymt med allmän överproduktion, vilket i sin tur tvingar arbetsgivare till att minska på kostnader och säga upp personal. Det är inte så den riktiga ekonomin fungerar. Som Ricardo skrev, ”det riktiga problemet är att man gör misstag i produktionen, inte bristande efterfrågan.” (Ricardo 1951-73: VIII: 277).

Entreprenörens roll

Ekonomer före den Keynesianska vågen, som samtida forskare om Says Lag Steve Kates menar handlade om att avfärda den organiska synen på marknadsekonomin, hade samma förståelse av ekonomin som Mises. Det som driver ekonomin framåt är inte efterfrågan eller konsumtion, men entreprenörskap och produktion.

J.S. Mill skrev berömt att ”efterfrågan för varor är inte efterfrågan för arbetskraft” (Mill [1871 1921:79) i sin fjärde fundamentala tes om kapital. Trots att detta påstående har debatterats flitigt och de flesta moderna nationalekonomer har svårt att förstå det, är det väldigt enkelt om man erkänner entreprenörers roll i ekonomin.

Så, vad är det entreprenörer gör? De producerar med förhoppning om att kunna sälja sina varor och tjänster i framtiden. Huruvida det ”finns” en efterfrågan för varje entreprenörs åtaganden beror på folks värderingar av varorna när de väl förts till marknaden. Det beror också på vilka andra varor och tjänster de kan välja att köpa istället. Vad som också spelar roll är hur konsumenterna ser på världen överlag eftersom i vissa situationer tycker de att ”spara” snarare än ”slösa” är det bästa för dem.

Med andra ord, entreprenörer bär osäkerheten av sitt eget företagande. De försöker förutse hur konsumenterna kommer att värdera deras produkter och, baserat på detta, uppskattar ett pris. Det priset bestämmer därefter vilka produktionskostnader entreprenören rimligtvis kan förvänta sig att täcka, vilket betyder att entreprenörens verkliga val handlar om kostnadsstrukturen i produktion – priset är enbart en uppskattning av konsumenters värdering.

Efterfrågan spelar ingen roll

Vad detta betyder är att entreprenören spekulerar om en framtid där de erbjuder sina varor till försäljning. Följaktligen sker investeringen helt oavsett om det ”finns” efterfrågan eller inte. Entreprenörer tar inte beslut baserat på vad som ”finns” utan på vad de antar ”kommer finnas” i framtiden. Produktion tar såklart tid, så vad som finns vid tiden för investeringstillfället är inte särskilt relevant för vad som kommer finnas när produktionsprocessen är färdig.

Det här försvagar fundamentalt den Keynesianska bilden av ekonomin, eftersom entreprenören kommer anställa människor innan någon ens är medveten om den  innan efterfrågan ens kan märkas av någon. Om entreprenören är framgångsrik, det vill säga när varorna är slutligen sålda till ett pris som täcker produktionskostnader, då finns det en relation mellan efterfrågan (för de varorna) och företagets vinst. Om entreprenören däremot misslyckas, vilket betyder att det inte finns tillräcklig efterfrågan och omsättning för att täcka kostnaderna, anställde företaget fortfarande arbetarna. Ja, om entreprenören inte tror att situationen kommer förbättras, kanske de arbetarna förlorar sina jobb. Men poängen är att jobben skapades oavsett om det senare fanns efterfrågan eller inte.

Exemplet med den framgångsrike entreprenören stärker faktiskt bara argumentet att efterfrågan inte skapar arbetstillfällen. Om entreprenören inser att en mycket större mängd varor efterfrågas än han hade hoppats på, skapar inte den efterfrågan extra anställning? Inte nödvändigtvis: det finns ingenting som säger att entreprenören måste anställa fler arbetare. Istället, om den här efterfrågan förutsetts fortsätta (alltså, än mer spekulerande om framtiden), kommer entreprenören att bygga ut sin produktion (investera). Det kan göras genom att helt enkelt förlänga och förbättra nuvarande produktionskapacitet, men det är mycket mer troligt att investering sker i automation. Högre volymer gör det lättare att täcka fasta kostnader (t ex maskin, lokal, teknik) och vinster kan vanligen ökas genom investeringar i fasta kostnader för att göra produktionen vid högre volymer mer effektiv. Dessutom, att anställa mer personal kräver också träning för de nya arbetarna – även det en fast kostnad entreprenörer behöver betala i förtid.

Även om vi struntar i möjligheten att kapital ersätter arbetskraft (genom att göra den mer produktiv) och istället antar att entreprenören helt enkelt bygger ut kapaciteten av den ursprungliga processen, fallerar trots det den Keynesianska efterfråge-drivna världsbilden. Investeringen för att öka produktionsvolymerna görs fortfarande i respons till uppskattad framtida efterfrågan – inte gentemot existerande efterfrågan.

Man kommer inte runt faktumet att produktion förekommer konsumtion på ett verkligt och fundamentalt sätt: entreprenören sätter igång produktionen innan de vet att de kommer kunna sälja de producerade varorna med vinst. Efterfrågan är ett möjligt utfall av entreprenöriell produktion, men inte tvärtom. Den förre anställer inte arbetskraft, men den senare gör.

 


Originalartikeln har översatts av Joakim Book.

17 kommentarer till ”Efterfrågan skapar inte arbete

  • Med 7-årig folkskola 1939 – 46 så har jag, och troligtvis flera med snarlik bakgrund (enbart svenskutbildad) tills relativt nyligen (passionerad tekniknörd som pensionerades 1997), uppfattat begreppet ”efterfrågan” (ransonering under WW2) som frågan efter det som inte salufördes på marknaden… Om Says ”Utbudet skapar efterfrågan” istället hade översatts till svenska med ”Utbudet skapar konsumtion” hade kanske många svenska sosse… och inte minst bondepolitiker (med ung. samma bakgrund som jag), kanske inte gått på Keynes tramsflusker… vem vet..?

    • Bra tankar, Uno. Det är nog svenska ordet ”efterfrågan” som översättning på den ekonomisk-tekniska termen ”demand” som skapar förvirringen. För ordet verkar ju syfta på just det du skriver: man efterfrågar just det som inte finns, för annars köper man det väl bara? Men den ekonomiska termen ”demand” syftar egentligen på konsumenter med både vilja och möjlighet att efterfråga, dvs att man har både ”willingness to pay” och ”ability to pay”. Om man inte har båda så har man inte något ekonomisk inflytande på en varas produktion eller konsumtion och därmed är man inte relevant för analysen. Och med den definitionen blir det uppenbart att det inte går att ”efterfråga” det som inte redan producerats. Says lag är egentligen så ”enkel”, men med långtgående implikationer, så att hävda – som Keynes och andra – att den inte gäller eller att den ens går att motbevisa är egentligen ganska larvigt.

    • Under min uppväxt med ransoneringskort var det bland vuxna en ständig jakt (efterfrågan) efter någon som visste någon om som sålde… framför allt ”äkta kaffe” och alla runt min ålder kommer nog ihåg att ”Det har kommit en båt med bananer” till Gbg som sjöngs av Lasse Dahlkvist…

  • För mig och kanske många fler så blev kanske därför begreppsförvirringen inom nationalekonomi något helt obegripligt och mycket förvirrande och obegripligt… aggregat till exempel…!?

  • Citat från artikeln ”…Följaktligen sker investeringen helt oavsett om det ”finns” efterfrågan eller inte…”
    Entreprenören drivs väl på av innovatören som upptäckt ett alternativ… och där de gemensamt luskar ut ett troligtvis smartare och effektivare sätt att producera och konkurrera… osv…

  • Hej.

    Vad händer om man översätter ‘demand’ till krav istället?

    Krav skapar arbete verkar ju faktiskt stämma om man betraktar det politiska systemet.

    Vad vi menar med arbete är rätt luddigt dessutom.

    En genusvetare arbetar förvisso, men vad är värdet av det arbetet?

    Det är där jag hamnar när jag betraktar mer marxistiskt eller keynsianskt inspirerade idéer om arbete: där saknas en möjlighet att avgöra om arbetet var värt att utföra (vare sig vi talar om materiell belöning i form av mat och smarta telefoner eller belöningen att inte drunkna för den som simmar).

    En fri ekonomi låter mig och dig skapa värde så länge vi också är fria – möjligen kan man försöka hävda att förekomsten av en materiell grundtrygghet så att man vet att man inte riskerar svält eller hemlöshet ger arbetaren och konsumenten ett slags alternativ vilket fria entreprenörer måste lägga sig över för att locka kunder; konkurrens således.

    Empiriskt vet vi att politiker i en sådan stat kommer att utöka vad som räknas in i denna lägsta levnadsnivå med konsekvensen att det för allt fler blir allt mindre nödvändigt eller önskvärt att arbeta eftersom allt mer ingår i grundtryggheten.

    Krav på utökad grundtrygghet skapar arbete för politiker och tjänstemän. Tyvärr har det arbetet en utvecklingskurva så att det vid en given punkt alltid konsumerar mer resurser än det skapar möjlighet för att generera; man flår fåret istället för att klippa det.

    Jag vill minnas att en amerikansk president (endera Bush eller Reagan) jämförde socialförsäkringssystem med en el-skena: ingen vill ta i den men för att fixa den måste man göra det.

    En tankeövning man kan göra är att byta ut ‘ekonomi’ mot ‘evolution’ och begrunda huruvida politiker med makt över den senare hade insett vad de bör låta bli att göra.

    Inte för att försvara vare sig Keynes eller von Mises men varje idé är en produkt av sin tid; den kan en gång ha haft giltighet som den med tid och förändringar (den själv orsakar) förlorar.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Vad händer om man översätter ‘demand’ till krav istället?

      Jo, fast det du är ute efter här är nog snarare önskemål och behov, vilka förvisso är förutsättningar för att man ska kunna (vilja) konsumera. Men det är inte vad det ekonomiska begreppet ”demand” betyder. Se mitt svar till Uno ovan.

      Det är där jag hamnar när jag betraktar mer marxistiskt eller keynsianskt inspirerade idéer om arbete: där saknas en möjlighet att avgöra om arbetet var värt att utföra (vare sig vi talar om materiell belöning i form av mat och smarta telefoner eller belöningen att inte drunkna för den som simmar).

      Exakt! De är av någon anledning intresserade av arbetet i sig, samt (för keynesianer) lönen som arbetet ger, men de har helt missat att arbete är en kostnad som man tar på sig för att åstadkomma ett visst värde. Det är också därför man inom ekonomi skiljer mellan arbete (labor) och fritid (leisure); det senare är ett värde i sig (konsumeras direkt), medan det förra är något vi väljer att stå ut med för att vi tror/hoppas/förväntar oss att det leder till något av större värde än behållningen vi tror oss ha fått av fritid.

      Om man, liksom österrikare, inser att allt agerande är för att uppnå ett värde så är det tydligt att arbete bara sker för att det är medlet till ett värdefullt mål. (I den mån ens arbete är njutbart i sig hamnar det istället i kategorin fritid.) Med andra ord är det vettigt att jobba så lite som möjligt för att uppnå ett visst mål (vilket är vad vi gör varje dag); det är också så att vi kan tillåta oss att jobba så länge ”kostnaden” inte övergår det förväntade värdet (alltså: värdet man skapar driver valet av (och rättfärdigar) kostnaden till att skapa det).

      • Hej.

        Jag förstår varför du tror jag menar önskemål eller behov; jag skulle varit tydligare.

        Jag vet vad man vanligtvis syftar på med ‘demand’, men tänkte här faktiskt på krav, som i ‘ge mig X annars händer Y’.

        Det är ju ett slags byteshandel det också där den ene får varan och den andre får behålla livet (in extremis). Även om vi inte vanligtvis räknar in ytterligheterna i ekonomiska eller politiska resonemang bör ens teoribygge ta hänsyn till vad som kan ske, eller utföras. Det är där de utopiska lärorna biter sig i svansen då de fastnar i att resonera om vad som borde vara. Det är ju i symbiosen mellan å ena sidan frihet att skapa större (ökande) värde till minskande ansträngning och å andra sidan den gemensamma regulatorn som förhindrar att vi hamnar i extremläget som har varit så framgångsrik.

        Idag ser vi dock dels tack vare hur vårt politiska system är organiserat att det är direkt lönsamt och effektiv att rikta krav enligt ovan. Röstmarknaden ställer krav mer än den reser efterfrågan och politiker tillhandahåller värde; patron och klient.

        Det är riktigt farligt. Man behöver inte se längre bort än södra Italien för att se vad det resulterar i.

        Jag har visserligen en gång läst grundkursen i nationalekonomi men mitt fokus ligger mer åt det idéhistoriska och samhällsvetenskapliga än det strikt matematiska; därav tankeleken att ändra ‘efterfrågan’ till ‘krav’. Hur vi tänker på något ändrar på vad det vi tänker på är – i vårt sinne – och därmed påverkar vi hur vi kan tänka på det. Om då tillräckligt många tillräckligt länge tänker på ‘demand’ som krav och på ekonomi som ‘folket (dvs ‘special pleading’ för valfri grupp) kräver & politiker levererar’, så kommer både väljare och politiker att tro att deras begreppsmässiga förståelse av frasen ändrar på det den beskriver.

        Vilket kan vara mycket farligt.

        Nå, tack för ordet .

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

    • Du skriver”… Jag vet vad man vanligtvis syftar på med ‘demand’, men tänkte här faktiskt på krav, som i ‘ge mig X annars händer Y’…”
      Med begreppet ” Y’ ” så antar jag att du menar att ”annars kan något av ett begränsat eller obegränsat antal alternativa händelser ske”. Underförstått krävs det då att en stor del av de människor som har fått lön för att producera Z är beredda att ge just (Vem?) att ta de arbeten som erbjuds inom de befintliga eko-socio-tekniska och infrastrukturella system som finns inom jurisdiktionella territorium som avses… Puh… elller?!?
      Nick Szabo skriver ”The complexity in the society is irreduciblel?” … jag menar att det är nödvändigt att försöka reducera komplexititeten (~ kvalitetssäkra inom teknik, logistik osv…) steg för steg från ”jord till bord”… ”farm to fork”… osv… och framför allt inte göra allt komplicerat (kontaminerat, förgiftat…) i försök att få med ALLT… på några få rader…
      Förlåt, förlåt… om du uppfattar det som sarkastistiskt… jag menar bara väl… man blir så trött bara av att behöva ta i så här… inte illa menat i alla fall!
      Det övriga som du skriver är ganska tänkvärt… Ta inte illa upp… och ämnet var ju vad som sägs i rubriken.

      • Hej.

        Om jag tog illa upp för att jag inte gör mig förstådd eller för att någon tycker annorlunda vore jag både socialist och feminist.

        Eftersom jag varken gör det ena eller det andra, och inte heller är vare sig det första eller det sista så är där ingen skada skedd /smile:y med upptumme/

        Kamratliga hälsningar
        Rikard, fd lärare

    • Richard: ”En genusvetare arbetar förvisso, men vad är värdet av det arbetet?”

      Genusvetarens arbete är konsumtion och inte produktion.

  • Hej, bara en undran. Att entreprenören ( tillverkarn) producerar först för att sedan lägga ut sina produkter till försäljning stämmer väll bara delvis, i butiker med hyllprodukter och fordon ja, men inom bygg och anläggning tex beställer nästan alltid konsumenten först och sedan får entreprenören lösa och tillverka konstruktionen. Denna del av ekonomin ändå en rätt stor del.

    • Jo, det stämmer helt klart som du skriver. Och det är även så man bör tänka på entreprenörskap: att få kunden att betala innan produkten finns (så snart som möjligt) för att därigenom slippa täcka utgifterna för produktionen själv eller via finansiärer/investerare. Men även om det är annorlunda rent fysiskt att försäljningen av en vara sker innan varan finns, så påverkar det inte den ekonomiska analysen.

      Ur ekonomiskt perspektiv handlar ”tillgång” om varor och tjänster, som i kunders ögon kan komma att tillfredsställa deras behov och önskemål, som tillhandahålls på marknaden – även om det endast är ett löfte om framtida leverans. Att du inte fått produkten i handen än påverkar inte att din konsumtion av densamma börjar med den tillfredsställelse du anser dig kunna få av att redan ha köpt (betalat för) den.

      Eftersom vi alla har oändliga behov och önskemål – och inte ens kan tänka oss en situation där vi är helt tillfredsställda – så finns det ju alltid någon form av efterfrågan på det som produceras. Men det ekonomiska problemet är inte tillfredsställelsen i sig, utan att den sker med ändliga resurser. Med andra ord: frågan är om det som erbjuds på marknaden (supply) kan tillfredsställa konsumenter och kan göra så till tillräckligt låg kostnad. Så efterfrågan för en viss produkt beror på hur den produkten uppfattas av konsumenten både vad gäller dess möjlighet att tillfredsställa verkliga önskemål/behov och relativt andra alternativ (varor, tjänster, samt valet att skjuta konsumtion på framtiden). I en sådan situation, vilket alltid är fallet, finns det inte en möjlighet att veta något om verklig efterfrågan förrän varan/tjänsten de facto erbjuds (egentligen oavsett om den producerats i fysisk form).

      Det är alltså helt omöjligt att resonera som Keynes och dennes efterföljare, för de sysslar med någon slags ekonomirelaterad fysisk analys (uppblandad med djuriska andar).

    • Hej – det är en naturlig undran du har.

      Men ”beställningen” bör du betrakta som ett uttryck för en önskan. ”Jag önskar få X för Y kronor”. Detta är naturligvis en tacksam signal för en entreprenör, men X måste fortfarande produceras för att kunna konsumeras av dig.

      Men det är faktiskt ännu djupare än så: anledningen till att entreprenören tar din beställning på allvar är att du själv erbjuder honom någonting i utbyte, någonting som redan har producerats. För att entreprenören ska kunna lita på dig måste du först ha producerat någonting själv, du måste ha skapat någon form av värde, som du kan erbjuda i utbyte mot entreprenörens produktion. Kort sagt, du måste ha Y kronor.

      Det är din egen produktion som du använder för att kunna göra anspråk på någon annans produktion. Din produktion är din efterfrågan. Du kan inte konsumera utan att först producera, du kan bara ge uttryck för önskningar.

      Stater däremot, kan konsumera utan att producera – det gör de genom att använda sig av andras produktion (skatt) eller genom att skapa nya förfalskade produktionsintyg (inflation).

      Makes sense?

    • Marcus! Jag håller inte med. Resonemanget att produktion föregår behov är inte avhängigt av om produkten finns rent fysiskt. Det räcker med att entreprenören kan presentera en idé eller en ritning eller rättare sagt att entreprenören kan säga att denne kan skapa en vara.

      Om jag som konsument vill ha en sak som ingen kan producera har jag inte ens något behov av att fundera på hur denna sak ska existera. Därav inget behov. Först när behovet kan realiseras uppstår behovet.

      Att tillverka en sak för endast sitt eget behov kan jag inte se som varken produktion eller konsumtion. Sådant gör vi dagligen såsom att laga mat åt oss själva eller tjänsten städa. Dessutom sker inget ekonomiskt utbyte med mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *