Vad Says lag är och varför den är central för att förstå marknadsekonomi

Nästan hela den ekonomiska teori som John Maynard Keynes utvecklade i sitt magnum opus The General Theory of Employment, Interest and Money (1936), baseras på att det som numera kallas Says lag* är fel. Vissa skulle t o m hävda att det var ett av de grundläggande syftena med boken: att göra sig av med Says lag. Varför var det så viktigt för Keynes att avfärda denna ”lag”?

Svaret är enkelt: Says lag, eller det som tidigare helt enkelt kallades Marknadens lag eller ”the law of markets”, gör det omöjligt att hävda det Keynes, i rakt nedstigande led från Malthus och Marx, ville hävda: att efterfrågan styr marknaden, att det som betyder något är att spendera/konsumera (inte producera), samt därför att staten kan (om inte bör) ha en aktiv roll i ekonomin.

Says lag: verklig och halmgubbe

Enligt Keynes säger Says lag att ”tillgång skapar sin egen efterfrågan” (eller, på engelska, att ”supply creates its own demand”). Det var inte Keynes själv som hittade på formuleringen, men det är han som gjort den känd. Delvis för att han påpekade att det inte stämmer. Och att han har rätt i detta vet alla som någon gång försökt sig på eller ens funderat på entreprenörskap. Det är ju knappast så att det finns efterfrågan bara för att en produkt skapats. Så Says lag faller på sin egen orimlighet.

Fast ”orimlig”? Faktum är att denna lag var allmänt accepterad av ekonomer före Keynes. Hur kunde de så mangrant stå för något som är så orimligt?

Helt enkelt för att det Keynes attackerade var en halmgubbe.

Says lag säger nämligen inte att allt som produceras har sin egen efterfrågan. Istället beskriver den hur marknaden fungerar på ett fundamentalt plan. Den säger nämligen att efterfrågan utgörs av tillgång. Det kan låta som hårklyveri, men så är inte fallet. Faktum är att Keynes version är noga förvanskad för att den ska gå att avfärda.

Den verkliga Marknadens lag säger helt enkelt att i en marknadsekonomi måste produktion föregå konsumtion. Det stämmer givetvis rent fysiskt, eftersom en produkt inte kan konsumeras innan den tillverkats. Men den ekonomiska analysen handlar inte om den fysiska verkligheten utan om den sociala. Och marknaden består av relationer och transaktioner mellan parter. För att på en marknad kunna efterfråga en produkt måste man först producera och göra tillgänglig en annan produkt. Med andra ord: min köpkraft består av det jag redan producerat och sålt på marknaden. Först genom att erbjuda (och sälja) mina tjänster till andra kan jag efterfråga varor och tjänster från andra.

Låter det uppenbart? Antagligen, men det är också därför antalet ekonomer innan Keynes som inte slöt upp bakom Marknadens lag var så få.

Men notera att denna enkla beskrivning av hur marknaden fungerar har långtgående implikationer. Till exempel betyder detta att marknaden verkligen står för ”åt var och en efter förmåga” (för att parafrasera Marx), samt att individen i någon mån kan välja sin rikedom: antingen arbetar man hårt för att öka sin köpkraft, eller så väljer man att arbeta mindre hårt och får därmed mindre köpkraft.

Det implicerar också att det enda sättet man kan tjäna sig själv är att tjäna andra. Samt att marknaden består av och är grundad i en långtgående arbetsdelning. Det är först genom att vi specialiserar oss och därmed blir ”utlämnade” åt andras produktion som vi blir marknadsaktörer – och vi gör detta för att vi tjänar på det. Vi specialiserar oss för att detta ökar vår produktivitet, samt specialiserar oss på att producera vad andra behöver.

Det betyder i sin tur att vi måste förstå andra människor – och framför allt, deras behov – för att bäst bistå oss själva. Och det betyder dessutom att vi kan specialisera oss på att producera något vi är duktiga på att producera även om vi själva inte är det minsta intresserade av produkten ifråga. Marknaden blir därmed en social organism bestående av relationer mellan producenter.

Marknadens lag identifierar också det uppenbara att alla är både producenter och konsumenter. Eller för att vara ännu tydligare: vi kan bara vara konsumenter om vi också (först) är producenter. Huruvida vi är producenter för att bistå andra, vilket vi tjänar på, eller väljer att endast producera för våra egna behov, är vårt eget val.

I bägge fallen blir vår produktion detsamma som vår konsumtion: vi kan inte konsumera det vi inte producerar. På marknaden handlar detta om värde, dvs att vi producerar visst värde som är detsamma som vår köpkraft. Med andra ord: total tillgång är alltid detsamma som total efterfrågan, för varje individ precis som för samhället i stort.

Den monetära dimensionen

Delar av kritiken försöker ge sken av att detta resonemang endast stämmer under byteshandel, men att Marknadens lag faller när man inför pengar. Pengar, hävdar man, bryter kopplingen mellan produktion och konsumtion genom att göra det möjligt att konsumera för kredit. Med andra ord: jag kan konsumera nu även om jag inte producerat tidigare eftersom jag fått ett lån av t ex mamma eller banken.

Det finns ganska avancerade resonemang kring detta, men de baseras uteslutande på en keynesiansk ”förståelse” av lagen. Och de utgår ifrån att pengar inte har någon egentlig effekt på en ekonomi och hur resurser allokeras. Men detta är så klart helt felaktigt.

Att ge någon kredit innebär helt enkelt att man avstår ifrån sin egen konsumtion och istället, för löftet att få tillbaka denna köpkraft plus någon form av extra betalning (ränta, osv). Visserligen betyder det att personen som får krediten kan konsumera varor innan han har producerat några – men notera att lagen inte talar om den fysiska produkten. Produktion handlar inte om att generera en fysisk produkt, utan något av värde. Konsumtion handlar inte om att förtära och förbruka en resurs, utan om att dra nytta av den (dvs tillfredsställa behov). Att få ett lån innebär med andra ord en tillfällig överföring av köpkraft rån långivaren till låntagaren – och låntagaren ökar egentligen tillgången på (framtida) arbetskraft genom löftet om återbetalning. Marknadens lag håller.

Möjligen kan man hävda att kopplingen mellan produktion och konsumtion – egentligen tillgång och efterfrågan – bryts under en centralbanksregim, dvs när statens bank trycker nya pengar utan egentlig backning. Det betyder ju att de som får pengarna först kan efterfråga utan att egentligen i ekonomisk mening ha skapat denna köpkraft.

Men detta är inte egentligen grund för att kritisera Marknadens lag. För de nya pengarna innebär egentligen att pengarnas pris ruckats ur sin tidigare balansposition, precis som priset av andra produkter påverkas av att tillgången plötsligt ökas (som t ex inströmningen av guld i Spanien efter Columbus ”upptäckt” av Amerika). Skillnaden är förstås att pengar är den allmänt accepterade bytesvaran, samt att den inte i ekonomisk mening produceras – den skapas med syfte att öka vissas efterfrågan på bekostnad av andras (en omfördelning till dem som får pengarna först från dem som får pengarna sist). Dessutom sker detta enligt principer som inte är marknadsmässiga – samt av en aktör som inte är en marknadsaktör. Så hur detta kan vara en kritik av Marknadens lag är ofattbart; att människan med hjälp av aerodynamik, ingenjörskap och starka motorer kan flyga betyder knappast att gravitationen fallerat – och inte heller betyder det att vi plötsligt kan flyga utan dessa hjälpmedel.

Notera också att just det faktum att nya pengar först påverkar priser och resursallokering där de används först – och sist där de används sist – motsäger Keynes analys. För om Marknadens lag inte gällde så skulle ny kredit utan bas, dvs sådan som banker skapar ur tomma intet, inte omfördela resurser mellan olika sektor av ekonomin. Men när pengar och krediter skapas snarare än är ett resultat av ökat sparande så uppkommer cantilloneffekter (alltså att priser och resursallokering påverkas i olika delar av ekonomin vid olika tillfällen), som t ex fastighetsbubblor, vilket visar just att Marknadens lag gäller.

Efterfrågan bestämmer inte jobb i produktionen

Summa summarum är Marknadens lag skillnaden mellan dem som tror att efterfrågan styr produktionen, dvs ekonomer i traditionen som bäst sammanfattas Malthus-Marx-Keynes, och dem som inte anser detta. Det senare omnämns ofta som något underligt om inte dumt, men Marknadens lag är varken eller. Det är snarare tvärtom.

Marknadens lag beskriver marknaden såsom den fungerar: produktion sker först, den sker för att den som producerar tror (och hoppas) att det som produceras är av värde för den tänkta kundgruppen. Men huruvida detta är fallet kan man inte veta i förväg. Med andra ord är entreprenörskap centralt för hur en ekonomi fungerar, både i stort och i smått.

Detta betyder också motsatsen till det Keynes hävdade. Marknadens lag visar varför det inte finns någon korrelation mellan konsumtion och jobbtillfällen. Anledningen är att all produktion är entreprenörskap och därför är osäker. En entreprenör som tror att det kommer att finnas en marknad för en ny slags produkt måste investera i dess produktion, inklusive anställa arbetskraft, innan han vet att det finns efterfrågan – för denna kan endast observeras när produkten görs tillgänglig. Och samma sak tvärtom: att det visar sig att det fanns rejält med efterfrågan av en produkt betyder möjligen ökad produktion (om entreprenörer tror att det håller i sig och om det inte finns mer lönsamma projekt att investera i), vilket inte nödvändigtvis betyder fler jobb – det kan också betyda större automatisering.

Att efterfrågan har något slags inflytande på jobbtillfällen är inte frågeställningen, för det klart att efterfrågan över tid har indirekt inflytande över var jobben skapas. Det är trots allt i förhoppning att tillfredsställa konsumenter som entreprenörer (alla producenter) gör det de gör – för det är så de skapar sin egen köpkraft. Men det är inte detta som hävdas, utan att mer konsumtion i sig skapar jobb alldeles oavsett om det är för att tillfredsställa önskemål eller ej. Marknadens lag gör klart att så inte är fallet; det som styr produktion är – och måste vara – värdeskapande genom att tillfredsställa konsumenter.

Eftersom allas köpkraft (efterfrågan) består av den produktion de åstadkommit som tillfredsställer konsumenter (tillgång) så kan det inte ske generell överproduktion. Givetvis kan individuella entreprenörer begå misstag, vilket sker hela tiden. Men sådana misstag betyder också att deras köpkraft påverkas. Det är alltså omöjligt både praktiskt och teoretiskt att ha generell överproduktion, vilket skulle betyda att allas köpkraft är större än allas konsumtion. Med andra ord måste ekonomiska kriser förklaras på annat sätt – och ökad konsumtion är inte lösningen.

 

* Says lag har fått sitt namn av den franska ekonomen Jean-Baptiste Say, men är ett sentida påhitt. Say var inte upphovsmannen utan endast en av dem som baserade sina teorier på den.

 

3 kommentarer till ”Vad Says lag är och varför den är central för att förstå marknadsekonomi

  • Hej.

    Vilket behov fanns av ‘fidget spinners’, tro? Eller tulpanlökar?

    Det verkar faktiskt gå att skapa behov åt en produkt man vill få såld – kranvatten på flaska i Sverige är ett annat exempel.

    Det är nog så att man bör se lite mer nyanserat på det hela, och betänka att ja, vi har ett behov av förströelse, men det behovet är allmänt och generiskt och måste därför fokuseras mot den produkt vi vill sälja (och hur många produkter liknande ‘fidget spinners’ som misslyckats är svårt att ens gissa) medelst den kommunikation vi använder för att koppla produkten till det grundbehov som alltid finns hos människor.

    Problemet som jag ser det är att den mer marxistiskt tänkande resonerar om [behov] utifrån strikt livsnödvändiga basbehov (utifrån Maslow t ex), varvid det blir svårt att förstå hur någon kan [behöva] tio sorters toalettpapper – utifrån den vinkeln behövas bara en sort.

    Den mer kapitalistiske ser det från en vinkel som säger att de [behov] (återigen Maslow) människor alltid har kan tillgodoses med mer än ett strikt nyttoperspektiv och att en konsumtionsvara (toalettpapper) kan kommuniceras att vara värd mer än sitt användningsområde (livsstil, bilder, mjuka värden med mera).

    Eftersom värde alltid* är relativt och subjektivt, och så även rationalitet, kan man alltid rationalisera fram eller bort [behov]. Det räcker att jämföra den mest teknikfientlige man känner med dennes motsats: den ene måste ha en ny bokstavstelefon så fort som den finns tillgänglig, men den andre harvar på med samma gamla finska bildäckstelefon tills komponenterna slutar fungera. Bägge kan mycket väl beskriva att den har ett [behov] av just den varan det gäller.

    Ett argument för fri marknad bortom att värde, nytta och behov är subjektiva behövs egentligen inte.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS *Alltid så länge det inte gäller omedelbar direkt och akut livsfara; då är värde absolut och inget pris för högt. DS

    • Ett argument för fri marknad bortom att värde, nytta och behov är subjektiva behövs egentligen inte.

      Exakt. Om värde(ring) är subjektiv så implicerar det metodologisk individualism liksom decentraliserat beslutsfattande. Och marknad och därför Says lag följer då, vilket antagligen var en av anledningarna till att Keynes var så mån om att försöka förpassa den till historien.

  • Skulle man kunna säga att kryptovaluta är pengar eller krediter. På vilket sätt ger kryptovaluta cantillon-effekter?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *