IX. Idéernas roll – del tre

Detta är den tredje delen av det nionde kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

3. Makt

Samhället är skapat av mänskligt handlande. Det mänskliga handlandet styrs av ideologier. Således är samhället och varje konkret organisering av samhället ett resultat av ideologier, vilka till skillnad från vad marxismen påstod inte är produkten av ett särskilt samhällstillstånd. Vi bör här förtydliga att mänskliga tankar och idéer naturligtvis inte är enskilda individers skapelser. Även tänkandet är beroende av att tänkarna samarbetar för att det ska vara framgångsrikt. Ingen individ skulle göra framsteg i sitt tänkande om hon behövde börja om från början. En människa kan endast ta sitt tänkande vidare eftersom hennes ansträngningar stöds av de som i tidigare generationer har utvecklat tänkandets verktyg, begreppen och terminologierna, samt formulerat problemen.

Varje samhällsordning var uttänkt och planerad innan den kunde förverkligas. Att den ideologiska faktorn är logiskt och tidsmässigt föregående innebär inte att människor ritar upp en heltäckande plan för ett samhällssystem på samma sätt som utopisterna gör det. Det som tänks och måste tänkas ut i förväg är inte hur individers handlingar ska styras så att de formar en integrerad samhällsorganisation, utan hur individer ska handla i förhållande till sina medmänniskor, och hur redan bildade grupper med individer ska förhålla sig till andra grupper. Innan en människa hjälper en annan att fälla ett träd måste ett sådant samarbete planeras. Innan en bytesaffär äger rum måste det finnas en kunskap om ömsesidigt utbyte av varor och tjänster. Det är inte nödvändigt att individerna ifråga är medvetna om det faktum att en sådan ömsesidighet resulterar i bildandet av samhällsband och uppkomsten av ett socialt system. Individen varken planerar eller utför handlingar med syfte att samhället ska grundas. Det är hans beteende, och motsvarande beteende hos andra, som skapar sociala institutioner.

Alla existerande samhällstillstånd är resultatet av redan uttänkta ideologier. Inom samhället kan nya ideologier uppstå och ersätta tidigare ideologier, och på så sätt förändra samhället. Samhället är emellertid alltid skapat av ideologier som är logiskt och tidsmässigt föregående. Handlandet styrs alltid av idéer, det förverkligar vad tidigare tänkande har planerat.

Om vi förtingligar eller personifierar begreppet ideologi, kan vi säga att ideologier har makt över människan. Makt är förmågan, eller kraften, att styra handlingar. I regel beskriver man enbart en människa eller en grupp av människor som mäktiga. Då definieras makt som kraften att styra andra människors handlingar. Den som är mäktig har blivit det tack vare en ideologi. Endast ideologier kan ge en människa kraften att påverka andra människors val och beteende. Man kan endast bli en ledare om man stöds av en ideologi som gör andra människor hanterliga och medgörliga. Makt är således ingen fysisk eller påtaglig sak, utan ett moraliskt och andligt fenomen. En kungs makt vilar på undersåtarnas erkännande av den monarkiska ideologin.

Den som använder sin makt för att styra staten, det vill säga samhällets tvångsapparat, regerar. Regerande är utövandet av makt i den politiska institutionen. Regerandet grundas alltid på makt, det vill säga förmågan att styra andra människors handlingar.

Det är naturligtvis möjligt att bygga en regering på våldsamt förtryck av ovilliga människor. Staten kännetecknas av bruk av våldsbaserat tvång, eller hot om det, mot dem som inte frivilligt ger efter. Men även sådant våldsamt förtryck är grundat på ideologisk makt. Den som vill använda våld är beroende av andra människors frivilliga medverkan. En ensam individ kan inte styra enbart med hjälp av fysiskt våld. Han behöver ideologiskt stöd från en grupp för att kunna förtrycka andra grupper. Tyrannen måste ha anhängare som frivilligt lyder hans order. Deras spontana lydnad förser honom med det verktyg han behöver för att erövra andra folk. Huruvida han lyckas få sitt styre att bestå beror på det numeriska förhållandet mellan de två grupperna, de som stödjer honom och dem han tvingar till underkastelse. Även om en tyrann tillfälligt kan styra genom en minoritet, förutsatt att denna minoritet är beväpnad och att majoriteten inte är det, kan en minoritet i längden inte härska över en majoritet. De förtryckta kommer att göra uppror och kasta av sig tyranniets ok.

Ett bestående styre måste vila på en ideologi som erkänns av majoriteten. Den ”reella” faktor och de ”reella” krafter som är regeringsmaktens grund, och gör att de styrande kan använda våld mot minoritetsgrupper, är i huvudsak ideologiska, moraliska och andliga. Härskare som inte förstått denna regeringsprincip och ignorerat samhällsandan och idéerna för att istället förlita sig på sina påstått oemotståndliga väpnade styrkor, har i slutändan störtats av sina motståndare. Synen på makt som en ”reell” faktor, oberoende av idéer, finns representerad i många böcker om politik och historia, men är felaktig. Termen Realpolitik blir begriplig först när den används för att beskriva politik som tar hänsyn till de allmänt accepterade ideologierna, som skiljer sig från politik som baseras på ideologier som inte är allmänt erkända och därför inte kan tjäna som stöd för ett bestående styre.

Den som ser makt som den fysiska eller ”reella” kraft som krävs för att tåga vidare, och anser att våldshandlingar utgör statens kärna, ser saker och ting från samma begränsade perspektiv som underordnade officerare med makt över delar av en armé eller polisstyrka. Dessa officerare tilldelas en särskild uppgift inom ramen för den förhärskande ideologin. Deras chefer ger dem ansvaret för trupper som inte bara är utrustade, beväpnade och organiserade för strid, utan även försedda med den anda som gör att de vill lyda order. Befälhavarna för sådana underavdelningar tar denna moraliska faktor som en självklarhet eftersom de själva delar samma anda och inte ens kan föreställa sig någon annan ideologi. En ideologis styrka består just i att folk underordnar sig den utan att tveka.

För regeringschefen förhåller sig saker och ting dock på ett annat sätt. Han måste sträva efter att bevara de väpnade styrkornas moral och resten av befolkningens lojalitet. Dessa moraliska faktorer är de enda ”reella” element som hans herraväldes fortsatta överlevnad vilar på. Om ideologin som stöttar hans makt försvinner kommer även hans makt att minska.

Ibland händer det att även minoriteter erövrar makten på grund av en större militär kompetens, och de kan då upprätta ett minoritetsstyre, men en sådan ordning kan inte bli varaktig. Om de inte lyckas röra sig från ett system som styrs med våld till ett där de styrda ger sitt ideologiska samtycke, kommer de att gå under i nya strider. Alla segerrika minoriteter som har byggt upp ett varaktigt styre har gjort sin makt beständig genom att i ett senare läge införskaffa det ideologiska samtycket. De har legitimerat sin egen överhöghet, antingen genom att underordna sig de besegrades ideologi eller genom att omforma den. Där ingen av dessa två saker inträffade besegrade de många underkuvade de förtryckande få, antingen i öppet uppror eller genom de ideologiska faktorernas tysta och ihållande verkan.

Många av de stora historiska erövringarna kunde bestå just för att erövrarna allierade sig med de klasser i den besegrade nationen som stöddes av den rådande ideologin och på grund av detta ansågs vara legitima härskare. Detta system användes av tartarerna i Ryssland, turkarna i furstendömena vid Donau och i stort sett även i Ungern och Transsylvanien, samt britter och holländare i Ostindien. Ett jämförelsevis litet antal britter kunde styra många hundra miljoner indier eftersom de indiska furstarna och de aristokratiska jordägarna såg det brittiska styret som ett sätt att behålla sina privilegier, och skänkte det stöd som Indiens allmänt erkända ideologi gett deras egen överhöghet. Englands indiska imperium var starkt så länge som den allmänna opinionen stödde den traditionella samhällsordningen. Pax Britannica skyddade furstarna och jordägarnas privilegier samtidigt som massorna fredades från lidandet som krig mellan furstendömen och arvsstrider inom dessa skapar. I vår tid har infiltration av upproriska idéer utifrån undergrävt det brittiska styret och hotar på samma gång det uråldriga indiska samhällssystemet.

Segerrika minoriteter kan ibland tacka sin tekniska överlägsenhet för sin framgång, men detta förändrar ingenting. I det långa loppet är det omöjligt att undanhålla de bättre vapnen från majoriteten. Britterna i Indien skyddades inte av deras väpnade styrkors utrustning, utan av ideologiska faktorer.

Ett lands allmänna opinion kan vara ideologiskt splittrad på ett sådant sätt att ingen grupp är stor nog att kunna bygga ett hållbart styre. Då uppstår anarki. Revolutioner och inbördeskrig blir en permanent del av tillvaron.

Traditionalism som ideologi

Traditionalism är en ideologi som menar att det både är effektivt och lämpligt att vara lojal gentemot värderingar, seder och tillvägagångssätt som efterlämnats av ens förfäder. Denna ideologi kännetecknas inte av att dessa förfäder var biologiska förfäder, eller med fog kan förmodas varit det, ibland var de bara de som tidigare varit invånare i landet ifråga, i andra fall anhängare av samma religiösa tro eller enbart föregångare i utövandet av någon särskild uppgift. Vem som ska anses vara förfader och vad som är innehållet i traditionen som lämnats över bestäms av de olika traditionalistiska varianternas konkreta läror. Ideologin framhäver vissa förfäder och förvisar andra till glömska. Ibland kallas vissa människor förfäder trots att de inte hade något att göra med de efterkommande. Den konstruerar ofta en ”traditionalistisk” lära som är mer modern än förfädernas ursprungliga lära och strider mot den.

Traditionalismen försöker rättfärdiga sina uppfattningar genom att åberopa framgångarna som de bidrog till i det förgångna. Huruvida detta överensstämmer med fakta är en annan fråga, vilket visas av att undersökning ibland har avslöjat misstag beträffande en traditionell tros historiska påståenden. Men detta har inte alltid kullkastat den traditionella läran. Ty traditionalismens kärna är inte verkliga fakta, utan en åsikt om dem (oavsett hur felaktig de än må vara), samt en vilja att tro på saker som tillskrivits en forntida auktoritet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *