Bekännelser från en ”öppna gränser”-libertarian, del 2

Invandrings-fredag fortsätter. Läs gärna även de tidigare bidragen om Tino Sanandajis MassutmaningGeorge Borjas We Wanted Workers och Bekännelser från en ”öppna gränser”-libertarian.

Som jag visade förra veckan är många av de anti-invandringsargument som förs fram av libertarianer osammanhängande eller främmande för libertariansk filosofi. Vad som dock alltid fått mig att omfamna öppna gränser som ett mål i sig var fattigdomsbekämpningen och välståndsökningen (Argument 1B i föregående del).

Globala effekter på 50-150% av världs-BNP (Leeson & Gochenour, ss. 12-13); Michael Clemens välkända ‘Trillion-dollar bills on the sidewalk’; och mikrobeskrivningar som att en genomsnittlig person från Haiti genom att flytta till USA direkt kan öka sin inkomst 6-7 gånger om. Vi pratar seriös välfärdsökning, särskilt för världens mest fattiga människor.

Det ska till rätt mycket, kulturavsky, likgiltighet och okänslighet inför andras lidande att då sitta säkert i Fort Europa och säga “Nej tack, stanna där ni är”. Även mycket mindre förändringar i riktning mot öppna gränser skulle skapa mångmiljardvinster. Sådana förändringar 

skulle skapa mer globalt välstånd än att helt ta bort alla handelshinder för ‘vanliga’ produkter och kapital över landsgränser. Redan uppskattningar om mindre än 5% av den fattiga världens befolkningar flyttat till den utvecklade världen, skulle generera mer än avskaffandet av alla världens handelshinder (Clemens 2011). (s. 13)

Innan jag läste Borjas var sådana forskningsresultat självklara för mig; som en duktig ekonomistudent förstod jag komparativa fördelar och hur frihandel berikar. Samma sak borde gälla när arbetskraft flyttar över gränser som när produkter gör det – handel som handel, och arbetskraft är ju bara ett handelsavtal. Alltså borde en ekonomiskt välbeläst libertarian motsätta sig migrationstullar och hinder på samma sätt som vi motsätter oss tariffer och skatter på importerade varor.

Borjas nästan skrattar åt det här perspektivet som han kallar kortsynt “invandrare-som-arbetare”-perspektiv. Därmed

ignorerar man det faktum att invandrare har liv utanför fabriksporten. Invandrare blir sjuka, har olyckor, förlorar hem, vinner på lotto, och möter samma slumpmässiga öden som alla andra. Och precis som vi andra, kommer manga behöva hjälp och assistans när dåliga saker sker.(s. 17, We Wanted Workers).

Det låter ju självklart, men i mycket invandringsforskning struntar man liksom i den biten – särskilt de bitar som försöker kvantifiera invandringens ekonomiska effekter. Som vi skrev i bokrecensionen av We Wanted Workers för några veckor sedan handlar Borjas forskning mycket om att titta under huvet på storslagna påståenden som de från Michael Clemens, Bryan Caplan, propagandatidningen The Economist eller valfri vänstertomte. Om resultatet efter närmare undersökningar inte längre är så storslagna, vilar inte heller Öppna Gränser-argumentet på så särskilt säker grund. Så vi tittar väl lite under huven på de detaljer som migrationslitteraturen ofta missar.

Fattigdom och institutioner

Det finns en anledning att fattiga och outvecklade länder varifrån många invandrare kommer, är just fattiga och outvecklade. Om dessa länder har ineffektiva organisationer och kulturella/sociala institutioner som skiljer sig från svenska och framgångsrika sådana, som också håller tillbaka deras ekonomiska utveckling, är det otänkbart att dessa institutioner försvinner efter en förhållandevis kort flygresa norrut eller mer omtumlande flykt genom Europas bakvägar:

För att obegränsad invandring ska skapa biljarder dollar i välstånd måste miljarder människor kunna flytta till de industrialiserade ekonomierna utan att ta med sig de institutioner, dysfunktionella sociala modeller, politiska övertygelser, och kulturer och normer som ledde till deras fattiga ekonomiska tillstånd till att börja med. Det verkar omöjligt att Nords institutionella, sociala och politiska system skulle förbli detsamma efter att miljarder nya människor kommit hit. (Borjas, We Wanted Workers, p. 43)

Om man tar hänsyn till att sådana ”produktivitets-externaliteter” kan det storslagna ekonomiska utfallet bli mycket mindre, och till och med falla med lika stora siffror, uppskattar Borjas, om världens rika länder förlorar mer än hälften av sin relativa produktivitet genom flytten av miljarder människor. Vad man bör ta med sig från sådana bräckliga clickbait-slogans är att vi inte har en endaste aning om vad sådana storslagna experiment skulle innebära – och det kan lika gärna gå åt precis andra hållet.

Selektionsbias: all invandring är inte samma

Benjamin Franklin ska 1753 ha skrivit att de ”som kommer hit är generellt de mest enfaldiga av sitt land”. Vilka som kommer spelar roll för utfallet. Om invandrares färdigheter på arbetsmarknaden är substitut eller komplement, samt vilken grad av utbildning och hur eftertraktad den är på svensk arbetsmarknad, gör hela skillnaden (se löner och statsfinanser nedan)

Assimilering och ‘The Melting Pot’

Många amerikanska migrationsforskare, även de som kallar sig själva ‘oberoende’ och ‘partipolitisk obundna’ pratar ofta om de magiska effekter som den amerikanska smältdegeln – Melting Pot har: eftersom USA är ett historiskt invandrarland är alla mycket mer välkomnande och assimilering till det amerikanska samhället går därför mycket snabbare. Så brukar berättelsen lyda. Borjas, som vanligt, har visat att det inte är hela storyn. Melting Pot fungerar, men den verkar ta ungefär hundra år på sig (s. 120). Dessutom är assimilationstakten inte densamma för alla invandrare; för vissa nationaliteter, under vissa årtionden har den varit snabbare än för andra:

Borjas undersöker också hur ofta olika nationaliteter tenderar att samlas i kluster och drar slutsatsen att ju fler och större etniska enklaver, desto sämre fungerar Melting Pot; assimilering är ett beslut som beror på relativa kostnader och fördelar som allt annat. Med tillgång till särskilda etniska enklaver finns det mindre anledning att ta sig igenom de svårigheter som assimilering medför – med resultatet att invandringens ekonomiska fördelar minskar radikalt.

Borjas visar tydligt (t ex Fig 5.4) hur det inte handlar om folkslag eller ursprung i sig, och att det inte finns någonting specifikt ”mexikanskt” i deras långsamma framgångar i det amerikanska samhället. Istället, menar Borjas, börjar den genomsnittlige mexikanske invandraren så långt efter andra invandrare – både i språk och utbildning – att deras löner, integrering och språkförmågor därmed blir lidande. Som regressionslinjen i Fig 5.4 gör gällande presterar mexikanska invandrare så väl som kan förväntas av dem, givet deras väldigt låga ingångsnivåer (ss. 106-109).

Lönerna

Många invandringskritiker har klagat på att invandrare direkt konkurrerar med infödda och därmed drar ner deras löner. Andra, såsom The Economist har svarat den direkta motsatsen, att invandrare till USA generellt har kompletterat och förbättrat inföddas produktivitet.

Här är en av Borjas större metodologiska bidrag, och som passar förvånansvärt väl in med Österrikares avsky för aggregering. Han insåg att effekter på specifika arbetsmarknader kan drunkna i större aggregering och därmed få oss att tro att invandring inte påverkar löneläget. En vanlig dispyt här handlar om The Mariel Boatlift 1980 där 125 000 kubanska, mestadels lågutbildade, invandrare kom till Miami inom loppet av några månader.

Nationalekonomer trodde att det här var det ultimata naturliga experimentet och förväntade sig stora lönefall, särskilt för lågutbildad arbetskraft; i en av de mest omtalade studierna fann David Card nästan ingen effekt alls. Borjas hittade främst två misstag i Card’s studie: a) han jämförde med fel sorts städer som placebo, och b) han aggregerade ihop för många grupper i en enda. När Borjas istället valde städer som placebo vars arbetskraft vuxit som Miami före Mariel snarare än efter, och disaggregerade arbetskrafter i fler bitar fann han en mycket större effekt:

Vad man räknar på spelar roll – och lägger man ihop tillräckligt många arbetsmarknader försvinner även uppenbara effekter:

Låt oss anta att vi importerade 50 000 sociologer med doktorandutbildning. En sådan utbuds-chock skulle ha väldigt liten påverkan på doktorerande ekonomer eller kemister, men den skulle säkerligen påverka arbetsmöjligheterna för sociologer. Om vi definierar ‘högutbildade’ som en klump som inkluderar alla arbetare med doktorsexamen kommer vi missa hur den här chocken påverkade arbetsmarknaden. (Borjas, We Wanted Workers, s. 149)

Så, det kvantitativa resultatet i många studier brukar ligga runt -3 eller -4% i lön per 10% inflöde av invandrare i relevant sektor. Dessa kan då såklart skilja sig åt geografiskt och i tid.

Statens finanser

Den här delen är det mest underhållande från ett forsknings-metodologiskt perspektiv: påståendena och projektionerna blir så missvisande och ohållbara att det blir komiskt. Ska man läsa någon del av Borjas rekommenderar jag kapital 9 ‘The Fiscal Impact’.

I en förenklad värld bidrar högutbildade invandrare till statens finanser genom beskattningen av sitt arbete och ganska litet behov av bidrag och samhällstjänster. De tenderar också att vara ganska välbetalda och därmed ”betala för sig själva” sett till statens finanser. Lågutbildade invandrare har motsatt problem, där de ofta blir beroende av sådana samhällstjänster, inte nödvändigtvis för att de är invandrare men för att de har få eftertraktade färdigheter och därmed har svårare att hävda sig på arbetsmarknaden.

Finanseffekter av invandring måste ha ett mycket längre perspektiv, eftersom löner och pensionsutbetalningar över hela livet måste jämföras med kostnader för skolgång eller sjukvård idag. I en rapport som invandringsforskare ofta hänvisar till, kom National Academy of Science fram till att invandring till USA i ett långt perspektiv skulle bidra rejält till statskassan. Problemet? De antog att statsbudgeten skulle vara i balans under de närmaste 75 åren. Kommentar överflödig.

När Borjas körde beräkningen med andra antaganden landade resultatet, precis som i diskussionen kring globala välfärdsfärdsökningar ibland långt under nollan.

Slutsats

Finansiella eller ekonomiska konsekvenser beror helt enkelt på a) vad man räknar, b) vad man tror kommer hända i övriga samhället, och som en reaktion på invandringen, c) vad man tror dessa invandrare kommer göra när de väl är på plats. Det är inte som jag en gång trodde, att fri migration – likt fri handel – gynnar alla; öppna gränser och särskilt invandring från mycket fattigare länder med ofungerande kulturer och/eller samhällsinstitutioner kan absolut förstöra mer än de bidrar och sätta minustecken framför de storslagna och imponerande siffror ”migrationsforskare” ibland slänger sig med.

Att läsa Borjas blev ett tydligt uppvaknande för hur man gör de här beräkningarna och vilka parametrar som ingår. Antaganden och metod spelar roll för nationalekonomiska slutsatser, så även i migrationsdebatten: det är helt enkelt inte sant, som jag trodde under 1B, att öppna gränser är en universallösning till världsfattigdom – en genväg till att förbättra miljarder människors liv. Därmed faller också Öppna Gränser som en utilitaristiskt rättfärdigad position.

8 kommentarer till ”Bekännelser från en ”öppna gränser”-libertarian, del 2

  • Öka tredje världens materiella välstånd -> välståndet förvandlas till 7 barn per kvinna -> tredje världen är fattig igen.

    Vad är det folk inte förstår?
    Majoriteten av jordens människor är kött-automata som jobbar dygnet runt för att konvertera ändliga resurser till maximalt antal avkomma.

    Västvärldens bistånd har skapat den mänskliga tsunami som väller norr från den globala södern.

    Wikipedia om afrikansk demografi:

    ”Africa’s population has rapidly increased over the last 40 years, and consequently, it is relatively young. In some African states, more than half the population is under 25 years of age. The total number of people in Africa increased from 229 million in 1950 to 630 million in 1990. As of 2016, the population of Africa is estimated at 1.2 billion. Africa’s total population surpassing other continents is fairly recent; African population surpassed Europe in the 1990s, while the Americas was overtaken sometime around the year 2000; Africa’s rapid population growth is expected to overtake the only two nations currently larger than its population, at roughly the same time – India and China’s 1.4 billion people each will swap ranking around the year 2022.”

    Hmmmmmmm

  • Hej.

    Det finns faktorer som inte tar hänsyn till öppna gränser-religionen.

    Islam är en.
    Demografi är en annan.
    Etnicitet är en tredje.
    Funktionshinder är en fjärde (men det hör inte till diskursen just nu).

    Samt att västerländska libertarianer inte förmår tänka bortom staten; alla libertarianska modeller och tankar kräver en stark nationalstat med absolut våldskapital men med samma värderingar som libertarianen.

    Ett samhälle bortom staten stavas klan – mer etnocentrisk kollektivism än så går inte att ha.

    Ingen libertarian skulle kunnat stoppa axelmakterna. Ingen libertarian skulle kunnat bekämpa sovjetkommunismen. Libertarianer kan inte bekämpa totalitära system det minsta lilla, och personligen tror jag det beror just på att libertarianer är oförmögna att studera världen och historien utan att tänka hur det enligt läran skulle kunna ha varit; samma tankefel som de olika socialistiska lärorna föll i efter Lenins omtolkningar av Marx (som om dennes tankar inte var tillräckligt mycket skrivbordsfilosofi).

    Vi väntar med spänning på den libertarianska beskrivningen på hur islam, och dess folk, som system skall fås att omfamna västerländska liberala värderingar om individualitet och personlig frihet att välja sitt liv.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Det är individualisterna som överlever vansinnen som krig och socialism, de som är rädda för fienden och ”kaoset” utanför sin stat är de som riskerar mest. Ingen behöver ”vinna” över system som i slutändan är sina egna förgörare.

      • Säkerhet. Eller territoriell integritet. Förmågan till att hävda egendomsrätt i ett givet territorium. Är en kollektivt producerad vara. Historien är mycket tydlig här. Visst har det funnits legosoldatsstater men de har tenderat till att vara svagare och instabilare än de som producerar säkerhet genom kollektiv plikt. Det tidiga romerska imperiet producerade säkerhet kollektivt. Sverige när det var en nationalstat producerade säkerhet kollektivt. Den Ryska Federationen likaså. Och även det sena romerska imperiet och dagens USA som använder legosoldater betalar för säkerheten kollektivt. Och oavsett hur säkerheten produceras, när den bryter samman så kommer egendomsrätten upphöra för alla i det territorium som inte längre kan producera säkerhet. Alltså, när ett territoriums militär blir besegrad och territoriet blir invaderat.

        Vad menar Jonas Ek med att agera individualistiskt i det här sammanhanget? Menar han att man bör låta bli att bidra till den kollektiva säkerheten? Eller är hans individualistiska strategi riktad mot när den kollektiva säkerheten brutit samman och det territorium där han innehar egendom blir invaderat? Hur menar han att han individualistiskt skall skydda sin egendom vid invasion?

    • Du har rätt i flera fall, men de här är inte libertarianer i ordets rätta bemärkelse, utan de är anarkokapitalister!

      De tror att man kan upprätthålla lag och ordning på samma territorium via olika marknadsastyrda ordningar/poliser. Ingen annan tror på det och det har aldrig någonsin hänt att det fungerat/skett

  • Jag håller med om att om all ”säkerhetsproduktion” upphör så blir förmågan att möta aggression kraftigt nedsatt (men jag antar att den oftast uppstår i någon form så fort aggression dyker upp). Jag menar att säkerhet bäst produceras fritt och dynamiskt på marknaden. Brottsligheten som statsanhängarna sysslar med och rättfärdigar, centralplaneringen och monopolen som krävs för en stat kommer alltid underprestera ett kontraktsbaserat fritt ”system” i både moral och effektivitet. En stats livslängd och stabilitet är inte heller att förväxla med invånarnas välmående.

    Sen kan man sitta i all evighet och jämföra en stat som konfiskerar medel för att köpa legosoldater (på en distorderad säkerhetsmarknad) eller en annan som förslavar soldater direkt och allt mittemellan. När staten sträcker sig tillräckligt långt så blir det ju också allt svårare att jämföra en frihet i ett samhälle som lever under en stat med en annan stats samhälle där det inte är lika fritt. Pax Romana.

    Individualistiskt är väl fel ord egentligen, jag vänder mig mot organisationer som stater och jag vill se ett kontraktsbaserat ”system” för många av de tjänster som staten ”erbjuder”.

    Jag kommer inte delta i några statliga krig och jag rekommenderar alla varmt att följa mitt exempel. Om eller när jag får chansen att betala för försäkringar och köpa det skydd jag behöver så kommer jag göra det, det vore bäst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *