Riksbanken och räntan igen

Ett par gånger om året – ungefär sex – sätter sig de lika många ledamöterna av Riksbankens redaktion för att se över all möjlig makroekonomisk statistik, diskutera utsikterna och kolla över prognoserna, både från Riksbankens egna medarbetare och från utomstående (t ex SCB eller andra finansiella aktörer). De diskuterar lite, överväger, röstar och bestämmer slutligen en räntekurs, den så kallade Repo-räntan – den centrala styrränta som bankerna betalar respektive tjänar i deras transaktioner med centralbanken (för inlåning: repo -0.75%-enheter; för utlåning repo +0.75%-enheter). Och halva finansvärlden och hela finanspressen blir, kanske med all rätt, smått besatta och helt galna av beslutet eftersom det styr och påverkar så mycket i ekonomin. Om man ska vara lite hård sitter sex välutbildade nationalekonomer och centralplanerar räntan, det viktigaste priset på marknaden.

Igår hade de ett sådant möte, och som vanligt publicerar de resultatet, deras beslut och en mängd data dagen efter; det finns rätt mycket spännande att titta på för den som är intresserad men de flesta av oss har vanliga liv och bättre saker för sig än att plöja igenom massa centralbanksprat. Så här kommer en sammanfattning:

  • Riksbanken höll kvar reporäntan vid -0.5%, vilket var vad de flesta bedömare trodde på förhand, trots att deras mål (2% prisinflation) både uppnåtts och överskridits de senaste månaderna, samt att preliminära BNP-siffror visar brinnande högkonjunktur med nominell tillväxt om 3-4%.
  • Riksbanken tar till sig lite av kritiken att den ”jagar sin egen svans”, genom att ändra målvariabeln från KPI till KPIF; eftersom ”boendekostnader” ingår i vanliga KPI, där ränteutgifter för den majoritet av hushållen som äger sitt eget boenden också finns, faller KPI varje gång Riksbankens räntesänkningar trätt i kraft och motverkar alltså målet (Riksbanken sänker räntan när prisinflationen enligt KPI är under 2%, men en sänkning pressar alltså själv ner framtida KPI). För att undgå detta skiftar man alltså formellt fokus till att titta på KPIF som inte innehåller boendekostnader. Riksbanken vet självfallet om det här och har länge tittat på KPIF snarare än KPI, vilket gör att gårdagens beslut är mer av en formalitet.
  • En trolig tolkning av Riksbankens formuleringar (eftersom det nu blivit själva Spelet finansmarknaderna spelar med sina centralbanker) är att man nu planerar att höja räntan tidigare: förut har Riksbanken sagt ”september 2018” för höjningar, men ändrade nu formuleringen till ”mitten av 2018”, en möjlig ledtråd om att de förväntar sig höjda räntor något tidigare (säg för mötet i juli 2018).
  • Köp av statsobligationer, så kallade ”kvantitativa lättnader” (Eng: QE, quantitative easing) fortsätter som planerat och Riksbanken kommer äga 290 miljarder SEK i statsobligationer vid slutet av 2017 – motsvarande 23% av den totala utestående statsskulden.

Som sagt, Riksbankens resonemang är himla märkligt, även enligt sina egna teoretiska modeller och måluppfyllelser; allt är ”som det ska” enligt prisinflation, inflationsförväntningar, med en ovanligt hög BNP-tillväxt och en sysselsättningsgrad högre än vi haft sedan före finanskrisen. Allting pekar med andra ord på att penningpolitiken borde vara ”normal” och med höjd ränta – men istället lutar sig Riksbanken på att prisinflationen tog så lång tid på sig att komma upp till 2%-området: ”allting har tagit längre tid än vad alla trodde” sa Stefan Ingves under presskonferensen idag. Allting är annorlunda nu, menade Ingves, och vad som brukade vara fallet för 10-15 år sedan gäller inte längre. Nähä.

För att rättfärdiga sin expansiva penningpolitik trots ovan nämnd statistik lutar sig Riksbanken på a) det är för tidigt att höja räntan eftersom det tagit så lång tid att få upp prisinflationen, b) omvärldens prisinflation är förtfarande för låg, c) snabbt ökande produktivitet i Sverige håller nere kostnadsökningar, och som varit vanligt de senaste åren, d) kronan får inte öka för fort, eftersom billigare importvaror betyder lägre KPIF-ökningar.

Slutligen vad alla pratar om: skulderna. Så här sammanfattade Lars Jonung läget tidigare i sommar i en intervju med SvD:

Ingen har huvudansvaret för att stoppa kreditutvecklingen. Riksbanken har inte fått makten, Finansinspektionen har fått uppgiften men inte makten och finansministern vill inte ta i detta med tång. Hon verkar sakna insikten att det ekonomiska landskapet har ändrats fundamentalt. Högkonjunkturen verkar invagga regeringen i en falsk tro på att ekonomin är stark.

Jaja, säger Riksbanken och lägger till följande i en bisats till dagens räntepublicering:

det låga ränteläget bidrar samtidigt till att öka riskerna kopplade till hushållens höga och stigande skuldsättning. För att utvecklingen i svensk ekonomi ska bli långsiktigt hållbar behöver dessa risker hanteras med riktade åtgärder inom bostadspolitiken, skattepolitiken och makrotillsynen.

Under presskonferensen spekulerade Ingves i vad Riksbanken kan göra. Javisst, sa han, vi kan radikalt öka räntan och kanske minska skuldfesten, men på bekostnad av en snabbt uppvärderad krona, ökad arbetslöshet och snabbt fallande KPI(F)-tillväxt – alltså tvinga sig själv till att återigen sänka räntan eftersom Riksbankens uppgift är penningpolitik (nå 2% prisinflation) snarare än bostadsmarknaden eller skuldutvecklingen.

Summa summarum: Riksbanks-galenskap som vanligt och en tråkig Ingves kör samma hittepå-rättfärdigande som de gjort under flera år.

3 kommentarer till ”Riksbanken och räntan igen

  • Läget inför 2018 är intressant. Den låga räntan har lett till att:

    1) Negativ realavkastning på pensionssparandet. De framtida pensionsutbetalningarna blir lägre.

    2) Många länders statsskulder har vuxit kraftigt.

    3) Enorma bubblor har uppstått för marknaden på statsobligationer och för marknaden för fastigheter.

    4) Näringslivets investeringar har inte ökat i någon större utsträckning trots den låga räntan.

    5) Bankerna slutar att köpa nyutgivna statsobligationer om centralbankerna slutar att köpa upp dessa ifrån bankerna.

    Slutsats:

    Centralbankerna kan aldrig mer höja räntan eller att sluta att köpa upp statsobligationer eftersom detta leda till en ekonomisk krasch. Alternativet leder ändå till en ekonomisk krasch.

  • ”Centralbankerna kan aldrig mer höja räntan eller att sluta att köpa upp statsobligationer eftersom detta leda till en ekonomisk krasch. Alternativet leder ändå till en ekonomisk krasch.”

    Sant. Stefan Ingves enda intresse kommer att vara att kraschen inte ska komma på hans vakt. Nästa riksbankschef kommer att agera på samma sätt.

  • Nu jag så fräck att jag påstår att vi inte befinner oss i någon högkonjunktur baserad på BNP. Mitt antagande bygger på att regeringen höjer skatterna, vilket inte borde behövas om ekonomin ökar i Sverige eftersom det innebär att det finns mer pengar att stjäla av svenska folket och företag.

    Det som höjer BNP är endast en ökad omsättning inom offentlig sektor. Dessutom innebär en ökad ekonom inom den privata sektorn inte att Sveriges ekonomi blir bättre om kostnaderna fortfarande är större än inkomsterna för staten och staten samtidigt måste höja skatter och ta mer lån.

    Om det går bra för privat sektor borde det innebära att statens utgifter minskar. Mindre bidrag till arbetslösa och en massa andra kostnader runt det.

    Så, hur kommer det sig att regeringen måste göra sådana knasiga saker som att förhindra investeringar genom att öka skatten på kapital om det går så bra för Sverige?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *