IX. Idéernas roll – del två

Detta är den andra delen av det nionde kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. För en kommentar till det läs gärna vår studieguide!

2. Världsåskådning och ideologi

Teorierna som styr handlande är ofta ofullkomliga och otillfredsställande. De kan vara motsägelsefulla och omöjliga att inordna i ett heltäckande och sammanhängande system.

Om vi tittar på alla de teorem och teorier som styr hur vissa individer och grupper agerar som ett sammanhängande nätverk och så långt som möjligt försöker samordna dem till ett system, det vill säga en sammanhängande kunskapsmassa, kan vi kalla den en världsåskådning. Likt en teori är en världsåskådning en tolkning av allting, och som en föreskrift för handlande är det en åsikt rörande det bästa sättet att i största möjliga mån undanröja obehag. Å ena sidan är en världsåskådning alltså en förklaring av alla fenomen, och å den andra en teknologi (vi använder båda dessa begrepp i deras vidaste mening). Religion, metafysik och filosofi ämnar tillhandahålla en världsåskådning. De tolkar universum och ger människor råd om hur de bör handla.

Begreppet ideologi är snävare än världsåskådning. När vi talar om ideologi har vi endast mänskligt handlande och socialt samarbete i åtanke. Vi bortser från frågor rörande metafysik, religiösa läror, naturvetenskap och de teknologier som de ger upphov till. Ideologi innefattar alla våra läror om individuellt beteende och sociala relationer. Både världsåskådning och ideologi går bortom de gränser som ålagts en rent neutral och akademisk studie av saker och ting. De är inte enbart vetenskapliga teorier om vad som är, utan även läror om vad som bör vara, det vill säga om de slutliga mål som människan bör sträva efter i sina världsliga angelägenheter.

Asketismen lär ut att människan endast kan undvika smärta och uppnå fullständig ro, tillfredställelse och lycka genom att vända sig bort från världsliga angelägenheter och leva utan att bry sig om världsliga ting. Vägen till frälsning går genom att göra avkall från strävan efter materiellt välstånd, att tåligt uthärda den världsliga pilgrimsfärdens motgångar och att uteslutande förbereda sig för den eviga välsignelsen. Emellertid är det antal som konsekvent och oböjligt följer asketismens principer så litet att det är svårt att nämna fler än ett fåtal namn. Det verkar som om asketismens fullständiga passivitet strider mot naturen. Livets frestelser triumferar. De asketiska principerna har spätts ut. Även de allra heligaste eremiterna gjorde eftergifter åt livet och de världsliga angelägenheterna som inte stämde överens med deras stränga principer. Så fort som människan tar hänsyn till världsliga angelägenheter, och ersätter ett rent vegetativt ideal med ett erkännande av världsliga ting, oavsett hur beroende och oförenliga de än är med hennes påstådda läror, överbryggar hon det gap som skiljde henne från de som bejakar strävandet efter världsliga mål. Då har hon något gemensamt med alla andra.

Mänskliga tankar om saker som varken rent tänkande eller erfarenhet ger oss kunskap om kan skilja sig åt så mycket att ingen överenskommelse kan uppnås. I denna sfär där sinnets fria dagdrömmar varken begränsas av logiskt tänkande eller sinneserfarenheter kan människan ge utlopp åt sin individualitet och subjektivitet. Ingenting är mer personligt än transcendenta begrepp och bilder. Språkliga uttryck kan inte förmedla det som sägs om det transcendenta, eftersom det aldrig kan vara säkert att åhöraren föreställer sig dem på samma sätt som talaren. Man kan inte komma överens om det transcendenta. Religiösa krig är de allra värsta krigen eftersom de förs utan någon möjlighet till försoning.

Där världsliga ting är inblandade spelar dock det naturliga släktskapet mellan alla människor, och de biologiska villkoren för bevarandet av deras liv, en roll. Den högre produktivitet som uppnås genom samarbete under arbetsdelning gör samhället till det främsta medlet för alla individer när det gäller att uppnå sina mål, vilka de än är. Att upprätthålla och utveckla det sociala samarbetet blir allas angelägenhet. Alla världsåskådningar och ideologier som inte är fullständigt och ovillkorligt hängivna åt asketism och ett liv i avskildhet måste erkänna att samhället är det främsta medlet för att uppnå världsliga mål. Då uppnås också en gemensam grund som bereder vägen för överenskommelser om mindre samhälleliga problem och detaljer i samhällets organisation. Oavsett vilka konflikter olika ideologier har med varandra harmoniserar de i en punkt, i deras erkännande av livet i samhället.

Ibland inser människor inte detta eftersom de i större utsträckning fokuserar på vad dessa filosofier och ideologier har att säga om transcendenta och ovetbara saker än deras yttranden om handlande i denna värld. Mellan olika delar av ett ideologiskt system finns ofta en klyfta som är omöjlig att överbrygga. För den handlande människan är det endast de läror som resulterar i föreskrifter för handlande som är viktiga. Akademiska läror som inte kan tillämpas på beteenden inom samhället är oviktiga. Vi kan avfärda filosofin som uppmanar till en orubblig och konsekvent asketism eftersom detta slutligen måste resultera i att dess anhängare dör ut. Alla andra ideologier måste, genom att godkänna jakten på livets nödvändigheter, ta hänsyn till det faktum att arbetsdelning är mer produktivt än isolerat arbete. Därmed erkänner de behovet av socialt samarbete.

Praxeologi och ekonomivetenskap är inte kvalificerade att ta itu med de transcendentala och metafysiska aspekterna av någon lära. Men å andra sidan kan inget åberopande av religiösa eller metafysiska trosbekännelser ogiltigförklara teorem och teorier om det sociala samarbetet som har utvecklats genom ett logiskt korrekt praxeologiskt tänkande. Om en filosofi har erkänt nödvändigheten av samhälleliga kontakter människor emellan har den, i frågor om handlande i samhället, placerat sig i ett läge där den inte kan ta tillflykt till personliga övertygelser och trosbekännelser som inte kan undersökas grundligt med vetenskapliga metoder.

Detta grundläggande faktum förbises ofta. Människor tror att olika världsåskådningar ger upphov till oförsonliga konflikter. Det förmodas att de grundläggande motsättningar som finns mellan olika partier som bekänner sig till olika världsåskådningar inte kan lösas med hjälp av kompromisser. Dessa motsättningar har sitt ursprung i den mänskliga själens djupaste vrå och är ett uttryck för människans gemenskap med övernaturliga och eviga krafter. Det kan aldrig förekomma något samarbete mellan människor som skiljs åt av olika världsåskådningar.

Emellertid är det lätt att upptäcka felet i denna tolkning om vi studerar alla partiers program, både de program som noggrant formulerats och publicerats och de som partierna faktiskt håller sig till då de sitter vid makten. Alla nutida partier strävar efter att förse sina anhängare med världsligt välmående och välstånd. De lovar att de ska göra de ekonomiska villkoren mer tillfredsställande för sina följeslagare. I denna fråga finns ingen skillnad mellan den romerska katolska kyrkan och de olika protestantiska inriktningarna, i den mån de ägnar sig åt politiska och sociala frågor. Det finns inte heller någon skillnad mellan kristna och icke-kristna religioner, mellan förespråkare av ekonomisk frihet och av olika varianter av marxistisk materialism, mellan nationalister och internationalister eller mellan rasister och de som verkar för fred mellan raser. Många av dessa partier är av övertygelsen att deras egen grupp endast kan blomstra på andra gruppers bekostnad, och de går till och med så långt att de anser att fullständig utrotning eller förslavning av andra grupper är nödvändigt för sin egen grupps välstånd. Utrotning och förslavning är dock inte ett slutligt mål för dem, utan ett medel för att uppnå vad de anser vara ett slutligt mål, nämligen deras egen grupps välmående. Om de skulle upptäcka att deras egna planer styrs av felaktiga teorier och inte ger de gynnsamma resultat de förväntar sig, skulle de ändra sina program.

De svulstiga uttalanden människor gör om saker man inte kan veta något om och som ligger bortom det mänskliga sinnets gränser, deras kosmologi, världsåskådning, religion, mysticism, metafysiska uppfattningar och begreppsliga fantasier, skiljer sig väldigt från varandra. Men den praktiska kärnan i deras ideologier, till exempel deras teorier om vilka mål man ska sikta på i jordelivet och vilka medel som är lämpliga för att nå dessa mål, uppvisar stor enhetlighet. Det finns givetvis skillnader och motsättningar, både avseende mål och medel. Men skillnaderna mellan mål kan överbryggas, de är inte ett hinder för samarbete och vänskapliga relationer. I den mån de endast gäller medel och tillvägagångssätt är de rent tekniska och som sådana möjliga att undersöka med hjälp av rationella metoder. När en av falangerna i partistridens hetta deklarerar: ”Vi kan inte fortsätta förhandla med er eftersom vi står inför en fråga som rör vår världsåskådning. På denna punkt måste vi vara orubbliga och hålla benhårt på våra principer till vilket pris som helst”, räcker det med en mer omsorgsfull undersökning för att se att sådana uttalanden beskriver motsättningarna som mer omfattande än vad de verkligen är. För alla de partier som är fast beslutna om att sträva efter folkets världsliga välfärd, och som således är för samhälleligt samarbete, är frågor som rör hur samhället ska organiseras och hur sociala åtgärder ska genomföras i själva verket inte frågor om slutliga principer eller världsåskådning, utan om ideologi. De är tekniska problem som alltid har en möjlig lösning. Inget parti skulle självmant föredra samhällsupplösning, anarki och en återgång till primitivt barbari framför en lösning som måste köpas till priset av någon ideologisk ståndpunkt.

I partiprogram är dessa tekniska frågor naturligtvis av högst vikt. Ett parti är fast beslutet om att vissa medel ska användas, det rekommenderar viss politik och avfärdar alla andra metoder och all annan politik. Ett parti förenar alla de som är angelägna om att använda samma medel för gemensamt handlande. Den princip som skiljer människor åt och som förenar partier är valet av medel. Sålunda är de valda medlen en väsentlig del av partiet som sådant. Ett parti är dömt att gå under om det blir uppenbart att de medel det föreslår är verkningslösa. De partiledare vars prestige och politiska karriär är stark knutna till partiprogrammen kan ha goda skäl att förhindra dessa principer från att diskuteras fritt. De kan hävda att dessa principer är slutliga mål som inte får ifrågasättas eftersom de bygger på en världsåskådning. För alla de människor partiledarna låtsas handla för, för de väljare de vill locka till sig och vars röster de söker värva, ter sig dock saker och ting på ett annat sätt. De har inga problem med att noggrant gå igenom alla punkter i ett partiprogram. De betraktar enbart ett sådant program som en rekommendation om vilka medel som är lämpliga för att uppnå sina egna mål, det vill säga världsligt välstånd.

Det som skiljer de partier som idag kallas världsåskådningspartier, det vill säga partier som bekänner sig till grundläggande filosofiska beslut om slutliga mål, är bara en skenbar oenighet om slutliga mål. Deras motsättningar handlar antingen om religiös tro, internationella relationer, ägandet av produktionsmedlen eller politisk organisation. Det är möjligt att visa att alla dessa motsättningar berör medel och inte slutliga mål.

Låt oss börja med frågan om ett lands politiska organisation. Det finns de som är anhängare av ett demokratiskt styrelseskick, de som vill ha en monarki där kronan går i arv, de som förordar att en självutnämnd elit ska styra och de som vill ha en caesariansk diktatur. Dessa program motiveras ofta med en hänvisning till gudomliga institutioner, universums eviga lagar, naturens ordning, historiens nödvändiga utveckling eller annat som man bara kan känna till om man har transcendental kunskap. Men sådana påståenden är enbart av estetisk betydelse. När de riktar sig till valmanskåren använder partierna andra argument. De är då angelägna om att visa att det system som de förespråkar kommer att lyckas bättre än de som förespråkas av andra partier när det kommer till att förverkliga de mål som medborgarna vill se förverkligade. De lyfter fram fördelaktiga resultat som uppnåtts tidigare eller i andra länder. De kritiserar de andra partiernas program utifrån olika misslyckanden. De använder sig både av ren argumentation och av en tolkning av historiska erfarenheter för att bevisa att de egna förslagen är överlägsna och att motståndarnas förslag är värdelösa. Deras huvudargument går alltid ut på att det politiska system som de förespråkar kommer att göra väljarna rikare och lyckligare.

I frågan om samhällets ekonomiska organisering finns liberaler som förordar privat ägande av produktionsmedlen, socialister som förordar offentligt ägande av produktionsmedlen och interventionister som förordar ett tredje system som de anser ligga lika långt från socialismen som från kapitalismen. I konflikten mellan dessa partier talas det återigen mycket om grundläggande filosofiska frågor. Folk talar om sann frihet, jämlikhet, social rättvisa, individens rättigheter, gemenskap, solidaritet och humanitära frågor, men varje parti vill – med rationella medel och med hänvisning till historiska erfarenheter – visa att endast det system som de föreslår kommer att göra medborgarna rika och lyckliga. De säger till folket att förverkligandet av deras program kommer att höja levnadsstandarden till en högre nivå än andra partiers program. De betonar de egna planernas effektivitet och den nytta de medför. Det är tydligt att de inte skiljer sig åt avseende mål, utan enbart avseende medel. Alla gör de anspråk på att sträva efter den största mängden välstånd för majoriteten.

Nationalisterna betonar att det finns en oöverkomlig konflikt mellan de olika ländernas intressen, men att landets alla medborgares rätt förstådda intressen är i harmoni med varandra. Det kan enbart gå bra för ett land om det går dåligt för andra länder, och individen kan enbart blomstra om det går bra för hennes land. Liberalerna är av en annan uppfattning. De menar att olika nationers intressen är lika harmoniska som intressena hos olika grupper, klasser och individer inom en nation. Vidare anser de att fredlig internationell samverkan är ett lämpligare medel än konflikt för att uppnå det mål som både de och nationalisterna eftersträvar: deras eget lands välgång. Till skillnad från vad nationalisterna hävdar förespråkar liberalerna inte fred och frihandel för att de vill förråda sitt eget lands intressen till förmån för utlänningar, utan tvärtom för att de anser att fred och frihandel är det bästa medlen för att göra sitt eget land rikare. Det som skiljer frihandelsförespråkare från nationalister är inte vilka mål de eftersträvar, utan vilka medel som rekommenderas för att nå de mål som de båda har gemensamma.

Oenighet avseende religiösa trosuppfattningar kan inte lösas med hjälp av rationella metoder. Religiösa konflikter är i huvudsak oförsonliga och utan lösning. Trots det måste en religiös sammanslutning ta hänsyn till världsliga frågor om den ägnar sig åt politik och frågor som rör samhällets organisation, oberoende av huruvida detta strider mot sammanslutningens läror och trosuppfattningar. Ingen religion har någonsin öppet talat om för sina följare att förverkligandet av deras planer på hur samhället ska organiseras kommer att göra dem fattiga och försämra deras världsliga välmående. De som var konsekvent hängivna ett liv i armod lämnade den politiska arenan och flydde in i isolering. Men kyrkor och religiösa samfund som har strävat efter att omvända folk och påverka sina följeslagares politiska och sociala aktiviteter, har anammat de sekulära principerna. När det gäller frågor om människans världsliga pilgrimsfärd skiljer de sig föga åt från andra partier. I deras agitation betonas de materiella fördelar som de har i beredskap för sina trosbröder, mer än vad de pratar om välsignelser på den andra sidan.

Endast en världsåskådning vars anhängare tar avstånd från alla världsliga göromål kan ignorera de rationella överväganden som visar att socialt samarbete är det bästa medlet för att uppnå alla mänskliga mål. Eftersom människan är ett socialt djur som endast kan frodas inom samhället måste alla ideologier erkänna den stora betydelsen av det sociala samarbetet. De måste sikta på den mest tillfredsställande samhällsorganisationen och erkänna att människan har ett intresse i att höja sitt materiella välstånd. På så sätt placerar de sig på gemensam grund. De skiljer sig inte åt med avseende på världsåskådningar och transcendentala frågor som inte kan avgöras med hjälp av rationella diskussioner, utan med avseende på problem gällande medel och metoder. Sådana ideologiska motsättningar kan grundligt undersökas av praxeologin och den ekonomiska vetenskapens metoder.

Kampen mot misstag

En kritisk granskning av de filosofiska system som konstruerats av mänsklighetens största tänkare har väldigt ofta avslöjat sprickor och fel i den imponerande strukturen av till synes konsekventa och sammanhängande tankebyggen. Även genier misslyckas ibland med att undvika motsägelser och felaktiga syllogismer.

De ideologier som accepterats av den allmänna opinionen är ännu mer besmittade av det mänskliga sinnets brister. De är i huvudsak en eklektisk sammanställning av ytterst oförenliga tankar. De klarar inte en logisk undersökning av deras innehåll. Deras motsägelser är obotliga och trotsar alla försök att förena delarna till ett enhetligt idésystem.

Några författare försöker rättfärdiga motsägelserna i allmänt accepterade ideologier genom att peka på hur fördelaktigt det är att nå en kompromiss, hur logiskt otillfredsställande den än må vara, för att de mellanmänskliga relationerna ska fungera smidigt. De upprepar den vanliga vanföreställningen om att livet inte är logiskt och att verkligheten inte är logisk, och menar att ett motsägelsefullt system kan visa sig vara effektivt – eller till och med sant – genom att fungera tillfredsställande, medan ett logiskt sammanhängande system skulle resultera i katastrof. Det finns ingen anledning att på nytt tillbakavisa sådana vanliga felslut. Logiskt tänkande och det mänskliga livet är inte två skilda världar. För människan är logik det enda sättet hon kan bemästra verklighetens problem på. Det som är motsägelsefullt i teorin är inte mindre motsägelsefullt i verkligheten. Inga ideologiska motsägelser kan ge en tillfredsställande, det vill säga fungerande, lösning på de problem som ges av världens faktiska sakförhållanden. Motsägelsefulla ideologier döljer endast de verkliga problemen och hindrar därmed människor från att i tid utforma en lämplig politik för att lösa dem. Ibland kan de skjuta upp utbrottet av en verklig konflikt, men de förvärrar bara det negativa de försöker dölja och gör en slutlig lösning svårare att nå. De mångfaldigar plågorna, intensifierar hatet och gör en fredlig lösning omöjlig. Vi får inte betrakta ideologiska motsägelser som ofarliga eller till och med välgörande.

Praxeologins och ekonomivetenskapens huvuduppgift är att ersätta den populära eklekticismens motsägelsefulla uppfattningar med genomgående korrekta ideologier. Om man vill förhindra samhällets upplösning och säkerställa den ständiga förbättringen av de mänskliga villkoren, finns det inga andra medel att tillgå än de som tillhandahålls av det mänskliga förnuftet. Människorna måste försöka tänka igenom alla problem fram till den punkt bortom vilken det mänskliga sinnet inte kan komma vidare. De får aldrig lita blint på lösningar som förmedlats av tidigare generationer, de måste alltid på nytt ifrågasätta alla teorem och teorier och de får aldrig slappna av i sin strävan efter att nå den bästa förståelsen. De måste bekämpa misstag genom att avslöja felaktiga läror och ta reda på vad som är sant.

Dessa problem är rent intellektuella och måste behandlas som sådana. Det hade haft förödande konsekvenser om de hade flyttats till det moraliska området och anhängare av motsatta ideologier hade avfärdats som skurkar. Det tjänar inget till att påstå att det som vi eftersträvar är gott och det som våra meningsmotståndare eftersträvar är ont. Frågan som måste lösas är precis vad som ska anses som bra eller dåligt. Den hårda dogmatism som kännetecknar religiösa grupper och marxism resulterar enbart i olösliga konflikter. Den fördömer på förhand alla avvikare som ondskefulla, ifrågasätter deras goda vilja, samt kräver att de kapitulerar villkorslöst. Inget samhälleligt samarbete är möjligt där en sådan attityd råder.

Det är precis lika illa med den nuvarande benägenheten att stämpla anhängare av andra ideologier som sinnessjuka. Psykiatriker har inte tydligt dragit en gräns mellan psykiskt friska och sjuka. Det skulle vara befängt för lekmän att blanda sig i denna grundläggande psykiatriska fråga. Det är emellertid uppenbart att om det är tillräckligt att människor har felaktiga värderingar och handlar i enlighet med dessa för att de ska klassificeras som mentalt handikappade, vore det svårt att hitta någon människa som skulle kunna kallas frisk eller normal. Då måste vi kalla alla tidigare generationer sinnessjuka, eftersom deras tankar om naturvetenskap, och därmed deras teknik, var annorlunda än våra tankar. Kommande generationer kommer då att kalla oss sinnessjuka av samma skäl. Att fela är mänskligt. Om detta vore den utmärkande egenskapen för mentala handikapp skulle alla kunna sägas vara mentalt handikappade.

Inte heller kan det faktum att en människas åsikter avviker från den samtida majoriteten kvalificera henne som sinnessjuk. Var Kopernikus, Galileo eller Lavoisier galna? I historiens vanliga gång kommer en människa på nya idéer som skiljer sig åt från andras. Några av dessa idéer infogas så småningom i det kunskapssystem som den allmänna opinionen accepterar som sant. Är det rimligt att endast använda beteckningen ”frisk” för tråkmånsar som aldrig haft några egna idéer, och att förneka alla innovatörer beteckningen?

Några samtida psykiatrikers förfarande är verkligen skandalöst. De är fullständigt okunniga om praxeologins och den ekonomiska vetenskapens teorier. Deras kunskap om dagens ideologier är ytlig och okritisk, och ändå hävdar de bekymmerslöst att anhängare av vissa ideologier är paranoida.

Det finns människor som allmänt betraktas som penningteoretiska kvacksalvare. De föreslår en metod som ska göra alla rika genom monetära åtgärder. Dessa planer är illusoriska. De är emellertid den konsekventa tillämpningen av en monetär ideologi som helt accepteras av den samtida allmänna opinionen och som genomsyrar den politik som nästan alla regeringar bedriver. Ekonomernas invändningar mot dessa ideologiska misstag beaktats inte av regeringar, politiska partier eller pressen.

Det är vanligt att de som inte förstår sig på ekonomisk vetenskap tror att kreditexpansion och en ökning av mängden pengar i omlopp är effektiva medel för att permanent sänka räntan under den nivå som annars skulle ha rått på en icke-manipulerad kapital- och lånemarknad. Denna teori är helt felaktig, men styr nästan alla samtida regeringars penning- och kreditpolitik. Utifrån denna förrädiska ideologi kan ingen giltig invändning anföras mot de planer som förts fram av Pierre Joseph Proudhon, Ernest Solvay, Clifford Hugh Douglas och en hop andra reformatörer. De är endast mer konsekventa än andra. De vill sänka låneräntan till noll och sålunda helt avskaffa knappheten på ”kapital”. De som vill motbevisa dem måste angripa de teorier som underbygger de stora nationernas penning- och kreditpolitik.

Psykiatrikern kan invända att det som gör att en människa kan kallas sinnessjuk är att hon saknar måttfullhet och går till ytterligheter. Medan en normal människa har det goda omdömet att besinna sig, går den paranoide utanför alla gränser. Det är en ganska otillfredsställande invändning. Alla de argument som hävdar att låneräntan kan sänkas från 5 eller 4 procent till 3 eller 2 procent, med hjälp av kreditexpansion, är lika giltiga för en sänkning till noll. De ”penningteoretiska kvacksalvarna” har helt rätt utifrån de felaktiga penningteorier som allmänheten stöder.

Det finns psykiatriker som hävdar att de tyskar som sympatiserar med nazismens idéer är galna och att de borde botas med terapeutiska metoder. Här ställs vi på nytt inför samma problem. Nazismens läror är ondskefulla, men i huvudsak inte annorlunda än de socialistiska och nationalistiska idéer som accepteras av den allmänna opinionen. Det som utmärkte nazisterna var endast en konsekvent tillämpning av dessa ideologier på Tysklands speciella förutsättningar. Likt alla andra samtida nationer ville nazisterna att staten skulle ha kontroll över affärslivet och att det egna landet skulle vara ekonomiskt självförsörjande. Det utmärkande draget för deras politik var att de vägrade acceptera de problem det skulle ge dem ifall andra nationer införde samma system. De var inte beredda att för alltid vara ”inlåsta”, som de själva uttryckte det, i ett relativt tätbefolkat geografiskt område där de fysiska förutsättningarna innebar att arbetsproduktiviteten var lägre än i andra länder. De trodde att deras lands höga befolkningssiffror, dess strategiskt gynnsamma geografiska läge och deras väpnade styrkors medfödda kraft och hjältemod gav dem en god chans att bota de plågor de led under med aggression.

Den som håller socialismens och nationalismens idéer för sanna och som norm för sitt eget lands politik kan inte tillbakavisa de slutsatser som nazisterna drog från dessa idéer. För de utländska nationer som har antagit dessa två principer finns det bara ett sätt att vederlägga nazismen på, och det är genom att besegra dem i krig. Så länge som socialismen och nationalismen omfamnas världen över kommer tyskarna eller andra folk att på nytt försöka uppnå sina mål genom erövring och aggression om tillfället någonsin skulle uppenbara sig. Aggressionsmentaliteten kommer aldrig kunna utrotas om man inte helt krossar de ideologiska felslut som den härstammar ifrån. Men denna uppgift faller inte på psykiatrikern, utan ekonomen.

Felet med tyskarna är verkligen inte att de inte följer evangeliernas läror. Det finns inte en enda nation som någonsin har gjort det. Med undantag för några små och föga inflytelserika grupper av kväkare välsignade nästan alla kristna kyrkor och sekter krigarnas vapen. De mest hänsynslösa bland de äldre tyska erövrarna var de teutoniska riddare som stred i korsets namn. Ursprunget till dagens tyska aggressivitet går att finna i tyskarnas avfärdande av den liberala filosofin och deras ersättande av de liberala principerna fred och frihandel med nationalism och socialism. Om mänskligheten inte återvänder till de idéer som idag avfärdas som ”ortodoxa”, ”Manchesterliberala” och ”laissez-faire” kan ny aggression endast förhindras genom att tyskarna görs ofarliga, genom att de berövas medlen de behöver för att föra krig.

Människan har endast ett redskap i sin kamp mot misstag: förnuftet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *